November = MÖRV

Har en Berglins-almanacka i köket och där har de, Berglins, sin vana trogen slängt in en extra månad mellan november och december. Den kallas MÖRV och det är ett ord som mycket väl beskriver hur jag känner just nu. Allt är motigt och jobbigt och trögt och det enda jag vill är att sitta i soffan, elda i kaminen och läsa, glo på tv-serier och lösa korsord som en annan pensionär. Vi har DN fredag-lördag-söndag och ibland känns det för djävla dyrt och onödigt med papperstidning som mest handlar om Stockholm, men så tänker jag på korsorden och så får det gå ett år till. Det hör liksom helgen till att sätta tänderna i ett DN-korsord tycker jag, men den här hösten har jag verkligen inte fått till det utan de har samlats på hög som till slut mer började kännas som ett djävla KRAV snarare än möjlighet till skön avkoppling. Har därför fått börja tvinga mig själv att lösa korsorden p g a kan inte med att slänga och högen börjar kännas oroväckande lik såna högar man kan se hos hoarders. Nu är jag inne på septemberkryssen, så någon gång lagom till jul kanske jag eventuellt är i fas.

Ja, men annars är det ju all work and no fun för hela slanten. Har fått en ny chef som sitter i Danmark. Det är ju rätt behändigt att ha en chef på distans. Igår frågade jag honom om hur han ville att vi skulle göra med ledigheter och sånt, och han svarade att så länge jag bara skrev in det i min Outlook-kalender så var det OK för hans del. Funderar nu på att göra som hon i reklamen (vad är det egentligen reklam för, Triss? V75? nåt där man kan vinna pengar i alla fall) som bara drar med en överstrykningspenna över årets alla veckor. Fast i Outlook då. Om det nu är vad som krävs för att få ledigt känns det ju som att oanade möjligheter öppnas upp, åtminstone i fantasin.

Hade hur som helst redan lagt in min önskade julledighet i Outlook, mest för att hålla de dagarna öppna eftersom det annars tenderar att ramla in mötesförfrågningar från både kreti och pleti. Planerar att vara ledig jetemånga dagar, från 19 december till 9 januari. Tänker att det kan vara lite gött att börja jobba igen en onsdag så blir det lite mjukstart. Planen är dessutom att, med vissa undantag som redan var bokade och inte gick att göra något åt, jobba typ 6-timmarsdag från och med nästa vecka och fram till julledigheten p g a har helt orimligt mycket komptid som måste plockas ut. LÄNGTET! Det är nästan så att känslan av MÖRV kommer av sig.

Till stallet istället, v 48, pt1

Igår var vår braiga ridlärare sjuk, och då hade de slängt in en vikarie som har WORKING EQUITATION på hjärnan. Jag har väl hört talas om WE förut, men inte riktigt känt att det har varit något jag varit direkt sugen på att testa. När jag missade måndagslektionen förrförra veckan p g a min djävla Tysklandsresa så hade de i alla fall provat WE och när jag fick det återberättat för mig så tyckte jag det lät jättekul och grämde mig över att jag inte fick vara med. Hade jag väl i och för sig gjort även om de så bara hade skrittat på lång tygel, men men. Ja, men igår så blev det då ett osökt tillfälle att få prova igen. WE-på-hjärnan-ridläraren hade byggt upp en "bana" eller vad det nu kan tänkas heta. Det var en grupp tunnor man skulle volta runt, bommar som man skulle rida sidvärtsrörelser emellan, pinnar som stod uppställda som ett parallellslalom och som man skulle göra volter runt (så att det blev typ 7-8 åttvolter med kanske åtta meter i diameter, bommar som man skulle rygga i 90 graders vinkel runt, en tunna som man skulle göra halt precis intill och sedan lyfta upp en hink som stod på den, två hinderstöd som man skulle göra halt precis mitt emellan och sedan flytta en foderskopa från ena stödet till det andra, en trasmatta som hästen skulle traska över och någon grej som skulle föreställa att man öppnade en grind men som jag inte testade eftersom det förutsatte att hästen kunde rygga som en jävel och det kan inte Pojken (än).
Det här tyckte jag var dåligt: Främst att den här WE-på-hjärnan-ridläraren sa till mig "du var ju den enda som inte var här förra gången, men du kan bara haka på någon annan så ser du vad ni ska göra". Ja, eller så kanske du hade kunnat ta tre minuter och förklarat för mig vad som skulle hända vid varje station istället för att jag får ropa "JAHA, VAD SKA HÄNDA HÄR NU DÅ"? p g a att det inte alls bara var att haka på någon annan eftersom man på vissa stationer bara kunde vara en i taget och den som red före fick ju då rida vidare för att det inte skulle bli kö och KAOZ. Jaha, men efter något "varv" eller vad man nu kallar det så fattade jag väl någorlunda vad som förväntades ske. Ja, men sen fick man noll feedback, vilket var trist. Hade t ex behövt ha lite input för ryggningen, men nix. Sen red vi hela tiden i samma varv och även om det var mycket med att ställa om i nytt varv i voltövningarna så hade jag ju t ex velat rida sidvärtsrörelse även i andra varvet. Men man kan väl inte få allt.

På det hela taget var det ändå rätt kul, framför allt var det nyttigt för Pojken och mig att rida mycket i skritt och med mycket precision och finlir. Ryggat har vi ju som sagt aldrig gjort, så där fick jag ju lägga ribban vid att överhuvudtaget få till något steg bakåt så hela arrangemanget med att rygga i vinkel var ju liksom inte ämnat för oss. Men i övrigt var det ju rätt bra lösgörande övningar och Pojken kändes riktigt samarbetsvillig.  Sedan övergick vi till att rida i trav och då blev det genast svårare eftersom Pojken inte riktigt är den smidiga typen som fixar åttametersvolt på åttametersvolt i samlad trav som det ju blev i den där parallellslalomen, men det gick ändå rätt hyfsat utifrån förutsättningarna tycker jag, även om det på det stora hela började. Jaha, sen skulle vi GALOPPERA samma övning. Nu vill jag ju inte vara en sån som säger "det här går aldrig", men det känns ju rätt FÅFÄNGT att tro att en häst som har grava problem med att hålla galoppen på en 20-metersvolt helt plötsligt skulle fixa åttametersvolter med galoppombyten? Ja, men det var väl bara att prova för man vill ju som sagt inte vara en sån som ger upp redan innan man har försökt så jag försökte och mycket riktigt gick det ju inte. DÅ ropade WE-på-hjärnan-ridläraren: "om du bara kan få honom att trava genom serien så är jag mer än nöjd". Ja, men det hade hon väl kunnat kläcka i sig INNAN? Det är ju liksom rätt stor skillnad på att trava in i en volt lite lugnt och sansat och sedan börja med finliret jämfört med att komma dundrande i kallblodsgalopp som sedan blir slängtrav och sedan ska man få till små volter på det?
Ja, sen började folk dividera om att pinnarna (som man skulle volta runt) stod på kortare avstånd än förra gången och för att bevisa att det inte var så skulle WE-på-hjärnan-ridläraren göra övningen och det gick inte sådär jättebra för henne heller om jag ska vara ärlig och DÅ kläcker hon ur sig att pinnarna stod för nära sargen så hästarna upplevde att de sprang rätt in i väggen och det var därför de bröt av till trav. Jaha, men sånt kanske man ska tänka på lite innan?

Ja, för att summera det hela: WE var rätt kul, men det hade varit roligare om man inte hade varit så många, om man fått förklarat för sig hur man skulle göra samt fått möjlighet att byta varv då och då. Plus att det hade varit klädsamt med lite feedback. Aja, nästa vecka är väl förhoppningsvis vår braiga ridlärare frisk. Nu ska vi dessvärre bara ha henne den här terminen, vilket innebär typ 3 gånger till? SNYFT.

Till stallet istället, v 47, pt 2

När jag började rida Pojken i somras var han väldigt lat. Eller lat och lat, det är väl en definitionsfråga, men "saknade naturlig framåtbjudning" då. Under hösten har han varit fortsatt lat (som jag nu väljer att kalla det), vilket väl till viss del berott på att han inte direkt haft någon kondition att tala om, men också för att...tja, det är ju bekvämt. För honom då. Kombinationen litet barn - stor ponny är inte alltigenom helt lyckad alla gånger heller, så han har ju kommit undan med det. Det är väl den enda nackdelen med att rida ponny på ridskola som vuxen, det blir liksom svårare att få till en konsekvent linje eftersom merparten av barnen av naturliga skäl inte är så rutinerade och då blir det lite som det blir. 
Vi har jobbat mycket på renodling av hjälperna, och det har gett det resultatet att Pojken numera - åtminstone när jag rider honom - lyssnar på skänklarna. Behöver ej driva i varje steg längre och han fattar galopp på hjälperna, fast man måste fortfarande vara väldigt tydlig i placering av skänklar samt ge cirka fem mils eftergift på innertygeln i fattningen, annars blir det slängtrav. Så visst går det framåt? Fast den nya grejen som Pojken testar nu är att bita sig fast i bettet och bli helt stum i munnen. EJ KUL om ni frågar mig. Antar att det här är hans nya grej att försöka komma undan, så nu gäller det att hitta vägar att ta sig runt det. Vi har också problem med att galoppera i höger varv på stora mittvolten. A- och C-volterna går "bra" (där tar han stöd mot väggen), men på stora mittvolten skjuter han ut bogen åt vänster och drar iväg. EJ KUL det heller. Ja, jag vet att man kommer till platåer i utvecklingen där det känns som att det inte händer ett smack. Där är vi nu, obviously. Det är bara att kämpa på. Det enda tråkiga är att lektioner för 10 personer ju inte är uppbyggda för att en person ska kunna lösa sina problem med galopp på stora mittvolten medan de andra...eh, håller sig undan, eftersom kombinationen ponny som biter sig fast i bettet OCH är svag i ena sidan inte precis ger utrymme för att kunna styra och annat lyx.  Funderar på att ta några privatlektioner för att få lite mer verktyg att jobba med.  

Den mörka ängeln

Har läst Den mörka ängeln av Elly Griffiths, vilket är den tionde boken om rättsarkeolog Ruth Galloway. Jag har läst och älskat de andra nio och tycker även den tionde är jättebra. Dock utspelar den sig inte som de övriga i King's Lynn med omnejd utan i Italien, dit Ruth har blivit kallad av en arkeologkollega för att hjälpa till med ett fynd. Av olika skäl kommer (såklart) också Nelson dit och såklart sker det också ett mord i deras relativa närhet som de på ett eller annat sätt blir insyltade i. Dock får man inte följa själva polisarbetet speciellt mycket eftersom det är ett fall för den lokala polisen och ska jag vara helt ärlig så är väl kanske intrigen i just den här berättelsen på gränsen till i tunnaste laget. Men för mig spelar det ingen roll eftersom jag är så reservationslöst förälskad i Ruth, Nelson, Cathbad, Judy, Clough och hela det övriga persongalleriet så för min del skulle boken nästan bara kunna handla om dem och deras inbördes relationer. Utan något mord. Den här boken får fyra stora portioner spaghetti carbonara av fem möjliga.

Black Friday

Jamen inte ska väl jag vara den som inte skriver ett inlägg om Black Friday? Nä, jag tänkte väl det. Vill börja med att säga att jag är fullt medveten om att det finns folk som inte har det så gott ställt och att jag förstår att de passar på att handla t ex julklappar och sånt när det ändå är rea. Been there, done that och det är ju alltid lätt att göra uttalanden om vad folk borde och inte borde när man själv sitter där  med en lönnfet lön och har råd att välja. Så det här handlar inte om att skuldbelägga någon. Men samtidigt tycker jag generellt att ALLA lite kritiskt kan ta och granska sina konsumtionsvanor, för det finns fortfarande bara ett (1) jordklot som ska räcka till cirka sju (7) miljarder människor. Och tänk på detta: den levnadsstandard som vi har här i västvärlden, den börjar komma inom räckhåll för rätt många även i Asien och Afrika, och då är det kanske inte riktigt passande att skaka på huvudet och säga nänänä, det finns det inte resurser till, utan att själv vara beredd att göra lite avkall på den relativa lyxen många ändå lever i. Sist jag kollade var semester i Thailand inte inskrivet i FN:s konvention för mänskliga rättigheter, ändå pratar folk om att åka dit lika lättvindigt som om det handlade om en utflykt till stadsparken. Det funkar ju liksom inte om alla resonerar att javisst är det dåligt för miljön med flygresor...fast JAG måste ju ändå få åka dit på semester?  Samma med den här helt överdrivna konsumtionen. Man MÅSTE inte ha en nyare mobiltelefon och större tv bara för att det är tekniskt och ekonomiskt möjligt, inte heller måste man köpa nya kläder bara för att modet växlar. Blev himla glad att årets julklapp 2018 blev "det återvunna plagget", äntligen ett statement att det inte är rimligt att hålla på så här. Sen var handeln såklart tvungna att safe:a lite och säga att även nyproducerat av återvunnet material räknades, så att inte alla som tycker att second handkläder är "äckligt" skulle få skrämselhicka, men ändå. CIRKULÄRT. Smaka på ordet. Det smakar gott om ni frågar mig.

Och alltså...själva grejen? Har det inte blivit EXTREMT hysteriskt? Nu är det ju inte bara Black Friday utan fucking BLACK djävla WEEK? Rearearea och handlahandlahandla, överallt och i alla kanaler och helt maniskt. Hörde i fikarummet på jobbet häromdagen hur folk planerade att sluta tidigare på fredag och då, nota bene, inte för att shoppa som om det inte fanns någon morgondag utan för att kunna ta sig hem utan att behöva stå i milslånga köer p g a att hela stan (vars infrastruktur inte är Black Friday-anpassad) blir helt igenkorkad när alla köpgalna ska ut och trängas på gator och torg under en och samma dag. Blir helt matt bara av att tänka på det. En granne ska passa på att åka till ULLARED i helgen. Ullared en lönehelg efter Black Friday, det måste vara så helvetet är konstruerat om ni frågar mig. Ja, det här var väl inget nytt under solen för den som känner mig, men ändå. Det kan inte sägas nog många gånger om ni frågar mig*.


* Nu är det ju ingen som  frågar mig, men jag säger det ändå, oombedd. Vissa populära bloggar skriver ibland "vad vill ni läsare att jag skriver om" och så får de 3867 kommentarer på det inlägget med önskemål om olika ämnen som personen ifråga ska blogga om. Hade jag ställt den frågan så hade jag väl fått på sin höjd ett svar, OM det var en bra dag och solen och månen och planeterna stod på rätt kurs med varandra och det var tre torsdagar i samma vecka och Donald Trump hade bytt frisyr. Min självbiografi kommer inte att heta "mitt liv som influencer", den saken är klar.

Böcker, böcker, böcker

Plötsligt händer det. Att det rasslar till i kön på bibblan, den kö som man ställer sig i så fort det kommer en ny bok som man är sugen på att läsa. Bibliotek är ju kanske den bästa uppfinningen i hela världen, det är sen gammalt. Tyvärr är det många som tycker det och när jag såg att en av mina favoritförfattare, Elly Griffiths, hade kommit ut med en ny Ruth Galloway-deckare (ÄLSKAR Ruth Galloway och alla de andra karaktärerna) så var jag inte direkt långsam, men hamnade ändå på typ köplats 74. Det är ju rätt surt, men den som väntar på något gott, osv, och det är ju inte som att man inte har annat att läsa under tiden man väntar.
Men förra veckan, när jag var i Tyskland, då började helt plötsligt sms:en ramla in att jag hade böcker att hämta. Inte bara Den mörka ängeln av nämnda Elly Griffiths, utan även Kvinnan i fönstret (A.J. Finn), Saknad, förmodligen död av Susie Steiner och Träskkungens dotter av Dionne Karen, tre andra böcker som jag stått i kö för rätt länge. Typiskt att det ska hända när man är iväg och inte kan kasta sig iväg till bibblan pronto. Fast det kan man sällan ändå. Dessa efterlängtade sms brukar av någon anledning komma på tisdagar, och bibblan i vår lilla by har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och tisdag är inte en av dom. Så det hade ju inte hjälpt hur mycket hemma jag än hade varit.

I måndags var det dock jag som var där och hämtade. Nu är problemet att jag bara vill vara hemma och läsa. Definitivt inte jobba, men tyvärr drunknar jag i jobb just nu. Vill heller inte ha gäster i helgen som kommer, men antar att det inte är riktigt ok att ställa in något som varit planerat sedan länge för att man hellre vill tillbringa sin lediga tid med Ruth Galloway och vara med på någon rättsarkeologisk happening i Italien? Fan! Ska livet behöva vara så här?

Till stallet istället, v47, pt1

Igår kom jag ä-n-t-l-i-g-e-n iväg till stallet för en välbehövlig nollställning av hjärnmos p g a överdjävlig och ej önskvärd jobbsituation just nu. Eller, jag var ju i stallet i fredags, men då var jag bara där och vände eftersom drop in-ridningen var inställd p g a sjukdom. Fick åka hem och städa istället. Blä. Men igår alltså! Jag älskar min ridning och min klubb och min grupp, men jag hatar tiden. 19.30 en måndag, då måste jag åka hemifrån cirka 18.45. Kl 18.45 är soffan och kaminen och tv:n och allt det där omgivna av kanske världens starkaste magnetfält, speciellt så här års när det är mörkt och kallt och inte alls speciellt härligt att dra på sig iskalla stallkläder (de hänger i en oisolerad snedtaksgarderob när de inte används) och sätta sig i den iskalla bilen och puttra iväg.

MEN SEN BLIR DET ALLTID BRA. Det vet man ju och det är därför man tar sig ur det där superstarka magnetfältet, drar på sig de där iskalla kläderna och sätter sig i den där iskalla bilen fastän man egentligen bara vill ligga under en filt och mysa. Sen kommer man till stallet och ser Pojken stå där med spetsade öron och vänta på en. Eller, ska man vara helt ärlig så handlar det väl mer om att han kanske står och väntar på att man ska komma med mat, men men.

Vi har nu gått in i ett hoppblock, vilket igår innebar markarbete med bommar. Trav över bommar på kort diagonal, vända mellan två koner och så trav över några andra bommar på den andra korta diagonalen. Pojken var pigg! Vet inte om han har kommit in i någon ny fas där han testar om det går att springa ifrån det som är jobbigt (à la Bulldozern) eller om det bara handlar om att han insett att det inte funkar att dra benen efter sig och låtsas vara världens slöaste. Men under framridningen så taktade han i skritten och rusade i galoppen, och det har ju inte direkt hänt förut. Bortsett från att han fortfarande skiter lite för mycket i ytterhjälperna när man rider i höger varv så gick övningen bra och när vi travade av mot slutet var han riktigt mjuk och följsam. Men då var han trött på riktigt. Pojken är ju en tinker/irish cob (vet inte riktigt vad skillnaden är mer än att det är olika stamböcker) och har satt vinterpäls som en grizzlybjörn, så efter en lektion så är han helt genomsvettig. Första gången jag har varit med om att en häst faktiskt löddrar av svett, vilket jag annars mer har trott har varit ett litterärt uttryck. Men fem centimeter vinterpäls i plusgrader har den effekten efter 60 minuters ridning.

Ah. Som jag behövde detta. Nu längtar jag redan till fredagens drop in.