Till stallet istället, v 4 2026

Alltså, det känns som att något har hänt med Köttbullen. Och då på ett positivt sätt. Hon känns mycket piggare, bär sig bättre, kämpar på med sin överbyggda kropp och sina långa bakben som är så förtvivlat jobbiga att sätta in under sig. Det är inte en fröjd att rida på det sättet som det är en fröjd att rida Älskling, där man bara kan sitta och inverka med pyttesmå hjälper och allt bara rullar på utan att det känns som att man behöver anstränga sig. Att rida Köttbullen är fortfarande ett kraftprov av stora mått, men det är betydligt roligare än när man dessutom måste addera viljornas kamp till detta kraftprov. 

Igår red vi en övning som var att vända upp från C och så rida skänkelvikning som i en trappa tills man kom ut vid H eller K, beroende på vilket varv man red i. Sen skulle vi rida samma linje i förvänd sluta. KÄNNER DU? KÄNNER DU? hojtade K till mig flera gånger men jag hade fullt upp med mig själv och att koordinera hjälpgivningen, plus att jag var halvdöd av att ha suttit ner i Köttbullens ganska obekväma trav i en halv evighet. Men enligt K så hade Köttbullen, som ju hatar allt vad sidvärtsrörelser heter, korsat sig riktigt ordentligt och inte bara böjt på halsen, skjutit ut bogen och pinnat på rakt fram som annars är hennes paradmoment. HALLELUJA! 

Idag är det teori, som jag missar pga livet. Funderar på om jag ska köra drop in på fredag som kompensation. Vi får se, vi får se.