Vänligheten

Har läst Vänligheten av John Ajvide Lindqvist. Jag har nog läst alla hans böcker, tycker han är lite ojämn. Vissa böcker, t ex Låt den rätte komma in och vissa av novellerna är magiska. Andra, t ex Lilla stjärna, faller mig inte alls i smaken. Vänligheten handlar om detta:

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång. 

Tycker den här boken representerar min generella uppfattning om John Ajvide Lindqvists böcker: lite ojämn. Bitvis SVINBRA, även om jag tyckte själva konceptet var lite snott från Stephen Kings Köplust. Bitvis retade jag mig på vissa grejer, som att det var ju ett jääääävla tjatande om hur fula och feta och oattraktiva Siw och Anna var, och det var också ett jääääävla tjatande om Pokémon Go (hade kanske tyckt annorlunda om jag fattat grejen men det gör jag inte och inget i den här boken fick mig att bli det minsta sugen på att prova), och så tyckte jag att den här ungen Alva var rätt så enerverande i annars genomgående fina karaktärsporträtt. Men hon blev lite too much ibland, liksom Annas familj. En hel del av detta tyckte jag inte direkt tillförde berättelsen någonting och det kändes därmed också rätt onödigt att brodera ut berättelsen till över 700 sidor, hade man strukit allt om Pokémon och feta tjejer så hade den nog snarare landat på max 450. Störde mig också lite på det i mina ögon omotiverade användandet av kursiv text och de här...pauserna, som förekom här och där och lite för ofta för min smak. Men bortsett från det, visst var den bra! Den får fyra sura miner av fem möjliga.

Äntligen fredag och snart är det mars

Fredag! Denna vecka har ju vädret varit lika gränslöst och orimligt som förra veckan, fast på andra hållet då. Förra onsdagen stod jag och svettades och svor och skottade bort två decimeter blötsnö som kommit som lök på laxen efter en lång period med tvåsiffriga minusgrader och man tänkte att nu äntligen ska det bli lite varmare, men då kom det ett berg av snö istället. En vecka senare: sol och 13 grader varmt? Ja, inte mig emot. VERKLIGEN inte mig emot. Nu tror jag ju inte att det här härliga vädret varar fram till påska, så man får sannerligen passa på att njuta så länge det nu varar. 

Bortsett från vädret så har den här veckan mest bestått av diverse (jobbrelaterade) pissigheter. Har dessutom drabbats av läs-stress på fritiden, har två böcker på 14-dagarslån varav den ena är Vänligheten av John Ajvide Lindkvist och den är över 700 sidor lång. Ej svårläst, men ändå. Har som princip att aldrig lämna tillbaks böcker p g a att jag inte har hunnit läsa ut dom, om man inte hinner läsa böcker så får man banne prioritera bort något annat ur sitt liv, tänker jag. I onsdags hade jag dock en dundrande huvudvärk från arla till särla och efter att ha jobbat och gått hundpromenad (p g a ovan nämnda härliga väder kändes det i det närmaste kriminellt att tillbringa mer tid inomhus än vad jag redan gjort så även om jag mest av allt ville ta stark, stark medicin och gå och lägga mig så masade jag mig ut i skogen i en och en halv timme, önskar att jag kunde säga att det hjälpte men just den dagen gjorde det inte det) så hade jag inte ork till annat än att sitta och krafsa lamt på telefonen en stund, för så fort jag bara tittade åt en bok så föll ögonen ihop. KUL LIV MAN HAR. Bää. 

Det har i alla fall kläckts kycklingar! Beställde ju avelsägg av Bielefelder för ett tag sedan, men dessa var antingen obefruktade eller hade skakat sönder av Post Nords hantering för det blev inget. Beställde nya ägg på ett annat ställe och av dessa sju blev det sex kycklingar, två tuppar och fyra hönor. Lite typiskt, för jag var faktiskt mest ute efter tuppar att fylla frysen med. Hehe. Ligger ju redan lite över gränsen för hur många hönor man får ha utan tillstånd, men tänker att jag nog kan behålla en och sedan sälja de andra tre och på så sätt få lite ekonomi i mitt hönshållande. Skulle nog aldrig få för mig att slakta en äggläggande höna, det känns som ett väldigt slöseri med protein. 

SJUKT söta är de förstås, här är två av dom. 

För han var redan dö

Har läst För han var redan dö av Eva Franz, den tredje fristående deckaren om den finlandssvenska polisen Anna Glad. Har läst och gillat de två tidigare delarna och jag gillade även denna, som handlade om följande:

Enstöringen Börje Bohman är spårlöst försvunnen och hans förfallna tegelhus högst uppe på Betesbacken verkar övergivet.

Hockeylegenden Samuel Lindberg har låtit bygga ett smaklöst palats på en ö en kort bit från centrum och hans hustru Alison misstänker att hennes man inte har varit ärlig gällande sitt förflutna.

En mamma på barnvagnspromenad upptäcker någonting förskräckligt när hon ska titta till sin baby i vagnen.

Äldre kriminalkonstapel Anna Glad tar sig an att lösa flera mysterier på en gång. På det viset slipper hon fundera så mycket på det faktum att hon inom bara några månader ska få ett barn med en man som bor hundratals kilometer bort.

Kan Anna förlita sig på sin magkänsla när det är så trångt i magen?

Som sagt, jag gillar Anna Glad. Kanske blir det lite väl klämkäckt ibland och kanske känns vissa karaktärer lite väl konstlade, men det går bra. Den här berättelsen kändes kanske lite rörig och spretig, men jag tycker hon får ihop det hyfsat på slutet. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 7 2021

I fredags fick vi äntligen tillbaka bästa Karin igen, hon har vikarierat för någon annan och så fick vi ha vikarie för henne. Man skulle ju kunna tycka att det vore rimligare att Vikarien vikarierade för denna någon annan istället för att vikariera för Karin som vikarierade för någon annan, men det fanns förmodligen ytterligare någon dimension i detta schemamässiga femtonspel som har gått mig förbi. Hur som helst, gött att allting är back to normal och djeflar vilken skillnad på närvaro. Har absolut inget emot Vikarien, men hon har liksom stått på ett ställe och så har man fått lite feedback när man ridit förbi. Men Karin har någon form av röntgensyn så man kommer inte undan ens om hon står på A-volten och man själv är på C-volten och har hästar emellan. Och det är ju så man vill ha det (även om man ibland önskar att hon inte såg den där misslyckade galoppfattningen). 

Vi red en övning med mycket volter. Grundtanken var egentligen en evighetsövning med tre tiometersvolter på ena långsidan, vänd rätt upp och byt varv, skänkelvikning till kvartlinjen och ut igen på andra långsidan, vänd rätt upp och byt varv och så fortsätta så. Men vissa i Coronagruppen är ju...ja, jag ska väl inte säga kassa, men mindre rutinerade då, så de kan inte ens lägga en volt ordentligt. På riktigt var det en som förra veckan fick en aha-upplevelse när Vikarien förklarade att en volt har vändningspunkter, "du menar att man alltså kan vända hästen?", ordagrant citat, jag skojar ej utan hen verkade tro att en volt liksom bara blev till av sig själv. Eh, ja. Nu vill jag inte vara en besserwisser för den här gruppen är ju hopplockad som en nödlösning där främsta urvalskriterium var att man kunde rida just den specifika tiden som var den enda möjliga, och att alla skulle ligga på ungefär samma kunskapsnivå blev sekundärt. Ser absolut inte ner på folk som kan mindre, men ibland blir det lite tradigt när man ändå har ridit i den bästa gruppen, samt att jag retar mig lite när några ska göra sig som talespersoner för hela gruppen och säga att "vi" inte är bra på ditt och datt när man själv är en djävla QUEEN på det. Haha, tycker väldigt sällan jag är queen av något i ridsammanhang, men i de blindas rike är den enögde kung, osv. 

I alla fall så plockades biten med skänkelvikning bort och så gjorde vi bara volter. Nyttigt för Köttbullen, hon blev väldigt lösgjord och fin. Jobbar mycket med att rida henne upp mot vänstertygel och lätta i höger istället för det som ryggradsmässigt känns bäst, att vara mjuk i vänster eftersom det är där hon själv är mjuk. Gah, det är svårt, för så fort man mjuknar i höger så går hon utåtställd. Men det får vara så just nu. 

Denna vecka är det sportlov och teori. Egentligen skulle det vara gemensam teorivecka med clinics, men det går inte p g a "max 8"-regeln, så de enda aktiviteterna är privatlektioner, men när jag äntligen blev färdig till att boka så var det fullt. Så denna vecka blir det ingen ridning. Buhu. 

PS: När jag kom till stallet var det flera stycken som kom fram och sa "jag såg dig på Mandelmanns", nästan som att jag hade varit med på tv och inte bara hamnat på deras Instagramkonto med en skokartong i handen. Min dotter frågade om jag hade gett dom löparskor, hahaha. 

 

Om hon inte lever är jag död

Har läst Om hon inte lever är jag död av Claire Castillon. Den handlar om detta:

Hortense var fyra år när hon försvann, en vanlig eftermiddag när hon lekte kurragömma i parken med sin mamma. Efter tio år av sökande hoppas hennes föräldrar fortfarande att hon ska dyka upp.

Allt ställs på sin spets när en ny familj flyttar in i grannhuset. Deras dotter är fjorton år, precis som Hortense skulle ha varit. Hon har samma leende, samma ärr vid läppen. Mer än så behövs inte för att mamman ska känna igen sin försvunna dotter, och hon går snart för långt i sin övertygelse.

Den här boken beskrevs som "tät psykologisk spänning om en familj i sönderfall" men mnjääää, jag vet inte riktigt. Tyckte den var rörig och liksom aldrig riktigt kom till saken och när jag äntligen tragglat mig fram till upplösningen så kändes den lite väl gjord. Den här boken får två grannar av fem möjliga.

Starstruck

Jag älskar ju Mandelmanns och följer dom såklart även på Instagram. Nu häromdagen så var det ett inlägg på Maries sida om att mården tagit alla deras vaktlar utom en, och om någon kunde avvara en kompis till den ensamma stackaren så skulle den bli glad. Man kan tycka vad man vill om sociala medier men jag älskar verkligen det där när människor som egentligen inte känner varandra bara sluter upp och hjälps åt. Ser det ofta i grupper jag är med i och det känns så bra i själen när man själv kan vara med och bidra till att något blir bättre för någon annan. Det finaste jag sett var i en Facebookgrupp i grannbyn där någon för några år sedan ställde frågan om det möjligen fanns någon som kunde skänka en fotboll och kanske några begagnade fotbollsskor till ett gäng ensamkommande flyktingbarn som bara satt i en lägenhet och väntade på besked om att få stanna eller inte. I grannbyn röstar typ 30 % på SD och det är förfärligt, men nu får man ju inte glömma att det faktiskt är 70 % som INTE gör det, och folk slöt upp och skänkte inte bara fotbollsskor utan mat, kläder, mobiltelefoner, you name it, och det organiserades insamlingar och hämtningar och lämningar och det var så HIMLA fint.  

I alla fall så råkar vi nu ha lite fler vaktlar än vad vi behöver (i sista kläcket blev det typ 8 eller 9 hönor på 12 ägg och jag tycker det är lite slösigt att slakta hönor, men just nu när de inte värper så känns det som att de långsamt äter oss ur huset), så jag slängde iväg ett meddelande om det och tänkte att det händer väl inte mer för alla inlägg på Mandelmanns sida har ju alltid 5683965 kommentarer och vi är väl inte de enda som har vaktlar. Men! Fick svar och efter lite messande hit och dit så packade jag ner två vaktelhönor i en skokartong och styrde kosan mot Djupadal. Blev lite (inte så lite!) starstruck när både Gustaf och Marie mötte upp framför huset, jag kan ju säga att jag inte på något sätt blev besviken i min illusion (som väl nu mer är att betrakta som ovedersäglig fakta) om att Mandelmanns måste vara jordens härligaste människor.  Blev fotad med min skokartong (fånigt storflinandes) och offentligt tackad på Maries Instagram och det är väl så nära sina 15 minutes of fame man kan komma i detta livet. Min bror är semiprofessionell biodlare och har en bikupa i Håkan Nessers trädgård, men jag känner i detta nu att jag tillfälligt leder över honom i familjens interna "Jag mötte Lassie"-tävling, åtminstone i den oerhört smala grenen "vi som har bidragit till djurlivet hemma hos kända människor". Hehe. Hehehe. 

Och idag är det fredag och det töar och droppar och smälter, det ska bli upp mot 10 grader i helgen, nästa vecka är sista veckan i februari och sen är det VÅR. 

Snöhelvetet

Igår, efter att jag betat av en arbetsdag i soffan, så gick jag ut och tittade med avsmak på all snö, närmare två decimeter tung blötsnö som behövde skottas bort. Det var bara att spotta i nävarna och sätta igång. Vi har en sån där stor snöskyffel, snösläde tror jag det heter, där man samlar upp snön och liksom föser den framför sig och sedan kan stjälpa upp den till drivor. Den är ju svinbra när det handlar om att få undan lätt pudersnö, men igår var det närmast att likna vid tortyr. Vet inte hur stort själva bladet på denna snösläde är, men säg 70 cm bred och 50 cm djup eller vad man ska säga. Och igår räckte det med att köra den 50 centimeter så var den full och så tung att den knappt gick att rubba. Och fortsätter man då med en dåres envishet att skjuta den framför sig så plattar man bara till snön och gör det ännu tyngre och mer omöjligt att få bort den. Så igår fick jag börja med att ta fram en skyffel och skotta en gång och sedan börja fylla snösläden med ett blad i taget och putta iväg det i den skottade gången och tömma. Arbetade mig systematiskt över gårdsplanen och uppfarten medan svetten lackade och svordomarna haglade. Inget gympass i världen kunde ha varit jobbigare om ni frågar mig. Avslutade med att pulsa in i hönsgården och slå bort snön som lagt sig på nättaket och tyngt ner det så att det hängde oroväckande nära marken. Då drösslade mängder av snö ner över mig och letade sig in under kragen, smälte och rann utmed ryggen. Just då var jag dock så varm att det nästan inte spelade någon roll. 

Sedan stapplade jag iväg mot bibblan för att hämta böcker. Stannade och pratade med grannen som också var ute och krigade med snöskyffeln som vapen. Vi hade mycket att säga om vädret i allmänhet och snön i synnerhet och under denna utläggning så hann all svett och smält snö som bosatt sig under min blöta jacka svalna, så till slut fick jag hasta iväg för att inte frysa ihjäl. Snömodd och drivor gjorde dock att det inte var möjligt att hasta i någon större omfattning och vägen till och från biblioteket, det kanske kan vara 400 meter dit och lika lång väg tillbaka, har väl aldrig känts så lång och dyster som då.

Allt det där hade varit förfärligt deppigt om det inte varit så att PLUSGRADERNA nu är i antågande. Löftesrika fem i morgon och på lördag, och härliga 9-10 på söndag och måndag. Känns lite som i Narnia när Aslan är i antågande. Eller nåt.