Ni vet den här reklamen med hon som inte har en tanke på att frosta av frysen. Såna tankar har jag haft. Ganska länge. För min frys frostar nämligen inte av sig själv, till skillnad mot den i reklamen. Men den har haft vissa behov av avfrostning. Inte så lite heller. Den har mer påmint om ishotellet i Jukkasjärvi än en frys.
Men nu jävlar fick det ske. Så nu jävlar har jag alltså tillbringat fredagskvällen med att frosta av frysen.
Antal rockn'rollpoäng: 0 st.
Eftersom jag INTE tillhör den förkrossande majoritet som tycker att film är bäst på The Pirate Bay utan mycket väl kan tänka mig att betala för att gå på bio, och eftersom jag gillar skräckfilm sådär i största allmänhet och dessutom tycker att John Ajvide Lindqvists böcker är synnerligen trevliga, så har jag väntat på Sverigepremiären på Låt den rätte komma in i ungefär trehundra miljoner år, i runda slängar. Och idag är det dags.
Trodde jag, alltså.
Men på Kristianstads bio finns inte en vampyrfilm så långt ögat kan nå. Istället har man premiär på Lilla Spöket Laban - världens snällaste spöke. Jamen tack så jävla mycket för det. Jag HATAR allt som Inger och Lasse Sandberg någonsin gjort så mycket att det inte finns en rimlig jämförelse, men nu är jag ju lyckligtvis vuxen och kan välja bort psykproduktioner från HELVETET.
Men att snuva mig på vampyrfilm på bio till förmån för en klump ektoplasma från 70-talet, det är fan mer än vad jag kan stå ut med. Det är nästan så att jag har lust att börja ladda ner film i ren protest. Hör ni det, Kosmojävlarama eller SF eller Svenska Bio eller vem det nu är som bestämmer programutbudet?
Eftersom jag numera, för att låna ett uttryck från Bo Widerbergs kassa långfilmsdebut Barnvagnen från 1963, "går stadigt", så är ju Det Sociala Experimentet avslutat. Jag har avslutat mitt konto på dejting-sajten och slipper reta upp mig på bland annat hur man stavar till just "dejting-sajt" utan att framstå som sinnesslö.
Det finns ju andra typer av communities (svenskt ord, någon?) på internet. Som inte är dejting-sajter. Där man kan vara medlem lite för skojs skull, sådär. Idag loggade jag in på ett av dem, och möttes av ett käckt mail med följande förslag:
Du får 500 kronor om jag får slicka din fitta! Ring: 0735-xxxxxx
Efter experimentet med den imaginära människan Torr & Trång på dejting-sajten är jag inte förvånad över någonting. Jag vet inte om jag på något sätt ger intryck av att vara a. utfattig b. sexuellt frustrerad eller c. desperat i största allmänhet, men internet förefaller vara tättsått med dårar som är benägna att tolka information i stil med Bor i: Skåne på ens presentation som en sexuell invit.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?
För några veckor sedan råkade jag gå på en åker på vilken det nyligen kört en gödselspridare. Man kan säga att mina magiska gymnastikskor fick en helt ny arom. Ja inte bara dom, utan hela vårt kombinerade omklädningsrum slash kök slash allmänna förvaringsutrymme här på jobbet osade lagård i flera dagar, och tillmälena kring min person haglade friskt.
Häromdagen genade jag över en betåker och sulorna på mina Kalle Ankaskor fick därigenom ett saftigt påslag av skånsk mylla. När jag gick omkring på jobbet dagen därpå råkade ett par lerpartiklar avyttras på golvet. Eller det var kanske mer än "ett par" i och för sig, men att bli döpt till "mögtoffla" bara för det, tycker jag är att ta i. Att ens rum kallas för "spiltan" är också en grov överdrift av den rådande hygieniska golvstandarden.
Fast jag kände att det var lite på sin plats att be firman som städar våra lokaler om ursäkt för merarbetet jag orsakat. Det var inte precis så att de fick nyanställa, men snudd på. Vad gör man inte för att skapa fler arbetstillfällen?
På tal om mobiltelefoner så hamnade jag och kamrat Drakenhierta i en butik som saluförde sådana igår. Och försäljaren där i det närmaste hyllade min gamla omoderna mobiltelefon. Sa att det var den bästa telefonen han någonsin haft, och att han fortfarande använde den i kritiska lägen, som var när han stod och ägnade sig åt skapande verksamhet i betong, vilket uppenbarligen var hans kall här i livet när han inte krängde mobiltelefoner. Det var lite oklart varför detta kall inkluderade att man man samtidigt måste prata i telefon, men man får väl förmoda att även en konstnärssjälar gör anspråk på mänsklig kontakt. Och då ligger en Nokia 5140 på ett av trappstegen i Maslows behovstrappa, bara så att ni vet.
Han, försäljaren alltså, påpekade också vid flera tillfällen att han inte hade någon provision utan "kunde säga precis som det var". Sammanfattningsvis var det följande: Nokia är jättebra. Sony Ericsson är inget vidare. Samsung och Motorola och liknande märken kan man också avhålla sig från om man vill ha ett enkelt liv. Och ju mer funktioner och finesser och annat elände man stoppar in i en telefon, desto mer problem kommer man att få.
Sådana försäljare inger förtroende. Det var nästan så att jag fick lust att köpa en telefon bara för att han var så himla laidback och trevlig. Men han hade ju ändå ingen provision, och jag hade ju ändå redan världens bästa telefon, så det fick vara.
Min mobil är skitgammal. Den har kamera, inte för att jag har bett om det, men det har den ändå. Det är väl det mest moderna med den. Fast själva sladden man behöver för att föra över bilderna till en dator kostar typ mer än vad hela mobiltelefonen gjorde en gång i tiden. Min bror har samma modell som jag och vi har lovat varandra att om någon av oss ger vika och skaffar en sladd så ska den andre få låna den. Fast vi bor 60 mil ifrån varandra, så det blir kanske lite svårt att administrera rent praktiskt. Om det skulle bli aktuellt, vilket jag inte tror. Vi är lika snåla båda två, i såna avseenden.
Den, telefonen alltså, inte min bror, har skitlite minne, så det går inte att lyssna på musik eller föra över några skojiga ringsignaler eller så. Man kan inte använda videosamtal eller se på tv eller wappa eller zappa eller någonting sånt heller. Fast den har ett inbyggt vattenpass, även om det är ganska oklart när man har behov av det.
Man kan nästan inte göra någonting annat än att ringa och sms:a med den. Konstigt nog verkar jag överleva ändå. Jag är till och med nöjd. Det är nog ett säkert kännetecken på en äkta bakåtsträvare.
Jag kände att det var lite på sin plats att be Harry Potter om ursäkt. För jag har haft honom överst på en lista över saker jag inte vill befatta mig med. Nu när jag har sett tre av filmerna så har jag fått krypa till korset och erkänna att det är lite småmysigt med hela Harry Potter-grejen.
Och eftersom Stina har sagt att jag måste läsa böckerna för att få svar på alla mina frågor så ägnar jag en och annan ledig stund åt det också. Även detta är trivsamt och gemytligt.
OKEJ, JAG ERKÄNNER, JAG HADE FEL OM HARRY POTTER.
Så, nu är det sagt.
