Dagen efter kvällen före eller vad man nu säger

Igår hade jag en "intressant" diskussion med en person på mitt jobb, samma person som jag tidigare refererat till som person A . Häromdagen så satte jag ner foten angående en grej som andra, bland annat hen, tyckte att mitt team skulle göra, anledningen till att jag satte ner foten var för att a. mitt team hade aldrig gjort det specifika testet förut och kände sig inte bekväma med att ansvara för att tolka ett resultat som, om feltolkat, skulle kunna få rätt stora konsekvenser, b. det fanns en person som hade betydligt mer erfarenhet av den grejen som jag tyckte var bättre lämpad att utföra det, och c. det var bråttom. Jag snackade med den bättre lämpade personen (DBLP) och det var inga konstigheter utan hen skulle fixa det, och så kom vi överens om att DBLP skulle visa mitt team hur man gjorde vid ett lämpligt tillfälle för de vill gärna lära sig, men kanske inte när man står med kniven på strupen. Så det i sig var inga konstigheter. 

Sen inträffade en annan grej som liksom var lite i samma härad, men där Person A var inblandad. Person A brukar aldrig göra något utan att först kolla med vår VD vad hen tycker, men nu var VD på tjänsteresa och inte tillgänglig och då blev väl Person A stressad när hen hade bollen och ingen att bolla sina tankar med. Person A försökte dyvla på det på mitt team, jag förklarade att bollen i första hand låg hos DBLP eftersom mitt team i nuläget inte har tillräckliga kunskaper för att göra det som efterfrågats varken i det första eller andra fallet. Sen skickade Person A ett mail till mitt teams gemensamma mailadress med cc till DBLP och VD där Person A skrev att "vi behöver ett beslut om detta asap". Jag försökte IGEN förklara att det är inte så lätt att komma till beslut när man inte har tillräckliga kunskaper och då kunde Person A inte för sitt LIV begripa hur någon i mitt team eller jag heller för den delen kunde tolka det som att det var riktat till dom, för hen (Person A) hade ju skrivit "vi". Jag sa att om man skickar ett mail till X med cc till Y och Z så hade i alla fall jag tolkat det som att X får uppgiften och Y och Z får information för kännedom. Jamen jag skrev ju VI behöver fatta beslut, fortsatte Person A envist att hävda och hann också slänga in att för man får ju vara så djäääävla noga med hur man uttrycker sig nuförtiden så att ingen blir kränkt. Jag svarade att det var väl ändå ganska uttalat att man förväntade sig någon form av underlag för beslutsfattandet och att det efterfrågades av folk som vi nyss konstaterat inte hade tillräckligt med kött på benen för att utföra arbetsuppgiften eller tolka resultatet och att bollen nu låg hos DBLP och att det var dit hen fick vända sig med frågor. Men det var som att Person A inte fattade skillnaden mellan att skicka ett mail direkt till någon och att cc:a någon (mer sannolikt: ville inte fatta för Person A kan aldrig erkänna att hen har gjort fel, det är sen gammalt) för sen började hen orera om hur rörigt det blir i mailtrådar när folk ibland bara svarar en ibland svarar alla, som om det skulle vara något unikt för just mitt team. Suck. Blir så trött. Men sen hade jag, mitt team och DBLP en fin stund där vi alla diskuterade och hjälptes åt att tolka de resultat som DBLP hade fått fram (DBLP är OCKSÅ rätt ny så inte lätt för hen heller även om hen har jobbat mer med detta specifika än vad mitt team har), så för oss var allting frid och fröjd. Men Person A känns ju lite som ett hopplöst fall.

Efter jobbet stack jag iväg och tränade intervaller, det kändes toppen. Hem, körde ett pass pilates, försökte sedan ta en taktik-powernapp på soffan för jag hade vaknat strax innan 03.00 natten till igår och kunde inte somna om, men det gick inte utan jag fick ta bussen till stan och möta upp Jenny med minimalt med nattsömn i kroppen. Klockan var mer än vad den brukade vara när vi träffas, så vi gick bara tvärs över gatan till Bishops och beställde varsin hamburgare och en flaska vin. Sen hade vi en trevlig stund som vi alltid har, om än i kortaste laget, men bättre lite än inget. 

Idag jobbar jag hemma. Tänkte ge mig själv sovmorgon och det fick jag också, fast vaknade vid kvart över sex och inte sju som jag ställt klockan på. Fumlade igång datorn, vi har nyligen börjat med tvåstegsautenticitering eller vad fan det nu heter, när man jobbar någon annanstans och jag lyckades hamna i osynk med den här Authentizator-appen så det tog tretusen år att logga in, men till sist lyckades jag i alla fall. Känner mig lite seg och bakfull idag, det kan man tydligen bli på en halv flaska vin? Är i och för sig det första vin jag druckit i år, så får väl skylla på ovana, hehe.

Idag ska jag och min chef ha medarbetarsamtal. När han var här i samband med revisionen förra veckan så diskuterade vi om vi skulle flytta det för han vill egentligen att det ska vara fysiskt möte, men nu gick det inte av diverse olika skäl så då får vi ta det på Teams. Hoppas ju att jag ska kunna få min befattningsbeskrivning uppdaterad så att en del ansvarsområden försvinner från mig och hamnar hos DBLP, det är ju bara ett år sen jag började driva den frågan så det vore väl inte en dag för tidigt att få det på pränt. Fast för ett år sen fanns ingen att lämpa över till för då var DBLP inte anställd. Men nu borde det väl ändå kunna falla på plats. 

Efter jobbet så ska jag till stallet för personalmöte, sen blir det kanske filmkväll med min man ikväll om jag orkar och planeterna står rätt.    

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 15 (DEN RAFFLANDE AVSLUTNINGEN!): Lycka till, Annika!

Boken börjar framåt höstkanten efter en (givetvis) helt fantastisk sommar på Gröna Ön där ANNIKA (cirka 16) och BETTINA (fortfarande 8) har bott (ensamma) hela sommaren tillsammans med TURK, FILUR och de andra hästarna i Annikas ridskola, plus hunden MISTER TODD som Bettina som av en tillfällighet fick ärva tillsammans med den rejäla fastighet som Gröna Ön utgör. 

Bettina får en inbjudan från BITTE, som äger hästen LUCKY BOY, a k a Skräcken, samt Turks halvbror PILO. Nu vankas det tävlingar! och Bitte är så angelägen om att de, Annika och Bettina, ska komma till deras gård Hägersta att hon "skickar en hästbuss" för att hämta dom (tänk om det varit lika enkelt och billigt i verkligheten!). Tävlingarna är redan samma helg (inte mycket till framförhållning här inte) men det är absolut inga bekymmer att lämpa över hela ridskolan till TRIXI och TEDDE med jättekort varsel, trots att de har både skola och jobb att tänka på, och så bär det iväg. 

Turk är förstås i toppform för HARRY har ridit honom (man undrar ju lite varför den allsmäktige och superrutinerade Harry inte tävlar själv utan överlåter det till en 16-åring), men Bitte och hennes syster HELENA har inte heller legat på latsidan med Pilo. Det visar sig dessutom att Helena är mer än lovligt flirtig med Harry, som i och för sig inte direkt flirtar tillbaka men inte heller är den tillknäppte och avvisande surmule som han brukar vara. Han låter Helena rida Turk, själv vill han prova Pilo, de försvinner på tu man hand och Annika blir svartsjuk.

Tävlingarna börjar och med dom ett rejält snöoväder (trots att det nyss var sommar) som gör banan hal och förrädisk. Det går dåligt för alla, den oslagbare Turk tar sig runt med fyra fel, Pilo går det betydligt sämre för (såklart), men den lilla käcka Filur "gillar snö" och i och med det verkar han vara helt befriad från problem med halka och underlag som släpper som drabbar alla vanliga dödliga, så han och Bettina susar igenom och över hela den extremt svåra banan på nolltid och utan fel och vinner hela klabbet. 

De far hem till Östervik i triumf (i alla fall Bettina) men Harry har transformerats till sitt gamla vanliga buttra jag och Annika ängslas nu över att han ska vilja sluta på ridskolan och börja jobba på Hägersta istället (det där med lojalitet är ju verkligen inte Harrys starka sida så den oron är ju inte direkt ogrundad om man säger så), för det hade Bittes fader DIREKTÖR FRANSSON sagt att han ville att Harry skulle.  Och på Hägersta finns ju extremt fina hästar som ju säkert är mycket roligare att hålla på med än de gamla ridskolehästarna i Östervik, resonerar Annika. Det blir inte bättre av att Bettina avslöjar för Annika att hon såg Helena ge Harry en KYSS när de tog farväl. 

Annika blir så deppig att hon tar en ridtur ut till Gröna ön för att skingra sina mörka tankar. Då visar det sig att någon varit där och rotat i stugan och Annika misstänker ANTON FRIMAN, en skum typ som lånat pengar av YANKEE JIM, den fd ägaren till Gröna ön som testamenterade hela klabbet inklusive hunden MISTER TODD till Bettina. När Annika håller på och letar igenom huset för att se om nåt saknas så bär det sig inte bättre än att dörren blåser igen och går i baklås, eller det är i alla fall vad Annika tror. Dessutom är Pollyanna, hästen hon red dit på, försvunnen, men det händer ju i var och varannan bok att hästar rymmer, blir stulna eller försvinner på annat sätt så det är inget som upptar Annikas tankar närmare utan där sitter hon och kan inget annat göra. Men plötsligt dyker Mister Todd upp och Annika kommenderar honom att "hämta Bettina", vilket han som den extremt kloka hund han är också gör. Då visar det sig att nyckeln (som Annika lämnat i dörren) inte är kvar i låset!, detvillsäga någon har med vett och vilja låst in Annika. Som väl är har Trixi en extranyckel så Bettina far iväg för att hämta den och Annika blir ensam igen. Plötsligt hörs det hovslag och vem kommer i full galopp om inte Harry på Turk, med nyckel i högsta hugg och Annika blir så lycklig att hon kastar sig i famnen på honom medan tårarna strömmar. Sen kommer Bettina, Filur och Mister Todd. Medan Annika och Harry diskuterar om det kan vara Anton Friman som ligger bakom går Bettina iväg och låter Mister Todd spåra efter eventuella skurkar. När hon kommer tillbaka är varken Annika, Harry, Turk eller Filur kvar men det är ju inget som skrämmer denna rådiga åttaåring (det är inte heller några betänkligheter att lämna kvar en åttaåring fast att man misstänker att människor med skumma avsikter finns i krokarna) utan hon tänker att hon kan vänta kvar ifall den försvunna Pollyanna skulle komma tillbaka. Plötsligt hörs det hovslag och vem kommer där i full galopp om inte nämnda Pollyanna med en vilt främmande karl på ryggen som påstår sig ha hittat henne nere i samhället och nu kräver hittelön. Bettina replikerar morskt att de pengarna kan han ju ta och fråga Anton Friman om, och sen blir Mister Todd som galen och flyger på den främmande mannen som så småningom inser att här finns inget att hämta och ger sig av. Bettina ger sig av tillbaka till stallet med Pollyanna, möter Harry på vägen, berättar vad som hänt och givetvis ska Harry upp till stugan för att byta lås och se om han kan få tag på Anton Friman och hans skumma kumpaner för att säga dom ett sanningens ord, fastän erfarenheten borde lärt honom att det sällan är en bra idé.

Nästa morgon när Annika vaknar är Bettina försvunnen (vanligt fenomen) och när hon (Annika) kommer till stallet är varken Harry eller Turk där (också inget ovanligt) och när ingen av dom dyker upp så cyklar Annika iväg till stugan för att leta, men där är det tomt och Annika hittar till sin förfäran Mister Todd ihjälslagen med en spade (huvudmisstänkt: Anton Frimans okände kumpan). Som på beställning dyker  Harry upp och ännu en gång får Annika möjlighet att gråta ut i hans armar innan de begraver Mister Todd. 

Bettina blir förstås förtvivlad när hon får veta och Anton Friman tycks vara uppslukad av jorden så ingen rättvisa kan skipas. Deppigt värre, men en dag kommer LÖJTNANT STARKE på besök och bjuder alla på tårta (ingen bok utan fest) och då blir det livat och glatt i Östervik igen. Sedan kommer ett brev från Bitte där hon bland annat skriver att Bettina är välkommen att hälsa på och att hon gärna får ta Harry med sig eftersom Helena "går och trånar efter honom". INTE BRA! 

En kväll sitter Annika, Bettina, Trixi pch Tedde i stallets trivselhörna när Harry dyker upp och vill ha Tedde med sig. Bettina blir skickad hem, men på hemvägen stöter hon på mannen som kom tillbaks med Pollyanna, a k a Anton Frimans kumpan, och bestämmer sig för att följa efter honom (rimligt). I stallet sitter Trixi och Annika och  våndas över vad Harry och Tedde kan ha råkat ut för och Annika anförtror sina känslor för Harry till Trixi. Sedan kommer Tedde tillbaka och berättar att Anton Friman (tack vare Harry) åkt fast, men att de tyvärr inte fått tag på "den värste kumpanen", men det är ju den som Bettina har span på och nu har hon följt efter honom och sett var han bor. Men att stjäla någons häst och slå ihjäl någons hund är tydligen inte skäl nog att anhålla någon så det arbetet har hon tyvärr gjort förgäves, men man får väl hoppas att det var Anton som var den drivande i denna onskans gärning. 

Nästa morgon när Annika kommer till stallet är Turk och Pollyanna redan sadlade och Harry föreslår en ridtur på tu man hand. Väl ute i skogen lägger Harry armen om hennes midja (trots att de fortfarande sitter till häst) och kysser henne (också det från hästryggen!) samt bedyrar att de två hör ihop. THE END.

FASCIA FTW

Igår var det inte så lite GÖTT att komma till jobbet och mötas av en rätt så tom kalender. Eller ja, tom och tom, allt är ju relativt, men mer hanterbart i alla fall. Har ju ända sedan jag började jobba igen efter julledigheten haft mer än fullspäckade dagar där det mesta handlat om vad man kan prioritera ner för stunden utan att något går åt helvete. Men nu känns det som att det är i alla fall LITE mindre kniven på strupen. Har en skarp deadline den 31 mars men det känns ju som en evighet dit, hehe.

Hade medarbetarsamtal med personerna i mitt team, allt känns bra och vi är transparenta och tydliga med förutsättningar och förväntningar. Efter jobbet susade jag iväg till Fotspecialisten. För vad som känns som några veckor sen (men som nog egentligen har pågått längre tid men det är ju så lurigt med grejer som "kommer smygande") så fick jag en känning i typ, sätesmuskeln? ischiasnerven? det var lite svårt att ringa in problemet faktiskt, men det kändes som att baksida lår var mycket stramare på vänster ben än på höger, och att det gjorde lite ont i vissa situationer, till exempel när jag sitter upp till häst, går uppför branta backar, vissa pilatesövningar där man står på ett ben, där själva smärtans epicentrum var lokaliserad någonstans kring vänster sittben och det även känns som att jag tappar lite kraft i det benet. Passade på att gnälla om det, inte för att jag vet om det har något samband med min löpträning men det har ju kommit i samband med att jag har trappat upp så helt osökt är det väl ändå inte. 

Nu råkar Fotspecialisten också hålla på med bindväv, eller FASCIA som det tydligen heter i det vetenskapliga, så vi kom överens om att skippa foten (där är det för övrigt status quo, vilket just nu betyder inte helt hundra bra men mycket bättre och helt okej ändå med tanke på att belastningen hela tiden trappats upp) och fokusera på FASCIA istället. Fick kliva upp och ner på en stol med höger respektive vänster ben först, där gick det bra med högerbenet men jobbigt med vänster. Sen fick jag lägga mig på mage och så lokaliserade han raskt "någonting" (han pratade hela tiden om hur FASCIA fungerar och att det från och med 2017 räknas som kroppens största organ, huden är numera degraderad till en snöplig andraplats så det var väldigt mycket information på en gång och jag fattade inte riktigt allt vad han gjorde och vad syftet var om jag ska vara helt ärlig) på baksida lår, petade och klämde och grejade, och så fick jag resa mig, gå runt lite och sedan kliva upp på stolen igen OCH DÅ KÄNDES DET MINDRE!?! Och efter ytterligare en omgång kändes det i princip INGENTING?!?! Fattade heller ingenting, det var så att man började misstänka att Frälsaren använt sig av denna metod när han uppväckte Lasarus från de döda. Fick lära mig att fascian kan "klibba ihop" och då får nerverna sämre kontakt med musklerna och därför kan man uppleva sig som svag där man har det problemet. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, NJÖT av att slippa den här känningen som jag, nu när jag inte längre kände av den, nog som sagt har dragits med ganska länge för nu när den inte fanns där så kände jag ändå "nu när jag går upp där kommer det att kännas", inget som jag liksom tänkt aktivt men det har ju uppenbarligen legat och skvalpat någonstans för att kroppen ska vara beredd på vad som komma skall antar jag. Kändes OTROLIGT och jag började genast fundera på ifall det här skulle kunna vara roten till en del annat jag dras med, ibland känns det som att hela jag är ett skepp kommer lastat med krämpor där framför allt nacke, axlar och bröstrygg är som ett stort smörgåsbord av varierande grad av smärta. Fotspecialisten och jag kom överens om att jag ska maila honom som imorgon och ge en statusuppdatering "och så tar vi det därifrån", jag kan garantera att jag har saker att diskutera. Sen tror jag förstås inte att grejer man har dragits med i snudd på hela sitt vuxna liv skulle försvinna som i ett trollslag för att någon går in och grejar med ens FASCIA, men man kan ju få fantisera i alla fall. Status idag är att jag är lite öm på baksida lår och det är väl rimligt när någon har varit där och våldfört sig på muskelfästen och annat, men den här känslan av att inte ha samma kraft i båda benen är fortfarande borta. Bra där! 

Sen diskuterade vi olika träningsmetoder, just nu slumpar mina algoritmer fram en massa PT:s som pratar om marklyft som det enda sättet att träna sina sätesmuskler på. Jag kör inga marklyft, mest pga att jag inte har någon stång och det finns ju en gräns för hur mycket gymgrejer man vill ha ståendes i ett hörn i matrummet. Men enligt Fotspecialisten så var marklyft det absolut sämsta man kunde göra och det fanns "en miljon" bättre sätt att träna sätesmusklerna på. Tyvärr var hans bästa tips istället utfallssteg, vilket är typ min värsta övning att göra näst efter Bulgarian splits. Men vanliga hederliga knäböj funkade också bra.  To be continued. 

Idag ska jag jobba, sedan träna intervaller och pilates (förra veckan blev det bara kattskit med  det mesta av min träning pga revisionen men nu är det nya friska tag) och sen ska jag ta bussen till stan och träffa Jenny och prata och dricka vin. Härligt! 

Till stallet istället, v 12 2025

Den här veckan blir det ingen "part 2" pga att ibland måste man prioritera annat och ikväll ska jag ut med Jenny och dricka VIN. Men igår var det ridning. Vi tränar ju för programridning i påsk och igår skulle vi träna förvänd galopp. Lite överdrivet för mig som bara ska rida LB:1 men man ska ju sätta sina mål högt. Köttbullen kändes fin, men nu vill instruktör K att jag rider henne i högre form och det tycker hon ju är jobbigt och jag också, för då måste jag ha kortare tyglar än vad jag tycker känns bekvämt. Men ja, jag fattar att hon inte ska gå på bogarna och bli framtung, det är bara det att hon har inte känts så framtung de senaste gångerna, i alla fall inte jämfört med tidigare när det liksom hela tiden var ett motstånd i tyglarna. Men jag ser ju inte hur det ser ut annat än om man hinner kasta en hastig blick i spegeln när man rider förbi och det är ändå inte mycket man ser p g a vårt ridhus byggdes när ponnyer knappt var uppfunna, så speglarna är placerade därefter och jag ser kanske den översta decimetern av Köttbullens 139 centimeter över havet. 

Tyckte Köttbullen kändes jättefin när vi red fram, det var nästan inget motstånd alls i högersidan, HALLELUJA. Vi red mycket volter och det gick bra i båda varven. I galoppen (under uppvärmningen) kom vi en liten bit längre mot form än vi gjort tidigare, kändes det som. Problemet är bara att jag måste rida henne framåt som om det nästintill gällde livet, och samtidigt sitta och rida henne "som om det vore trav", vilket känns som mission impossible. Fast det går bättre och bättre. Sen red vi den förvända galoppen, det gick väl ändå hyfsat såtillvida att hon ändå höll den förvända galoppen hela linjen, men så värst vackert var det nog inte. Men men. Det får ju finnas gränser för hur mycket man kan begära. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 14: Annika och Bettinas lyckohäst

Boken börjar med att BETTINA tycker sig ha sett LILL-FIA på stan (för att vara en som både arbetar och utöver det tillbringar all sin lediga tid i stallet så är Bettina anmärkningsvärt ofta ute och flänger på annat håll). Lill-Fia var ju en av de två hästar (den andra var Belinda) som LÖJTNANT STARKE via FORS-JOHAN bytte TURK mot till en gång i tiden när han (Starke) insåg att Turk inte dög som ridskolehäst, och som Bettina kände lite extra för eftersom hon känt dom, Lill-Fia och Belinda alltså, redan när hon bodde med sin sjaviga moder FRIDA i Norrland, innan hon (Bettina) fick bli Annikas lillasyster (rätt lättvindiga adoptionsregler på den tiden ändå). Sedan sålde Starke Lill-Fia och Belinda när han bestämde sig för att överlåta ridskolan till ANNIKA och HARRY. 
Bettina blir nu som besatt av att de ska köpa tillbaks Lill-Fia till ridskolan och det dröjer inte länge förrän hon (Bettina) har lyckats spåra upp Lill-Fias nya ägare som visar sig vara en hemflyttad svenskamerikan som heter YANKEE JIM som bott i Amerika i många år och skickat hem pengar till sin fattige fader som trots sin fattigdom sparade vartenda öre och sedan på sin ålders höst köpte en stor egendom vid en sjö som sedan Yankee Jim fick ärva när han flyttade hem igen. Där bor han nu ensam med sin hund MISTER TODD i ett litet men ändå hemtrevligt skjul. Han och Bettina blir givetvis goda vänner på nolltid. 

En dag kommer Mister Todd till stallet och signalerar tydligt att han vill att Annika och Bettina ska följa med honom, vilket de gör och då hittar de Yankee Jim liggandes avsvimmad på golvet. Han hamnar på sjukhus och dör kort därefter, men såklart har han hunnit sno ihop ett testamente och eftersom Yankee Jim inte hade några jordiska arvingar så får Bettina helt lägligt ärva hela klabbet, stugan, marken, Lill-Fia och Mister Todd utan några som helst betänkligheter. 

Yankee Jim kallade sin mark för Klippiga Bergen men Bettina döper om den till Gröna Ön. Tillsammans med TRIXI och TEDDE kommer de på att de kan ha hästarna där till sommaren och tillsammans med bland andra Harry och VIKING blir hela fastigheten inhägnad på nolltid (och till noll kostnad) och härliga tider väntar. En dag när Annika och Harry är ute och rider så möter de en människa som leder en häst på vars rygg det sitter en ynklig hopkurad varelse som visar sig vara ingen mindre än den gamla antagonisten MARIKA BORG, nu svårt ryggskadad, och till och med den kallblodiga Harry tycker att det var ett väl hårt straff även för en sådan inpiskad fähund som Marika.

En dag kommer en kille som presenterar sig som JACK till Gröna Ön och letar efter Yankee Jim, men trots att han får veta att han (Yankee Jim) är död så fortsätter han att hänga omkring dom och beter sig allmänt skumt. Bland Yankee Jims kvarlämnade papper hittas anteckningar om att någon som heter ANTON FRIMAN har lånat pengar och när Annika frågar om Jack känner honom blir han undvikande och försvinner. En natt kommer han förbi och klipper av trådarna på det nyuppsatta staketet och alla hästarna rymmer (fast bara tillbaka till ridskolan så inget drama och förrymda hästar är ju rena vardagsmaten i Östervik). Det visar sig att Jack och Anton Friman är en och samma person som har utnyttjat Yankee Jims godtrogenhet och nu (såklart) är duktigt avundsjuk på Bettina som fått ärva Yankee Jims egendom. 

Harry hör sig för om Friman, oråd anas från dennes sida och ännu en gång hamnar Harry i slagsmål där polisen dyker upp som i ett trollslag och griper samt burar in den skyldige, detvillsäga Anton Friman. Harry kommer sönderslagen och blödande till Gröna Ön och blir ömt omplåstrad av Annika som nu har insett hur mycket hon gillar Harry. THE END. 

Helgen

I fredags genomleds dag två av två av revision från helvetet. På det stora hela gick det bra, får man väl ändå säga, kanske mest på grund av att revisorn vid ett par tillfällen sa till mig att jag skriver OK på det här om du gör en intern avvikelse och hanterar det PÅ DEN MÅDE (såklart var det en dansk revisor). Det var visserligen inga stora grejer han anmärkte på, men jag är inte övertygad om att en annan revisor hade varit lika pragmatisk. Tror det har att göra med att den här revisorn snart ska gå i pension och därför inte vill ha något oavslutat att behöva lämna över/följa upp. Eller så var han bara allmänt hygglo. 

Pratade lite med TG:s chef och sa att jag hoppas att TG nu förstår att det finns en anledning till att han ska sköta sin dokumentation, för ibland känns det som att han tror att jag säger det enbart för mitt eget höga nöjes skull. Vet du vad jag tror det beror på? sa TG-chefen och jag svarade Nej, vad tror du att det beror på? varpå hen svarade: Okunskap! som om det var världens insikt och jag höll på att kollapsa inombords. Svarade lite svalt att om man nu känner att det brister ifråga om kunskap så kan det ju vara klädsamt att vara litegrann ödmjuk i det och faktiskt då lyssna på dom som har kunskap istället för att bara köra på och göra som man tror är rätt. Fick väl inget riktigt svar på det, men vi får väl se vad som händer framöver. 

Efter avslutande möte åkte jag till Willys och handlade, sedan hem och gick 9 kilometer med hundarna i snöslasket. Min man hade ju åkt till Köpenhamn så jag var ensam hemma. Landade sedan i soffan, åt mackor till middag, kollade på ett par avsnitt av Pörni och sen gick jag och lade mig strax efter klockan 20.00, jätterockenroll. 

I lördags vaknade jag upp till åtta minusgrader, sol och klarblå himmel. Gick en lång runda med hundarna, hittade en ny väg! Skogarna som omger Nästan-Österlen är fulla av trevliga små timmervägar men efter 15+ år av dagliga promenader så skulle jag vilja påstå att jag kan dom alla utan och innan, men tydligen inte. Den här gick visserligen bara parallellt med två andra men ändå. Solen sken, temperaturen steg, snön dråsade ner från träden, över himlen drog stora flockar av tranor fram och skränade upprört över snön (det sista hittade jag i och för sig bara på, men det kan man väl föreställa sig). Kom hem efter 15 kilometer, åt lunch och sen låg jag mest i soffan och kollade på skidskytte, handboll och några repriser av den otroligt förutsägbara serien Sjölyckan (som jag ändå gillar på något  slags obskyrt guilty pleasure-vis). Gick och lade mig tidigt, somnade och sov som en stock hela natten. 

Igår gick jag upp tidigt och gav mig ut på min vanliga söndagsrunda. Snön hade inte riktigt smält undan inne i skogen så det var kämpigt i backarna där jag skulle behövt ha tövalla under skorna för jag bara gled. Kom hem, åt lunch, kollade på skidskytte och såg Sverige ta guld i mixedstafetten och silver i singelmixstafetten. GÖTT. Låg sedan mest och läste och slappade och njöt av lugnet resten av dagen. Sen ringde min man och undrade om jag kunde komma och hämta honom vid bussen i grannbyn, för det hade varit en massa meck med hemresan från Köpenhamn pga inställda tåg och inte tillräckligt många ersättningsbussar och gud vet vad, så då fick jag masa mig iväg dit, till grannbyn alltså, och fiska upp honom. Sen hem, laga mat, sen kollade vi på en dokumentär om punk på SVT Play och så var det plötsligt läggdags. 

Det var helgen det. Idag ska jag jobba, sen till Fotspecialisten och ikväll är det ridning. Då kör vi. 

Sön snöiga backar, framme vid vattnadal 3 v tidigare

Snart i mål

Revision dag ett gick bra. Inga avvikelser, bara ett par informella anmärkningar som inte direkt hade med mitt jobb att göra utan det var (surprise) TG:s ansvarsområden, och det var grejer som jag tidigare påpekat men det är ju sen gammalt att det jag säger inte har någon direkt bäring. Kanske att han nu till slut fattar att det jag säger ska göras faktiskt måste göras p g a lagkrav och inte är som jag hittar på bara är för mitt eget höga nöjes skull? Har svårt att tro det, men vi får väl se. Märktes i alla fall att min chef är trygg med det jag gör, förr om åren så hovrade han omkring och var redo att rycka in om det skulle behövas, men nu gick han iväg och tog samtal och var med på möten och var knappt där. 

Grillningen fortsätter idag, först ut är mitt team och det är deras första revision så de är helnervösa fastän jag har sagt tusen gånger att ingen kommer att slängas framför bussen. Efter lunch är det över, då tänker jag åka hem, ta ut hundarna i skogen och sen bara slappa. Hade egentligen tänkt träna intervaller, men i natt har det snöat så det får vara, orkar inte halka omkring i snömodd och slask så det får bli en långpromenad istället. Min man ska åka till Köpenhamn över helgen så det vankas dessutom egentid i massor, och på tisdag ska jag träffa Jenny och dricka VIN. Because I'm worth it, tycker jag nog.