Min farmor hade en gungstol. Varenda gång jag tänker på min farmor så tänker jag mig henne sittandes i sagda gungstol, vilket ger en otroligt felaktig bild henne eftersom hon var väldigt strävsam, i stil med Raskens Ida. Det var ytterst sällan någon satt i gungstolen överhuvudtaget, den bara stod där i ett hörn i finrummet och var blänkande svart och skräckinjagande med sina krumma medar.
Gungstol verkar vara en möbel som gått ur tiden. Man hör sällan ungdomar som står i begrepp att flytta hemifrån säga att de ska åka till IKEA för att se ut en passande gungstol till sin etta. Eller att folk känner att de vill förnya sitt hem och köpa en gungstol och ställa i det där hörnet av vardagsrummet. Det verkar också sällsynt att folk grälar om vem som ska få gungstolen vid skilsmässan. Och det verkar otänkbart att ge bort en gungstol i present även till de som sägs har allt.
Men ändå. Någon gång måste det ju ha varit riktigt hett att äga en gungstol. Jag försöker föreställa mig hur det skulle gestalta sig. Entusiastiska diskussioner om färg och medarnas krökning och var den skulle stå. Gräl om vems tur det var att sitta i gungstolen. Sådana saker, som verkar höra till en svunnen tid.
Jag undrar om den tiden kommer tillbaka. Jag hoppas inte det. Jag tycker gungstolar är riktigt otäcka. Jag litar inte ett ögonblick på deras konstruktion utan tror att de kan komma att slå över och bryta nacken på mig. De är inte bekväma och de tar löjligt stor plats.
När min äldsta kusin fyllde 40 år fick han en kristallkrona av släkten. Jag var vid den tidpunkten kanske 23 år, och tanken på en kristallkrona i hemmet kändes vid den tidpunkten mycket avlägsen, ungefär som när min farfar fyllde 70 och fick ett gökur i present av samma släktingar. Jag var typ 7 år och fattade inte hur man kunde bli glad över ett extremt fult gökur, och jag fattar det fortfarande inte. Det känns helt enkelt inte som om släkten är att lita på när det gäller val av presenter.
Om släkten får för sig att uppvakta mig med en kristallkrona eller ett gökur framåt sommaren så vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Eller ännu värre, tänk om jag får en gungstol i 40-årspresent? Då kan man nog hälsa hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar