Från det ena till det andra

Igår tog jag och mina Compeedbeklädda jättestora blåsor under fötterna en löptur efter jobbet, egentligen hade jag väl behövt vänta någon dag till men nu var det så att igår skulle det regna och idag ska det bli sol och värme, så då bestämde jag mig för att beta av veckans första 5 kilometer som igår då. Bortsett från blåsorna kändes det bättre än tidigare, minns att förr sa jag alltid att det tar fem gånger som är skitjobbiga och sen är man på banan igen. Fast det var ju innan jag hade artros i knän och fötter, så nu kanske det är tio gånger som gäller? Oavsett så var det skönt med ett lätt duggregn istället för stekande sol, fast sista biten var ändå jobbig. Gick en stund efteråt för att varva ner, då började det ösregna. Jag hade vit funktions-t-shirt som visade sig bli helt genomskinlig när den blev blöt, men det var ändå ingen annan som var ute i regnet så det spelade ju ingen roll. 

Åkte hem, möttes av min man som höll på att gräva nån himla ränna på gårdsplanen för han hade fått för sig att han skulle avleda vatten "så att det inte skulle bli översvämning i källaren". Fick bita ihop om kommentaren att har det inte blivit översvämning i källaren på 70 år så blir det nog inte det idag heller, plus att jag inte kunde se att den där rännan skulle göra varken till eller från, för man vill ju varken jinxa eller skapa dålig stämning. Men det är så typiskt min man, i vissa avseenden verkar han vara helt impulsstyrd.  Frågade bara hur han tänkt sig att man skulle vända bilen, för den där rännan skar liksom av en kritisk bit av det just nu mycket begränsade utrymmet som man har att vända på, för nu har virket och takplåtarna med mera byggnadsmaterial till det nya uthuset kommit och förvaras på gårdsplanen "så länge". Jag kan vända bilen åt dig, svarade han och jag bara slängde över bilnycklarna till honom och gick in, som om jag vore en rik Hollywoodfru eller något. Såg sedan genom fönstret hur han tillbringade orimligt mycket tid med att snirkla och trixa och köra fram och tillbaka någon decimeter i taget. Jag tänker sannerligen inte ha ha en decimeterdjup och decimeterbred ränna längs med hela gårdsplanen att snubbla och bryta benet i, så den ska bort senast till helgen och det blir mitt sista ord. Som förvisso ännu inte är sagt än, men jag ska ta upp det när det är läge, vilket det alltså inte var igår.

Tränade ett pass pilates och sedan tillbringade jag väl i stort sett resten av eftermiddagen och kvällen i soffan med en god bok. Min bästa sysselsättning tror jag. Minns den där härliga känslan när man var liten och hade varit på biblioteket och kom hem med en hög böcker som man kunde ligga i timmar och läsa. Bodde ju långt ut på landet och kunde p g a det inte leka och umgås med andra barn på den såkallade fritiden. Faktum är att innan jag började skolan hade jag knappt träffat några andra barn än mina syskon, förutom i söndagsskolan men där var man ju inte i första hand för att socialisera med andra. Jag gick i söndagsskola i en frikyrka som hade någon form av uppsökande verksamhet så de åkte och hämtade alla traktens ungar varje söndag och skjutsade hem dom efteråt också. Föräldrarna tyckte väl att det här var ett toppenarrangemang med gratis barnpassning halva söndagarna och hade de fått bestämma så hade man väl fått gå kvar i söndagsskolan nästintill tills man konfirmerades. Som jag minns det fick man först sitta på hårda stolar och lyssna på predikan och psalmer i vad som kändes som timmar, sedan var det uppptagande av kollekt och därefter en lite mer avspänd bibelstund där någon vuxen berättade en lite mer barnvänlig version av Jesu lidande och död som illustrerades pedagogiskt med hjälp av små sandlådor på ben där pappdockor föreställande kristna figurer kunde flyttas runt i takt med berättelsen. Ibland fick man flytta en docka! Det var väl dagens höjdpunkt ungefär. Det fanns även en flanellograf, det var väl den tidens motsvarighet till youtube. Efter bibelstunden var det bön och  lite allmänt framsägande av tacksamhet och sen blev man hemskjutsad. Att man lekte eller ens pratade med någon annan har jag inget som helst minne av, men det gjorde man kanske också. 

När jag var kanske sju år eller nåt så fick den här frikyrkoförsamlingen en ny pastor som hette Christer. Har inget egentligt minne av hans föregångare, men Christer minns jag mycket väl för han var så karismatisk, han var också väldigt gladlynt  och skojfrisk och pratade om Jesus som om de var personliga bekanta och att han hade mött Honom på vägen utanför alldeles nyss. Han, Christer alltså, var som en sån där bussig vuxenkompis även om det inte var så man definierade honom utan man sa väl bara att han var snäll, till skillnad från "sträng" som man upplevde att nästan alla andra av de frireligiösa var, de var kanske tyngda av arvssynden. Men Christer spelade mycket gitarr och istället för de vanliga psalmerna så sjöng han sånger om Jesus som han själv skrivit (sa han i alla fall, ingen var källkritisk på den tiden) och ordnade läger med övernattning (spännande!) in  the name of the Lord. Sen försvann han ur mitt minne, vet inte om det var för att jag (trots Christer) tröttnade på söndagsskolan eller om det var att han bara slutade. Många år senare åkte jag och mina föräldrar förbi den lilla frikyrkan och jag frågade om Christer och hans familj fortfarande bodde kvar. De bodde i en lägenhet i frikyrkans ovanvåningen och det var också där (i deras vardagsrum) där de där bibelstunderna med sandlådan och flanellografen utspelade sig, kul villkor för tjänstebostad kan man ju tycka såhär i efterhand men det var såklart inget man reflekterade över på den tiden. Fick då veta att han hade fått sparken för längesen för att han hade förskingrat församlingens pengar. Så kan det gå. Inget material till en tv-serie med Alba August i huvudrollen direkt. 

I södra Norrland väntas regn

Har läst I södra Norrland väntas regn av Cecilia Klang. Det är en (mycket) fristående fortsättning av Kan innehålla spår av Tommy Roos som jag gillade väldigt mycket. Detta är handlingen:

Femtiotreåriga Susanne Åkesson har ägnat sitt liv åt att ta hand om hemmet, sambon Lars, barnen och sin ensamstående mamma. Men när sönerna sedan länge är utflugna, mamman plötsligt dör och Lars förtidspensioneras från chefsjobbet på fabriken är det ingen som behöver henne längre. Susanne funderar över vad hon ska göra med sitt liv, utan egna pengar och ett riktigt jobb och med Forshammarbornas dömande blickar i ryggen.
I sin mammas nedgångna sommarstuga hoppas hon på att få vara ifred och hitta sig själv, men det enda hon hittar är minnen från sin egen barndom och från mammans till synes innehållslösa liv. Och när termometern stadigt visar trettio grader, väderleksrapporten är den enda underhållningen och den lokala butiksinnehavaren Lotta ständigt flåsar henne i nacken undrar Susanne om hon fattat fel beslut.
Kanske borde hon bara ha fortsatt som förut? Eller är det så att livet, till skillnad från vädret, inte alls går att förutse? När man minst anar det kan det komma en storm, ett solsken eller en man som vill paddla kanot.

Jag tyckte inte den här boken var fullt lika bra som Kan innehålla spår av Tommy Roos. Det betyder inte att den var dålig, språket är bra och miljöskildringarna fina, men karaktärerna kändes lite...tja, jag vet inte,  liksom överdrivna i sina stereotyper på något sätt. Inte så trovärdigt. Och den del av historien som jag tyckte var intressant, hur Susanne blev så diametralt olik den hon var som ung, nämndes knappt annat än i förbigående. Synd. Den här boken får tre värmeböljor av fem möjliga. 

Ännu en helg har passerat

I fredags åkte jag till Laserkvinnan för behandling och sedan hem. Det var svinvarmt men jag hade böcker att lämna på bibblan och ett paket att hämta i affären, så jag traskade iväg. Barfota, det går jag ju så ofta jag bara kan och det är väl inget med det i vanliga fall, men nu vet jag inte om det var värmen? för när jag kom hem igen hade jag stora blåsor under fötterna. De har väl lite angett tonen för den här helgen, kan man väl säga, för GUD vad jag är trött på att inte kunna ta ett steg utan att det ska göra ont någonstans. 

Men man får ju bita ihop, sätta på Compeedplåster och fortsätta sitt liv. Promenerade en mil i skogen med hundarna på lördagen, körde ett benpass, åkte sedan till stallet för att ta hand om sjuka hästar. En var halt och skulle promeneras 10 minuter och sedan skulle benet spolas med kallt vatten. Allt gick bra utom att ta av och på bandaget som han hade runt sitt onda ben, det var han inte road av och det är inte heller roligt att greja med en häst som viftar med benet en decimeter från ens huvud. Men till slut kom det där bandaget både av och på igen. Den andra hästen stod inne p g a ett sår som hade vätskat sig tidigare, men det såg fint ut. Han skulle longeras i trav för hon som haft morgonpasset hade tyckt att han varit lite spänd i magen. Han var måttligt road av detta tilltag, ska väl sägas, och inte hade vi någon longerpisk att peta på med heller, bara ett fjösigt dressyrspö, så det slutade med att min dotter höll i longerlinan och jag sprang efter och liksom jagade igång honom varje gång han hade tendens att vilja sakta ner, vilket var typ hela tiden. Så jag fick också motion, hehe. 

Åkte sedan hem, åt en försenad lunch och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi kollade på House of dragons, tycker den här säsongen är rätt lam? och sen tittade jag på ett par avsnitt av den danska serien Bakom varje man som jag började kolla på för ett tag sen men som jag tycker är lite väl tillrättalagd och förutsägbar, man har ju ändå lite höga krav på danska serier, va. 

Igår stapplade jag ut i skogen med mina Compeedförsedda fötter, det gick ändå rätt bra första halvan av promenaden, men sen började det bli mer plågsamt men vad ska man göra, det är ju bara att knota vidare. Kom hem, tränade pilates, gjorde fotrehab, stekte pannkakor till lunch. Sen tog jag och min man itu med att fixa iordning i den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" för nu i veckan ska det bli kläck enligt mina beräkningar. Såg då att den svekfulla hönan Christine Perfect lämnat sina ägg och var ute och fröjdade sig med resten av flocken! Petade in hennes ägg under Ulrika, som inte sviker i första taget om så de andra hönorna hade fått gå på tivoli varenda dag, hon ligger troget kvar, men det är risky business för hon är så ilsken och hugger efter en så fort man försöker närma sig. När jag skulle lägga in äggen till henne för några veckor sedan så råkade hon träffa ett av dom när hon högg efter mig och det gick i tusen bitar, så det är inte något försynt litet "ursäkta mig, jag ruvar, var god stör ej"-meddelande hon förmedlar utan mer DIE MOTHERFUCKER! Det gjorde ju inte så mycket då (förutom att jag betalat 20 kronor för detta ägg till ingen nytta), men nu finns det ju eventuellt en nästan färdigutvecklad kyckling inuti och då vill man inte ha ett kraftfullt DIE MOTHERFUCKER-pickande på det. Men det gick bra. Sen fixade vi i ordning ungdomsgården där dom ska vara efter kläckning. Från början har vi låtit Ulrika med kycklingar bo första tiden i den bur vi från början hade vaktlarna i för att sedan flytta in i ungdomsgården, men den buren var helt murken och vi slängde den i våras någon gång för då hade Ulrika inte visat några tecken på att vilja ruva på över ett år. Men henne ska man inte räkna bort! Nu får hon, och eventuellt Christine Perfect, flytta in i ungdomsgården direkt där "vi" (mest min man om man ska vara ärlig) nu har byggt typ ett litet vindskydd. Christine Perfect ångrade sig nämligen efter några timmars friluftsliv och gick och lade sig igen, nu på ett plastägg. Ligger hon kvar i eftermiddag så får jag väl försöka sno tillbaka något av Ulrikas ägg igen åt henne. 

Satt sedan i trädgården och läste några timmar, omgiven av hönsen. Det är så himla rofyllt. Sen masade jag mig in och lagade middag medan min man fortsatte med sitt projekt att riva uthuset. Sen åt vi middag, duschade och gick och lade oss, typ. 

En tråkig sak som hände i fredags var att hönan Himlajord gick hädan. Hon måste ha smitit ur hönsgården efter att jag räknat in dom i torsdags kväll, för jag är jättenoga med att kolla så att alla är inne innan jag stänger för natten. Tretton hönor som inte står stilla och låter sig räknas in är för mig omöjliga att hålla ordning på så jag bockar av dom färgvis: två vita, två grå, två svarta, två bruna, fyra blommiga och så Kim Wall. Som också är grå, men på ett annat sätt än de andra och tydligen klarar min hjärna bara av att ha saker i multipler av två. Alla var inne, det är jag bergsäker på, eller i alla fall inräknade, men hon måste som sagt ha smitit ut bakom min rygg utan att jag varken märkt det eller sett henne när jag gick in, för i alla fall så var hon i trädgården utanför hönsgården på fredagsmorgonen när min man kom ut, och också helt svag och konstig. Han lyfte in henne i hönsgården och då dog hon, bara sådär. Var det stress på grund av att hon varit ensam hela natten? Det får vi aldrig veta, men jag kände mig som en djävla mördare även om det absolut inte fanns något uppsåt. Himlajord var dessutom en av våra bästa värphönor. Röven! 

Den här veckan är det mest jobb, men på onsdag ska jag träffa Jenny och dricka vin och planera inför vår resa till Stockholm och Tjejmilen. Tyvärr sammanfaller det med att jag har en sån där dag med möten både tidigt och sent, så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det logistikmässigt men det får väl ge sig. På torsdag kväll är det styrelsemöte i stallet. Sen har jag väl inget mer inbokat vad jag vet. Men det kommer säkert att ändra sig, hehe. 

Väntar du på mig?

Har läst Väntar du på mig? av Sara Mofasser Johansson. Detta är handlingen.

Sara flyr med sin familj från Iran när hon är 6 år, till 80-talets Sverige där det finns Saabbilar och är kallt. Där de sticker ut från allt och alla. Sara och hennes syster Shirin kastar sig ut i tonårens alla äventyr medan deras far grämer sig allt mer, över språket han inte lärt sig, sitt slitsamma fabriksjobb och hur mycket sämre livet i Sverige blivit. Hans lynnighet lägger sig som ett mörkeröver familjen och påverkar precis allt. Tills det onämnbara händer.
Tjugo år senare står Sara inte ut längre. Trots att hon på pappret har allt hon kan önska sig behöver hon göra upp med det förflutna.

Jag tyckte den här boken var lite ojämn. Bitvis ganska välskriven och intressant, men bitvis kändes en del också som...tja, utfyllnad? Tycker också att själva dispositionen var lite märklig ibland. Den här boken får tre persiska mattor av fem möjliga. 

Ont krut förgås inte så lätt

Ont krut förgås inte så lätt. 

Rode on the steel breeze

I DIT IT! Sprang 5 kilometer alltså, trots att vädergudarna verkligen inte var på min sida. Hela förmiddagen var det mulet och nästan lite småkallt, men när klockan närmade sig ett så sprack himlen upp och solen började glöda från en i stort sett molnfri himmel och temperaturen seglade upp på 23 grader enligt bilens termometer. Det är något med väder och min löpning alltså, tror aldrig jag har sprungit ett lopp där solen inte har stekt helt obarmhärtigt på mig, och nu när jag är kanske i mitt livs sämsta form och hade behövt ha det lite behagligt så är det inte med vädergudarnas hjälp, den saken är klar. Försökte hitta en lösning i form av en annan dag, men det var tvunget att det skulle bli som igår för i helgen ska det tydligen bli ännu varmare, och sen är ju veckan slut och två gånger i veckan är två gånger i veckan. Ja, jag är fyrkantig när det kommer till sånt. Och nej, jag kan inte springa på kvällarna och jag vill inte heller springa hemma i Nästan-Österlen, i alla fall inte än, för det är så djävla kuperat där, jag har långt kvar innan jag är beredd att lämna min comfort zone i det avseendet, måste tillvänja mig på lättsprungen mark först känner jag. Nu fick det bli så här och det var mestadels en mental övning kändes det som. När jag kom ut ur den skuggiga skogen och hade 2 kilometer på grusväg med svagt uppförslut och stekande sol så började hjärnan processa: Varför gör du det här? Vad spelar det för roll om du går en bit? osv, och då fick jag tvinga mig själv vidare med mantrat Bara en låt till, och när den var slut Bara en låt till och segade mig vidare på ren viljestyrka. Sista kanske 100 meterna är på en stig och långt (som det kändes) därframme såg jag en kvinna med en hund och tänkte att hon var ju lik en av mina ridkompisar, men eftersom jag springer så djävla långsamt så tänkte jag att hon hinner nog försvinna innan jag hinner fram till henne, men hon i sin tur ställde sig lite vid sidan av stigen för att invänta en annan person med en annna hund som skulle passera lite längre upp där stigen delade sig. Hon blev mäkta förvånad när jag dundrade upp vid hennes sida, röd i ansiktet och med svetten ymnigt flödande och bara HALLÅ JA! Vi hade följe en bit och snicksnackade om hästar och stallet för att sedan skiljas åt med orden Vi ses på BOOT CAMPEN! för hon är liksom jag en regelbunden stammis där.  

Åkte hem, svängde inom Coop och hämtade ut ett paket med ett nytt regnställ (så nu kommer det garanterat att vara uppehåll i hundra år) som jag beställt, städade, bäddade rent, tränade ett pass pilates och sen slängde jag mig i soffan med en macka och en bok och där låg jag sedan resten av kvällen och hade det gött. 

Idag ska jag först jobba, sedan till Laserkvinnan på behandling. I helgen händer ingenting mer än att jag och min dotter skrev upp oss på ett stallpass för att fodra och gå ut och gå med skadade hästar, vilket ska göras fyra gånger om dagen och det är ju typiskt att sånt här händer när ridskolan har stängt och personalen semester, precis som den gången när Bulldozern blev skadad, men vi är välsignade med snälla människor som ställer upp och hjälps åt. Övriga planer är att fixa i ordning den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården", en inhägnad hörna där vi brukar ha kycklingar innan de får gå ihop med resten av flocken. Nu i vintras så var det en stolpe till den delen som vek sig p g a blötsnö och det har inte blivit av att fixa det. Men enligt mina beräkningar så ska det kläckas i början av nästa vecka så nu är det hög tid. 

Vi har ju varit deppiga på jobbet p g a ett rykte om att Konsultgubben fått förlängt, trodde ju först att det var ett skämt men vår källa hävdar att han fått höra det från KG själv. Vi försöker ju ha så lite med honom att göra som möjligt så ingen är ju direkt sugen på att ställa en direkt fråga och därmed riskera att få bekräftat att man måste ha med honom att göra dagligen och stundligen ett par månader till. Men igår råkade jag höra när KG anslöt till ett möte där någon gissningsvis ställde frågan när KG skulle ha semester och då svarade han att han "fick vänta till september och då skulle han åka och fiska" eller nåt i den stilen, och man tar väl inte semester i september om man bara ska jobba någon månad till? Hoppas hoppas att det var som vår källa missförstått något i hur länge KG skulle vara anställd. Den som lever får se. 

A little sweet spot for the rain

Fick igår det för mig mycket deppiga beskedet att Konsultgubben, som jag skrev om igår och som för tillfället är mitt största irritationsobjekt, enligt uppgift från en hyfsat säker källa som säger sig så att säga ha hört det från hästens mun, fått sitt uppdrag förlängt till antingen slutet av september eller slutet av oktober, om detta blev källan lite osäker, men det är illa nog som det är. Har ju i varje stund jag irriterat mig på Konsultgubben, fortsättningsvis kallad KG, tröstat mig med att det ju bara är tillfälligt och framför allt nu bara några veckor kvar innan våra vägar skiljs åt, förhoppningsvis för all framtid. Ursprungligen skulle KG:s uppdrag vara till slutet av augusti, och det kan man ju börja förlika sig med nu när man är i mitten av juli och dessutom, som jag, ska ha semester i augusti, så jag kände ju att AAAH, vad gött, när jag kommer tillbaks från semestern så är det bara en vecka kvar innan han slutar. En vecka kan man ju stå ut, men säg den lycka som varar? Får väl bita ihop ett tag till dårå. Men igår var det svårt, för det är faktiskt väldigt oklart vad KG egentligen sysslar med. Enligt uppgift från vår VD, som är den som har anställt honom i samråd med produktlinjechefen, så ska han "stötta och hjälpa till med utvecklingen" av produktlinje X. 

Härförleden testade mitt team en produkt från produktlinje X man konstaterade att en testparameter avvek från det normala. KG blev därför involverad, hans titel är (ungefär) X-tekniker, så då tänker man sig väl ändå att han, i egenskap av tekniker, skulle kunna bistå med lite assistans i utredningen som följde, eftersom han, enligt sig själv, har ett helt arbetsliv av erfarenhet från om inte exakt våra produkter så i alla fall snarlika, och någon gång under detta långa arbetsliv borde han väl ha stött på en eller annan reklamation eller problem. Jag har sagt till honom ungefär en miljon gånger att jag nästan inte jobbat någonting överhuvudtaget med produktlinje X, så är det något han vill diskutera angående det så är det bättre att han tar det med produktlinjechefen eller vår VD eller strängt taget vem som helst som inte är jag, för så lite kan jag om X-produkterna. Men uppenbarligen talar jag för döva öron, för KG kom till mig och frågade om "vi" kunde godkänna detta trots det avvikande värdet? Jag svarade att det fick han ta med produktlinjechefen, och också att han måste informera produktionschefen ifall detta var någonting som skulle levereras inom snar framtid. Ja, jag tar ett snack med hen, svarade KG och stultade iväg. Efter ett tag svarade produktlinjechefen att produkten kunde godkännas, men kolla ditt och datt på labbet för att säkerställa att det var OK. KG frågade då mig hur man gjorde ditt och datt. Det trodde jag att du skulle kunna svara på, svarade jag lite halvsyrligt för han är ju ändå anställd som X-tekniker, men det kunde han uppenbarligen inte. Då sa jag att man skulle ju kunna ta samma råvaror som använts i produktionen och göra en blandning på labbet för att i alla fall utesluta att det var något med råvarorna, så har man ju något att gå vidare på, och KG svarade att det skulle han göra.
Sen gick det ett par dagar och inget hände förrän produktionschefen kom stormande ner till oss och sa att vi hade fått en stor order på just denna produkt och varför hade hen inte fått någon information om att det var problem? KG svarade då att "det var ingen som sagt till honom att det var bråttom" och vi andra bara dog för vi är mitt i högsäsong och HUR kan man  ens vara på ena arbetsplats och inte märka att eller fatta varför alla springer som skållade råttor överallt? Ja, då hade KG inte "tagit ett snack" med produktionschefen om detta, vilket han utlovat minst två gånger att han skulle göra. Inte heller hade han gjort en blandning på labbet med ingående råvaror som han hade sagt till mig att han skulle göra, och när produktionschefen undrade om vi kunde producera så var hans kommentar att "vi får väl hålla tummarna att allt går bra". Alltså? Då kan man ju i princip lägga ner allt arbete med kvalitetsarbete om det ändå bara går ut på att man ska hålla tummarna och hoppas att det bara var någon slags naturlig variation som peakat lite för mycket. Och den idioten ska man behöva stå ut med kanske flera månader till? Jag var så glad över att både JätteBebisKollegan och Herr Dysterkvist sagt upp sig och man äntligen kunde få omge sig med lite mer normala människor, men det borde jag ju ha fattat att det inte skulle förbli så eftersom mängden idioter i världen är ju konstant och så fort ett tomrum uppstår så kliver någon annan fram och blommar ut i dumheter och galenskap. 

Jaja. Precis när jag skulle gå hem så ringde min projektledare och samtalet drog ut lite på tiden så när jag skulle möta upp min man på Byggmax så hade han redan handlat allt som behövdes. Så då slapp jag i alla fall det! Kom hem, gick ut med hundarna och kände mig mer död än levande, tyckte hela kroppen värkte och det kändes som att jag hade gått flera mil när det i själva verket bara var knappt 5 kilometer. Gjorde min fotrehab när jag kom hem men bestämde mig för att skippa tabatan, för egentligen har jag ju bestämt att onsdagen ska vara vilodag men så blev det ingen träning som i tisdags p g a fixardag i stallet, och ingen på fredag för då ska jag till Laserkvinnan, så därför tänkte jag att jag kunde ta ett pass som igår då, men nu gjorde jag inte det i alla fall. Det är ju inte hela världen, men jag känner mig alltid lite dålig när jag skippar något som jag bestämt mig för att göra för att jag inte TYAR. Men ibland får man helt enkelt försöka nöja sig med good enough. 

Låg på soffan och slöspelade Logic Puzzles på telefonen fast jag egentligen hade tänkt läsa, men det blev inte heller av. Sen kom min man in och så påbörjade vi vår filmkväll där vi avslutade den thailändska filmen Hunger, som vi börjat kolla på förra veckan och som väl helt ärligt bara var sådär. Rätt förutsägbar och det var mycket tid som huvudpersonen tillbringade med att bara stå och stirra ut i tomma intet utan att säga ett knäpp, plus att vi inte fattade hur någon människa överhuvudtaget skulle vilja tillbringa en enda minut i sällskap med Chef Paul för han var ju helt labil och i det närmaste psykotisk. Nästa vecka ska vi se något med Bruce Willis och en autistisk pojke som fladdrade förbi på Netflix' tipslista. 

Idag är det torsdag. Ska springa efter jobbet eftersom jag ska till Laserkvinnan imorgon. Tyvärr, för mig i alla fall, verkar det som att det ska bli varmt idag också, men det är väl bara att bita ihop. Hemma vankas det städning, det får man väl bita ihop kring det också. Men sen är det fredag och sen helg. Semestern känns fortfarande avlägsen, dessutom har vi fått en massa deadlines att förhålla oss till i projektet jag jobbar i, i augusti så nu funderar jag på att kanske bara ta två veckor och sen en vecka i september eller oktober, eller kanske ta en ledig dag i veckan några veckor. Jag får se, har inte bestämt mig än men det lutar åt det.