260121

Igår sken solen, det är ju trevligt. Gick en liten promenad på lunchen, det började jag med i höstas någon gång, att faktiskt se till att komma ut och få lite frisk luft och inte bara dväljas framför en skärm åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Vårt industriområde är väl inte det roligaste att trava runt på, men den saken är ju inte så mycket man kan göra åt, och för övrigt är det ju lite oklart hur länge till vi kommer att finnas kvar på det här stället. Imorgon ska det tydligen komma spekulanter och kolla på fastigheten, som ju är till salu. Men innan hösten lär det ju inte hända något. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och tänkte sedan att jag skulle ha lite tid att sitta och slappa, kanske dricka en kopp te och läsa en stund innan jag tog bussen till stan som planerat klockan 17. Fast när jag var klar så var klockan 16.40, blev lurad att det faktiskt fortfarande var lite ljust ute. Startade diskmaskinen, plockade lite och pratade lite snabbt med min man som var på väg hem. Jag hade visserligen både sagt och skrivit i kökskalendern att jag skulle träffa A2 som igår, fast den ursprungliga planen var som idag. Men han är så disträ att det känns som att 9 gånger av 10 när jag berättar om mina nära förestående planer så står han som en uggla och ser ut som att han aldrig hört talas om det förut, fastän jag både sagt det och skrivit det i kalendern. Jaja, det är ju inte som att det ställer till något för någon. Minns när barnen var små och min dåvarande man jobbade väldigt mycket och dessutom var politiskt aktiv så han var iväg rätt mycket och jag hade ju stallet och ridningen. DÅ kunde man ju inte komma dragande med sent påkomna ändringar i schemat, men nu är det ju aldrig några problem. 

Minns att vi, på den tiden, hade en regel kring min ridning, att just den veckodagen var reserverad för min aktivitet, och ville min man göra något för sig själv en torsdag (har jag för mig att det var) så fick han själv ansvara för att fixa barnvakt. Minns också att folk omkring mig uttryckte det som att Vilken snäll man du har som stannar hemma och passar barnen så att du kan rida. Det var alltså på 90-talet, inte 50-talet som man skulle kunna tro, och att jag "passade barnen" alla andra dagar när han var iväg på sitt var inget som överhuvudtaget kommenterades i hans kretsar. Minns OCKSÅ (fan vad jag minns helt plötsligt) när vår son var omkring 3 månader och jag skulle börja jobba igen för vi hade kommit överens om att vi skulle vara föräldralediga varannan vecka så fort amningen var överstökad. Det var värst...vad har du för ett viktigt jobb då? sa sköterskan på BVC till mig när detta kom på tal, som att man var tvungen att vara minst statsminister för att frivilligt börja jobba innan ungen var ett år (som var standard på den tiden).  Föräldraledig varannan vecka var för övrigt ett djävla life hack för mig som aldrig tyckte det var sådär jättekul att vara föräldraledig. Kände inga andra som var föräldralediga då, och det fanns inte heller några öppna förskolor eller andra finesser, eller det fanns det kanske men inte som jag kände till, så jag tyckte mest att man lodade runt i ett halvdeppigt miljonprogramsområde och hade långtråkigt. Min dåvarande man var jättetaggad, han hade väl mer fått intrycket att det skulle bli som att ha semester varannan vecka och han hade stora planer på allt han skulle få gjort under denna tid. Efter dag ETT som föräldraledig, jag skämtar inte nu, så åkte han raka vägen  till On Off och köpte både disk- och tvättmaskin. Hahaha. 

I alla fall. Tog bussen till stan, mötte upp med A2, hade en trevlig kväll med mat och vin. Fick en present, en mugg med texten Too glam to give a damn, som en del av vår interna humor. Ska ha den i fikarummet på jobbet, inte för att vi har någon direkt klädkod men någon gång i höstas när vi stod i nämnda fikarum och pratade om att jag och en annan kollega skulle gå på teater, dock inte tillsammans men på samma föreställning, och han, som i vanliga fall alltid dräller omkring i jeans och nån Hawaiiskjorta, skulle ha kostym och jag bara "men va, måste man klä upp sig?" (fattar ju att man kanske gör det om man ska till Dramaten eller motsvarande, men knappast till Ankeborgs lokala teater) och vår VD som stod bredvid bara "men du tänker väl inte gå i DET DÄR?" och pekade på mina narkotikajeans som om det vore mer passande att gå naken. Blev lite stirrig och stämde av med sonen och hans fru som vi skulle gå tillsammans med, så att inte ena paret kom uppklädda till tänderna och de andra i säck och aska. Men de hade inte fått tid i tvättstugan, så Det får bli jeans! slog J fast. Och det gick ju alldeles utmärkt. 

Tog bussen hem vid 20-tiden, mätt och trött. Skönt att komma hem lagom till läggdags.  Min man hade redan gått och lagt sig, jag satte på min gamla ljudbok Linda som i Lindamordet och somnade till Torsten Wahlunds röst som jag i princip alltid gör. Kommer aldrig få reda på vem som mördade Linda eller varför, men det spelar inte så stor roll känner jag. Vaknade en gång av att bluetoothhörlurarna  sa LOW BATTERY i en mästrande ton, men det är ju smällar man får ta. 

Idag är det jobb och sen ska jag hem, ut med hundarna och så tillbaks in till stan igen för ett djävla bajsmacksmöte i föreningen. På agendan står problemet "vuxna människor som beter sig som  otrevliga och bortskämda barn och som dessutom tycker att det beteendet är förenligt med att sitta i en styrelse", go solve the problem. Som ju inte bara är att be folk dra åt helvete ut ur nämnda styrelse, för det är ju medlemmarna som väljer. TYVÄRR, har man ju lust att säga ibland även om det naturligtvis är så föreningsdemokratin ska fungera. Efter mötet blir det handboll, Sverige mot Kroatien, onödigt spännande! Kroatien är det svåraste laget i den här gruppen och viktigt att få med sig poängen in i mellanrundan. GULP.