Det vilsna barnet

Har läst Det vilsna barnet av Torey Hayden, detta är handlingen:

Jessie är nio år gammal, med rött hår, gröna ögon och ett förtrollande leende. Dessutom är hon begåvad och ritar fantastiska, intrikata teckningar. Men Jessie vet också hur hon ska få sin vilja fram genom att ljuga, skrika och göra andra illa. Hennes föräldrar klarar inte av henne, och hennes socialarbetare kämpar med hennes destruktiva beteende och ursinniga humörsvängningar.
Efter en kaotisk väg via mängder av fosterhem får Jessie slutligen diagnosen reaktiv kontaktstörning. Den uppkommer när små barn berövas den livsviktiga anknytningen med pålitliga vuxna som ska hjälpa dem att utvecklas känslomässigt och att skapa normala band till andra människor. Specialpedagog Torey Hayden kallas in för att hjälpa till. Hon bestämmer sig för att träffa Jessie varje vecka i hopp om att förstå hennes utagerande beteende. Genom Toreys försiktiga uppmärksamhet kommer de chockerande sanningarna bakom Jessies lögner fram. Kan Torey och de andra socialarbetarna ge Jessie den kärleksfulla omsorg hon saknat, eller kommer hon att vägra släppa dem innanför sitt skal?

Jag såg ett tips om denna bok i en Facebookgrupp och reserverade den bums på bibblan för jag har läst ALLA Torey Haydens böcker och tycker de flesta är helt fantastiska, hur kunde jag ha missat den här? När jag sedan började läsa den så insåg jag att jag kände igen den och nog har läst den förut men blivit besviken för jag tyckte inte den var lika bra som hennes andra böcker (till exempel: Burpojken, Rävungen, Tigerungen, Solrosskogen, Bara barnet, Andras ungar, med flera). Kan inte direkt sätta fingret på vad det är/var jag inte gillar/gillade med den här, men kanske att den kändes...lite opersonlig? Som att det fanns en slags klinisk distans till fallet/barnet som jag inte tycker att jag har upplevt tidigare. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte i klass med de andra. Den här boken får tre sånglärkor av fem möjliga.

En repris av 2021?

En repris av 2021? 

Walk on stormy seas

När man har sovit för lite så gäller det att inte dega ihop alldeles. Genomförde därför gårdagen i ett rasande tempo och fick därför rätt mycket gjort även om det kändes som att absolut inget gick speciellt smidigt. Dock: mötet med folk som inte sköter sitt jobb gick oväntat bra, kanske inte så mycket min förtjänst utan mer de-som-inte-sköter-sitt-jobbs chef som gick in med inställningen att nu ska vi fixa detta (tidigare har hen mer tagit dom i försvar och hittat på ursäkter), så det kändes ändå bra. Annars brukar det bli ganska mycket skjutande av budbäraren (dvs mig som i 99 fall av 100 är den som hittar och påtalar felen) istället för att tänka att ojdå, det här skulle man kanske ha gjort lite bättre ifrån sig (tankar som såna-som-inte-sköter-sina-jobb uppenbarligen ändå aldrig tänker). Bara att hoppas att den positiva andan håller i sig då. 

Åkte sedan till Fotspecialisten, fick beröm för att jag skött min rehab snudd på exemplariskt, vilket också märktes. Nu är du igång! sa han och gav mig en radda nya övningar att jobba vidare med. Om jag får fortsatt förtroende? sa han som om jag vore Zlatan eller någon annan stor idrottspersonlighet där det nästan skulle vara samhällskritiskt om rehaben inte funkade. Det gillar jag med Fotspecialisten, inte att han precis behandlar mig som om jag vore Zlatan, men det är liksom aldrig något tal om att jag inte skulle kunna springa en halvmara om jag hade känt för det. Det gör jag nu inte, men det är ju trevligt med en som ser möjligheter istället för problem. Andra såkallade specilister som jag har varit hos har mer haft inställningen att med de fötterna är det kanske inte löpning du ska ägna dig åt? och sen kommit med pigga tips om olika inlägg och specialskor som jag inte velat ha och som med facit i hand ändå inte har hjälpt ett piss.

Och LO! AND! BEHOLD! Nu ska jag trappa upp löpningen! Har ju sprungit mitt lilla intervallpass med 1 minuts löpning, 2 minuters gång x 3, därefter 2 minuters löpning, 1 minuts gång x 3 ett tag nu och det har ju funkat bra. Men nu ska jag springa 3 km i lugnt tempo 2 gånger i veckan i två veckor och om det går bra, 5 km 2 gånger i veckan i 2 veckor och om det går bra så är det bara att köra på sen. Blev nästan lite nervös, för nu var det fan i mig evigheter sedan jag sprang någonting sammanhängande, tänk om jag inte orkar? Men ja, då får man väl helt enkelt ta fram PANNBENET. Ska börja med det nästa vecka då det ska bli lite svalare, tänker att jag behöver ju i alla fall inte inleda med att träna i 30 grader och stekande sol. 

Åkte hem, tänkte att jag inte orkade dra runt med hundarna i värmen utan jag rastade dom i trädgården och gav mig sedan själv ut på en snabb promenad innan det var dags att ansluta till USA-mötet sent på eftermiddagen. Det var oskönt första delen för då stekte solen, men sen kom jag in i bokskogen och då var det behagligt. Sen fick jag nästan halvspringa hemåt för jag fick för mig att mötet började klockan 15.30 och då blev det oskönt igen. Kom hem 15.15 och då visade det sig såklart att mötet inte började förrän 16.00 så jag kunde sitta och eftersvettas färdigt innan jag var tvungen att dunka igång kameran. Dock: IDAG börjar USA-mötet 15.30, note to self. 

Och idag är ytterligare en sån där knölig dag med möten tidigt och möten sent. Den sista nu på ett tag i alla fall, för nu ska konsulterna ha semester några veckor. Vad som knölar till det just idag är flera saker: 1. Jag hade egentligen bestämt att jag skulle åka till stallet vid lunch och träffa stalltjejerna för att gå igenom lite uppgifter som ska ut på hemsidan, men 
2. Min son fyller år och hörde av sig igår och undrade om jag inte ville komma på kalas hos hans pappa som idag på eftermiddagen. Framförhållning och planering av sånt som inkluderar andra är inte hans starkaste sida om man säger så. Men det gäller ju att greppa de möjligheter till audiens som finns, han bor 60 mil härifrån och bara är nere som hastigast på visit för vidare färd till Berlin tillsammans med sin pappa och systrar.   

Och det kändes svårt att få ihop med det här jobbmötet 15.30 som ska tas hemifrån och där jag helst ska ha hunnit gå ut med hundarna och städat lite först också. Messade stalltjejen och frågade om det gick bra  att flytta mötet till idag på förmiddagen istället, får se vad hon svarar. Gissar att det inte är högprioriterat för de har haft fullt upp sedan terminen slutade, först har det varit ridläger och idag ska det skickas ut information till alla grupper och imorgon ska hästarna veccineras och sedan börjar deras semestrar. Vi får väl se om det går att få ihop på något sätt. Förutom detta ska jag på mammografi, fast det är nu på morgonen så det påverkar inte resten av logistiken kring denna dag. Jaja, det är väl bara att bita ihop och köra på. 

Källaren

Har läst Källaren av Lori Roy. En bok du inte kan lägga ifrån dig, stod det på omslaget men det vet jag inte direkt om jag håller med om. Detta är handlingen:

Samma dag som en svart lastbil skallrar förbi hennes hus och en flyer från Ku Klux Klan landar i familjens trädgård försvinner tioåriga Beth från sitt hem i Simmonsville, Georgia. Rustad med de egenskaper hon utvecklat när hon tagit hand om sin alkoholiserade mamma måste Beth nu försöka överleva månaderna hon har framför sig.
Sju år senare begraver Imogene Coulter sin pappa - en klanledare hon tillbringat hela livet med att distansera sig från - och försöker stå emot de minnen som begravningen framkallar. Men när Imogene städar ur det som tycks ha varit hennes pappas tillhåll dagen efter begravningen hittar hon ett barn - levande - i en övergiven källare, bakom en dörr som bara går att låsa utifrån.

Ja, men alltså...nä. Det här var inte speciellt lyckat om ni frågar mig. Det var för mycket tomgång, själva motivet kändes både långsökt och rätt så osannolikt. Som att jaha, här finns det en källare i ett uthus dit någon i familjen tassar iväg x gånger i veckan och bär med sig mat och böcker och grejer, men ingen undrar något förrän sju år senare och då är det för att man plötsligt kommer på att det finns en elkabel som går dit? NJA, känner jag. Den här boken får en Josef Fritzl av fem möjliga. 

Morgonen efter en natt med för lite sömn

Igår gick inte mycket som planerat. Det kom ett anrop i WhatsApp-chatten om ett möte i stallet efter jobbet med mycket kort varsel, men det gick ju att lösa. Sen kom det påbud med mycket kort varsel på jobbet om ett "snabbt avstämningsmöte" med konsulten och projektledaren i det projekt jag jobbar med nu, fast vi har nog olika definitioner om vad som är snabbt. Hur som helst, blev för ett tag sedan ombedd att göra en slags mall som andra ska kunna använda som inspiration, så igår visade jag ett upplägg som jag har knåpat ihop utan egentligen jättemycket möda utan bara med utgångspunkt för hur jag tycker det ska göras. Jobbar i en rätt smal och nischad bransch så det är ju inte precis så att det finns jättemånga människor att fråga när man ska göra nya saker, och det känns rätt ofta som att det bara ligger en panikgoogling mellan mig och allt jag jobbar med. Frågade därför lite anspråkslöst om det här var en tänkbar väg att göra det här på, och fick till svar: You are certainly putting the bar on a very, very high level for the others now. Får man väl tolka som att det var bra, antar jag? Hehe. Slut på avdelning skryt. 
Kastade mig in i nästa möte, jobbade vidare som ett litet as, åt tidig lunch samtidigt som jag svarade på mail, stack sedan iväg och tränade löpintervaller på det som skulle ha varit min lunch. Det var hett som i helvetet och nästan bara skitjobbigt. Åkte sedan hem, släppte ut höns och hundar i trädgården, tog in hundarna igen efter ett tag, konstaterade att jag inte skulle hinna göra något mer innan det var dags att åka igen. Åkte till stallet, klappade på Köttbullen, hade möte med personalen och delar av styrelsen, satt sedan kvar en stund och snicksnackade om allt möjligt. Kom sedan på att min man borde vara på väg hem och mellan bussar så jag åkte in till stan och fiskade upp honom. Svängde inom affären och handlade på hemvägen. Kom hem och var svinhungrig, verkligen utsvulten men det var väl för att jag ätit lunch tidigare än vanligt och så tränat på det och sen hade det ju gått ett antal timmar dessutom. Åt och sedan orkade jag inte göra något mer den dagen. Gick och lade mig, det var varmt i sovrummet så vi hade fönstren öppna och då var det väl jordens hålligång utanför. Folk som hojtade och tjoade, ungar som stimmade, EPA-traktorer som dönade nere vid Konsum, hundar som skällde, det var som om man försökt lägga sig och sova på motorvägen i rusningstrafik. Min man somnade och ljudet av hans snarkningar adderades till ovan nämnda kakofoni. Gav upp, flydde till Flickrummet™ men där kändes det som att det lät ännu mer och jag funderade på vad det var för människor som höll på och larmade och gjorde sig till en helt vanlig tisdagskväll. Klockan var då närmare 22.30 och jag hade mest av allt lust att sticka ut huvudet genom fönstret och vråla TYYYYYST, men så gör man ju inte. 

Somnade väl till slut, men så här års ljusnar det ju svintidigt och då brukar hundarna vakna. Ligger jag då inte i sängen så kan de få för sig att jag redan har gått upp p g a att det är morgon och så ska de leta rätt på mig. Hjälper inte att stänga sovrumsdörren för den puttar i alla fall Tage upp lätt som ingenting för den går utåt. Däremot kan han inte putta upp dörren till Flickrummet™ från utsidan, men det hindrar ju inte att han försöker. Jag vaknar ju såklart av detta och ibland händer det till och med att min man vaknar. Då brukar han gå ner och stänga in hundarna på undervåningen för att det ska bli tyst. Det är lite 50/50 om man lyckas med det, ibland går de bara och lägger sig i soffan men ibland står åtminstone Remus och gläfser i protest mot denna ohemula behandling. I natt var det en sån natt, eller natt och natt, klockan var väl kvart i tre eller nåt när cirkusen började. En kränkt tax' protestgruffande väcker såklart inte min man, men det  hade väckt mig om jag skulle ha sovit, men nu gjorde jag ju ändå inte det. Men kunde heller inte somna om trots att det bara var ett par gläfs av principiella skäl. 

Och idag har jag en l-å-å-å-å-n-g dag framför mig, med dubbla möten i olika tidszoner där jag dessutom ska hålla i en presentation. Gånger två dårå. Ska sen ha ett internt möte med folk (inte i mitt team dock, det är ju alltid en tröst) som inte gör sitt jobb och inte heller är ett smack intresserade av att förbättra sig, peppen inför detta möte är obefintlig men det är väl bara att köra på. Någonstans i detta ska jag också klämma in ett besök hos Fotspecialisten. Jaha, men då köööör vi. 

Sekten

 Har läst Sekten av Peter Pohl. Eller försökt läsa, rättare sagt, för trots att Peter Pohl är en favoritförfattare och sekter per definition är intressanta så var det här inget för mig. Detta är handlingen:

Allting börjar med en olyckshändelse. En glasflaska faller i golvet under ett bråk mellan två bröder, och lillasyster Elina får glassplitter i ögat. Sjukvården kan inget göra åt det skadade ögat och förtvivlat söker sig familjen till Irja Ljusmark, medium och healer på Bergtuna Hälsocenter. Irja lovar att hjälpa Elina, så som hon tidigare har hjälpt hundratals andra svårt sjuka människor. Men det är inte bara Elina som är i behov av hjälp, menar Irja. Hon förklarar för familjen att onda krafter omger dem, och för att Elinas öga ska bli friskt måste de bryta kontakten med alla de orena människor som finns i deras liv. Där och då börjar familjens väg in i sekten.

Boken bygger på tidningsartiklar, radioprogram och samtal som författaren Peter Pohl har haft med några av de inblandade. Den skildrar hur tillvaron i en sekt kan se ut och vilka mekanismer som gör att människor låter sig hjärntvättas av en sektledare.

Ja, nä, jag vet inte jag. Det här är ju baserat på en verklig händelse, och det kanske är det som gör det. Verkligheten är ju sällan regisserad och dramaturgiskt uppbyggd som en spänningsroman och det behöver den såklart inte heller vara. Men den här boken kändes bara rörig, osammanhängande och...ointressant. Fattar absolut att man kan bli både manipulerad och hjärntvättad av vissa sorters människor, men i det här fallet fattade jag det faktiskt inte för hon Irja kändes ju helflängd redan från start. Och det där ögat blev ju  heller aldrig bättre? Till slut gav jag upp. Den här boken får en överkorsad varningsflagga av fem möjliga. 

I never made promises lightly

Igår var det måndag, harvade mig igenom dagens möten ganska så friktionsfritt och sen susade jag iväg till Laserkvinnan och behandlade mig. Numera är det alltid nacke och axlar som är i fokus även om jag började gå dit p g a artrosen i knäna. Det är heller inte så värst mycket laserbehandling numera, utan mest massage. Hon kan minsann konsten att ta i, det får man ge henne. Nästan så att jag tycker hon är bättre än thailändskan jag brukar gå till, synd bara att det är så långt borta. Eller det tar ju 20 minuter att köra dit från jobbet, men sen ska man ju hem och då tar det 45, och det är rätt segt att köra bil i 45 minuter när man är trött i både kropp och själ. Men det får det väl ändå vara värt. 

Kom hem, gick ut med hundarna, pratade i telefon med min a. mamma, b. bror, och c. dotter. En riktig familjedag med andra ord. Sen kom min man hem och då pratade jag med honom också, fast inte i telefon. Laddade hem ett spel som hette något i stil med logic puzzles som gick ut på att man fick några påståenden i stil med "John har ett rött äpple", "Personen som åt banan hade inte blå tröja" och "Av två personer hade den ena en grön hatt och den som inte hade en handväska åt ett plommon" och utifrån det ska man lista ut vilka (i det här fallet) frukter och färger och människor som hör ihop. Men så fanns det ett spel-i-spelet som gick ut på att man skulle samla "keys" och det var lite som Tetris fast man kunde inte vända på klossarna. Det var SJUKT beroendeframkallande måste jag säga. Det där tror jag att jag skulle vara bra på, sa min man självsäkert och laddade ner det han också. Än så länge är det dock jag som har familjens highscore, hehe.

Ska jobba idag, sen blir det bökigt för måste till stallet på ett möte med personalen klockan 15 och ska hinna köra löpintervaller innan dess. Det i sig är inget problem, men jag måste hem och ut med hundarna också och sen tillbaks till stan igen så frågan är om jag ska knö in löpintervallerna på hemmaplan istället för att ta dom direkt efter jobbet. Dessa i-landsproblem, men det löser sig väl på något sätt.  Nu har jag i alla fall tankat bilen och betalat räkningar och kan därmed bocka av två punkter på den allmänna tråklistan. Dags att göra skäl för lönen.