Let's start a war

 Let's start a war (varning för långt inlägg)

260121

Igår sken solen, det är ju trevligt. Gick en liten promenad på lunchen, det började jag med i höstas någon gång, att faktiskt se till att komma ut och få lite frisk luft och inte bara dväljas framför en skärm åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Vårt industriområde är väl inte det roligaste att trava runt på, men den saken är ju inte så mycket man kan göra åt, och för övrigt är det ju lite oklart hur länge till vi kommer att finnas kvar på det här stället. Imorgon ska det tydligen komma spekulanter och kolla på fastigheten, som ju är till salu. Men innan hösten lär det ju inte hända något. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och tänkte sedan att jag skulle ha lite tid att sitta och slappa, kanske dricka en kopp te och läsa en stund innan jag tog bussen till stan som planerat klockan 17. Fast när jag var klar så var klockan 16.40, blev lurad att det faktiskt fortfarande var lite ljust ute. Startade diskmaskinen, plockade lite och pratade lite snabbt med min man som var på väg hem. Jag hade visserligen både sagt och skrivit i kökskalendern att jag skulle träffa A2 som igår, fast den ursprungliga planen var som idag. Men han är så disträ att det känns som att 9 gånger av 10 när jag berättar om mina nära förestående planer så står han som en uggla och ser ut som att han aldrig hört talas om det förut, fastän jag både sagt det och skrivit det i kalendern. Jaja, det är ju inte som att det ställer till något för någon. Minns när barnen var små och min dåvarande man jobbade väldigt mycket och dessutom var politiskt aktiv så han var iväg rätt mycket och jag hade ju stallet och ridningen. DÅ kunde man ju inte komma dragande med sent påkomna ändringar i schemat, men nu är det ju aldrig några problem. 

Minns att vi, på den tiden, hade en regel kring min ridning, att just den veckodagen var reserverad för min aktivitet, och ville min man göra något för sig själv en torsdag (har jag för mig att det var) så fick han själv ansvara för att fixa barnvakt. Minns också att folk omkring mig uttryckte det som att Vilken snäll man du har som stannar hemma och passar barnen så att du kan rida. Det var alltså på 90-talet, inte 50-talet som man skulle kunna tro, och att jag "passade barnen" alla andra dagar när han var iväg på sitt var inget som överhuvudtaget kommenterades i hans kretsar. Minns OCKSÅ (fan vad jag minns helt plötsligt) när vår son var omkring 3 månader och jag skulle börja jobba igen för vi hade kommit överens om att vi skulle vara föräldralediga varannan vecka så fort amningen var överstökad. Det var värst...vad har du för ett viktigt jobb då? sa sköterskan på BVC till mig när detta kom på tal, som att man var tvungen att vara minst statsminister för att frivilligt börja jobba innan ungen var ett år (som var standard på den tiden).  Föräldraledig varannan vecka var för övrigt ett djävla life hack för mig som aldrig tyckte det var sådär jättekul att vara föräldraledig. Kände inga andra som var föräldralediga då, och det fanns inte heller några öppna förskolor eller andra finesser, eller det fanns det kanske men inte som jag kände till, så jag tyckte mest att man lodade runt i ett halvdeppigt miljonprogramsområde och hade långtråkigt. Min dåvarande man var jättetaggad, han hade väl mer fått intrycket att det skulle bli som att ha semester varannan vecka och han hade stora planer på allt han skulle få gjort under denna tid. Efter dag ETT som föräldraledig, jag skämtar inte nu, så åkte han raka vägen  till On Off och köpte både disk- och tvättmaskin. Hahaha. 

I alla fall. Tog bussen till stan, mötte upp med A2, hade en trevlig kväll med mat och vin. Fick en present, en mugg med texten Too glam to give a damn, som en del av vår interna humor. Ska ha den i fikarummet på jobbet, inte för att vi har någon direkt klädkod men någon gång i höstas när vi stod i nämnda fikarum och pratade om att jag och en annan kollega skulle gå på teater, dock inte tillsammans men på samma föreställning, och han, som i vanliga fall alltid dräller omkring i jeans och nån Hawaiiskjorta, skulle ha kostym och jag bara "men va, måste man klä upp sig?" (fattar ju att man kanske gör det om man ska till Dramaten eller motsvarande, men knappast till Ankeborgs lokala teater) och vår VD som stod bredvid bara "men du tänker väl inte gå i DET DÄR?" och pekade på mina narkotikajeans som om det vore mer passande att gå naken. Blev lite stirrig och stämde av med sonen och hans fru som vi skulle gå tillsammans med, så att inte ena paret kom uppklädda till tänderna och de andra i säck och aska. Men de hade inte fått tid i tvättstugan, så Det får bli jeans! slog J fast. Och det gick ju alldeles utmärkt. 

Tog bussen hem vid 20-tiden, mätt och trött. Skönt att komma hem lagom till läggdags.  Min man hade redan gått och lagt sig, jag satte på min gamla ljudbok Linda som i Lindamordet och somnade till Torsten Wahlunds röst som jag i princip alltid gör. Kommer aldrig få reda på vem som mördade Linda eller varför, men det spelar inte så stor roll känner jag. Vaknade en gång av att bluetoothhörlurarna  sa LOW BATTERY i en mästrande ton, men det är ju smällar man får ta. 

Idag är det jobb och sen ska jag hem, ut med hundarna och så tillbaks in till stan igen för ett djävla bajsmacksmöte i föreningen. På agendan står problemet "vuxna människor som beter sig som  otrevliga och bortskämda barn och som dessutom tycker att det beteendet är förenligt med att sitta i en styrelse", go solve the problem. Som ju inte bara är att be folk dra åt helvete ut ur nämnda styrelse, för det är ju medlemmarna som väljer. TYVÄRR, har man ju lust att säga ibland även om det naturligtvis är så föreningsdemokratin ska fungera. Efter mötet blir det handboll, Sverige mot Kroatien, onödigt spännande! Kroatien är det svåraste laget i den här gruppen och viktigt att få med sig poängen in i mellanrundan. GULP. 

260120

Men är det redan 20 januari, tänkte jag förvirrat när jag stirrade in i kalendern i morse. Ja, tydligen. Tycker annars att januari brukar kännas som ett halvår, men nu är det plötsligt så att säga andra halvlek. Gött! Nu är det kallt igen, sex minus i morse, men så länge det inte är snö så gör det inte så mycket. Sol, barmark och några minusgrader är inte fyskam, men jag föredrar ju sol, barmark och några plusgrader. 

Igår kände jag mig lite sleten, så beslöt att hoppa över den planerade träningen. Det brukar jag sällan göra, jag tränar ju både mycket och lite. Mycket som i många pass, lite i bemärkelsen att de flesta av passen är ändå rätt lugna. Tycker det där med återhämtning är lite överdrivet, har man tränat låt oss säga 45 minuter en dag så har man ju ändå 23 timmar och 15 minuter kvar när man INTE tränar och så himla hårt kör ju i alla fall inte jag. När jag tränade pilates på gym för tusen år sen så sa alltid instruktören Tänk nu på att dricka mycket vatten när ni kommer hem för nu har ni startat en liten procedur i kroppen efter passet, och jag ville bara skrika VADÅ FÖR DJÄVLA PROCEDUR? KÄLLA PÅ DET TACK? fast det gjorde jag ju inte. Men tror att evolutionen är synnerligen  misslyckad om inte Homo Sapiens skulle klara av att ligga på en matta och göra Svanen och Musslan utan att behöva bälga i sig litervis med vatten efteråt. 

Men nu sa intuitionen åt mig att vila, så då gjorde jag det. Hade också lite ont om tid eftersom jag blev lite sen från jobbet plus var inom Willys och handlade på hemvägen istället för att skjuta det framför mig så att det lik förbannat slutar med att jag står där på fredagseftermiddagarna som ett annat hjon. Eller ont om tid är kanske att ta i, det handlar väl mer om att jag vill kunna gå åtminstone 5 kilometer med hundarna utan att känna att jag har bråttom. Måndagar och tisdagar är lite knöliga på det sättet, eller egentligen alla dagar när jag ska iväg och har en tid att passa. Men så är det väl för alla tänker jag. 

Batteriet på mitt armbandsur har lagt av. Orkar inte riktigt ta tag i det just nu, funderar också på om jag verkligen behöver ett armbandsur, det är ju inte som att jag ständigt måste titta vad klockan är. Men det känns konstigt och liksom lite naket. Har alltid haft klocka, utom under ett par år i tonåren när jag tappade min klocka och därför fick skylla mig själv som var så slarvig. I år har jag varit anställd på samma företag i 25 år, då kommer jag att få guldklocka. Om inte sånt också har eller kommer att rationaliseras bort, vad fan vet man ens om något längre? Men i alla fall så tänkte jag att jag kanske ska vänta in den eventuella guldklockan så sparar jag in kostnaden för ett batteri till min vanliga. HAHAHA.  

Till stallet istället, v 4 2026

Alltså, det känns som att något har hänt med Köttbullen. Och då på ett positivt sätt. Hon känns mycket piggare, bär sig bättre, kämpar på med sin överbyggda kropp och sina långa bakben som är så förtvivlat jobbiga att sätta in under sig. Det är inte en fröjd att rida på det sättet som det är en fröjd att rida Älskling, där man bara kan sitta och inverka med pyttesmå hjälper och allt bara rullar på utan att det känns som att man behöver anstränga sig. Att rida Köttbullen är fortfarande ett kraftprov av stora mått, men det är betydligt roligare än när man dessutom måste addera viljornas kamp till detta kraftprov. 

Igår red vi en övning som var att vända upp från C och så rida skänkelvikning som i en trappa tills man kom ut vid H eller K, beroende på vilket varv man red i. Sen skulle vi rida samma linje i förvänd sluta. KÄNNER DU? KÄNNER DU? hojtade K till mig flera gånger men jag hade fullt upp med mig själv och att koordinera hjälpgivningen, plus att jag var halvdöd av att ha suttit ner i Köttbullens ganska obekväma trav i en halv evighet. Men enligt K så hade Köttbullen, som ju hatar allt vad sidvärtsrörelser heter, korsat sig riktigt ordentligt och inte bara böjt på halsen, skjutit ut bogen och pinnat på rakt fram som annars är hennes paradmoment. HALLELUJA! 

Idag är det teori, som jag missar pga livet. Funderar på om jag ska köra drop in på fredag som kompensation. Vi får se, vi får se. 

Hurra, Sverige-Georgien 38-29

Det var ju lite ambitiöst att tro att man ska vara hemma till 20.25 när ens ridlektion slutar 20.00 och hemvägen tar 30 minuter. Tur att radiosporten finns! Lyssnade mig igenom större delen av första halvlek som var jämn, kom hem och kunde peta igång Allente-appen i telefonen så att jag kunde se de sista fem minuterna. I svartvitt, för då var klockan över 21 och då går min telefon ner i något slags sleeping mode som jag ställt in en gång i tiden och det går ju att stänga av såklart, men då var jag ju tvungen att släppa matchen (som fortfarande var rätt jämn) med blicken och det ville jag inte. Hann duscha i pausen och sen kunde jag titta fokuserat på andra halvlek. Som inte var så jämn längre, det märktes att georgierna började bli trötta och att Sverige bytt runt på fler spelare så de hade energi kvar. Andreas Palicka gjorde en spektakulär räddning där han liksom lade sig på bollen som stannade på mållinjen. Där låg både han och bollen kvar och Palicka hävdade att det inte var mål och efter VAR-granskning konstaterades att hela bollen inte hade passerat mållinjen, så NO GOAL, brölade domarna. Inte för att det på något sätt var avgörande för matchen, men roligt. Har aldrig förr sett handbollsdomare stå och fnissa med sekretariatet när de ska meddela ett domslut. 

Nu är Sverige klart för huvudrundan, men det gäller ju att få med sig poängen också, och då gäller det att slå Kroatien (som väl också lär gå vidare) på onsdag. 

De fastfrusna

Har läst De fastfrusna av Elly Griffiths, och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Ali Dawson är en femtioårig frånskild kvinna som arbetar på Londonpolisens avdelning för kalla fall. Av många betraktas det som ett trist skrivbordsarbete för garvade poliser, men vad få vet är att de i hemlighet kan resa bakåt i tiden för att leta efter bevis. Det senaste fallet rör en excentrisk aristokrat som blev anklagad för mord år 1850. Hans nutida släkting, en konservativ minister, kontaktar teamet och ber specifikt om Alis hjälp. Hennes son Finn arbetar med ministern, och när även Finn dras in i fallet blir det personligt. Men det finns ett problem: Ali fastnar på 1850-talet. Det hela blir en underhållande berg-och-dalbana genom Londons historia i jakt på en viktoriansk seriemördare.

Jag ä-l-s-k-a-r ju Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway och Harbinder Kaur men kände mig trots det ganska skeptisk till den här boken när jag fick höra talas om den, för jag tycker tidsresor som fenomen är ett ganska trist begrepp. Men Elly Griffiths är ju ändå Elly Griffiths så jag bestämde mig för att ge det en chans. Ångrar det absolut inte! När jag väl accepterat de givna förutsättningarna (att det i Londonpolisen finns en hemlig avdelning där man kan resa tillbaka i tiden) så var det COZY CRIME för hela slanten. Ali Dawson och hennes kollegor var lika mysiga att hänga med som Ruth och Harbinder och deras gäng. Ska jag vara ärlig så var kanske motivet (till mordet) och dess upplösning lite i svagaste laget, men skit i det för det var en så mysig läsupplevelse. Den här boken får fyra jättestora viktorianska klänningar av fem möjliga, schas iväg till bibblan! 

260119

I fredags hade jag lite ärenden att uträtta efter jobbet, vilket jag tycker är segt för jag vill verkligen bara åka raka vägen hem. Men när ska man i så fall annars uträtta sina ärenden? Antar att jag helst inte vill ha några ärenden att uträtta, men ibland så måste man ju. Men mitt värsta är det här att vara på väg hem och så måste man hela tiden avbryta färden genom att svänga av, parkera, ut ur bilen, in på stället där man har sitt ärende, ut till bilen, vidare till nästa ställe, parkera, ut ur bilen, in på stället, OCH SÅ VIDARE. Känns som att vada i kvicksand (inte för att jag har gjort det, men man kan väl ändå föreställa sig), man kommer liksom ingenstans. Men men. I fredags åkte jag alltså lydigt in på Dogman för att köpa tuggben, till Mekonomen för att köpa spolarvätska och så slutligen Coop hemma i byn för att hämta paket och kompletteringshandla lite. Jag var relativt ensam på alla ställena så det gick fort. Sen hem, gå en promenad med hundarna, träna yinyoga, tända en brasa i kaminen och så landa i stället som lockar mig som en magnet: SOFFAN. Vi åt pizza och kollade på handboll, Färöarna mot Schweiz där lilla Färöarna ett tag ledde rätt stort, men det höll inte i längden fast de lyckades till slut kämpa sig till ett oavgjort resultat mot stora Schweiz. Allvarligt, det såg ut som att alla i det schweiziska laget var över 195 cm långa, medan färöingarna (om det nu heter så) såg ut som ett litet pojklag och Pauli Jacobsen, målvakten, ser ju ut som ett litet fattigt barnhemsbarn, vilket kanske en relevant jämförelse med tanke på att han spelar i danska division 2 och jag tror att de flesta i Schweiz ändå spelar i Champions League. Men det slutade alltså oavgjort och färöingarna var minst lika glada som om de hade vunnit.  

I lördags gick jag en långpromenad och pratade med S nästan hela rundan, lite (eller kanske inte så lite) taktiksnack inför ett möte vi ska ha på onsdag. Kom hem, tränade core och yinyoga och gjorde fotrehab. Sedan: SOFFAN! KAMINEN! SKIDSKYTTE PÅ TV! Sprint tycker jag egentligen är den tråkigaste varianten av skidskytte, men man får ju ta vad som bjuds. Gjorde sedan kycklingfilé, ris och ugnsbakad spetskål till middag och så var det dags för Sveriges EM-premiär i handbollen. 

Igår var det långpromenad, yinyoga och sedan en lång slapp eftermiddag i soffan med cozy crime, skidskytte och världscupen i hoppning. Gjorde ugnsbakad lax och en sås som fan i mig var TO DIE FOR, skulle kunna ätit den som soppa, till middag. Ikväll kan vi kolla på Färöarna mot Montenegro, det blir nog en kul match!, sa jag till min man tidigare på dagen, och där blev jag sannspådd fast inte på det sätt jag trodde. Färöarna är ju ett roligt lag att se, de är så små och kvicka och så det där att de alltid tar ut målvakten och spelar 7 mot 6 i anfallsspelet, och de gånger jag har sett Montenegro så har de varit såna djävla krigare. Men nu vete fan vad som hände? för Färöarna tog taktpinnen direkt från start och drog ifrån och de montenegrinska lejonen mäktade helt enkelt inte med att ta sig ikapp. När Staffan Olsson och Ola Lindgren var förbundskaptener för det svenska landslaget och det gick dåligt så röt Staffan INGA DJÄVLA HÄNGBJÖRKAR NU! om han tyckte det var för deppigt på bänken, och det hade den montenegrinska coachen också behövt göra, för det var som att hela björkskogen hade vissnat och dött medan (främst) Elias á Skipagøtu, Óli Mittún och Hákun av Teigum fortsatte att ösa in mål samtidigt som Pauli Jacobsen gjorde den ena spektakulära räddningen efter den andra. Blev ju inte heller bättre stämning på den montenegrinska bänken när en av deras spelare fick rött kort. Matchen slutade med otroliga 37-24 till Färöarna, otroligt mäktigt att se. 

Nu är det ny vecka och nya tag. Ikväll är det ridning, sen är det lite oklart om jag ska träffa min fd kollega A2 imorgon kväll, vi hade egentligen bestämt onsdag men då kom det ett möte i stallet som behövde prioriteras. Vill också prioritera att träffa A2 så därför fick jag prioritera bort ridningen. Men inget är spikat än för A2 ska börja på ett nytt jobb som idag, så hon visste inte riktigt vad hon hade för tider och så vidare, så vi håller det lite öppet så länge. Den som lever får se, osv. Nu ska jag riva igång arbetsveckan.