Till stallet istället, v 22 2024, pt 2

Igår var det dressyrtorsdag och vi skulle rida en evighetsövning som var: skänkelvikning i trav från C till B, sedan ökad steglängd i traven mellan B och F, där en halv 10-metersvolt in till medellinjen, från medellinjen en kort diagonal ut till spåret och sedan direkt vända in på kort diagonal igen och göra två ökningar. Repeat. Det var en asjobbig övning för det gick i ett och fanns vare sig andningspauser eller transportsträckor. Köttbullen kämpade på bra tycker jag, i början slog hon över till galopp i det som skulle bli längningar, men det är ju ändå positivt att hon tänker framåt. Hon har ju inget stort gångartsregister men ibland tyckte jag ändå att jag kände att hon tog i och ökade steglängden även i traven när jag bad om det. Skänkelvikningarna gick också hyfsat, där var det väl mer jag som krånglade till det genom att inte sitta rakt. På slutet galopperade vi en lång stund, och då hamnade Köttbullen i det där härliga framåtläget där hon bara rullar på varv efter varv efter varv med frust i näsborrarna. Hittar vi dit lite oftare så kanske man snart kan börja jobba lite med formen i galoppen, för den lämnar en del övrigt att önska. Men ett steg i taget, osv.
Efter ridningen blev det ett antal vändor ner till hagarna med hästar och ponnyer som skulle släppas ut. Det är såklart jättemysigt för dom och visst är det skönt att slippa hålla på och packa höpåsar och så, men det tar en förfärlig tid eftersom gräshagarna ligger en bit från stallet. Men det är ju smällar man får ta så här års helt enkelt. 

You can tell my eyes to watch out for my mind

Min kollega Stefan har bestämt sig för att skaffa en privat telefon, innan har han använt jobbtelefonen även privat och det har ju både för- och nackdelar. Mest nackdelar om ni frågar mig som alltid haft en privat lur och aldrig använder jobbtelefonen till något annat än just jobb. Vi har Iphone som jobbtelefoner och nu hade Stefan slagit till på en prisvärd Samsung för sitt nya privata alternativ. Sen beklagade han sig över att han inte lyckades föra över information från jobbtelefonen till den privata via Smart Switch och jag tänkte att hur svårt kan det vara? och erbjöd mig att hjälpa till. Det skulle jag aldrig ha gjort för det var banne mig inte så lätt som det har varit för mig när jag har gjort det tidigare, nu var det ingen telefon som ville connecta med någon annan och dela med sig av någonting. Efter tusen år kollade jag wifi och då visade det sig att den ena var ansluten till jobbets gästnätverk och den andra till det vanliga nätverket, så AHA, DÄR HAR VI PROBLEMET, trumpetade jag segervisst. Fast det hjälpte ändå inte. Efter ytterligare några evigheter testade jag i ren desperation att ladda ner Samsung Smart Switch till Iphonen istället för Iphoneversionen av Smart Switch och voilà, då funkade det, men det satt ju djävligt långt inne.  Tycker inte att det här med Smart Switch är så smart faktiskt, det kunde väl de här såkallat smarta telefonerna som kan känna av ansikten och fingeravtryck och var man är, kunnat informera om på något sätt? Aja, nu löste det sig och Stefan blev så glad att han funderade på att ställa in kvällens planerade golfspel och bara vara hemma och organisera sin privata telefon. 

Igår bestämde jag mig för att lägga in en vilodag per vecka i mitt träningsschema, det har ju liksom bara byggts på. Först var det ridning två gånger i veckan i kombination med dagliga promenader, sedan tillkom tabata två gånger i veckan plus pilates två gånger i veckan, sedan tillkom benpass och intervallträning och nu är det fotrehab också. Nu tränar jag ju verkligen inte jättehårt utan känner att det väl mest är lite mentalt jobbigt, så nu ska jag testa att ha onsdagar som vilodag, kan ju vara skönt att bara komma hem, gå en runda med hundarna och sedan inte ha något mer den dagen. 

Igår blev det dock inte så, gick visserligen en runda med hundarna samtidigt som jag pratade i telefon med min bror, men sen var det möte i stallet klockan 18 så det var bara att ge sig iväg. Det var dock ett möte av lite mer informell karaktär så det kändes verkligen inte speciellt betungande utan mer som att man träffade lite kompisar och satt och snackade om grejer man gillar. Kom hem vid halv nio så kvällen var ju i princip slut där. 

Inte går det speciellt bra med den här djävla boken om chili heller! Igår hade statusen visserligen under dagen ändrat sig från "på väg från leverantören" till "hantering på lagret", men sen har det inte hänt någonting sedan igår 11.29 så sannolikheten att den ska dyka upp under dagen bedömer jag som låg. Får alltså ge mig in till stan och besöka en fysisk bokhandel och försöka hitta något motsvarande. Röven! Fast det är ju mitt fel som var ute i sista stund, men står det leverans 28-29/5 så tror man ju på det. Note to self: gör inte det. 

Ikväll är det i alla fall ridning, härligt. Imorgon har jag den här avtackningen som hänger som ett ok över mig, men det är ju bara att ta sig igenom och sen är den ju över. Har absolut inga problem med att hålla tal och lämna över present, men det är lite svårare när det handlar om folk som man egentligen mest är glad för att de slutar, tycker att det skorrar så himla falskt när jag säger något om att den och den har varit en uppskattad medarbetare som jag önskar lycka till i framtiden och blablabla. Men det ska  ju bara göras, man måste avsluta snyggt. Även om den här personen inte precis har gjort det, men det får ju stå för hen. 

Nu: jobbelijobb. 

Now scratch the itch

Hela vintern och halva våren, eftersom den var så sen, grå, kall och regnig, så har man ju längtat efter det här: försommaren. Grönt överallt, blommor som blommar, fåglar som kvittrar, kor som går i hagar, att kunna gå ut och vara ute utan att behöva ha ett ton ytterkläder på sig och ändå frysa. 

Igår var det dags för löpintervaller och då fick jag lite mer uppleva baksidan av ovanstående medalj. På vägen hem från jobbet ligger ett område som tidigare tillhört militären, nu tillhör det väl kommunen tror jag. Där strosade jag ofta omkring på den tiden jag bodde i närheten, för där finns det kohagar, slingrande grusvägar, lummig härlig lövskog, en liten sjö (som man visserligen inte ser så mycket av för den omgärdas av vass och sly, men ändå: en sjö) och framför allt: fina  naturstigar att gå och springa på. Allt det där finns ju såklart hemma i Nästan-Österlen också med den nackdelen att där är allting så väldigt kuperat, plus att det ligger en massa sten på många av skogsvägarna, de ska väl fungera som något slags bärlager så att inte vägarna ska bli sönderkörda av traktorer och skogsmaskiner antar jag. Rimligt för dom som jobbar i skogen, men inte så skönt för mig att springa på, så då känns det enklare att bara svänga förbi det här området, ställa bilen på en jättestor parkeringsplats som är gratis, köra sin runda och sen hem och njuta av känslan av att vara (nästan) färdigtränad för dagen. 

Igår bestämde jag mig för att köra en av mig konstruerad slinga som går först på grusväg, sen in i en kohage där man springer på en av korna upptrampad stig, sedan ut ur kohagen och in i skogen längs med den där sjön som man inte ser p g a sly och vass och sen tillbaka ut på grusvägen igen. En nätt liten runda på drygt 6 km. Nu kommer jag till ovan nämda medaljs baksida, den som man inte tänker på när man drömmer om härliga försommardagar: 1. i kohagen stod nässlorna i princip manshöga, vilket i kombination med t-shirt och shorts inte alls var optimalt, men värre var: 2. ALLA DJÄVLA MYGG. Skogen vid den ovan nämnda osynliga sjön är en såkallad sumpskog, och där trivs mygg och knott och allehanda insekter som är jättebra för den biologiska mångfalden superbra. Men för mitt personliga välbefinnande var det lite sämre, kan jag väl säga. Så fort jag saktade av, och det ingår ju i intervallerna, så slog sig varenda sugande och stickande insekt i halva södra Sverige (kändes det som) ogenerat ner på varje kvadratcentimeter bart skinn de kunde hitta. Detvillsäga mitt. Så de där stunderna när man går och liksom ska samla kraft till nästa intervall blev inte precis behagliga. 

Åkte sedan och handlade, när jag kom ut från affären så noterade jag att det var en liten pöl under bilen och att det föll en droppe FRÅN bilen ner i pölen. Det gjorde mig nervös, en bil är väl ändå i mångt och mycket att betrakta som ett slutet system och när det droppar saker från slutna system så betyder det att de inte är så slutna längre. Vad jag kunde se så var det i alla fall inte bensin eller olja, alltid något, men det finns ju kylare och spolarvätskebehållare och andra grejer som kan läcka. Åkte hem med domedagstankar, svängde nerom nästan-Österlens bilverkstad och beskrev problemet för Bengt som jobbar där, för han är väl i alla fall tusen procent mer sakkunnig än jag. Han frågade om vattnet kom från "ungefär där en passagerare i framsätet har sina fötter" och det var ju exakt det stället och jag förberedde mig på att det skulle bli en svår och dyr historia som skulle ta veckor att laga, men då var  det bara kondensvatten från AC:n och helt normalt. PUH. Märks kanske att jag aldrig har haft en bil med fungerande AC innan, hehe. 

Åkte hem med lätt hjärta, tränade pilates och tillbringade sedan resten av kvällen i soffan med att klia på mina tio miljoner nya myggbett och läsa om Harbinder Kaurs nya mordfall. Gick och lade mig tidigt och hoppades på en god natts sömn, men sovrummet var varmt och min man påstår att han får "sendrag" om han sover med fönstret är öppet, så efter ett tag fick jag ta min tillflykt till Flickrummet™ och även om det bara är kanske 10 meter dit så är det ändå som att starta om själva insomningsprocessen, som tydligen är oerhört känslig. 

Är sjukt stressad över en grej: på fredag är det en i mitt team som slutar och jag har haft väldigt mycket bry med att fixa en passande avskedspresent, den här personen är inte så meddelsam om sig själv och sitt men till slut kom jag på att köpa en bok som handlade om chiliodling, för det är det enda jag vet att den här personen är intresserad av. Kollade på Adlibris, där stod det att den kunde levereras "28-29 maj" och det var ju bra så jag beställde men varför ska någonting vara enkelt, för plötsligt hette det att den kunde levereras "28-31 maj" och eftersom avtackningen ska vara på fredag morgon, detvillsäga den 31, och jag beställde leverans hem till mig så måste jag ha den SENAST imorgon för att kunna ta med den på fredag. Och när jag går in på ordern så står det att den är "på väg från leverantören", och de efterföljande stegen är "hantering på lagret", "leverans på väg" och "framme" så det ser verkligen mörkt ut på Kameruns avbytarbänk. Måste nog fan ge mig in till stan och en fysisk bokhandel ändå?  Har dessutom betalt den med mitt firmakort (för att det skulle gå snabbt och smidigt, haaaaa) och ska man då avbeställa och få kreditnotor och grejer som ska redovisas, fan vad krångligt, HELVETE! Jaja, vi får väl se vad som händer under dagen här. 

All set this night up on your life if the wind and water speed

Igår var väl en helt vanlig jobbdag skulle jag säga, inget speciellt hände direkt. Efter jobbet åkte jag till Biltema och handlade grejer åt min man. Det enda negativa (för mig) att han tar bussen till jobbet är att han nu aldrig någonsin kan svänga inom såna ställen och handla, utan då skickar han mig och alla som känner mig vet att jag H-A-T-A-R att gå i affärer. Biltema i Ankeborg är (tydligen) Sveriges till ytan största Biltema och det är uppbyggt som en djävla Skinnerbox där man (jag) får ila omkring som ett stressat försöksdjur. Nu hade jag förberett mig så fint, skrivit en lapp med de olika artikelnumren och var de fanns (FRITID 14, CYKEL 29, osv) för att förkorta plågan. Jaha, men då var det väl en artikel som hade UTGÅTT ur sortimentet och ersatts med en annan. Fick jag reda på efter att ha sökt på Biltemas djävla hemsida, tro inte att de kunde skriva en liten lapp vid hyllan där artikel 27-0047 borde ha funnits men där istället artikel 27-0000 fanns. 

Glömde dessutom att jag planerat att ta omvägen hem eftersom de håller på att asfaltera stora vägen och det är vakt och lots och bilköer till förbannelse, även tidigt på eftermiddagen och ännu värre såklart vid 16-17 när alla med normala arbetstider ska hem. Så där fick jag sitta och uggla bort 20 meningslösa minuter av mitt liv innan jag äntligen kunde fortsätta hemåt. 

Kom hem (till slut), körde ett pass tabata så att svetten skvätte, plus fotrehab. Traskade sedan ner till bibblan för att lämna böcker och hämta nya samt förtidsrösta i EU-valet. Det fanns en gubbe som stod liksom som en inkastare, fast inne på bibblan dårå, och slussade en vidare till den lilla hörnan där det hade smällts upp en röststation. Det måste ju vara jordens träligaste arbetsuppgift att stå och vara tillhands för det ändamålet på ett litet bybibliotek i förskingringen och fråga om man ska rösta, be att få titta på röstkortet, förklara var man hämtar valsedlar och sedan går man in där och där och lägger valsedeln i kuvert och kryssar för personval och sedan går man dit och dit och lämnar kuvertet och röstkortet och visar legitimation, och så upprepa detta budskap för alla som kommer dit i det syftet. 

Traskade därifrån och vidare till affären och hämtade ut ett paket med en ny telefon. Inte för att jag behöver en utan för att den var hyfsat lik den jag redan har samt på rea och förr eller senare så kommer man ju att behöva en ny telefon och då finns det aldrig såna man (jag) vill ha, detvillsäga ungefär en sån som jag redan har, för då har dom utgått ur sortimentet eller nåt. Har irriterat mig på det varenda gång jag bytt telefon, men nu djävlar ska jag ligga i framkant. Nu får den här ligga och bida sin tid tills den dagen den behövs. 

Kom hem, insåg att de fyra böcker jag hämtat på bibblan samtliga var 14-dagarslån som inte kunde lånas om. Fick därför lägga ifrån mig en bok som jag precis påbörjat och som handlade om Ku Klux Klan, till förmån för Elly Griffiths senaste bok om Harbinder Kaur. Inget svårt val, älskar Harbinder. Och Elly. Mmm. 

Läste en stund, sen var det dags att byta om och åka till stallet. Den här gången kom jag ihåg att köra omvägen så jag slapp bilköerna. Efter ridningen var det hästar som skulle ut i hagar och eftersom vi är sista gruppen så får vi ta de som står kvar inne oavsett om vi ridit dom eller ej. Vi var bara fem personer igår och gruppen innan hade väl inte riktigt följt instruktionerna (ridlärare A hade satt upp lappar vilka personer som skulle ta ut vilka hästar, men det verkade inte som att folk fattade det riktigt) så det blev till att traska några vändor. Tog sedan omvägen hem, även om de som asfalterar inte jobbar dygnet runt, det är i alla fall ingen där på morgnarna när jag kör till jobbet, så är jag lite osäker på vad de egentligen har för arbetstider och vågade inte chansa. Var hemma 22.10. Duschade, gick och lade mig, kunde som vanligt inte somna i rimlig tid och vaknade upp till en tung tisdag. Men det är bara att harva sig igenom. Efter jobbet ska jag träna intervaller och pilates, sedan ser jag fram mot en kväll i soffan med Harbinder Kaur och ett mord. Mmm. 

Till stallet istället, v 22 2024, pt 1

Igår var det dressyr och jag skulle ha Köttbullen, hurra och med tanke på hur pissigt det gick i torsdags så kunde det väl bara bli bättre, tänkte jag. Vi red en övning som var: skänkelvikning i trav från M till X, rakställ, sedan skänkelvikning från X till F, därefter övergång till skritt, serpentin med tre bågar längs med kortsidan, därefter galoppfattning från skritt vid K, galopp till E, volt och övergång till trav i volten och slutligen öppna i trav från E till H, sen på det igen ett antal gånger tills vi bytte varv och gjorde allting spegelvänt, plus att vi på slutet lade till övergång från galopp till skritt. Älskar evighetsövningar, den här var JOBBIG, men det gick överlag bra utom i öppnan. Eller: öppna i vänster varv gick bra, i höger varv sa Köttbullen MEN FÖR HELVETE och spände halsen, sköt ut bogen och gjorde ingenting som ens påminde om en öppna. Lyckades väl till slut få till ett par tre steg så det fanns något att berömma, men mycket att skriva hem om var det inte. Men galoppfattningarna från skritt satt som en smäck! Och skänkelvikningarna var inte så tokiga de heller! En gång för många år sedan när vi arrangerade ett championatskval för unga hästar så var Jan Brink där med en elev och jag råkade sitta bredvid honom när eleven red och elevens häst var rädd för det mesta inne i ridhuset och skyggade här och ville inte gå fram där och det var väl på det hela taget inte jättelyckat, men Jan Brink var ändå positiv och uttryckte det som att Det var mycket som inte var dåligt, och det är en sån där sägning som vi har kört med sen dess. Men lite så kändes det igår, till skillnad från i torsdags när det mesta kändes dåligt. Gött. Idag: stel som en pinne. Det blir nog träningsvärk av detta pass misstänker jag. 

En av oss kommer att dö ung

Har läst En av oss kommer att dö ung av Astrid Billengren, detta är handlingen:

Matilda står och kokar gröt åt sin son när hon får telefonsamtalet. Hennes bästa vän Ellen har kastat sig ut från sin balkong. Ellens självmord blir början på en sorgeresa i högt tempo där Matilda tvingas konfrontera sina egna skuldkänslor - och den dolda sanningen om ett familjedrama hon blundat för.

"En av oss kommer dö ung" är en samtidsberättelse om Malmö, ölklibbiga dansgolv och flickors hemligheter. En berättelse om Ellen, som var så jävla dum i huvudet att hon gick och tog livet av sig. Och om Matilda, vars syn på livet, relationer och det förgångna måste skrivas om. Men framför allt en berättelse om den komplexa kärleken till en vän.

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Kanske mest för att jag har svårt för att relatera till böcker som handlar om tjejgäng som har hängt ihop i tusen år och är supertajta. Tyckte inte berättelsen grep tag i mig direkt, utan det kändes mer som att läsa en text som inte väckte några speciella känslor. Inte för att det var något större fel på boken, men den lämnade mig ämnet till trots ganska oberörd. Den får tre mindre otrohetsaffärer av fem möjliga. 

Helgen vecka 21, check

Jaha, ännu en helg som har kommit och gått. Fick lite panik häromdagen när jag insåg att det är mindre än en månad kvar till midsommar. Inte för att det är något särskilt med midsommar, och inte heller tillhör jag de där deppiga människorna som säger Jaha, nu vänder det...nu går vi mot mörkare tider redan innan man hunnit klämma i sig sillen och jordgubbarna, men det innebär att i princip halva 2024 har avverkats. Och det känns faktiskt HELT galet. Även om det är en dryg månad kvar tills dess. 

Helgen ja. I fredags körde jag promenad och intervallträning efter jobbet, 8,5 km totalt fast intervallerna är ju (än så länge) bara en liten del av den distansen. Men det kändes BRA. Kände mig stark. Fuskade lite med träningsprogrammet, för jag har ett ställe där man kommer ut från en lummig skuggig härlig lövskog där stigen går lite i svag utförslöpa, till att vända 90 grader och komma ut i en uppförsbacke på en grusväg där det inte finns ett ett enda träd och där solen verkligen steker på (av någon anledning är det alltid strålande sol och klarblå himmel när jag springer), det är svinjobbigt även om backen egentligen inte vare sig är särskilt lång eller brant, utan det är väl mest mentalt jobbigt. Men både igår och i tisdags sprang jag  uppför den enbart i syfte att träna pannbenet. Även om den egentliga intervallträningen var över och även om jag nickade hundra gånger när Fotspecialisten sa Och så springer du inget mer än detta! när han presenterade upplägget för min fotrehab. 

Kom hem, släppte ut hundar och höns, tog in hundarna, körde ett benpass och slängde mig sedan i duschen. Efter ett tag kom min man hem, vi beställde hämtmat och tittade på upplösningen av Love is Blind Brasilien. Nu har vi inget annat LIB-land att kolla på, vi har förvisso flera osedda säsonger av Brasilien och USA, men där tror jag min man inlägger veto. Det här är ju egentligen verkligen inte alls hans grej, men den officiella versionen är att det är intressant med kulturskillnaderna. Till hösten ska det komma både från Tyskland och Storbritannien, det ser jag (vi) fram mot. 

Tidigt i säng, klockan ringde 06 på lördagen och då var det upp och ut och iväg och träna viltspår. Som gick väldigt bra, hoppas den där svackan som det kändes som att Laban befann sig i för ett tag sen bara var en liten svacka som han nu kommit ur. Men sånt kan man ju aldrig veta. Sms:ade min dotter och undrade om hon ville ses, men hon var förkyld så det blev inget. Åkte hem och slappade istället. Lagade moussaka på kvällen, sen började vi titta på The Glory på Netflix, en serie som vi först trodde var japansk men när någon skulle tacka för något och det inte stöttes fram ett ARIGATO så googlade jag och den visade sig vara sydkoreansk. Kände mig lite som en sån som inte kan skilja på Sverige och Schweiz. 

Igår var gubbhunden Remus mycket tydlig med att han ville följa med ut på promenad. Han har, peppar peppar, verkat må bättre sen vi bytte medicin. Inga kräkningar och inte heller det här hysteriska gräsätandet (som i sin tur genererar nya kräkningar) så fort vi är ute. Förra veckan avslutade han den här kuren på 8 tabletter som jag åkte runt halva Ankeborg för att få tag på så nu återstår det att se om det håller i sig. I alla fall. Det var ett tag sen han hängde med på söndagsmilen, han har helt enkelt inte velat utan burrat ner sig i soffan eller sängen bredvid husse medan Tage och Laban har stått i hallen och studsat av iver. Inte för att Remus direkt studsar av iver över någonting längre, han tar det mesta med upphöjd ro, men igår så stod han i alla fall först i kön när det kom till att ta på selar och koppel. Och han hängde med hela rundan, som fick gå i ett något lugnare tempo, och var nöjd med det. Och en nöjd hund ger en nöjd matte. 

I nämnd ordning: Laban, Remus, Tage. 

Efter promenaden högg jag ved ett tag och så kom min man och ville ha hjälp med att såga ner en jättetjock gren på grannarnas jättebjörk. Ja, det är alltså dom som vill ha hjälp primärt, det är inte som att vi går och okynnessågar ner andras träd, men dealen är att om vi gör det så får vi veden och den som har kamin och tackar nej till gratis björkved är ju inte riktigt klok. Sagt blev gjort. Grenen, som var i storleksordningen mindre träd, föll över en liten bilväg som endast används av de som bor eller ska till och från de här fyra-fem husen som har två eller tre lägenheter vardera varav ett ligger i anslutning till vår tomt och hon som bor där är lite inofficiell vicevärd för de här kåkarna som ägs av en och samma person. Hur som helst är det ju inte mycket trafik på den lilla vägen, men samtidigt som grenen föll började också regnet falla och i samma veva så kom en bil som skulle in. SÅKLART. Så min man kvistade och jag släpade undan i rasande takt medan bilen stod och väntade, sen vinkade jag fram bilen och då vevade en karl ner rutan och bara Jaja, ingen panik för min skull, jag ska bara hämta min dotter och sen körde han fram tio meter till parkeringen och fortsatte sitta där och trycka. Kanske ville han inte gå ut i regnet? Själv tyckte jag det var riktigt skönt. Kom in, skalade av mig alla blöta kläder och upptäckte att jag tappat min ena in-ear-bluetooth-hörlur som jag haft när jag högg ved och sedan petat ner i fickan när jag och min man skulle kommunicera kring motorsågandet. GAH så djävla irriterande. Aja, det var inget att göra åt saken. Tränade ett pass pilates och stekte pannkakor till lunch, sen låg jag på soffan och läste och slappade i princip ända tills det var dags att laga middag. Laddade ner ett nytt spel som heter Hidden Folks som går ut på att hitta vissa givna saker i otroligt detaljrika bilder. Sånt är jag så djävla bra på (eller också är det ett väldigt lätt spel?), tror att jag av den anledningen hade blivit en svinbra polis. Dock inte en sån som är ute på fältet och rensar upp bland drägget och svingar batonger, där hade jag nog inte alls gjort någon nytta, men ge mig en lista med tusen telefonnummer och jag hade på ingen tid alls kunnat se ett mönster i hur någon ringde skurkaktiga samtal, till vem och vid vilken tid. Där har polismyndigheten gått miste om en superkraft. Fast det finns säkert AI-tjänster till sånt nuförtiden, så jag hade förmodligen ändå blivit bortrationaliserad efter lång och trogen imaginär tjänst.

Ja, det var väl helgen i stora drag. Nu är det tre helger till med aktivieter, sen blir det lugnt. På helgerna åtminstone, jobbet lugnar väl aldrig ner sig. Lika bra att ta tag i det för ingen annan lär ju göra det åt mig. Hehe.