Man kan inte säga allt

Har läst Man kan inte säga allt av Peter Pohl, detta är handlingen: 

Men vad i helvete: Sussy har inte kommit hem ännu! Vår deal, syrran, vår deal! Det här håller inte. Mitt beslut är fattat. Det får vara hur pinsamt som helst för henne, men nu hämtar jag hem henne. Halv tio och nermörkt ute, då har hon väl följt med hem till någon. Trots nollchans att hitta henne på lekplatsen spårar jag ditåt. När jag rundar hörnet ser jag att lekplatsen badar i ljus. Är det tivoli nu igen? hinner jag undra. Hinner, innan jag ser att det stämmer inte alls. Ingen musik, inget glam, inte rätta sortens strålkastare. Och publiken ... silhuetterna som står alldeles stilla ... Det där är inte tivolipublik, Hela scenen berättar att något har hänt. 

Jag gillade den här boken inledningsvis, det känns ju i och för sig lite sådär att säga att man gillar en bok som är tragisk, men ja, ni fattar. Sen tyckte jag den blev lite...konstig, invecklad liksom och jag förstod inte riktigt hur allting hängde ihop, det kändes nästan lite konspiratoriskt? Slutet kändes också konstigt, som att det inte var något slut? Eller så var det ett medvetet stilgrepp för att spegla att så här är det i verkligheten, man förstår inte allt, får inte reda på allt och det finns inget slut? Eller så är jag bara allmänt trög. Den här boken får tre nolltoleranser av fem möjliga. 

Juli!

Nämen...är det redan juli? tänkte jag i morse, för jag har tydligen inte riktigt hängt med, utan tänkt att sista juni nog var någon gång den här veckan. Men det var tydligen igår. Så här avslutades juni:

I fredags hade jag bestämt att jag skulle sluta vid lunch och sedan åka till stallet och hjälpa till att ta ut  alla hästarna i deras sommarhagar för att jag sedan skulle få lite tid med personalen angående information som skulle ut på hemsidan innan de gick på semester. Min kalender var nästan tom, bara två korta möten rätt tidigt på morgonen så det skulle ju gå bra. Sen kom ett sista-minuten-catch-up-before-holidays-möte som drog ut på tiden så det blev i alla fall stressigt, men jag hann. Hade också varit listig och tagit med mig ett par gympaskor för enda gången jag inte helhjärtat älskar och förespråkar barfotaskor är väl när man leder hästar. Tror egentligen inte att det skulle vara så stor skillnad om man skulle bli trampad, bortsett från sulan så består väl en gympasko strängt talat egentligen bara av lite mer tyg, men det känns helt enkelt inte bra med barfotaskorna i kombination med hovar. 

Dock var jag inte så listig att jag hade tagit med ett par strumpor, och redan efter första vändan så kände jag att jag höll på att få skav på insidan av foten. Efter tredje vändan var det (visade det sig) ett öppet sår i storleksordning av en enkrona på vänster fot och ett mindre, kanske som en tioöring, på höger. Aj. Bortsett från det så var det 29 grader varmt, luftfuktigheten kändes som flera tusen procent och alla Sveriges flugor, myggor och bromsar surrade runt oss och kalasade frejdigt på såväl människo- som hästblod. Men efter tre vändor så var alla hästar och ponnyer där de skulle vara. Slet av mig skorna och gick barfota tillbaks till stallet vilket var skönt men också gjorde att det kom sand och smuts in i mina skavsår. Väl tillbaka till stallet kunde ta itu med övriga göromål och när det var klart satt vi kvar och snackade skit en stund och sedan masade jag mig hemåt. På vägen hem började det hällregna, men det var bara en kort och intensiv skur och sedan var det uppehåll igen. 

Kom hem, tvättade mina skavsår, hann sedan knappt mer än slänga mig i soffan och pusta ut förrän min man ringde och då var väl hans buss från stan inställd p g a sjukdom, så det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaks till stan igen och hämta upp honom. På vägen hem ringde min man vår lokala pizzeria och beställde hämtmat som vi hämtade upp innan vi åkte hem. Sedan åt vi, kollade på The Glory och sen gick jag väl och lade mig kort efter det antar jag. Hade dock svårt att sova p g a skoskaven som låg emot täcket eller lakanet eller båda nästan hur jag än vände och vred mig. Ville inte sätta på plåster för jag tänkte att det skulle vara bra att ha det lite öppet och luftigt, men det var nog inte så smart. 

På lördagen skulle jag ju egentligen ha tränat viltspår, men det blev inställt så jag försåg mina stackars fötter med Compeed och traskade sedan ut på en långpromenad. Vädret var toppen, eller det var kanske mer att jag för en gångs skull hade lyckats matcha klädsel med den rådande temperaturen. Kom hem och sen åkte jag och min man på en stor och välrenommerad loppis som ordnas varje år i en grannby och som vi nästan alltid missar. Nu hade min man i alla fall varit om sig och kring sig och tagit reda på när den var. Den öppnade klockan 11 och vi var där strax efter 12 och då såg det ut att vara på upphällningen, så tydligen måste man vara där klockan 11 om det ska finnas något av intresse kvar. Vi lufsade bort till ladan med böckerna och jag köpte Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag har läst och tyckt mycket om, var övertygad om att jag hade lånat dom på bibblan och det hade jag också men sen hade jag tydligen köpt dom vid något tillfälle när det var "tag tre, betala för två"-erbjudande på pocket. Upptäckte jag när jag kom hem, men man får väl se det som ett välgörenhetsbidrag till den lokala idrottsföreningen dårå. 

Hönan Ulrika har bestämt sig för att hon vill bli mamma igen och lagt sig att ruva. Av erfarenhet vet vi att hon ger sig ALDRIG (eller ja, någon gång gör hon väl det, men det lär dröja) och tre gånger har hon ju ruvat fram kycklingar från Coops ekologiska ägg. Vi diskuterade lite hit och dit om vi skulle testa det en gång till eller om vi skulle köpa avelsägg istället, i det förra fallet är det ju inte särskilt hög befruktningsgrad. Första gången blev det två tuppar, andra gången en tupp, tredje gången två hönor (Änglamark och Himlajord) på tolv ägg per gång, det känns som att det lika väl kan bli ingen och det hade känts så taskigt mot Ulrika. Vi kom fram till att vi skulle köpa avelsägg, då kom frågan: vilken ras? Vi har ju nu:

6 blommehöns (Mette-Marit, Magnhild, Michelle Obama, Brienne, Christine Perfect och Jeanette)

1 australorp (Kim Wall)

1 smålandshöna (Astrid)

1 Bielefelder (Elizabeth)

1 Silverudds blå (Eleonora)

3 blandraser (Ulrika, Änglamark och Himlajord)

Av dessa är Änglamark och Himlajord de mest produktiva, så hade det bara varit för äggens skull så skulle man väl ha satsat på värphybrider. Men nu vill man ju mer ha en mångfald i flocken och snygga ägg. Beställde efter mycket velande sex ägg av kopparmaran och sex ägg av Cream Legbar, som ger mörkbruna respektive blå ägg. Så får vi se vad det blir av det. Ulrika skiter väl i vilket bara hon får kycklingar. 

Sen var det dags för hästhoppning i form av Global Champions Tour från Stockholm på tv och sen hände väl inte så mycket mer den dagen.

Igår morse tyckte jag att Tage var lite svullen på ena örat, men han var pigg och glad och studsade omkring som vanligt så jag tänkte att han har väl kanske slagit i det på något sätt när han race:ar runt, alternativt fått en smäll när han och Laban har slagits vilket dom gör med jämna mellanrum eftersom Tage tycker att det är han som bestämmer eftersom han är äldst och Laban tycker att det är väl dags att ändra på det eftersom han är en stor kille nu (Remus som bestämmer över dom båda skulle dock aldrig nedlåta sig till såna barnsligheter). När vi gick ut såg jag dock att han hade något slags sår på halsen nedanför örat, så jag tänkte att okej, då fick han väl ett bett när de rök ihop som i lördags kväll då, fast konstigt för det borde ju ha blött och vi såg inget då. Aja, jag gick en runda i hällande, verkligen hällande regn (min regnkappa ska tåla 10 000 meter vattenpelare men det här måste ha varit en MILJON mvp för jag var blöt ända in när jag kom hem igen) och han var pigg och glad och nyfiken som vanligt. Kom hem, rakade bort pälsen kring såret och noterade samtidigt att svullnaden hade ökat rätt så markant, nu var inte bara örat svullet utan även halsen. Tvättade såren, det var två märken efter tänder (antar jag). Sedan smet Tage upp på ovanvåningen och lade sig i sängen mol allena, vilket han ALDRIG gör annars. Kallade ner honom efter kanske 10 minuter och då var inte bara örat och halsen svullna utan det hängde nästan som en påse vid käken också. Tyckte också han verkade slö och kändes låg och NÄE, det här kändes inte normalt, kunde det vara ett ormbett? Det var bara att pallra sig iväg till djursjukhuset där de också tyckte det, så han blev inlagd för observation över natten. 

Den stora frågan är ju bara, när skulle han i så fall ha blivit biten? I lördags när vi var ute i skogen så stoppade han visserligen in huvudet långt in i något buskage och kastade sig sedan tillbaka precis med full kraft som om han blivit rädd för något, rent teoretiskt skulle det väl kunna ha legat en orm där, men vad som talar mot det är att efter vad jag har läst mig till så kommer svullnad och trötthet p g a ormbett ganska så omgående, inte typ nästan ett dygn senare. Och resten av lördagen var han inne utom på kvällsrastningen men den var i koppel tillsammans med de andra och det känns inte så himla sannolikt att det skulle ha hänt då. Ja, det lär man väl aldrig få reda på misstänker jag. 

Efter detta drama åt vi en kraftigt försenad lunch, sedan var det mer Global Champions Tour på tv och sen var det middag och The Glory och läggdags. Kändes extremt konstigt att inte ha Tage på vänster sida av mig i sängen, men förhoppningsvis får han väl komma hem snart igen. Laban tycker också det är konstigt, han går omkring och letar medan Remus inte bryr sig nämnvärt. 

Men nu är det alltså juli! Helt plötsligt blir jobbkalendern betydligt luftigare. Projektet jag jobbar med känns som att det är lite på paus den här veckan eftersom både projektledaren och den andra medlemmen i teamet plus konsulterna har semester, eller jag har ju att jobba med ändå såklart men det är inte upphackat av dessa ständiga möten både arla och särla som har präglat de senaste veckorna. Skönt, nu kanske man hinner beta av lite annat som står på ens alltid lika matiga to do-lista. 

 

Dig blir det aldrig något av

Har läst Dig blir det aldrig något av av Peter Pohl. Detta är handlingen: 

I Dig blir det aldrig något av berättar Peter Pohl om en flickas otrygga barndom. Utsatt för sin mammas ilska och sin storebrors våld växer hon upp på en gård utan mycket kontakt med omvärlden annat än stränga mormor och fina Anneli som kommer på besök. Men gården är inte en isolerad ö och flickan börjar utforska världen runt omkring och konfronteras med både möjligheter och orättvisor.
Vad vet ett nyfött barn om innebörden av ett ansiktsuttryck, vad vet ett nyfött barn om skillnaden mellan ett leende och ett hånflin? Båda glimmar vitt av tänder, hur ska då en nyfödd förstå att tolka, hur ska tolkningen kunna fastna i minnet, hur kan bevisas att en tolkning från långt senare datum inte har ordnats in på minnets plats?

Jag tyckte att det här var en rätt okej bok, men inte mer än så heller. Lite rörig emellanåt, ibland kändes det också som att berättelsen gick lite på tomgång utan att komma framåt och vissa saker fick ingen direkt förklaring. Det är klart att om man har skrivit så OTROLIGT starka berättelser som Peter Pohl har gjort så är det nog svårt att ständigt toppa prestationen. Den här boken får tre landsbygder av fem möjliga. 

Too far to leave it all behind

Det här med att jobba delade turer är ju både bra och inte särskilt bra. Nu pratar jag alltså om mina i princip självvalda delade turer, inte som när man tvingas till det inom vården för det kan väl bara vara dåligt? Men när man har såna här utspridda dagar med både tidiga och sena möten så hade det för mig förr inneburit att jag varit fast på jobbet i 12+ timmar, nu kan jag ju i alla fall åka hem, ta en promenad med hundarna och i alla fall teoretiskt slappa lite. Har dock rätt svårt att slappa när det vankas jobb, tänk om man skulle råka somna och sedan snubbla in på ett kameramöte helt sömndrucken och dan. 

Igår morse var jag på mammografi. Hade bokat en tid 07.25 och var ute därifrån 07.23. Det var alltså inte mammografi à la Marty McFly men jag var där lite innan, checkade in i ett litet nafs, blev inropad i princip direkt och själva undersökningen tar ju inte många minuter inklusive av- och påklädning och lite snicksnack. Det tog nog längre tid att parkera bilen, för den närmaste parkeringsautomaten var trasig så jag fick irra omkring och leta efter en annan. Med facit i hand så hade jag ju kunnat skita i att betala eftersom sannolikheten att det skulle komma en parkeringsvakt på dom max 10 minuter jag var borta väl ändå var att betrakta som minimal, men så mycket is i magen har jag aldrig när det gäller parkering. Jag har aldrig fått en parkeringsbot i hela mitt liv och tänker fortsätta på den inslagna vägen så att säga.

Tillbaka till jobbet, jobbade till 11-hugget, åkte hem, gick ut med hundarna. Det var HELVETISKT varmt, så varmt att jag kände att jag fick öka på stegen till någon slags powerwalk för att komma hem någon gång och slippa undan, vilket såklart inte gjorde att det kändes svalare. Kom hem till slut, åt lunch, städade lite snabbt och sen var det jobb igen. Avslutade dagens sista möte, stängde ner allt, kastade mig i bilen och körde hem till min exman där det skulle vara kalas för sonen. Kom vid 16, skrev han i samband med inbjudan, och jag hade i och för sig förvarnat att mitt möte inte skulle sluta förrän runt 16.15 och sen tar det väl cirka en kvart att köra dit, men det brukar inte vara så kinkigt med tider. Hade fått uppfattningen att vi bara skulle grilla och chilla, så det var ju inte som att snubbla in försenad till Nobelmiddagen. Stressa var för övrigt det sista jag hade behövt göra, för när jag kom så hade en del bestämt att de skulle gå och bada så ungefär tre fjärdedelar av sällskapet vandrade ner till Skånes riviera som min exman så lämpligt bor på gångavstånd från. Kvar blev jag, min dotter, äldsta barnbarnet, min bonusdotter och hennes kille, vi skojade om att vi skulle kunna tömma huset på värdesaker och försvinna och sedan skojade vi ännu mer om en f d ingift släkting back in the days som alla hatade. Efter en god stund kom badjävlarna tillbaka och då skulle det vara femkamp och sen skulle det grillas. Allt detta tog sin furstliga tid och vi satte oss till bords ungefär klockan 19. Men ja, det var ju samtidigt trevligt också. Alla utom jag hade antingen cyklat eller tagit buss så vinet flödade för alla utom mig, barnbarnet, sonen som skulle köra en kompis till bussen senare och sonhustrun som inte nyttjar (som det hette förr i världen). Alla utom jag och barnbarnet som sommarjobbar hade dessutom semester. Körde hem vid 20.30 för det var ju en dag imorgon också. 

Idag ska jag jobba till lunch, sedan åka till stallet och hjälpa till att leda ut hästar i hagar efter att de har vaccinerats, sen sätta mig med stallpersonalen och förhoppningsvis kunna sammanställa en massa information som ska ut på hemsidan. Sen är det helg! För ett tag sen kom det ett mail från min ena viltspårkurs med datum där man kunde ta igen om det var någon gång man hade missat, och då bokade jag in mig på ett datum som var som imorgon då. Har fått det bekräftat, men inte vilken tid jag ska vara där och inte heller exakt var jag ska infinna mig, så det känns lite ovisst. Men det klarnar väl förhoppningsvis under dagen. Nu: jobb. 

Det vilsna barnet

Har läst Det vilsna barnet av Torey Hayden, detta är handlingen:

Jessie är nio år gammal, med rött hår, gröna ögon och ett förtrollande leende. Dessutom är hon begåvad och ritar fantastiska, intrikata teckningar. Men Jessie vet också hur hon ska få sin vilja fram genom att ljuga, skrika och göra andra illa. Hennes föräldrar klarar inte av henne, och hennes socialarbetare kämpar med hennes destruktiva beteende och ursinniga humörsvängningar.
Efter en kaotisk väg via mängder av fosterhem får Jessie slutligen diagnosen reaktiv kontaktstörning. Den uppkommer när små barn berövas den livsviktiga anknytningen med pålitliga vuxna som ska hjälpa dem att utvecklas känslomässigt och att skapa normala band till andra människor. Specialpedagog Torey Hayden kallas in för att hjälpa till. Hon bestämmer sig för att träffa Jessie varje vecka i hopp om att förstå hennes utagerande beteende. Genom Toreys försiktiga uppmärksamhet kommer de chockerande sanningarna bakom Jessies lögner fram. Kan Torey och de andra socialarbetarna ge Jessie den kärleksfulla omsorg hon saknat, eller kommer hon att vägra släppa dem innanför sitt skal?

Jag såg ett tips om denna bok i en Facebookgrupp och reserverade den bums på bibblan för jag har läst ALLA Torey Haydens böcker och tycker de flesta är helt fantastiska, hur kunde jag ha missat den här? När jag sedan började läsa den så insåg jag att jag kände igen den och nog har läst den förut men blivit besviken för jag tyckte inte den var lika bra som hennes andra böcker (till exempel: Burpojken, Rävungen, Tigerungen, Solrosskogen, Bara barnet, Andras ungar, med flera). Kan inte direkt sätta fingret på vad det är/var jag inte gillar/gillade med den här, men kanske att den kändes...lite opersonlig? Som att det fanns en slags klinisk distans till fallet/barnet som jag inte tycker att jag har upplevt tidigare. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte i klass med de andra. Den här boken får tre sånglärkor av fem möjliga.

En repris av 2021?

En repris av 2021? 

Walk on stormy seas

När man har sovit för lite så gäller det att inte dega ihop alldeles. Genomförde därför gårdagen i ett rasande tempo och fick därför rätt mycket gjort även om det kändes som att absolut inget gick speciellt smidigt. Dock: mötet med folk som inte sköter sitt jobb gick oväntat bra, kanske inte så mycket min förtjänst utan mer de-som-inte-sköter-sitt-jobbs chef som gick in med inställningen att nu ska vi fixa detta (tidigare har hen mer tagit dom i försvar och hittat på ursäkter), så det kändes ändå bra. Annars brukar det bli ganska mycket skjutande av budbäraren (dvs mig som i 99 fall av 100 är den som hittar och påtalar felen) istället för att tänka att ojdå, det här skulle man kanske ha gjort lite bättre ifrån sig (tankar som såna-som-inte-sköter-sina-jobb uppenbarligen ändå aldrig tänker). Bara att hoppas att den positiva andan håller i sig då. 

Åkte sedan till Fotspecialisten, fick beröm för att jag skött min rehab snudd på exemplariskt, vilket också märktes. Nu är du igång! sa han och gav mig en radda nya övningar att jobba vidare med. Om jag får fortsatt förtroende? sa han som om jag vore Zlatan eller någon annan stor idrottspersonlighet där det nästan skulle vara samhällskritiskt om rehaben inte funkade. Det gillar jag med Fotspecialisten, inte att han precis behandlar mig som om jag vore Zlatan, men det är liksom aldrig något tal om att jag inte skulle kunna springa en halvmara om jag hade känt för det. Det gör jag nu inte, men det är ju trevligt med en som ser möjligheter istället för problem. Andra såkallade specilister som jag har varit hos har mer haft inställningen att med de fötterna är det kanske inte löpning du ska ägna dig åt? och sen kommit med pigga tips om olika inlägg och specialskor som jag inte velat ha och som med facit i hand ändå inte har hjälpt ett piss.

Och LO! AND! BEHOLD! Nu ska jag trappa upp löpningen! Har ju sprungit mitt lilla intervallpass med 1 minuts löpning, 2 minuters gång x 3, därefter 2 minuters löpning, 1 minuts gång x 3 ett tag nu och det har ju funkat bra. Men nu ska jag springa 3 km i lugnt tempo 2 gånger i veckan i två veckor och om det går bra, 5 km 2 gånger i veckan i 2 veckor och om det går bra så är det bara att köra på sen. Blev nästan lite nervös, för nu var det fan i mig evigheter sedan jag sprang någonting sammanhängande, tänk om jag inte orkar? Men ja, då får man väl helt enkelt ta fram PANNBENET. Ska börja med det nästa vecka då det ska bli lite svalare, tänker att jag behöver ju i alla fall inte inleda med att träna i 30 grader och stekande sol. 

Åkte hem, tänkte att jag inte orkade dra runt med hundarna i värmen utan jag rastade dom i trädgården och gav mig sedan själv ut på en snabb promenad innan det var dags att ansluta till USA-mötet sent på eftermiddagen. Det var oskönt första delen för då stekte solen, men sen kom jag in i bokskogen och då var det behagligt. Sen fick jag nästan halvspringa hemåt för jag fick för mig att mötet började klockan 15.30 och då blev det oskönt igen. Kom hem 15.15 och då visade det sig såklart att mötet inte började förrän 16.00 så jag kunde sitta och eftersvettas färdigt innan jag var tvungen att dunka igång kameran. Dock: IDAG börjar USA-mötet 15.30, note to self. 

Och idag är ytterligare en sån där knölig dag med möten tidigt och möten sent. Den sista nu på ett tag i alla fall, för nu ska konsulterna ha semester några veckor. Vad som knölar till det just idag är flera saker: 1. Jag hade egentligen bestämt att jag skulle åka till stallet vid lunch och träffa stalltjejerna för att gå igenom lite uppgifter som ska ut på hemsidan, men 
2. Min son fyller år och hörde av sig igår och undrade om jag inte ville komma på kalas hos hans pappa som idag på eftermiddagen. Framförhållning och planering av sånt som inkluderar andra är inte hans starkaste sida om man säger så. Men det gäller ju att greppa de möjligheter till audiens som finns, han bor 60 mil härifrån och bara är nere som hastigast på visit för vidare färd till Berlin tillsammans med sin pappa och systrar.   

Och det kändes svårt att få ihop med det här jobbmötet 15.30 som ska tas hemifrån och där jag helst ska ha hunnit gå ut med hundarna och städat lite först också. Messade stalltjejen och frågade om det gick bra  att flytta mötet till idag på förmiddagen istället, får se vad hon svarar. Gissar att det inte är högprioriterat för de har haft fullt upp sedan terminen slutade, först har det varit ridläger och idag ska det skickas ut information till alla grupper och imorgon ska hästarna veccineras och sedan börjar deras semestrar. Vi får väl se om det går att få ihop på något sätt. Förutom detta ska jag på mammografi, fast det är nu på morgonen så det påverkar inte resten av logistiken kring denna dag. Jaja, det är väl bara att bita ihop och köra på.