Keep you going through the show

Igår var en knölig arbetsdag. Jag är ju inte alls någon sån där spontan och skön go-with-the-flow-person som rycker på axlarna och tar det som det kommer, jag vill ha ordning och reda och bestämda dagar för saker som ska göras, och på tisdagar så ska det springas, tränas pilates och sedan ridas. Gårdagens tisdag bjöd dock på gruppmöte efter min ordinarie arbetstid, men tänkte att jaja, jag slutar lite tidigare så hinner jag klämma in både ett och annat innan det mötet. Men sen tryckte min chef in ytterligare ett möte under den tid där jag hade planerat att göra detta. och det kändes ju ändå ändå rätt B att säga att näe hörredu, jag kan inte vara med på det mötet för då hade jag tänkt träna pilates. Så när min chef under det första mötet bad om ursäkt för att han förlagt gruppmötet till efter min arbetstid så sa jag bara att det var inga bekymmer, för man vill ju hellre framstå som en spontan och skön go-with-the-flow-person än Rain Man 2. Men det störde mig. Tog en promenad på lunchen för att kompensera den uteblivna träningen, solen sken och jag svettades trots att jag tagit en tunnare jobbjacka istället för min tjocka vinterjacka som man ju ändå måste ha på morgonen eftersom än är det vinter kvar, säger mor. 

Tror inte jag blev första april-lurad igår, tidningen Ridsport försökte med att Malin Baryard hade fått ett wild card till världscupfinalen i hoppning på grund av att någon annan tackat nej på grund av "transportproblem" men den gick jag inte på, särskilt inte som man hittade på att någon "senior equestrian strategy advisor" på FEI hette "Avril Folé". Sen var det någon skojare som hade satt gula lappar i samma form som parkeringsböter på alla bilar på jobbparkeringen, men det var ju så uppenbart fejk att jag inte tror någon ens var i närheten av att gå på det. 

Åkte hem efter jobbet, hann ligga på soffan i vad som kändes som en kvart innan det var dags att åka till stallet för ett litet möte innan ridningen. Sen rida, hem, duscha, i säng, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. Idag ska jag i alla fall ingenstans! Har tänkt så tomater idag, och sen blir det kanske filmkväll med min man. Enda smolket i glädjebägaren är att jag har en misstänkt känning i halsen, sådär som skulle kunna utveckla sig till en fullskalig förkylning och med tanke på att min man gått och hostat och snorat i över en veckas tid så vore det väl ett mirakel om jag inte skulle plocka upp några förlupna viruspartiklar som han så frikostigt spridit omkring sig. Eller så är det inbillning pga att jag såg att han hostade I HANDEN häromdagen och jag bara ursäkta, har du inte lärt dig någonting under pandemin? och det hade han tydligen inte för han såg helt oförstående ut. Sen försökte jag räkna ut vad han tagit i och det var väl det mesta som jag också tagit i, fjärrkontrollen, osthyveln, alla dörrhandtag et cetera. Kämpa på,  immunförsvaret. 

Till stallet istället, v 14 2025, pt 2

Igår var det dags för ytterligare ett pass utomhus och det stod delar av dressyrprogram på schemat även här. I måndags red vi delar av LB:1 och igår var det delar av LA:1 som så att säga stod på programmet. Annandag påsk ska vi ju ha programridning, det har vi pratat om sedan terminen började och det har känts otroligt avlägset men nu är det inte det längre. Jag sa ju dock redan från början att jag inte kommer att rida något LA-program för det ligger lite över Köttbullens förmåga just nu. Vi kan göra 10-metersvolter i galopp och det går att rida förvänd galopp, men då måste solen och stjärnorna och alla planeterna stå rätt och inte ens då är det mycket att visa upp om man ska vara ärlig. Plus att hon ju faktiskt inte kan rygga (än), och att kunna det som ingår i programmet måste ju ändå vara någon slags minimumnivå tycker jag. Bättre att satsa på LB:1 som egentligen bara är transportsträckor mellan bokstäver. Inte för att det är så lätt som det låter, för man måste ju ha precision och allting ska ske på exakt rätt ställen och Köttbullen är inte den mest lyhörda och inkännande ponnyn på jorden, plus att hon ju har sitt gamla issue med stelhet och att inte vilja ställa igenom ordentligt i höger varv. Men det är ju vad det är och vi får göra så gott vi kan helt enkelt. 
Egentligen skulle jag ha velat jobba mycket mer med galoppen, för det känns verkligen som att det är något på gång där, hon börjar bli starkare och det känns som att hon försöker göra rätt men fortfarande inte riktigt fattar vad det är hon ska göra. Och jag behöver ju också träna på att rida henne på rätt sätt så att det blir samarbete istället för kamp. Men all träning är ju bra träning så det var ju inte som att gårdagens pass var bortkastat. Det gick rätt bra, tyckte jag, fast det blir lite rörigt när alla ska rida samma linje och det inte finns någon uttalad turordning utan man bara ska komma "lite som det passar" för då blir det liksom varken hackat eller malet med tiden mellan, plus att man ju hela tiden måste se upp så att man inte är i vägen för varandra. Vilket såklart händer ändå. Men gruppen (med undantag för Häxan) är så trevlig och alla är gulliga mot varandra och det blir aldrig dålig stämning. 

April!

Jaha, då är det fan i mig APRIL! Jag har väl aldrig varit med om ett år där oxveckorna bara slunkit förbi  nästan helt obemärkt, men 2025 var det året och mars skenade iväg i samma överljudstempo. Fortsätter det så här så är det väl midsommar nästa vecka eller nåt. 

Min man har ju drabbats av Mansförkylning De Luxe™ och efter att ha varit hemma och hostat och kraxat i en vecka utan en tillstymmelse till bättring kravlade han sig iväg till vårdcentralen och blev sjukskriven i ytterligare två för akut bronkit. Tror det blir fortsatt skilda sovrum för oss ett tag framöver, för är han inte vaken och ligger och hostar så sover han och snarkar som en hel sågverksindustri. Det går fint att sova i Flickrummet™ men sängen/soffan som ju är tillverkad av lastpallar är på gränsen till att vara för hård, har ju bara en dyna som madrass, så nu har jag beställt en ny bäddmadrass på Jysk. Var dock för snål för att betala för hemleverans och den fanns inte i lager så det där Click & Collect blir väl inte förrän nästa vecka eller så. Passade också på att beställa några nya soffkuddar för i alla fall just nu är det ett evigt krig om de vi har. Vi köpte ju en hörnsoffa för ett par år sedan och jag sitter alltid i självasvängen eller vad man ska kalla det, och då vill jag ha ett gäng kuddar som ryggstöd. Min mans plats i soffan är i det ena hörnet, men speciellt nu när han lider av medeltidshosta så vill han också ha kuddar som ryggstöd, och det känns ju halvtaskigt att säga att jamen du har ju en vägg att luta dig mot, nöj dig med det. Aja, det var ju rätt lätt avhjälpt när man ändå var inne och klickade på Jysks hemsida. 

Igår var en rätt händelselös jobbdag. Åkte hem, hade tagit med mig låneböcker att åka och lämna på bibblan men kom inte på det förrän jag stod hemma på gårdsplanen igen. Lastade nämnda böcker i en liten ryggsäck och promenerade till bibblan istället, via en omväg för att få till dagens promenad. Hann väl knappt komma hem förrän det plingade till i telefonen och jag hade ytterligare en bok att hämta, men det får vara, den går ju ingenstans på ett tag. Har nu tre böcker på 14-dagarslån så det blir stressigt, haha. 

Om gårdagen rent jobbmässigt var händelselös så är det jättebökigt idag eftersom jag har möten efter min ordinarie arbetstid, men också ett möte som jag att jag inte riktigt hinner ta mig hem för att ta det sena mötet hemifrån, eller jag tror i alla fall inte att jag hinner det. Får se hur dagen utvecklar sig helt enkelt. Som om det inte var nog med det ska jag åka till stallet tidigare för ytterligare ett möte innan ridningen, vilket jag lite hade förträngt men det är ju bara att bita ihop och gneta på. 

Till stallet istället, v 14 2025, pt 1

Igår var det sol! Ljust fast det var kväll! Vi red i utepaddocken! Vi tränade lite allmänt på linjer som finns med i olika dressyrprogram, mest hörnpasseringar och vänd snett igenom på kort diagonal, men det var otroligt förvirrande för det finns nästan inga bokstäver i utepaddocken och de som sitter där sitter inte helt rätt och det var svårare än man kunde tro att få till en bra linje utan att ha ett riktmärke. Köttbullen kändes fin, det känns som att hon blir starkare i galoppen och klarar att bära sig bättre och bättre. Vi red också  halvt igenom och sedan förvänd galopp längs resten av långsidan och det gick jättebra. Kände dock att jag satt som ett stearinljus i sadeln, och då menar jag ett sånt där fult hemstöpt grenljus, föga ryttarmässigt, men men. Åh vad härligt att rida ute, sa vi till varandra ända tills vi skulle göra halt inför någon genomgång och per omgående blev attackerade av enorma svärmar med myggor stora som gråsparvar. Det är ju inte det man längtar efter när man längtar efter våren, men man får ta det onda med det goda. 

Flickorna och mörkret

Har läst Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Har tidigare läst Älskaren från huvudkontoret, Husdjuret, Dvalan, Skuggjägaren, Lånaren, Alla ljuger och Välkommen till evigheten och tyckt att de flesta varit riktigt bra. Den här är en fristående fortsättning på tidigare böcker där kriminalkommissarie Manfred Olsson figurerar som en slags huvudperson. Detta är handlingen: 

Femtonåriga Myra ger sig av på en ödesdiger resa: hon ska lifta från Hälsingland till Stockholm för att söka sanningen om sin försvunna syster. Kan poliserna Manfred Olsson och Pirjo Lundquist lösa fallet innan historien upprepar sig? Och kan Myra hantera det hon upptäcker?

Jag tyckte den här boken var lite tunn, helt ärligt. Störde mig på att det var så otroligt många radbrytningar, man behöver väl ändå inte börja VARJE mening med en ny rad? Gillade inte riktigt någon av karaktärerna heller. Själva historien var väl rätt okej och fick sedan en twist som jag inte riktigt såg komma och det gillar man ju, men i övrigt var det rätt medelmåttigt. Den här boken får tre borttappade mobiltelefoner av fem möjliga. 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta.

Det här är första delen i vad som kommer att landa i ett 50-tal böcker som alla har sin bas i den fiktiva staden Rocky Beach, som är belägen i närheten av Los Angeles, där tre ungdomar har bestämt sig för att starta en detektivbyrå. Det är lite oklart hur gamla de Tre Deckarna är, men någonstans i 13-14-15-årsåldern, baserat på att det nämns någon gång att de går i high school, och att de inte heller har körkort (och heller inte verkar kunna få det inom en överskådlig framtid), så i alla fall definitivt en bit under 16. 

Boken inleds med lite allmän etablering av karaktärerna som alla såklart har sina särdrag. Förste Deckare JUPITER JONES är den som är den huvudsakliga hjärnan bakom allt detektivarbetet, i det närmaste onaturligt intelligent och med en slutledningsförmåga som inte är av denna världen. För att ta udden av allt detta har man gjort honom till gängets tjockis, han är dessutom föräldralös och bor hos sin farbror TITUS (familjen Jones verkar ha en förkärlek för rymdtema när det kommer till namngivningen) och faster MATILDA som tillsammans driver företaget JONES VRAK- & STYCKEGODS där de Tre Deckarna har sitt högkvarter. På Jones Vrak- & Styckegods arbetar också de två tyska bröderna HANS och KONRAD, som båda är outsägligt stora, blonda och starka. 
Andre Deckaren PETER CRENSHAW är atletisk och för att väga upp det så är han kanske inte heller den vassaste kniven i lådan. Dessutom är han en riktig räddhare som hela tiden kommer med invändningar och protester mot att dra ut på de äventyrliga och riskfyllda uppdrag som framför allt Jupiter initierar, men han är också lojal och ställer upp när det behövs (om än motvilligt och med mycket klagan). 

Nummer tre i skaran, BOB ANDREWS, har istället för "deckare" titeln "Arkiv & Forskning" på de visitkort som Jupiter så flinkt tryckt upp på firmans egen tryckpress ("upphittad" på Jones' Vrak & Styckegods och givetvis reparerad av universalgeniet Jupiter själv). Bob är så att säga mellantinget mellan Jupiter och Peter, han är rätt smart (men inte lika smart som Jupiter), lite försiktig av sig (men inte lika feg som Peter) och dessutom har han en gång i tiden brutit benet på femtioelva ställen och går därför med någon slags skena som gör att han blir en smula handikappad, detvillsäga han är inte en tjockis som Jupiter men inte heller stark, smidig och vältränad som Peter. Bobs superkraft är också att han arbetar extra på biblioteket och därmed har han tillgång till alla möjliga uppslagsverk, tidningsarkiv och övrigt referensmaterial som kan behövas när Tre Deckare sätter tänderna i ett knivigt fall och internet inte ens går att skåda i en avlägsen framtid. 

Det är just det som är det största problemet i den här första boken, avsaknaden av ett knivigt fall alltså, för vad är det för mening med att ha både en detektivbyrå och visitkort och ungdomlig iver och övernaturlig slutledningsförmåga när det inte finns några gåtor att lösa? Peter lyckas via sin fader, som är någon slags filmfotograf, få reda på att självaste Alfred Hitchcock letar efter ett spökhus där han ska spela in sin nästa film, och det hade väl varit grejer att kunna få hjälpa honom med det och så kunde det ju skänka om inte ära och berömmelse så åtminstone lite gratis PR för den nystartade detektivbyrån. 

De bestämmer sig för att åka till Alfred Hitchcocks studio i Hollywood, men inte ens i B Wahlströms Ungdomsböcker kan tre okända tonåringar bara promenera in på Mästerregissörens kontor och få audiens lite hur som haver. Men nu är det så finurligt att Jupiter har vunnit en tävling där han fritt får disponera en förgylld Rolls-Royce med en äkta brittisk privatchaufför, WORTHINGTON, i en månads tid, vilket så att säga blev startskottet för den spirande detektivverksamheten.
Tre Deckare gör således en storstilad entré i Hollywood, vilket förmodligen är en god hjälp när Jupiter sedan lyckas bluffa sig in genom att låtsas att han är Alfred Hitchcocks brorson, vilket den godtrogna vakten inte vågar ifrågasätta eftersom Jupiter hotar med att ringa "farbror" (Rolls-Roycen är så lyxig att den är utrustad med både barskåp och TELEFON, fatta vilken grej att ha i en tid när till och med telefax räknades som high tech de luxe) och förutom allt annat som Jupiter är så är han också en lysande aktör, vilket förklaras med att han en gång i tiden var en berömd barnskådespelare, och nu kommer dessa superkrafter verkligen till pass.  

Alfred Hitchcock är dock inte jättesugen på att inleda ett samarbete med Tre Deckare, men Jupiter gör sin patenterade Alfred-Hitchcock-som-ung-imitation och lyckas vara så träffsäker på ett för Hitchcock obehagligt sätt att han, Hitchcock alltså, är beredd att lova vad som helst för att slippa uppleva detta igen, och går därför med på att skriva ett förord till det fall som de tre deckarna nu ser som sitt, nämligen att hitta ett spökhus åt Alfred Hitchcock i Kalifornien.

 Ett "skräckslott" dyker, via rätt luddig information från Jupiter upp som på beställning, och han skickar iväg Bob till bibblan för att forska fram allt som är värt att veta om det. Vad som är värt att veta är att Skräckslottet är ett hus som en f d berömd filmsstjärna vid namn Stephen Terrill som gjorde succé som skräckskådespelare under stumfilmseran låtit bygga upp och inrett med rekvisita från diverse skräckfilmer han medverkat i. Tråkigt nog för Stephen så blev allting ett stort fiasko när ljudfilmen kom eftersom han a. stammade och b. hade en otroligt pipig och löjlig röst. Skammen efter att hela Hollywood hånat honom för hans icke-läskiga röst plus en näve andra personliga problem såsom skulder och liknande gör att Terrill tar livet av sig eller det är i alla fall vad man tror för man hittar vraket av hans bil som kört utför en klippa och man antar att kroppen förts bort av vågor och tidvatten för den återfinns aldrig. Sedan dess har huset stått tomt, banken har försökt sälja det men alla tänkbara köpare och andra som varit där har samstämmigt vittnat om diverse kusligheter såsom spöklika ljud, mystisk dimma, en blå vålnad et cetera, och fått kalla fötter.

Oturligt för Bob så hade han under sin forskningssession på biblioteket råkat lägga ifrån sig det visitkort, på vilket Jupiter helt otaktiskt har skrivit "Skräckslottet" på baksidan, och då får ärkefienden "STÖREN" NORRIS tag på det och vips ska han sätta käppar i hjulen för Tre Deckare. "Stören" är i samma ålder som Tre Deckare men hans fader är skriven i en annan stat och därför har han, "Stören", körkort till skillnad från Tre Deckare, som nu visserligen kan låta sig transporteras omkring ståndsmässigt i Rolls Roycen, men det kräver ju ändå lite planering och framförhållning medan "Stören" obehindrat kan susa omkring och vara överallt och ingenstans på samma gång i sin fräna blå sportbil. 

Rykten om spöken är såklart inget som skrämmer Jupiter (däremot Peter), utan de två åker till Skräckslottet (trots Peters kraftiga protester) för att undersöka saken. Huset står olåst, de går in, kollar runt, plötsligt upplever de från ingenstans djup och innerlig fasa och flyr hals över huvud därifrån. För Peter faller det sig helt naturligt att aldrig mer sätta sin fot i Skräckslottet, men Jupiter blir ytterst irriterad över denna irrationella störning i sitt eget välkontrollerade känsloregister och propsar såklart på att de ska dit igen (trots Peters ihållande protester).
Tre Deckare söker upp Terrills f d manager, en läskig typ som heter Jonathan Rex men som går under namnet "Viskaren", som är flintskallig och har ett stort ärr på halsen (så man förstår ju direkt att det här är en man som man inte skojar bort) och som går omkring beväpnad med djungelkniv i sitt eget hem under förevändning att han håller på att beskära buskar (något Jupiter per omgående insåg var en bluff då han inte var det ringaste smutsig), men bjuder helt vänligt ungdomarna på saft (något som även det får Jupiter att per omgående att ana ugglor i mossen för vem har en stor kanna saft med is förberedd när man varit ute och beskurit buskar så nyligen att man inte ens hunnit lägga ifrån sig kniven?) och informerar att han livnär sig på att föda upp papegojor, samt berättar om sin gode vän Stephen Terrills tragiska öde samt att både Terrills och en hel drös andra onda andar hemsöker Skräckslottet som by the way är byggt av material från andra spökhus världen över så han, Rex, skulle inte tillbringa en natt där om han så fick tiotusen dollar. GULP! 

Mystiken tätnar men det är såklart inget som hindrar Tre Deckare utan de fortsätter sitt arbete. Fast om det inte hade varit för Jupiter så hade det helt ärligt inte blivit mycket gjort för både Peter och Bob är minst sagt skärrade och protesterar vilt mot varje initiativ (men gör ändå som Jupiter säger). Käppar sätts i många hjul, dels av Stören Norris och dels i form av hotfulla telefonsamtal, mystiska figurer, stenar som sätts i rullning av okända krafter och diverse andra läbbigheter både i och omkring Skräckslottet, vilket så småningom toppas av att Jupiter och Peter blir tillfångatagna och fastbundna i de djupaste fängelsehålorna av en minst sagt skräckinjagande kvintett bestående av en orientalisk man utan namn, en arab utan namn, en arab vid namn Abdul, samt kvinnorna Zigenar-Kate och Zelda som enligt egen utsago använder Skräckslottet som ett smugglarnäste och nu vill sätta P för ungdomarnas framfart.
De lämnar Jupiter och Peter bakbundna och åt sitt öde, men som väl är kommer Bob och Worthington, som väntat vid Rolls-Roycen, till undsättning och hittar och befriar dom tack vare att Jupiter haft sinnesnärvaro nog att skriva Tre Deckares hemliga signatur (ett frågetecken) lite här och var medan han blev buren omkring av Abdul & co inne i Skräckslottet (styvt) så att det är lätt att hitta dom.
I en korridor utanför fängelsehålan flaxar en massa papegojor omkring och Jupiter räknar då ut att det finns en underjordisk gång som förbinder Skräckslottet med Jonathan Rex' hus som ligger en bit bort. De följer den och den visar sig mycket riktigt mynna ut i en stor papegojbur (som slarvpellen Rex glömt att stänga, däraf lösflygande papegojor i hela det underjordiska tunnelsystemet). De möter Rex och en annan karl som heter Charlie Grant och det blir en konfrontation som heter duga. Jupiter levererar Det Stora Avslöjandet som är att orientalen, araben, Abdul, Zigenar-Kate och Zelda i själva verket är Rex och Grant, vilket de förnekar men då har Jupiter varit så fiffig att han ritat frågetecken på deras skor samtidigt som han blev bunden (verkligen urstyvt) och Rex och Grant var så ofiffiga att de inte brydde sig om att byta skor när de bytte sin övriga förklädnad (verkligen amatörmässigt).

Rex och Grant inser omedelbart att de mött sin överman och erkänner utan större omsvep att de legat bakom allt som Tre Deckare någonsin råkat ut för (minus det som kan skrivas på Stören Norris' konto), PLUS att det visar sig att Rex i själva verket är Stephen Terrill själv, i hög grad levande. Det visade sig att managern "Viskaren" bara var en karaktär som Terrill själv skapade när han skulle snacka business eftersom han inte blev tagen på allvar med sitt stammande och sin löjliga röst, som då maskerades med väsande röst (som tydligen också gjorde att han inte stammade), skallighet och ärr (kända våldsverkarattribut). Sen iscensatte han, Stephen Terrill alltså, så att säga sitt eget självmord och fortsatte att leva sitt liv som Jonathan Rex med målet att kunna köpa tillbaks Skräckslottet från banken, något som han tänkt finansiera med avkastningen från papegojuppfödningen, och framleva sina dagar i lugn och ro.
Rex/Terrill hade precis gnetat ihop tillräckligt mycket att börja slanta in när Tre Deckare kom och började snoka, och därför iscensatte han samma typ av spökerier som när banken tidigare försökt sälja huset men hade såklart inte räknat med Jupiter Jones, som i det tysta räknat ut att alla de skräckinjagande effekterna i form av dimma och vålnader och gastkramande skräckkänsla själva verket hade helt naturliga förklaringar som kolsyresnö, tygstycken, en orgel spelad på extremt låga frekvenser etc. Boken slutar med att Tre Deckare återsamlas på Alfred Hitchcocks kontor för att så att säga knyta ihop säcken. De får det erkännande de rätteligen förtjänar och samtidigt initieras ett nytt fall: hitta en bortflugen papegoja (ett till synes helt riskfritt uppdrag som i synnerhet Peter jublar över) som tillhör en god vän till Alfred Hitchcock. Det är bara en grej som är lite udda (nu  börjar Peter genast att dra öronen åt sig) och det är att papegojan stammar. Mystiken kring nästa fall tätnar alltså redan innan de unga deckarna hinner lämna Alfred Hitchcocks kontor. THE END. 

Sista mars! Sommartid!

Varje fredag har vi ju gemensam frukost på jobbet och om det blir något bröd över som inte kan frysas in så är det lite outtalat att jag tar hem det till hönsen. I fredags var det frallor, det blev fem över när alla hade ätit sin frukost. När jag var och åt lunch var det inte en kotte i lunchrummet, vi har inga bestämda tider så men de flesta brukar ändå dyka upp runt tolv om de har matlåda med sig men det är det nog bara jag som har det exakt varje dag och i fredags åt jag min lunch ensam, tog sedan påsen med de fem överblivna frallorna, gick tillbaks till mitt kontor, jobbade lite till och sedan var det End Of Day. När jag kom till jobbet i morse så hade en kollega skickat ett meddelande Har du tagit med dig några frallor från lunchen? i en ton som om jag hade travat hem med riksregalierna lite nonchalant nedstoppade i fickan. Antar att nämnda kollega inte hade någon lunch med sig i fredags och hade räknat med att kunna stilla sin hunger med leftovers från frukosten, men det är ju också märkligt för varje gång jag INTE tar hem överblivet bröd på fredagen så ligger det garanterat, hundra procent av gångerna, en påse stenhårt överblivet bröd kvar på måndagen. Jaja, det var kanske det låga blodsockret som talade, jag får väl göra en pudel. 

Körde intervallträning efter jobbet, åkte sedan och handlade, sedan hem och tränade pilates samt gjorde tacos till kvällsmat. Vi började kolla på The Mandalorian på Disney+, den var väl rätt okej som spinoff räknad, men rätt träligt med en huvudkaraktär som alltid går omkring med en mask, helt uttryckslös. Min man lider fortfarande av Mansförkylning De Luxe så vi gick och lade oss (i varsitt rum) jättetidigt. 

I lördags var det lite kallt när jag gick ut med hundarna vid sjutiden på morgonen, men så fort solen tittade fram blev det härligt vårväder, fick ta av jackan och knyta den runt midjan för att inte svettas ihjäl. Gick 15 kilometer, kom hem, städade hönshuset, åt en macka och läste en stund innan det var dags att bege sig till äldsta barnbarnets födelsedagslunch på lokal, vilket blev en trevlig och avslappnad historia. Åkte sedan en liten omväg förbi ett ställe där dom matar tranor på hemvägen för det är ju ändå rätt maffigt att se dessa tusentals och åter tusentals fåglar på ett och samma ställe. 

Igår var det vad jag hörde någon på jobbet kalla "ett bakslag i vädret", detvillsäga regn. Fast det är ju rätt starka ord, någon gång måste det ju regna och det är väl hundra gånger bättre än om det hade varit snö och minusgrader (ändå rimligt i mars). Då kan man väl snacka bakslag, men lite regn är väl ingenting. Vaknade hyftsat tidigt med tanke på att det var sommartid, marcherade ut på min vanliga söndagsrunda, kom hem, tränade ett pass pilates, åt lunch och sedan var det slappande i soffan resten av dagen. Hade egentligen tänkt så tomater, men det ska jag göra på onsdag istället för då ska det bli kanonväder och då kan man stå ute och hålla på med jorden istället för att slabba ner inomhus.  

En i alla fall på pappret hyfsat lugn vecka väntar. Ridning ikväll och imorgon kväll, annars ingenting förrän på söndag då vi ska ha Pay & Ride i stallet. Imorgon är en lite bökig dag för då har jag möte (för mig) rätt sent på eftermiddagen och då tänkte jag först att jag skulle åka hem och ta det hemifrån, men så knölade min chef in ett annat möte sent på förmiddagen så det blir tight med tid hur man än gör. Aja, får väl se hur jag gör. Min man är fortfarande dyngförkyld, idag skulle han ringa vårdcentralen för han är verkligen inte i skick för att jobba. Hoppas VERKLIGEN att jag slipper bli smittad. Försöker hålla mig på min kant, har sovit i mitt Flickrum™ i en hel vecka men det går ju liksom inte att undgå att vistas i virusmolnet när man lever ihop. Har tyckt att det har varit "något" i halsen i flera dagar men jag hoppas att det inte blir mer än en liten känning och helst att det ska bero på inbillning. Ska ju springa lopp nästa helg och vill verkligen inte missa det, plus att det ju rent allmänt suger att vara sjuk.