Egentligen är det ju precis meningslöst att ödsla energi på att störa sig på vädret, för det är ju snudd på det enda här i världen som man inte kan göra någonting åt. Till och med döden känns mer förhandlingsbar, man kan operera, medicinera eller spela schack. Men med vädret är det liksom bara att gilla läget och underkasta sig.
Men ändå. Denna vinter som började så bra. Hela december och halva januari var ju GULD med avseende på vädret. Sen kom den där djävla Kung Bore och skapade kaos och oreda med snöstormar och annat elände. Okej, det är väl inte som det domedagsklingande "winter is coming" i Game of Thrones, där en enda vinter kan vara i decennier, men inte långt ifrån heller. För en person som jag, som i det närmaste blir utslagen så fort det är över 25 grader utomhus kommer kanske detta vinterhat som en överraskning. Jag har dock i princip ingenting emot själva kylan, men den här djävla snön kan jag lätt leva utan. Men annars är jag en höst- och vårmänniska. Trivs bäst när det är runt 15 grader och "växlande molnighet".
Det enda som är "bra" med den här djävla vargavintern är att man inte behöver fundera på om det är halt eller inte, för det är det otvivelaktigt. Man behöver inte fundera på vad man ska ha på sig, för det är bara att hänga på sig lager på lager av allt man äger och toppa det med alla ytterkläder garderoben förmår skaka fram. Man behöver inte heller fundera på vad man ska göra på sin lediga tid, för då ska man skotta snö. Fy för i helvete vad jag har skottat i veckan som gått, varenda eftermiddag efter jobbet, och varje morgon har det ändå legat en ny orörd decimeter som en överraskning av tvivelaktig nöjesgrad.
Glädjen när jag i morse upptäckte att det INTE hade snöat i natt var oproportionerligt hög. Det var visserligen minusgrader, men luften var torr så jag behövde inte ens skrapa rutorna, bara att sätta sig i bilen och rulla iväg. Och triumfvrålet som steg ur tv-soffan i går kväll när väderprognosen visade plusgrader och regn i helgen var i samma nivå som när Ravelli räddade en avgörande straff i fotbolls-VM 1994. IN YOUR FACE KUNG BORE, vill jag minnas att mitt mogna uttalande var när TV4-nyheterna tonade bort till förmån för reklam. Men nu vill jag ha takdropp och dagsmeja och slask och se vintergäcken (som redan hade börjat blomma innan snön kom) igen. KOM IGEN NU DÅ.
fredag 31 januari 2014
31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet...
...SEMLAN. Givet att det är en god semla förstås, jag är rätt sträng där. Det finns ju inget lessnare än en vissen semla som har legat i en sån där kartong med plastfönster på Ica i ett par dagar. Med en tunn hinna på grädden och florsockret har smält ihop till något genomskinligt kladd som besudlar locket. När någon säger "jag tar med fika" och dyker upp med något sådant har jag lust att radera dom ur bekantskapskretsen för gott. Nä, skojar bara. Men det är stor skillnad på semla och semla. En dålig semla kan förstöra den bästa fikastund.
Så här ser mina ödmjuka krav ut: Färsk bulle (ej torr), inte för mycket (helst ingen alls, men det verkar jag vara extremt ensam om att tycka) kardemumma (och absolut inte grovmalen sådan) i bullen och slutligen lagom proportioner mellan bulle, mandelmassa och grädde. Hellre mycket mandelmassa och lite mindre grädde än tvärtom. Ska man snöa in på detaljnivå så har även storleken på locket en viss betydelse. Härförleden åt jag en semla som var delad på mitten, som ett hamburgerbröd. Det ger en signal om lathet och allmän dekadens hos den som är satt att göra ett hantverk. Vissa lock är å andra sidan i storleksordningen frimärke, och det duger heller inte. Man vill ju ha locket att peta i grädden med och stoppa i sig som en liten förrätt innan man går på själva bullen, och då måste det räcka till mer än en ynklig munsbit. Här gäller den gyllene tumregeln "lagom är bäst" och för den som inte fattar vad lagom är skulle jag vilja påstå att man är säker om man gör fördelningen 25 % lock, 75 % bulle.
Mandelmassan är förstås nästan det viktigaste. En av de grövsta skändningar mot semlan som företeelse jag har råkat ut för var när någon tyckte att det dög att bara skära av en skiva mandelmassa och trycka ner mellan lock och bulle. Det var nog det mest avtändande jag har varit med om i hela mitt liv ifråga om bakverk. Mandelmassan ska blandas med inkråm, grädde och gärna en gnutta vaniljsås till en ganska lös smet, och jag ser gärna att det bara är en tunn vägg kvar av bullen runt omkring. För lite mandelmassa framstår som snålt och är utöver det en styggelse inför vår Herre.
De godaste semlorna genom tiderna fanns på saliga café Rio (RIP), som revs till förmån för brackig 90-talsbebyggelse i Ankeborgs centrala delar. De var stora som dasslock och smaken var to die for, som vi säger. Etta just nu ligger Café Sandhem i Vä. Rekommenderas alltså. Slut på reklamen, dags att ta en fika.
Så här ser mina ödmjuka krav ut: Färsk bulle (ej torr), inte för mycket (helst ingen alls, men det verkar jag vara extremt ensam om att tycka) kardemumma (och absolut inte grovmalen sådan) i bullen och slutligen lagom proportioner mellan bulle, mandelmassa och grädde. Hellre mycket mandelmassa och lite mindre grädde än tvärtom. Ska man snöa in på detaljnivå så har även storleken på locket en viss betydelse. Härförleden åt jag en semla som var delad på mitten, som ett hamburgerbröd. Det ger en signal om lathet och allmän dekadens hos den som är satt att göra ett hantverk. Vissa lock är å andra sidan i storleksordningen frimärke, och det duger heller inte. Man vill ju ha locket att peta i grädden med och stoppa i sig som en liten förrätt innan man går på själva bullen, och då måste det räcka till mer än en ynklig munsbit. Här gäller den gyllene tumregeln "lagom är bäst" och för den som inte fattar vad lagom är skulle jag vilja påstå att man är säker om man gör fördelningen 25 % lock, 75 % bulle.
Mandelmassan är förstås nästan det viktigaste. En av de grövsta skändningar mot semlan som företeelse jag har råkat ut för var när någon tyckte att det dög att bara skära av en skiva mandelmassa och trycka ner mellan lock och bulle. Det var nog det mest avtändande jag har varit med om i hela mitt liv ifråga om bakverk. Mandelmassan ska blandas med inkråm, grädde och gärna en gnutta vaniljsås till en ganska lös smet, och jag ser gärna att det bara är en tunn vägg kvar av bullen runt omkring. För lite mandelmassa framstår som snålt och är utöver det en styggelse inför vår Herre.
De godaste semlorna genom tiderna fanns på saliga café Rio (RIP), som revs till förmån för brackig 90-talsbebyggelse i Ankeborgs centrala delar. De var stora som dasslock och smaken var to die for, som vi säger. Etta just nu ligger Café Sandhem i Vä. Rekommenderas alltså. Slut på reklamen, dags att ta en fika.
torsdag 30 januari 2014
30. En grej jag är himla bra på.
Jag är helt outstandigt fantastisk på att komma ihåg namn. Minns i princip alltid vad folk heter även om jag så bara har sett deras namn en gång på en startlista till ponnyallsvenskan 1998. Däremot är jag i det närmaste ansiktsblind så det här med att vara bra på namn är ju tämligen värdelöst när man inte känner igen folk. "Kalle Persson? Nej, jag har ingen aning om vem det är, men jag vet vad han heter!"
Gissar att mitt namn hamnade ganska långt ner på listan när superkrafterna fördelades. Men man kan ju inte få allt.
Gissar att mitt namn hamnade ganska långt ner på listan när superkrafterna fördelades. Men man kan ju inte få allt.
onsdag 29 januari 2014
29. Hepp! Dagens middagstips.
Med risk för att låta dryg så tycker jag nästintill alltid att vi äter sjukt god mat. Det beror på att DET ÄR JU JAG SOM HAR GJORT RECEPTET (har blivit hjärntvättad av Leif Mannerströmreklamen), nej men på att det är jag som lagar nästan all mat, ergo får nästan alltid bestämma menyn.
Jag är i och för sig ganska dålig på att följa recept. Blir liksom trotsig och tycker att jag kan bättre eller nåt. Men jag tänkte i alla fall tipsa om fenomenet "stekpåse", för det går i princip inte att misslyckas med. I alla fall har jag aldrig gjort det när jag gjort så här: Man tager en bit kött, till exempel en kotlettrad som man gnider in med salt, peppar och lite örter. Ner med den i påsen ihop med lite lök och tomat i klyftor, ringla över lite olja, stäng påsen, stick några lufthål och så skjuts in i ugnen i...sådär 175 grader...ett tag. Kanske en timme, men lite beroende på köttbitens storlek förstås. Man får gå lite på känsla här. När man känner att det är klart så tar man ut den, klipper ett litet hål i påsens ena hörn och häller av spadet. Låter köttet vila en stund innan man skär upp det. Så kokar man upp spadet, tillsätter en burk creme fraiche, smakar av med salt och eventuellt någon krydda men det brukar inte behövas, reder såsen och sen: ENJOY. Med kokt potatis och vinbärsgelé till exempel. Ja, den som googlar efter LCHF eller GI och hamnar här lär ju bli rätt besviken.
Jag är i och för sig ganska dålig på att följa recept. Blir liksom trotsig och tycker att jag kan bättre eller nåt. Men jag tänkte i alla fall tipsa om fenomenet "stekpåse", för det går i princip inte att misslyckas med. I alla fall har jag aldrig gjort det när jag gjort så här: Man tager en bit kött, till exempel en kotlettrad som man gnider in med salt, peppar och lite örter. Ner med den i påsen ihop med lite lök och tomat i klyftor, ringla över lite olja, stäng påsen, stick några lufthål och så skjuts in i ugnen i...sådär 175 grader...ett tag. Kanske en timme, men lite beroende på köttbitens storlek förstås. Man får gå lite på känsla här. När man känner att det är klart så tar man ut den, klipper ett litet hål i påsens ena hörn och häller av spadet. Låter köttet vila en stund innan man skär upp det. Så kokar man upp spadet, tillsätter en burk creme fraiche, smakar av med salt och eventuellt någon krydda men det brukar inte behövas, reder såsen och sen: ENJOY. Med kokt potatis och vinbärsgelé till exempel. Ja, den som googlar efter LCHF eller GI och hamnar här lär ju bli rätt besviken.
tisdag 28 januari 2014
28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.
Jamen den här:
Så djävla boring. En man och hans son lodar omkring i ett postapokalyptiskt Amerika och är på väg bort från ett elände och på väg till något ställe där det möjligen kan bli marginellt bättre, men gissningsvis inte. Alla överlevande är onda. Allt är förstört och nedbränt och grått och kallt och förfärligt deppigt.
Jag trodde att jag skulle gilla den här boken. Jag gillar (att läsa om) misär och socialrealism och grejer. Men det här var bara too much. Sida upp och sida ner med att de bara traskade omkring och knappt sa någonting till varandra och allt var ett helvete. Zzzzzzzz.
Den här boken har fått Pulitzerpriset, så man får väl förmoda att alla inte tycker som jag. Men nu var det ju faktiskt jag som skulle o-tipsa, och det gör jag alltså nu.
Så djävla boring. En man och hans son lodar omkring i ett postapokalyptiskt Amerika och är på väg bort från ett elände och på väg till något ställe där det möjligen kan bli marginellt bättre, men gissningsvis inte. Alla överlevande är onda. Allt är förstört och nedbränt och grått och kallt och förfärligt deppigt.
Jag trodde att jag skulle gilla den här boken. Jag gillar (att läsa om) misär och socialrealism och grejer. Men det här var bara too much. Sida upp och sida ner med att de bara traskade omkring och knappt sa någonting till varandra och allt var ett helvete. Zzzzzzzz.
Den här boken har fått Pulitzerpriset, så man får väl förmoda att alla inte tycker som jag. Men nu var det ju faktiskt jag som skulle o-tipsa, och det gör jag alltså nu.
måndag 27 januari 2014
Gäsp
Slöglor med ett öga på Familjen Annorlunda och blir precis matt. Så mycket...oljud. Att någon frivilligt vill utsätta sig för att skaffa ett helt fotbollslag med samma DNA-uppsättning övergår mitt förstånd med cirka tio miljoner ljusår i runda slängar. Och att någon vill ha som sitt jobb att intervjua ett halvdussin ungar som helt omständligt berättar i munnen på varandra om helt ovidkommande detaljer i sina liv är ännu mer obegripligt. Det är nog inte sånt folk i allmänhet tänker på när de säger att de vill hålla på med "media och sånt". Vilken djävla mardröm.
27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band…
...så hade hitlistorna sett helt annorlunda ut. Nä, skojar bara. Jag vet inte, rockstjärnelivet har liksom aldrig lockat mig jättemycket. På 80-talet spelade alla i band, så även jag. Det var väl ungefär som i filmen Vi är bäst!. Ingen kunde spela men det gjorde inte så mycket, själva grejen var att ha roligt. Ibland tycker jag otroligt synd om alla som tror att vägen till musik måste gå genom tv och en cynisk Idol-jury.
Men det är klart, med pistolen mot tinningen kan jag väl tänka mig att tralla fram en duett ihop med Bruce Springsteen. Ska det va' så ska det va' rejält, tänker jag mig. Vet ej vad Bruce tycker om detta tilltag, men han lär väl se pistolen, haja läget och langa över mikrofonen. Tror jag åtminstone.
Men det är klart, med pistolen mot tinningen kan jag väl tänka mig att tralla fram en duett ihop med Bruce Springsteen. Ska det va' så ska det va' rejält, tänker jag mig. Vet ej vad Bruce tycker om detta tilltag, men han lär väl se pistolen, haja läget och langa över mikrofonen. Tror jag åtminstone.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)