The end of höstlov

Så tog även det mest underbara av höstlov slut. TYVÄRR. Tänker ibland, och sa till Jenny när vi var ute och drack vin i fredags, att det är ju bara lite drygt 10 år kvar tills jag ska gå i pension (vilket känns GALET, fast å andra sidan har säkert pensionsåldern höjts till 97 år vid det laget så det kanske är att ta ut glädjen i förskott) och 10 år är ju i princip INGENTING, och sen, givet att man får leva och ha hälsan, kan man ha det så här varje dag? Känns helt overkligt. Men som sagt, vad vet man om vad framtiden bär i sitt sköte? Ingenting.

I fredags var jag som sagt ute och åt och drack vin med Jenny och vi hade som alltid superkul. Var hemma strax efter 21, proppmätt tyvärr för sen sov jag dåligt på natten pga det. Klockan ringde 06.00, upp och ut med hundarna och sen iväg och vara speaker på hopptävling. Gick bra, fast jag blev lite irriterad för de som enligt mig ansvarade för att fixa funktionärer hade inte gjort det och kontrade med Var är styrelsen? på ett rätt så otrevligt sätt, som om styrelsen var en livegen drös som mangrant och framför allt oombedd skulle ställa upp på allt. Sen ifrågasattes varför inte X var där, för X hade ju sagt att X skulle komma, och man bara ja, fast det är ju skillnad att komma dit som åskådare och om man vill att X ska vara funktionär så får man ju ställa frågan och det var det mig veterligen ingen som hade gjort? Sa efteråt till en person i styrelsen att vi kanske får hjälpa dom lite med detta, avseende att strukturera upp det hela eftersom de verkar tro att saker bara ordnar sig av sig självt, och det gör det ju inte, men hann knappt avsluta meningen förrän hen snäste att det var deras jobb och det får finnas gränser för hur synd man ska tycka om dom, vilket inte alls var vad jag menade men hann inte utveckla det förrän personen ifråga stampade iväg. Föreningslivet, va? Lockar fram det bästa OCH det sämsta hos människan som jag brukar säga. Aja, det är väl bara att skaka av sig, men lite irriterande var det. 

Igår tog jag en promenad och sedan fixade jag med ved. En granne har låtit fälla ett träd och erbjöd schangtilt oss veden. Bar till och med in den till oss förra helgen, frågade var han skulle lägga den och då svarade jag Lägg den där det blir enklast för dig, för det får ju finnas gränser för hur mycket man kan utnyttja snälla grannar. Vedbacken ligger en bit från tomtgränsen, blev jag smärtsamt medveten om igår när jag kånkade upp alltihop dit. Men ved ska ju värma många gånger, så det var ju bara att knoga på. Gick sedan in och åt en försenad lunch och sen läste jag lite innan det var dags för världscupen i hoppning, där det visade sig att tiden blev en avgörande faktor och främst i omhoppningen så red folk som om de hade stulit hästarna och det var som att förflyttas till Ponnyallsvenskan division 2 för B-ponny. 

Nu är det ny vecka och nya tag. Känner mig (i alla fall just nu) UTVILAD, och det var ju ett tag bra sen jag kände så när jag kom till jobbet. Får väl se hur utvilad jag känner mig efter att ha betat av en inkorg som svämmar över, puh. Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba.  

Till stallet istället, v 44

Förra veckan var det teorivecka men det fanns möjlighet att anmäla sig till extra dressyrträning med fokus på ryttarens sits. Den behöver man ju alltid bli påmind om, så jag anmälde såklart. Fick Köttbullen, och hon kändes (för att vara hon) pigg och härlig. Hon var ju också (äntligen) klippt, det kan ju ha med saken att göra. Hon gick fint i form i skritt och trav, i galoppen är det fortfarande problematiskt men mot slutet hade vi en liten sekvens där man kunde ana att hon faktiskt var på tygeln. TYVÄRR stod instruktör V med ryggen mot så det finns inga vittnen till detta halleluja-moment. Som kanske inte ens VAR ett halleluja-moment, men det kändes bra. Ska leva länge på det. 

Höstlov, I löv you

Det där med höstlov, det får banne mig bli en återkommande grej för mig känner jag. Kan inte minnas att jag tog ledigt när barnen var små, kanske någon dag, men definitivt inte en hel vecka i alla fall. Och definitivt inte de senaste 20 åren eller så. Men det här var EXAKT vad jag behövde. Långa promenader varje morgon, sen lite träning, äta matlåda till lunch och sedan långa lata eftermiddagar i soffan med böcker, tekopp, filtar och värmedyna. Till stallet på kvällen, den här veckan alla dagar utom i måndags. Ska dit ikväll och på lördag också. Känner frid och harmoni. GÖTT. Har nu äntligen börjat läsa Stephen Kings senaste, jag köpte den i somras, sparade den till semestern men det var inte läge då och fram tills nu har jag haft så himla många låneböcker. Men jag har haft det som målbild ett tag: höstlov, soffan, en oläst Stephen King att sätta tänderna i. MMMMM. 

Ja, det var väl mest det. Mina dagar är rätt så inrutade enligt ovan, men det trivs jag ju med. Idag har jag packat godispåsar till lördagens Pay & Jump, det var på håret att det räckte för vi har många starter. Imorgon ska jag träffa Jenny och dricka vin, för första gången sen vi spang Tjejmilen (ja, jag drack ju såklart inte vin under själva Tjejmilen, men på kvällen efteråt). Har blivit otroligt sparsam med vindrickande, inte för att jag någonsin varit någon storkonsument men förr var det väl mer ett glas till maten för att det var helg och sen ett glas till när vi satt i soffan och kollade på någon serie. Väldigt sällan mer än så, men det där slentrian-bara-för-att-det-är-helg-drickandet har jag skippat sedan...tja, sen när då? Ett par år sen kanske? Nu dricker jag i princip bara om det är något speciellt, och bara-för-att-det-är-helg räknas inte dit. Men att träffa Jenny: definitivt. 

Nu ska jag ägna mig åt lite mer föreningslivsarbete i form av skriva månadsbrev, och sen väntar ett dressyrpass på Köttbullen. Som numera har blivit klippt, tack gode Gud. Ridlärare N skickade ett filmklipp där Köttbullen stod och sov och dreglade medan klippmaskinen jobbade, så hon tyckte nog också det var skönt att bli av med all den ullen. Over & out. 

  

     

Trädgårdsmästarens dotter

Har läst Trädgårdsmästarens dotter av Marcus Jarl och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Flora Nyman har alltid varit pappas flicka. Hans gröna fingrar har uppenbart gått i arv till henne, även om hon själv främst sitter med näsan i botaniska faktaböcker på sitt jobb på Naturhistoriska museet. När pappa Göran dör hemma i hallen hamnar familjen i chock. Flora och hennes yngre bror Svante gör sitt bästa för att hjälpa deras mamma med sorgen och allt det praktiska. Men mitt i mörkret upplever Flora att människorna omkring henne börjar bete sig annorlunda. Undviker de henne? Snart kommer den omvälvande sanningen fram. Göran är inte Floras biologiska pappa.

Floras värld rasar samman, och hon känner sig dessutom sviken när hon inser hur många i omgivningen som redan visste. Men varför har de ljugit om det hela hennes liv? Och vem är hennes biologiska far?

Det blir en resa mot livsavgörande förklaringar genom ett nystan av hemligheter, svek och tragiska missförstånd som spänner sig över nära fyrtio år.

Jag tyckte det här var en jättebra bok, bra språk, intressant berättelsr med en hel del helt oväntade twister. Störde mig pyttepyttelite på några språkliga missar som att någon rör om i sin kaffekopp och en halv sida senare lyfter sin jättestora tekopp till munnen, och så är jag tämligen övertygad om att Pestens tid inte fanns utgiven på svenska 1983 (eller till och med HELT SÄKER eftersom jag kollade i min heliga Stephen King-samling), det KAN förstås vara så att Karin läste den på originalspråk, men då skulle den inte ha stått på Hce-avdelningen på bibblan, pilutta dig Marcus Jarl. Men i övrigt: mycket läsvärd. Den får fyra botaniska trädgårdar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er.

The beginning of a höstlov

Här kommer lite hälsningar från ett höstlov som hittills har levererat både fysisk aktivitet och lugn och ro. Så vill man ju verkligen ha det.

I fredags höll jag förvisso på att få ett psykbryt modell större. Så här: Vi har en skurmaskin på jobbet, och en gång när vi hade tillsyn så kom frågan upp var skurvattnet tömdes ut och svaret var i avloppet. Då sa tillsynspersonen att skurvatten från industrin innehöll ofta höga halter av tungmetaller och det var inte bra om det kom ut i spillvattennätet, så det var bättre att tömma skurmaskinen i någon form av balja, låta vattnet stå och sedimentera tills det blev en bottensats, och sedan försiktigt hälla av vattnet i avloppet och låta resten gå som farligt avfall. Då fick Tröggubben i uppgift att införskaffa ett uppsamlingskärl för detta ändamål och det rapporterade han att han hade gjort och informerat personalen om att det skulle användas och så var det inte mer med det, trodde man ju. I fredags fick jag för mig att jag skulle kolla om folk verkligen visste hur detta skulle hanteras så jag högg första bästa och det framgick ganska klart att han hade inte en aning om vad jag ens pratade om. Älgade bort till verkstan där uppsamlingskärlet borde finnas, hittade inget, frågade en annan om det ens fanns, och jodå, han pekade högt upp på en hylla där det stod en grå balja med en massa hål borrade i sidorna. Frågade vad tanken var med det och det visade sig att, ja jag vet faktiskt inte vad som visade sig förutom att Tröggubben och hans kollega uppenbarligen inte förstått vare sig uppgiften eller hade en aning om vad begreppet "sedimentation" innebar, men kanske tror de att "tungmetaller" är stora järnstycken som genast sjunker till botten? Herregud, den där konstruktionen var bland det mest korkade jag sett i hela mitt liv. Skrev en avvikelser och sen var det tack och lov dags att gå hem.  

Åkte iväg till mitt vanliga fredagsställe, parkerade bilen och gick drygt 8,5 km stavgång i raskt tempo. Det var roligt! Sen åkte jag till Ica och handlade lite smått som jag glömt i torsdags, sen hem och fixade tacos och så skulle vi kolla på The Gentlemen men det var något knas med Netflix så vi började istället kolla på serien Spartacus som gick på Max. Jag ÄLSKAR ju filmen Spartacus med Russell Crowe och det här skulle väl vara någon slags rip off på den? JÄTTEDÅLIG! var den. Sen gick vi och lade oss tidigt för på lördagen skulle min man ta ett tidigt tåg till Köpenhamn och eftersom bussar från Nästan-Österlen sällan är synkade med resten av världen så hade jag lovat att skjutsa honom. 

Sagt blev gjort. Tog med mig hundarna och gick en lång runda i gamla hoods, åkte sedan hem och påbörjade min göttiga egentid. Låg på soffan och läste, sen var det dags för handbollsdamerna att möta Spanien, men det var så stor klasskillnad att det inte ens var spännande. Men kul att se ändå förstås. 

På söndagen tog jag en lång promenad med hundarna, kom hem och tränade lite pilates. Sen var det dags för världscupen i hoppning i Helsingfors, en historia där förvånansvärt många antingen 0 eller 4 fel. Lyckades tajma in ATG live när "min" galopphäst (som jag äger 1/1000 del av, så det där med att säga "min" är ju tveksamt) skulle starta ett lopp. Satsade som vanligt 50 kr vinnare och 50 plats, för det gjorde en spelmissbrukare i Hem till byn och det låter så proffsigt. Tyvärr kom han precis utanför placering så det gick med minus. Men men. 

Sen var det dags att åka till stallet för möte och när jag kom hem så hade min man kommit hem, nöjd med sin Köpenhamnshelg men trött i fötterna. Jag fixade mat och så åt vi och kollade på The Gentlemen på Netflix som nu var mer samarbetsvilligt. Var per automatik lite stressad för det var söndagskväll och klockan var så mycket, men sen kom jag på att a. jag hade glömt ändra väggklockan i tv-rummet till vintertid och b. det var ju inget att stressa för att det var sent (som det ju inte var, i alla fall inte SÅ sent) eftersom jag ju skulle ha SEMESTER. 

Igår stolpade jag upp ur sängen vid sju, åt frukost, travade iväg på en långrunda med hundarna, tränade tabata och åt lunch. Därefter: soffan, kaminen och en god bok. Behöver inte mer än så för att känna att livet fan i mig är FULLÄNDAT. Sen kom min man hem och vi bestsämde hastigt att igår skulle bli filmkväll, för jag är iväg alla andra kvällar för det är höstlovsaktiviteter i stallet ikväll, imorgon och på torsdag, och på fredag ska jag träffa Jenny och dricka VIN. Vi började kolla på The Dogman som kanske inte var 100 % realistisk men hade ändå "något", tyckte vi båda. 

Ja, det var väl allt som hänt så här långt. Nu idag fick jag anledning att öppna en dator för en kollega hörde av sig och behövde hjälp. Är ju liiite surt att behöva tänka på jobb under sitt höstlov, men det tog bara tio minuter eller så, så det var väl inte hela världen. Nu ska jag äta lunch och sen är det soffmyyyyys tills det är dags att åka till stallet. Tjo och hej.   

Älskade jävla unge

 Jag har läst Älskade jävla unge av Pernilla Pernsjö, och det ska du också göra. Pernilla, som i a k a Iwillnotkeepcalmandyoucanfuckoff, en blogg jag har läst i cirka tusen år och det tror jag också alla mina cirka fem läsare gör? Om någon mot förmodan skulle behöva en närmare presentation (eller så är det jag som är så anal och tvunget måste följa samma upplägg för bokrecensioner), detta är handlingen: 

Pernilla är en helt vanlig trebarnsmamma i en helt vanlig familj – och hennes son Alfred är ett helt vanligt barn. Tills han inte är det längre.
När Alfred hamnar i allt större problem med kriminalitet och droger sätter Pernilla hela sitt liv på paus för att hjälpa honom. Sakta men säkert dras familjen in i en kaotisk spiral, och plötsligt kretsar allting i deras tillvaro kring Alfred. En natt griper polisen honom för inblandning i narkotikaaffärer med ett av Sveriges mest ökända gäng, och en tanke börjar gro hos Pernilla: Jag är medberoende till en kriminell.
I Älskade jävla unge är en mammas skildring av hur maktlös man är som förälder när inte enbart kärleken räcker till. Och hur man, mitt i kampen för att rädda sitt barn, tvingas inse att man kanske först måste rädda sig själv.

Jamen alltså va? Det var som att läsa ett koncentrat bloggen, och jag tycker Pernilla skriver jättebra och att hon är så himla modig och stark och fantastisk på alla sätt och vis. Och boken är så himla bra och viktig. Jag har nog varit en sån som tänkt lite svepande och generaliserande att gängkriminella, dom har väl vuxit upp i misär och utan förebilder. Nu när sånt kommer på tal är jag istället den som säger Nej, vänta lite nu, sådär behöver det inte alls vara. Det är Pernillas förtjänst. Den här boken får både fem bullar av fem möjliga OCH fem ballonger av fem möjliga på en och samma gång. Schas iväg till bibblan med er per omgående.   

 

Hembiträdet

Har läst Hembiträdet av Freida McFadden och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Millie har avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår - ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla.
Millie satsar allt på att sköta jobbet perfekt - hon städar, tvättar, tar hand om parets dotter, lagar fantastiska middagar till familjen och äter själv ensam i vindsrummet. Men snart börjar hon ana att familjen Winchester döljer betydligt mörkare hemligheter än hon själv.
Varför beter sig Nina så bisarrt? Och varför går det bara att låsa vindsrummet från utsidan? När Millie faller för frestelsen att försöka ta reda på vad som egentligen pågår i huset tar allt en chockerande vändning. Det visar sig att familjen Winchester spelar ett farligt spel - men de vet inte vad Millie är kapabel till...

Jag gillade den här boken, det var en välskriven bladvändare där jag visserligen ganska tidigt misstänkte att det inte var som man trodde (ibland är det kul att känna sig smart), men det var ändå en och annan twist som inte ens jag kunde förutsäga. Nu ser jag fram mot uppföljaren, Hembiträdets hemlighet. Den här boken får fyra små vindsrum av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er.