Less is more, yes is no

Igår jobbade jag, halveffektivt tycker jag själv men så blir det ibland när man måste växla mellan arbetsuppgifterna beroende på vad som är mest akut och vem som skriker högst. Nog för att jag är flexibel, men vissa dagar känns det som att man bara sprätter hit och dit utan något som helst sammanhang. Det får väl vara okej antar jag, men jag gillar bättre att gå hem från jobbet och känna att man har uträttat något, inte bara (som det känns) mest pillat lite här och där utan att få något resultat. 

Efter jobbet körde jag min lilla intervallträning, det gick bra. Kom hem, tränade pilates och fotrehab och sedan började Kampen Att Hålla Sig Vaken. För efter att ha ätit och läst lite så var ögonlocken extremt tunga, men jag vet att somnar jag runt sex-halv sju på kvällen så vaknar jag lika säkert som amen i kyrkan runt nio-tio och är, inte direkt pigg men ändå klarvaken. Så det var inte ett alternativ. Kämpade på med en bok av Emma Ångström tills det blev en mer rimlig tid att lägga sig, somnade faktiskt i vettig tid trots att jag misstänker att de där tunga ögonlocken nog åstadkom en och annan mikrosömn tidigare. 

Körde på en duva på väg till jobbet! Den satt mitt på vägen när jag precis hade svängt in på industriområdet där jag jobbar, så jag höll väl kanske...25-30 km/h max, och tänkte att den flyttar sig väl  för det brukar de ju göra, men den här var tydligen självmordsbenägen så DUNS hade jag kört över den med ena framhjulet, lämnandes ett moln av fjädrar efter sig. Eller mig. Där blev man en erfarenhet rikare. Det var en i mina ögon oproportionerligt rejäl duns för ett så litet djur, och det var också ett helt oproportionerligt stort moln av fjädrar som jag liksom inte hade räknat med skulle virvla omkring som ett bevis på vad man får hoppas inte var så ond för det var ju inget uppsåt i min gärning, men åtminstone bråd duvdöd. 

Idag ska jag då jobba, sen handla, sedan hem och ha min nyinstiftade vilodag plus att det ju är onsdag och lika med filmkväll. Gött. Röd dag imorgon, och ska jobba hemma lite på fredag, vilket ju förtar lite av känslan av långhelg men det får gå. Var ju inte SÅ längesen jag var långhelgsledig faktiskt, så jag ska väl inte klaga. Dessutom är det ridning imorgon så ledig-ledig är man ju inte ändå eftersom ledig för mig är att bara gå hemma och drälla och ha noll tider att passa även om det är roliga saker man ska göra. 

Tiga som muren

Har läst Tiga som muren av Maria Adolfsson och det kan du också göra. I alla fall om du har läst Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet, Spring eller dö, Fallvind och Nödvändigt ont, för annars blir det nog lite svårt att oreserverat ta till sig Doggerland och dess invånare. 

Kriminalinspektör Karen Eiken Friis befinner sig med maken Leo och dottern Selma på Noorö för att fira midsommar tillsammans med släkten. Efter ett telefonsamtal från jobbet ser Karen sin chans att få en stunds respit från det påfrestande umgänget med släkten, och lovar att hjälpa de lokala kollegerna med att titta närmare på ett försvinnande. Samtidigt har Karens syster, journalisten Helena, börjat gräva i något som leder till att hon utsätts för hot. Om hon inte tiger om det hon upptäckt kommer hon att råka illa ut. Bara med Karens hjälp kan hon få fram tillräckligt med bevis för att undanröja hoten, och för att lyckas måste de lämna Doggerland och resa till Sverige.

Förra boken tyckte jag det var lite synd att man inte fick veta mer om hur det gick med den nya polismästaren, och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det fick man här. Själva försvinnandet var relativt kvickt uppklarat, insåg jag lite snopet för det var kanske en tredjedels bok kvar när den upplösningen kom. Men sen blev det en fortsättning av historien som påbörjades i Nödvändigt ont, så direkt ospännande blev det inte. Älskar de här böckerna. Det är lite transportsträckor ibland, men jag gillar att hänga med karaktärerna så det gör inget. Fast i den här boken var det tyvärr inte så många av dom gamla med, de nämndes bara lite i förbigående vilket jag tyckte var lite synd. Den här boken får fyra kallmurar av fem möjliga, marsch till bibblan. 

No sign of the morning coming, you've been left on your own

Jobbar och funderar på om det verkligen bara är jag som drabbas av idioter vart jag än mig i jobbvärlden vänder? Eller har jag för låg toleransnivå? Nu har jag ju precis blivit av med en stor energitjuv och det är ju bra, men har fortfarande att tampas med en inhyrd konsultgubbe som är av typen att han älskar att höra sin egen röst och det räcker i princip med att man har huvudet vänt åt hans håll i en mikrosekund för att han ska ta det som en invit till ett litet samtal. A k a monolog. Igår kom han till mig och frågade om han "fick störa en sekund". Mmm, svarade jag med blicken mot datorskärmen och fingrarna hovrande över tangentbordet. Följande dialog utspelade sig:

Konsultgubbe (KG): Jo du, på onsdag då är det ju den femte juni och det är ju Danmarks nationaldag.
Jag: Mm. 
KG: Vet du hur det är, är dom lediga då eller jobbar dom halv dag eller är det som en vanlig dag?
Jag: Om du menar våra danska kollegor så är dom lediga, men annars är det olika från företag till företag. 
KG: Ja, för det finns ju vissa som bara jobbar halv dag...
Jag: Mm. Men det gör inte dom.
KG: Ja, och sen är vissa andra helt lediga, men så finns det ju som sagt också alltså dom som också tar det som halv ledig dag...
Jag: Mm. 
KG: Ja, det där är ju olika från företag till företag, men jag tänkte att jag skulle kolla med dig. 
Jag: Japp.
KG: Jaja...ja, men då vet jag det. Det kan ju som sagt vara olika...

 
Alltså, är det BARA jag som tycker att konversationen ovan kunde ha skurits ner till: Är våra danska kollegor lediga på onsdag? Ja. Bra, tack då vet jag. 

Som väl är så är KG "bara" inhyrd till slutet av augusti, men det är ju tre månader av varianter på ovan nämnda sega konversationer som ska genomlidas. Känner redan att det knaprar på mitt tålamod. Han har dessutom parkerat sig i rummet bredvid mitt, vilket betyder att han passerar mitt rum varje gång han ska till sitt och tar då ofta möjligheten att fälla en liten käck kommentar om vädret, kollektivtrafiken, något som hänt eller ska hända, yadayadayada. Är det verkligen så djävla omöjligt att känna av när Det. Inte. Är. Läge. För. Småprat? 

Jaja. Har sagt det förr, jag får väl bli som Saga Norén, länskrim, Malmö. Fast det är svårt när man är en så liten arbetsplats som vår. I den byggnaden jag sitter så är vi fem personer och man kan ju tycka att det är trist att 20 % mer eller mindre ska irritera 80 %, men alternativet att 20 % ska vara i konflikt med 80 % är väl sämre dårå. 

Hur som helst. Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, åt kvällsmat och läste tills det var dags att åka till stallet. Har ett tag funderat på att avinstallera det där djävla Hayday, för det har börjat stressa mig mer än det underhåller mig. Planerar och sköter min virtuella bondgård fan i mig helt exemplariskt, men har ständiga problem med att ladan och/eller silon är för liten, trots att jag utökat platsen hur många gånger som helst. Har sjukt mycket "pengar", de tar aldrig slut eftersom jag hela tiden måste sälja av saker för att få plats med det säkerhetslager av utsäde och annat som jag tycker jag behöver för att producera foder och grejer till leveranser, men jag kan aldrig utveckla min gård eftersom de saker jag säljer är typ lagfarter och bomärken och annat man behöver för att vidga sina ägor. Moment 22 alltså. Kände att men nja, ska jag verkligen avinstallera, jag har ju precis köpt en massa yxor och sågar som jag behöver...och kände i och med den tanken att NU ÄR DET FÄRDIGSPELAT.   

Idag är det intervallträning, sedan ska jag åka och köpa hönsmat (HAYDAY IRL!), sedan hem och träna pilates och sedan slappa och förhoppningsvis gå och lägga mig i tid. Till skillnad från igår. Gäsp. Denna dagen ett liv, osv. 

Till stallet istället, v 23 2024, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat. Hade Köttbullen (har varit lika orolig varje gång att det ska stå något annat namn på tavlan, för någon gång fick jag ha hennes bara för att hon "hade betett sig för djävligt" på någon barnlektion och behövde hutas åt lite, men nu börjar jag tro på att jag ska ha henne hela detta blocket) och det var varmt. Vi skulle trava över bommar med ställning och böjning även om bommarna var på rakt spår så var själva slingan eller hur man ska säga det som på en stor oval. Nyttigt för mig som har en tendens att titta ner när jag rider, men här var man tvungen att lyfta blicken och planera vägen. Fick kämpa med framåtbjudningen, men det betalade sig bra för DJEFLAR vilken trav vi fick till efter ett tag! Luftig och taktfast man riktigt kände hur hon arbetade och tog i med hela ryggen. Inte heller hängde hon sig i handen som hon ofta gör när hon blev trött (och trött var hon, svetten rann om oss båda) så att det känns som att man rider med en fullastad ICA-kasse i varje hand utan hon var lätt och fin. Härlig känsla! Inte lika härlig känsla sedan efteråt när jag skulle spola av henne all svett och hon brötade runt i spolspiltan som om Den Onde huserade där. Bråttom till hagen hade hon också och medan jag drog av mig stövlarna och tog på gympaskor så lät det som att hon höll på att riva hela boxen. Vi fick sällskap ner tll hagen i alla fall. Att leda henne ensam när resten av flocken är ute är något av en mardröm för hon beter sig som att hon ska flyga i luften vilken sekund som helst, trots att jag leder henne med kedjegrimskaft och kedjan över nosryggen. Tror väl inte att hon, om hon skulle slita sig och sticka, skulle göra något annat än att bara springa till grinden och ställa sig där och beta, flockbunden som hon är, men ändå. Det är inte jättekul. Men igår gick det bra. Sen ledde vi ut ett gäng hästar  till andra hagar, var hemma 22.15. I säng 22.30, somnade väl vid...23? Och upp 04. GÄSP. Men nu är det bara en vecka kvar på terminen så det är väl inget att gnälla om tänker jag. 

Blödande hjärtan

Har läst Blödande hjärtan av Elly Griffiths, det är den tredje boken om Harbinder Kaur som jag gillar nästan lika mycket som jag gillar Ruth Galloway. Har tidigare läst Främlingen  och Mordkonsulten och gillat båda jättemycket. Det här är handlingen: 

Kriminalaren Cassie Fitzgerald har en fruktansvärd hemlighet som hon gjort allt för att förtränga: en hemlighet som involverar en klasskamrats död under skoltiden.
Trettio år senare är Cassie lyckligt gift och älskar sitt jobb på polisen. Men så övertalas hon av sin man att gå på en skolträff där hon återser sina gamla klasskamrater från väl ansedda Manor Park - och innan festen är slut hittas en av deltagarna, Garfield Rice, högprofilerad riksdagsman för Torypartiet, död på toaletten.
Man misstänker en drogöverdos, och utredningen som leds av Cassies chef Harbinder Kaur följs av alla tidningar. Men Cassie kan inte komma ifrån känslan att någon av hennes gamla klasskamrater kan vara skyldiga.

Ja, vad ska man säga? En klassisk Elly Griffiths-deckare där alla ingredienser - det vardagliga i kombination med ond, bråd död och oväntade vändningar - som jag njöt av från första sidan till sista. Utan att spoila så blev jag så glad för Harbinders skull att man nästan skulle kunna tro att det var en person som jag kände IRL. Den här boken får fem återträffar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop. 

There's only one song left in my mind

I fredags kunde jag äntligen bocka av den förbannade avtackningen som har hovrat över mig hela veckan. Överlämnade presenten, höll ett litet tal där jag egentligen inte sa någonting om någonting utan bara berättade att den här personen varit hos oss si och så länge och nu ska du ju vidare mot nya äventyr och jag önskar dig lycka till och blablabla, floskel, floskel, blablabla, varsågod. Hen sa tack, det var väl ungefär allt den här personen sagt till mig de senaste veckorna men det är ju inte mitt bekymmer och nu kommer hen aldrig mer att vara mitt bekymmer. GÖTT. 

Efter jobbet körde jag intervallträning, det var 27 grader varmt och asjobbigt. Visserligen har jag förlagt springbiten till ett parti där det är lummig lövskog och skugga, men där är det å andra sidan mygg och knott till förbannelse. Det blev gjort i alla fall. Åkte sedan, svettig och äcklig, till Ica och köpte sallad till kvällsmat samt till Hööks och köpte en ny ridhjälm med MIPS till min dotter som fyllde år i veckan. Åkte sedan hem och kände mig rätt vissen, tror det var värmen i kombination med att den mentala anspänningen släppte? Fick verkligen Ta. Mig. Samman! och köra benpass och fotrehab som stod på träningsschemat, men det tog emot och var asjobbigt. Fick försöka affirmera Pain is weakness leaving the body och Svett är fett som gråter och andra såna där peppiga träningsfloskler, men fan vet om det hjälpte. Aja, träningen blev i alla fall av. Sen tog jag en powernap och jag hade nog ett rejält minus på sömnkonot för efteråt kände jag mig som en ny människa. Min man kom hem, vi åt sallad och kollade på The Glory (tycker den är sisådär än så länge) och sen tog jag ett glas vin och satte mig med Harbinder Kaur vid öppet fönster i den ljumma försommarkvällen. Härligt!

På lördagen var det upp i ottan som vanligt när det står viltspår på schemat. Nu går det bra! Förra våren gick det också bra ända till kursens slutprov, då gick det inte lika bra. Men det var ju då, och förhoppningsvis har han ju fått en lite större verktygslåda sedan dess. Vill ju såklart att han ska briljera på provet, men känner samtidigt att jaja, det är väl inte hela världen om jag/vi misslyckas. Han är ju ändå färdig champion och allt jag/vi gör nu är ju på skoj (åtminstone tills uppfödarna lyckas övertyga mig om att vi ska ta danskt viltspårchampionat). 

Åkte hem, åt lunch, slappade lite i soffan för det var verkligen helvetiskt varmt. Åkte sedan till stan där jag sammanstrålade med dottern för en försenad födelsedagslunch. Den var försenad både födelsedags- och  tidsmässigt, framför allt visade sig tiden vara sämsta möjliga. Ankeborg är en småstad, och där går det minsann inte att komma en lördag vid 14.30 och tro att man ska kunna äta lunch lite hur som haver. De flesta ställen hade antingen stängt, eller skulle stänga klockan 15.00. Hittade ett fik som var öppet till 16, men när vi stod där och spanade på salladsmenyn så sa deras personal helt snäsigt (eller så var det vi som hade lågt blodsocker och läste in snäsighet) att "köket hade stängt" och det som fanns till buds på disken såg inte lockande ut. Man vill väl inte ha deras djävla rester heller, sa min dotter när vi var ute på gatan igen. Hittade ett annat fik med samma öppettider, men där var de så otroligt söliga så när vi stått i kö i vad som kändes som en evighet och lyssnat på en dialog med någon otroligt villrådig person som verkligen inte visste vad hon ville äta, så fick vi nog och tågade därifrån. Vi slutade på Pinchos, vilket visade sig vara ett helt okej alternativ att ta typ två rätter och något kallt att dricka. Under tiden hade det också åskat och regnat, men det var bara skönt så att det blev lite svalare. Är verkligen inte gjord för värme. 

Svängde inom Lidl på hemvägen och köpte en massa fröer och nötter till min man, för det är hans nya grej för han har slutat att äta bröd. Köpte också nån slags färdigkryddad/marinerad kycklingfilé som jag sedan ugnsstekte till middag tillsammans med grillade grönsaker. Kycklingen var det sting i, kan jag meddela, tycker annars sånt där färdigkryddat inte direkt smakar någonting men det här var tydligen undantaget som bekräftade regeln. Gott blev det i alla fall. 

Igår var det typ lika varmt på morgonen som det varit dagen innan. Efter några kilometer gick solen i moln och även om det var lika varmt så var det åtminstone inte stekande sol. Gick en lång runda med hundarna där det var lite öppet så att det skulle fläkta lite och det gjorde det, men sista tre kilometerna var genom skogen och där fick jag nästan panik p g a trött plus alla miljoner helvetes flygfän som surrade omkring oss. Kom hem, tränade pilates, stekte pannkakor (vi har sjukt mycket ägg just nu) och sen kom min man och föreslog att vi skulle hjälpas åt med att fälla det sista inne hos grannen. Kände dock att NÄE, det var väl att inkräkta lite väl mycket på vilodagen så jag inlade veto. Nähä, då gör jag väl det själv då, sa han på gränsen till passivt aggressivt men det var kanske mest min tolkning. Sedan  gick han ut och sågade ner det sista och under tiden började det åska och hällregna. Kände mig som ett as när jag låg på soffan och vräkte mig när han sen kom in som en dränkt katt och meddelade att allt var klart. Universum straffade mig med lite huvudvärk, så jag gjorde inte många knop förrän det var dags att laga middag. 

Och nu är det juni! Galet!? Två veckor kvar med ridning och viltspår, sen är det...sommarlov? I det avseendet i alla fall, ska ju gneta på jobbet hela juni och juli innan det är dags för semester och då lär ju åtminstone ridskolan ha dragit igång igen. Men men. Nu slipper jag i alla fall århundradets energitjuv som kollega, det ska bli SÅ SKÖNT. 

All hands to the side, harpooned and fought her when she dived down low

Tro för all del inte att den där djävla boken om chili dök upp under gårdagen. Fick ett meddelande att den skulle levereras "mellan 01-07" som idag då men det hjälper ju mig föga eftersom jag lämnar hemmet 04.30 och inte kan förlita mig på att leverensen sker i första delen av detta tidsintervall (vilket det med facit i hand inte heller gjorde). Nähäpp, så det var bara att ge sig in till stan efter jobbet och besöka Ankeborgs enda kvarvarande bokhandel. Hade den några böcker om chiliodling? NÄPP. Därmed sprack plan B, och jag fick därför ta till plan C, detvillsäga strosa planlöst från butik till butik och se om jag hittade någon lämplig present. Detta är något jag verkligen H-A-T-A-R, jag vill verkligen bara gå raka vägen till butik X, hitta vara Y, betala och lämna stan. Hade dock lite tur, för precis bredvid bokhandeln låg en nyöppnad (eller jag frågade om den var det och det visade sig att den funnits sedan september förra året så det visar väl snarare hur sällan jag är i stan, vars centrum alltså utgörs av två gågator som man drar igenom på en pisskvart så det är inte som att den skulle råka ha gömt sig på någon udda liten bakgata "dit turisterna aldrig hittar", som folk av någon anledning ändå alltid verkar hitta så fort de är i Paris eller någon annan fancy storstad) te- och kaffebutik som visade sig ha såna där färdiga cellofaninslagna presentförpackningar med lite av varje, så jag slog till på en (i samma prisklass som boken) med inriktning mot grillning med nåt djävla  rökt chilisalt och nån glaze och lite annat lite sånt där plock, plus att jag gick till systemet och köpte en flaska av nån sprättig hipsteröl som jag petade ner i cellofanet. DET FÅR BANNE MIG DUGA. Betalade med egna pengar och boken om chili som alltså jobbet betalt tänker jag att jag ger till min svärson i födelsedagspresent istället. Han är typen som gillar chili, och är han inte det så får han väl se till att bli det. Hehe. 

Åkte hem, städade, sedan var det stallet och hemma igen vid halv nio så det var bara att duscha och hoppa i säng. Låg och läste en stund som vanligt, men kom inte till ro. Oklart varför, kände mig bara allmänt stressad. Tror det är den här avtackningen som stressar mig även om det verkligen inte är första gången jag hycklat fram ett avtackningstal till någon som jag inte direkt sörjer att den slutar. Men den här personen är...speciell, kan man väl lugnt säga, man vet liksom aldrig hur det man säger landar. Hen kan säga ja och amen och enas om allt och sen komma en stund senare och vara helt svart i ögonen och asförbannad över samma sak man nyss upplevde att man var 100 % överens om. Lättkränkt är bara förnamnet, fast med lite startsträcka då, vilket gör det ännu mer komplicerat eftersom det inte går att läsa av hur hen reagerar i stunden utan det kommer först senare. 

Funderade också hit och dit på hur jag ska göra nästa fredag, då har jag tänkt vara ledig eftersom det var klämdag och det visade sig att min kollega inte skulle vara det, men igår så damp det ner en inbjudan till ett möte som nog kan vara bra för KARRIÄREN så jag får se hur jag gör. Har precis fått tacka nej till två mötesförslag i augusti eftersom de ligger under min (sena) semester, och det var möten med samma människor och inbjudna konsulter och man vill ju inte upplevas som hur krånglig som helst va. Mötet nästa fredag är redan klockan 9 på morgonen  och varar någon timme, så jag skulle ju rent teoretiskt kunna vara med på det och ändå ha rätt så mycket ledig dag kvar efteråt, men samtidigt känns det inte som ledigt när man måste jobba. Aja, jag får väl suga lite på den karamellen. Det löser sig. 

Somnade till slut, men särskilt många timmars sömn blev det väl inte. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, men ska väl ta mig igenom den här dagen också. Efter jobbet är det löpintervaller, sen hem och köra benpass och sen är det banne mig HELG. Och sen slipper jag förhoppningsvis ha mer med ovan nämnda energitjuv att göra i resten av detta livet.