Coming up: internationella kvinnodagen (okej, inte än på ett tag men jag gillar ju att ligga i framkant)

Häromdagen kom jag att tänka på en bra replik som jag skulle ha i beredskap att slänga åt den som skulle drista sig att säga "grattis på kvinnodagen", för nu är det ju snart mars, DET ÄR SNART VÅR. Spelar ingen roll om det kommer 20 cm snö (annat än att jag blir extremt bitter), mars april har knopp i håret som det ju heter. Ja, men i alla fall så kom jag inte ihåg den där repliken ordagrant, men jag kom ihåg att jag hade bloggat om den så då var det ju enkelt att bara gå in i bloggen och leta upp ett inlägg i mars förra året. För FÖRR I TIDEN kunde man nämligen klicka på ett årtal i bloggarkivet och så radade årets månader upp sig så elegant, så ville man läsa vad man (eller någon annan, om det var någon annans blogg) gjort vid påsk eller midsommar eller under semestern så var det bara att klicka på den månaden, luta sig tillbaks och börja läsa. Men djävla RÖV-Blogger har av någon oklar anledning tagit bort den funktionen, så nu finns det bara månader för det innevarande året. För andra år får man börja i december och tålmodigt scrolla baklänges. Inte så kul när man vet att man måste ända till början av mars. Lite kul ändå, för man tvingas scrolla förbi inlägg och händelser man glömt. Tycker jämt att alla inlägg, oavsett vad de handlar om, var lite bättre förr. Lite vassare, lite mer välformulerade än den såsiga rännil av ord som nu pressar sig upp ur detta tangentbord. Men jag antar att jag kommer att läsa den här texten om några år och förundras över hur djävla bra den var jämfört med 2021 års bloggtexter. Eller nåt. Hur som helst: Hade gärna sett att den där månadskategoriseringen återkom, för det var rätt tidsödande att scrolla igenom 9 månaders bitterbloggande.

Så här kan man i alla fall svara om någon säger "grattis på internationella kvinnodagen" till en den 8 mars.

Ett ämne för "Superspararna"?

Alltså det här när man på riktigt känner sig "lite upprymd" för att det ska vara kund-dag på ens Ica och man har fått en "10 % på allt"-kupong och detta sammanfaller med veckohandlingen? Har dessutom fått en värdecheck på 50 kr för att jag deltagit i en opinionsundersökning om just mitt Ica, så det känns nästan som att de kommer att betala mig för att jag ska vackla ut därifrån med välfyllda kassar. Eh, nä, så kommer det väl inte riktigt att bli. Men ändå. Pengar att spara, ME LIKE som dagensungdom skulle ha uttryckt saken. Att jag sedan, tack vare mina förnämliga arbetstider, förhoppningsvis kan genomföra denna veckohandling innan Gud och halva världen kommer att invadera Ica för att ta del av alla "klipp" som en kund-dag kan tänkas innebära gör ju inte saken sämre. Dom var väl inte födda i farstun, dom på Ica som bestämde att kund-dagen skulle sammanfalla med löneutbetalningen.

Masterchef Canada

Har precis hetsat mig genom första säsongen av Masterchef Canada, vilken, liksom Masterchef USA, får Sveriges Mästerkock att framstå som ett tältmöte.  Alla "over there" verkar vara mer eller mindre bindgalna och besatta av att vinna, och de baktalar och backstabbar varandra så fort möjlighet ges. Inte så ödmjukt svenskt om man säger. Blev i alla fall helnöjd när min favorit Eric vann. Vilken kille som bara är 21 och BÅDE hunnit utbilda sig till kemiingenjör och lärt sig laga mat som en gud. En gång när jag var i den åldern-ish var jag ihop med en kille som bjöd på middag och som ansåg att kokt potatis och stekt lök plus en folköl var fullt tillräckligt för att imponera. Vi är ej ihop längre.

Laddar nu för kvällens avsnitt av Sveriges Mästerkock och hoppas att den där otäcka ungen Elin åker ut. Är hon inte helt otroligt obehaglig?

Irritationsmoment: Bruno Mars

I morse hörde jag en låt av Bruno Mars - en av alla de där slätstrukna 2000-talspopfigurerna som gått mig spårlöst förbi, men nu råkade jag höra att de sa att han hette så, eller rättare sagt, jag lystrade efter namnet eftersom en rad i texten irriterade mig till vansinne, nämligen den som följer: When I see your face, there's not a thing that I would change, 'cause you're amazing just the way you are.

Alltså, vem tror han att han är, den här Bruno Mars, en frilansande plastikkirurg på jakt efter nya klienter? Nä, skämt åsido, det var väl bara en av tretton hyllingslåtar till vackra kvinnor som det går på ett dussin. Eller jag vet inte, Bruno Mars har kanske något dolt och fördjupat budskap i sin låt, kanske tänker han på någon kvinna med ett extremt vanställt ansikte som han vill peppa lite självförtroende i, vi kan ju hoppas det. Fast jag har vä-hä-häldigt svårt att tro det, för mig låter det BARA som ytligt och fördömande trams. Som att hon, den här tjejen som han sjunger om, skulle bli så djävla glad och tacksam för att han, Bruno Mars då, nådigt tillkännager att han "inte skulle vilja ändra på något" i hennes ansikte? Skulle väl knappast hända om hon såg ut som ett gammalt åkerspöke om ni frågar mig. Det finns miljoner låtar där manliga artister sjunger kvinnans lov och bedyrar att hon, just den här kvinnan, är det mest fantastiska uppenbarelse som någonsin har beträtt denna jord, och i den tillhörande musikvideon så illustreras det med en osminkad och lite blekfet donna i mjukisbyxor och Foppatofflor. Nej, just det, eftersom DETTA HAR ALDRIG HÄNT. Det är alltid smala, storbystade, fräscha och vrålsnygga tjejer som de här popkillarna tycker är så djävla amazing att klockorna stannar (och det är säkert likadant med killar i kvinnliga artisters musikvideos, men det fenomenet har jag inte studerat så noga att jag kan uttala mig om det). Blir så trött på all den här ytligheten, är det konstigt att hela västvärlden drabbas av galopperande depressioner/ätstörningsbeteenden/allmän känsla av oduglighet?

Alltså, jag är på riktigt så himla glad att jag snart är 48 år och verkligen kan unna sig att skita i hur man ser ut. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste tillåta sig att förfalla hur som helst bara för att man blir äldre, men man själv och människor i ens omgivning har börjat fatta att det finns andra saker i livet som är fan så mycket viktigare (och nu är det inte längre bara klyschor utan true facts), och de som inte fattar det kan man unna sig att välja bort eftersom de ändå inte tillför något vettigt. Amen.

Jättestöriga grejer

Vi har fått Office 2016 på jobbet. Och i jobbmailen så är det någon IT-person som har sett till att var och en har fått en snitsig signatur med företagets nya logga, sin titel, kontaktuppgifter, med vänlig hälsning på tusen språk och så vidare. Kan man ens haka upp sig på sånt? Jo, för den där signaturen syns inte när man skriver och skickar mailet, men efter att ha mailat till mig själv några gånger så kan jag väl konstatera att den nog syns hos mottagaren. Men det känns så djävla... oförskämt liksom, att skriva ett mail och klicka på skicka utan att skriva under, åtminstone när man skickar sådär hyfsat officiella mail till myndighetspersoner och så. Alternativt skriver man under (om inte annat så av gammal  vana) och så får mottagaren dubbla underskrifter och man framstår som lite efterbliven. Kan ju också vara rätt tråkigt om man skickar hyfsat officiella mail till myndighetspersoner och så och kanske helst vill bli tagen på allvar.

ASSÅ VAR DET INTE LITE BÄTTRE FÖRR ÄNDÅ?

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun

Men gud vad jag är dålig på att blogga, känner jag. Har i och för sig haft ett "rätt späckat schema" på sista tiden, men det har jag ju nästan jämt känns det som. För att vara en person som gillar extremt mycket att bara vara hemma och inte göra något speciellt mer än kanske elda i kaminen och ligga på sofflocket och inte göra ett skapandes grand, så har jag uppenbarligen en förmåga att boka kalendern knökfull med grejer som ska kräver att man lämnar tomtgränsen och inte alls är hemma sådär jättemycket på den där lilla ynkliga fritiden man har när de där 40 mastiga arbetstimmarna per vecka har betats av. Och som om inte det vore nog så har jag ju utöver det mina distanskurser som gör att jag för det mesta ligger på sofflocket i sällskap med en trave kurslitteratur. Borde jag bli bättre på att blogga från mobilen? Men äääh, det är så smått och pilligt och jobbigt att ändra när det blir fel. Och just nu händer det väl ändå inte sådär jättemycket som känns som att det har ett bloggvärde. Det måste bero på melodifestivalen, för det är ju det enda folk pratar om och i princip det enda ämne där jag känner att jag inte kan bidra med någonting alls. Hatar detta segt utdragna spektakel, det var bättre förr när det var en gång per år och sen frid och fröjd resten av året. "Kan man ens tänka på melodifestivalen utan att tänka på ABBA"? var det någon som sa på radion förra veckan, med ett liksom filosofiskt drömmande tonfall som retade gallfeber på mig.
Jag har svaret på den frågan: JA. Det går alldeles utmärkt. Man kan tänka på melodifestivalen och tänka BURN MOTHERFUCKER BURN också. Barasåattnivet.

I am a rock, I am an island

Ni vet den där känslan man har, när man har varit på barnkalas några timmar och kommer hem och det liksom ringer lite i öronen på grund av ljudnivån (och då var det här ändå ett väldigt lugnt och stillsamt kalas, men jag är väl känslig) och man känner sig både proppmätt och lite blodsockersvajig på samma gång på grund av ett massivt intag av 100 % snabba kolhydrater och 0 % fibrer (och jag är inte ett dugg känslig för sånt egentligen, inte som somliga som bara "omg, jag åt en skiva bröd igår, idag känner jag mig BAKIS". Hahahahaha, that's not me. Men även jag har väl en gräns då tydligen) och man är tröttare än om man har sprungit tio maratonlopp? Där är jag nu. Känner mig däremot EXTREMT NÖJD med att jag förutspådde denna känsla redan när jag handlade i fredags, och därför har planerat superenkel middag som tar typ tio minuter att svänga ihop (korv, potatis- och broccolimos, nån sallad). High-five:ar mig själv på den. Sen blir det två avsnitt av Masterchef Canada och sen är väl helgen typ slut? High-five:ar inte den senare känslan lika mycket, kan jag väl erkänna utan omsvep.