En rätt så hållbar teori om varför Ulf Lundell skriver långa meningar

Jag läser "Paula Spencer" av Roddy Doyle, uppföljaren till "Kvinnan som gick in i dörrar" som jag tyckte var rätt bra, om än inte i samma klass som "The Commitments", "The Snapper" och "The Van" (som alla tre är mycket bättre än filmerna).

Fast nu, när jag läst ungefär två tredjedelar av "Paula Spencer" så börjar jag haka upp mig lite på Roddy Doyles sätt att skriva. Eller ganska mycket om sanningen ska fram. För han skriver. Så här. Precis hela tiden. Korta meningar. Om ingenting alls. Ovidkommande detaljer. Som inte intresserar. Någon. Och toppen. Tycker bokens personer. Att precis allt är. För det säger de. Eller tänker. Hela tiden. Toppen.

Det är lite störigt att läsa sådan text sida upp och sida ner. Okej att inte alla behöver vara som Ulf Lundell som vår Herre bara tycks ha gett en jätteliten burk med skiljetecken och sagt Denna bägare skola vara halvtom så även på den yttersta dagen! med så sträng och mäktig stämma att Ulf därför bara vågar ta en ytterst sparsam nypa för varje alster han producerar. Men något slags mellanting mellan dessa ytterligheter vore väl inte att begära för mycket?