Åh NEEEEJ, Sverige-Frankrike 30-34 EFTER FÖRLÄNGNING NÄR SVERIGE LEDDE OCH DOMARNA GJORDE FEL (eller åtminstone ett par otroligt tveksamma domslut i slutsekunderna och vad fan ska man med VAR till om den inte används?)

Alltså NÄÄÄÄE VAD SURT. Först spelade Sverige en medioker första halvlek och Frankrike ledde med 17-11 i paus. Sen gjorde Sverige en MAKALÖS upphämtning i andra halvlek, bland annat räddade Palicka tre straffar, och ledde med 27-26 med 15 sekunder kvar och Gottfridsson dunkade in det man trodde skulle bli 28-26 men det målet blev bortdömt pga stegfel (tveksamt när man såg reprisen, tyckte det såg ut som studs, tre steg, skott på mål men det tyckte uppenbarligen inte domarDJÄVLARNA) och sedan lyckades Frankrike sno åt sig bollen och göra mål på ett djävla frikast när det var en sekund kvar  och där det också var stegfel (eller rättare sagt fotfel) men som domarna valde att inte ens VAR-granska utan dömde mål utan vidare och så var det plötsligt 27-27 och förlängning. Och då var det lite som att luften gick ur Sverige och Franrike spelade också ett fantastiskt försvarsspel som Sverige inte kom igenom eller runt och så var det med den saken. Surt, brukar verkligen inte skylla förlust på domare, men det här kändes faktiskt tveksamt. Aja, nu är det som det är. Nu kommer jag att heja på Tyskland i den andra semin pga orkar inte med fler danska guldmedaljer, hahaha. 

Till stallet istället, v 4 2024

Dom har gjort om grupperna och schemat på ridskolan så nu pågår det en lektion som slutar när vår börjar. Är ju inget konstigt med det utan mer det normala (givet att man inte rider i första gruppen för dagen) och för min (och Köttbullens) del är det mycket bättre. Tidigare slutade lektionen innan 17.15 och vår började 17.45 och om Köttbullen då gick lektionen innan så var det knappt hon hann ut i stallet och få av sig utrustningen förrän den skulle på igen. Alternativt att hon fick stå i stallet med sadeln på, men det kändes också lite sådär. När jag började rida på den här ridskolan på tidigt 90-tal så sadlade stallpersonalen alla hästarna innan de gick hem för dagen, så när man kom till sin lektion på kvällen så stod alla hästarna sadlade i sina spiltor och man behövde bara tränsa. Spelade ingen roll om de skulle gå en eller fyra lektioner eller inte alls, alla stod sadlade i många timmar och det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Eller jag tyckte väl i och för sig det, för mina referensramar för hur det skulle vara utgick ju från den ridskola där jag red som barn och där gjorde man inte så, men jag ska inte påstå att det var någon hästvälfärd i fokus (inte heller någon reflektion över stallpersonalens arbetsbelastning) utan bara ett konstaterade att här gjorde man inte likadant. 

Nu är det alltså en grupp som rider passet innan vårt, det är en grupp som ganska nyligen har börjat rida i stora ridhuset. Vi har alltså ett litet ridhus också, där börjar de flesta ponnybarn sin karriär och det är en  liten nivåskillnad att rida i "lilla" jämfört med "stora", eller det beror i och för sig på vem man frågar. För jättejättelängesen så fanns bara det lilla ridhuset och det finns fortfarande gamla medlemmar som enligt devisen "the older we get, the better we were" vittnar om att på den tiden kunde man minsann rida tio personer på stora halvblod därinne och alla kunde göra åttametersvolter i galopp samtidigt och inte en enda häst bröt någonsin av till trav annat än om ryttaren begärde det, DET VAR TIDER DET, osv osv). Numera är lilla ridhuset i princip vikt för nybörjarlektioner på ponny och man rider inte så mycket självständigt, utan ponnyerna lunkar mestadels runt fyrkantsspåret eller på volten, först med ledare, sedan utan, och när det ska galopperas så står alla på ett led och så får man galoppera en långsida i taget, och eftersom ridhuset är 12x18 meter och man kan räkna bort någon meter för hörnen och ett par meter som man ska komma igång och sakta av på så blir det kanske...10 meters galopp? Då är det rätt stor skillnad att komma upp i stora ridhuset som är 20x60 meter och där alla galopperar samtidigt. I gruppen innan vår har de inte kommit riktigt dithän än, utan galopperar fortfarande en långsida i taget. Köttbullens starka sida är ju som bekant INTE galopp och hon är ju inte dummare än att hon utnyttjar situationen och gör sig  fullständigt okänslig för små nybörjarben som går som lärkvingar. Igår fick jag bevittna hur en stackars liten nybörjare förtvivlat och förgäves kämpade, men något mer än en lufsig trav blev det inte. I KNOW THE FEELING, hehe. Sen var det min tur och vi skulle rida en evighetsbana som innehöll skänkelvikning i trav, övergång till skritt, framdelsvändningar runt en liten fyrkant, trav igen, tiometersvolt, öppna, rakriktning och sedan halt. Det gick ändå någorlunda skapligt i början, hon blev fin i formen och sådär, men mot slutet var hon trött och började protestera på Köttbullsvis i framdelsvändningarna. Flyttar jag henne för inner skänkel så skjuter hon ut ytterbogen och försöker ta vändningen med fart, bromsar jag på yttertygel så stannar hon upp och kör upp huvudet och bara VILL inte och TÄNKER inte lyssna. Fick väl till slut till någonting som åtminstone påminde om en framdelsvändning och som inte alstrats ur krigföring, så att jag kunde avsluta den delen med klapp och beröm i en positiv anda som jag tror Köttbullen lite skiter i, haha. 

It is written in the starlight and every line in your palm

Nu börjar oxveckorna verkligen ta ut sin rätt, tycker jag känner mig fullständigt dränerad på energi och har därför för säkerhets skull bokat in en vinkväll med Jenny, förhoppningsvis redan nästa vecka. 

Igår gick jag upp mot skogen! Njöt något enormt av att känna jord och gräs under fötterna istället för grusig och isfläckig asfalt, men till skogs kom jag lik förbannat inte för den massiva snösmältningen hade gjort att hela fältet, som man måste passera för att komma upp i skogen, stod under vatten. Hade förvisso kunnat ta mig dit via en omväg men den innebar att jag skulle bli tvungen att gå på stora vägen i någon kilometer och där är det fortfarande snödrivor kvar så man inte kan gå på vägkanten när det kommer bilar, så jag fick trava tillbaks in mot och runt byn igen. 

Kom hem, men bara för att lämna hundarna för jag hade böcker att lämna på bibblan och paketet med cykellås, som var det enda Post Nord och den här himla elcykelaffären lyckats frambringa, men som nu skulle skickas tillbaka. Pratade en stund med Bibliotekarie-Eva som undrade vad jag tyckte om Mjölkat, hon gillade den inte heller så värst. Travade till Konsum, lämnade in cykellåspaketet och traskade sedan hem. Tränade ett pass tabata och dråsade sedan ner i soffan för att äta och kolla lite handboll. Hade bestämt mig för att INTE kolla på matchen mellan Tyskland och Kroatien som började 20.30 eftersom jag var så trött och kände att jag behövde min skönhetssömn, utan det fick räcka med Frankrike-Ungern klockan 18. Till och med det var tydligen för mycket för mig för jag råkade blunda någon sekund och plötsligt hade ställningen ändrats från 3-1 till 26-24. Visserligen går det undan i handboll, men det var kanske lite VÄL raskt marscherat. Kollade färdigt på matchen, Frankrike vann som väntat, sen gick jag och lade mig tidigt och tänkte jag skulle sova ikapp lite. Men då var det såklart LÖGN I HELVETE att somna, och när jag ändå precis hade somnat så vaknade jag av att min man gick och lade sig. Så fan vet om jag är så värst mycket mer utsövd idag? Aja, nu är det väl ändå snart helg. 

Lön idag, har betalt räkningarna och hoppas nu äntligen kunna vara i balans med det pekunjära framöver. Min dotter fick inte studielån för sin sista termin och bara haft begränsat med tid att jobba vid sidan av studierna, så hon har behövt ekonomisk stöttning. Tur då att moder jord har ett litet sparkapital att nalla av, men nu har hon, dottern alltså, ju tagit sin examen och börjat jobba så förhoppningsvis ska väl sparkontot börja fyllas upp igen (sitter inte i sjön på något vis, lider bara av att se att det minskar på kontot med hopgnetade slantar). 

Idag är planen den vanliga för en torsdag: jobba, städa, rida. Det är ju egentligen teorivecka, men vi ska ta igen den lektion som blev inställd pga snöstorm. Sen är det fredag och då tänkte jag att jag skulle sluta vid lunch och åka till den här himla cykelaffären och försöka få till den här examenspresenten någon gång. Sen är det ju SEMIFINALER i handboll och det blir ju garanterat ohyggligt nervöst. Det är Sverige mot Frankrike och Tyskland mot Danmark. Nu får man väl bara hoppas att det inte går som för damerna i deras senaste VM, som storspelade sig genom gruppspelet och sedan blev det förlust i semin och förlust även i bronsmatchen. Ett EM i handboll är svårare att vinna än ett VM, så att vara bland de fyra bästa i Europa är verkligen inte kattskit. Detta EM tycker jag också att det har varit otroligt många matcher som varit extremt jämna. Spännande, det är liksom inte samma grej när det står 42-11 redan i halvtid, men också nervööööööst. Aja, det får bli morgondagens plåga. 

The rumble of your water would be my call

Åååååh, vad det var segt att ta sig upp i morse. Inte så mycket pga den snöpliga handbollsförlusten (som ändå inte hade någon betydelse) utan pga jobbgrejer. Jag fattar rätt många beslut, alla gillar dom inte men det är fine för 99 % handlar ändå om saker som liksom ingår i folks arbetsuppgifter. Men nu har jag fattat ett beslut som har gjort en person besviken, vilket hen tydligt meddelade och en såkallad finsk stämning låg som ett tung blöt filt över jobbet igår. Det är ju mindre kul. Kan dock inte se att jag skulle kunna ha gjort på ett annat sätt. I det här fallet handlar det om en person, vi kan kalla hen X, som absolut sköter sitt jobb men inte ett dugg mer än så, som nu känner sig förbigången när hen inte blev erbjuden en ledig tjänst med delvis liknande arbetsuppgifter, men där det också ingick lite annat som kräver att man har lite ledaregenskaper och ett driv som X totalt saknar. Kan ju till viss del förstå att hen känner sig förbigången, men samtidigt: var är självinsikten? X har jobbat här i cirka 1½ år och är långt ifrån fullärd, och jag har hela tiden varit tydlig med att det absolut finns möjligheter att utvecklas i sin roll, men det är på lite längre sikt, först måste man ha mer kött på benen, man måste lära sig krypa innan man kan gå, osv osv, men det har ju uppenbarligen inte gått in. Jag har väl också blivit förbigången hundra gånger minst, och det på MYCKET grövre sätt (it's a man's world, just saying) men skulle väl aldrig drömma om att sänka mig så lågt att jag skulle gå till någon ansvarig chef och klaga när det redan är ett faktum, men där är vi ju uppenbarligen olika. Och då hade jag ändå redan informerat X innan det blev ett faktum och frågade hur hen kände för det, och då sa X att det var okej, men nu är det tydligen inte det längre så hela gårdagen styckades upp i att X åtskilliga gånger kom och knackade på och ville ventilera nya aspekter av sin besvikelse. X menade bland annat att hen aldrig fått en chans att visa vad hen går för. Nu vet jag ju inte riktigt hur det går till på andra ställen eftersom jag har varit 20+ år på  en och samma arbetsplats, men här är det i alla fall inte så att någon kommer med ett silverfat och räcker över en chans och bara "varsågod, här är ett färdigt upplägg, förvalta det på bästa sätt och lyckas du med det ska du bli rikligen belönad" utan här handlar det mycket mer om att man gör sina hundår och under dom så får man själv försöka se möjligheter och försöka ta egna initiativ för att visa vad man går för (vilket jag också har kommunicerat ett antal gånger). Verkar som att begreppet "att jobba sig upp" helt försvunnit? Verkar som att folk, och nu avser jag nittiotalister, sorry för generaliseringar, tycker att det är någon slags rättighet att efter en viss tid så "ska" man per automatik bli erbjuden roligare arbetsuppgifter, mer ansvar, högre befattningar, osv, oavsett vad man presterat på sin nuvarande nivå? Som för några år sen när vi sökte en civilingenjör, det är liksom fem års högskolestudier, och det var en (numera fd) kollega som på riktigt blev kränkt för att hen inte blev erbjuden tjänsten trots att hen inte hade mer än enstaka random kurser på högskolenivå på sitt CV (men var inte blyg för att kalla det "motsvarande kunskaper"). Blir trött, men men. This too shall pass.

Efter en sugig jobbdag susade jag hem, tog hundarna och gick ut. Barmark! Plusgrader! Verkligen en ljusglimt efter flera veckor med snö. Tror att allra senast till helgen så ska det ha smält bort såpass att jag kan ta mig upp i skogen igen utan att behöva pulsa och halka fram. 

Tränade ett pass pilates och sedan var det handboll för hela slanten. Först Nederländerna-Portugal, sedan Danmark-Slovenien och sist Sverige-Norge. Jag är ju jätteglad över att jag kan se alla matcher på Viaplay, men det ska samtidigt bli lite skönt när EM är över på söndag för det går faktiskt extremt mycket tid till detta. Inte för att man kanske har så mycket vettigare för sig i oxveckorna, men man kan ju åtminstone läsa en bok. 

Idag har jag inga möten inbokade och min förhoppning är att jag ska kunna sitta och jobba ostört med diverse grejer, men vi får väl se hur det går med den saken. 

Åh nej (även om det inte spelar någon roll), Sverige-Norge 22-33!!!

Jaha, men alltså NÄÄEE? Visst, matchen hade ingen betydelse för Sverige och Norge ville avsluta snyggt, och det var inte Sveriges förstauppställning och man ville testa lite nytt, osv osv. Men ändå? Storstryk av Norge? Som inte vunnit en enda match i mellanrundan (förrän nu ikväll dårå). Om jag hade varit norsk hade jag dock varit heldeppig att de inte börjar storspela förrän nu när det är för sent? Första halvlek var ändå hyggligt jämn, men andra var nästan pinsamt dålig ur ett blågult perspektiv. Missade frilägen, borttappade bollar, oengagerat försvarsspel och nykomlingen Möller som stod de sista 20 minuterna rörde ju knappt ens bollen annat än för att kasta ut den igen efter mål (okej, ett par räddningar på slutet och ingen skugga över honom pga mycket svagt försvarsspel). Men, som min norska kollega föreslog, det kanske var taktik för att inte avslöja för mycket finesser för fransmännen inför fredagens semifinal plus att man inte vill riskera några skador så här nära slutspel. JA, DET FÅR MAN JU VERKLIGEN HOPPAS för här kan man ju verkligen snacka om att tappa momentum. Enda trösten är väl att vissa spelare har fått vila samt att Danmark, som hittills varit obesegrat, förlorade mot Slovenien (fast inte lika mycket som Sverige förlorade mot Norge). Aja, bara att bryta ihop och ta nya tag. 

And the tears I cry might turn into the rain that gently falls upon your window

Jag är nu tryggt återbördad till fosterlandet och har sovit i min egen säng i natt. Eller, för att vara korrekt så sov jag i min pallsoffa i Flickrummet™ men den är ju också min. Igår morse låg jag ändå i hotellsängen och tänkte på hur GÖTT det ändå är att vakna på hotell. Eller kan vara, det finns ju undantag för lyhörda hotell där man hör vartenda ljud: porslinsskrammel från köket, hissgnissel, människor går förbi i korridoren både arla och särla och babblar högljutt som om de var ensamma i hela världen och inte alls omgivna av potentiellt sovande människor bakom florstunna dörrar. Men den här gången var det ett tyst hotell och jag vaknade till flera gånger med känslan av att jag var utsövd men att det ändå gick att somna om och att det var flera timmar kvar tills jag behövde stiga upp. Låg där och gottade mig åt den där känslan av att man ligger i rena lakan i ett nystädat rum och en överdådig hotellfrukost väntar. MMMMM...en sån bra start på dagen. Sen visade det sig tyvärr att hotellfrukosten var ytterst medioker, i alla fall om man inte är superförtjust i att starta dagen med patéer och syltor och annat kallskuret, för det fanns det i sådana mängder att man skulle kunna tro att man befann sig på ett julbord, och det plus en miljard danska ostar är inte vad jag är supersugen på klockan sju på morgonen. Aja, det fanns ju bröd och marmelad och sånt, så det var ju inte som att jag gick svältande därifrån, men det var  så att säga mer som en vanlig frukost jag lika gärna kunde ha ätit hemma. 

Överlevde mötet och sedan var min chef snäll och skjutsade mig tillbaks till LUFTHAVNEN, trots att det kanske bara tog 2 minuter med bil, efter att jag, i vanlig ordning med eposet som ideal berättat om mina strapatser att ta mig därifrån och till hotellet på ett sätt som fick hobernas vandring mellan Fylke och Mordor att framstå som en stillsam söndagspromenad. Tog tåget till Malmö och tyckte det var goda marginaler att sedan hinna med den buss som skulle ta mig till åtminstone relativt nära Nästan-Österlen där min man sedan skulle hämta upp mig för att jag skulle slippa åka in till Ankeborg och sedan nästan lika lång väg tillbaka för att slippa stå vid en starkt trafikerad väg och vänta i kanske 45 minuter på att icke-synkade busslinjer skulle ta mig mellan A och B. Över bron (eller under, beroende på hur man ser det) gick det i ett nafs, men sedan stod det tåget stilla i Hyllie i en kvart för att polisen skulle utföra ID-kontroll, fast jag såg varken poliser eller för den delen någon som kontrollerade biljetter så där hade både kreti och pleti och resten av kung Davids livvakter kunnat slinka in i det ur granit huggna svenska riket utan att någon reagerade (om det nu var det som var syftet med ID-kontrollen, oklart). Mina 18 minuter som jag trodde jag skulle ha på mig att ta mig mellan tåg och buss på Malmö central krympte till tre, för ett par gånger stod tåget också stilla och väntade på tillstånd för att få köra vidare. Fick springa som en galning, men hann. Tänkte att nu ska jag sitta och halvslumra, men bussen var iskall och bakom mig satt någon slags fondförvaltare klistrad vid mobiltelefonen och kommunicerade input om en presentation till någon kollega samt hela bussen. Tyckte han var rätt dryg, för han sa hela tiden saker som Jag vill få dig att glänsa i det här och så vidare, men hade hela tiden invändningar i stil med Ja, så kan man kanske göra, men jag tror det är bättre om du...och så kom det en lång radänga om hur man kunde säga eller göra istället. Men efter att han avslutat sitt jättelånga samtal så ringde han upp en annan kollega, alternativt någon chef, och berättade att han hade "briefat" (alltså SKJUT MIG den dag jag börjar använda det uttrycket på ett icke-ironiskt sätt) NN angående presentationen och då lät det som att NN i det närmaste var narcissist, så det var kanske helt befogat att han blev satt på plats. Har ju haft min beskärda del av såna kollegor.  Brrr. 

Kom hem, kände mig exakt sådär dränerad på energi som jag blir av att a. vara på resande fot, om så bara för en dag, b. sitta i möte och känna att man måste leverera PÅ TOPP utan att ha 100 % täckning på det kontot, och c. prata, eller åtminstone försöka förstå danska. Sånt tär på krafterna, åtminstone mina. Hade lust att bara lägga mig i fosterställning och vegetera när jag kom hem, men tog mig samman och gick ut med hundarna istället. Nu har det töat så mycket att det åtminstone är barmark där det har varit plogat, SÅ SKÖNT att kunna gå normalt och slippa vagga fram i ultrarapid som en ängslig pingvin. Runt Malmö och Lund var det dock ingen snö alls noterade jag sniket och missunnsamt, för här ligger den fortfarande decimetertjock överallt utom på vägarna. Men det ska vara runt fem plusgrader de kommande tio dagarna så förhoppningsvis kanske man kan få se lite gräs och jord titta fram inom kort. SOM MAN LÄNGTAR. Har ju inte varit uppe i skogen på flera veckor, sinnessjukt. Men snart så. 

Åkte till stallet för att ha teori och kvällsfodring, sen hem och slänga sig i bingen. Åkte till jobbet i morse, plötsligt började bilen pipa och det flashade fram en stor varning på displayen, men den visades bara någon millisekund så hann inte se vad det stod förrän efter ett tag, men det fortsatte att pipa och blinka så att man skulle kunna tro att bilen var på väg att explodera. Det visade sig att bilen var missnöjd med att passageraren inte hade något bälte på sig. Passageraren var i det här fallet min dator, så jag blev i min tur missnöjd med bilens i mina ögon rätt överdrivna säkerhetstänk. Min förra bil kunde ibland plinga till när jag lastade in säckar med hönsfoder i baksätet, men vad väger en dator? Ett kilo? 

Nu ska jag påbörja alla miljoner nya arbetsuppgifter som gårdagens möte genererade. Sen hem och promenera, träna pilates och ikväll är det handboll, Sverige mot Norge. Brukar ju vara en laddad historia, men nu är ju Sverige redan klara för semifinal och Norge har verkligen inte varit sig lika i det här mästerskapet, det är till och med så att min norska kollega som jag alltid sms:ar intensivt med under alla handbollsmästerskap, har gett upp och börjat heja på Sverige. Hoppas såklart ändå på vinst, för det hade ju varit förfärligt om Sverige plötsligt skulle förlora mot ett lag som har förlorat mot nästan alla, även om det inte har någon betydelse för mästerskapet som sådant. Men principen! Hehe. 

Mjölkat

Har läst Mjölkat av Sanna Samuelsson. Detta är handlingen:

"En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt från spenen. Att vi levde på det viset. Som kalvar. Så såg jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in på bussen. Munnen fortfarande varm från spenen."

Ellen återvänder till bondgården där hon växte upp. Det är semestertider och de nya ägarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara för att se sig om, men så har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen säga att platsen inte är hennes? Hon har den ju med sig överallt. Korna är borta nu, den lilla gården är nedlagd, men mjölken rinner fortfarande från mungiporna som då hon var barn, gödsellukten sitter i näsan. 

Jag tycker den här boken var lite både och. Ibland jättebra miljöskildringar, ibland var det på gränsen till äckligt. Inte så att man måste linda in allt i bomull och silke, men man måste kanske inte heller beskriva varenda kroppslig utsöndring i detalj om det inte är befogat och det tyckte jag inte det var här. Dessutom var handlingen rätt konstig och ingen av karaktärerna kändes speciellt sympatiska eller intressanta. Den här boken får två mjölkdroppar av fem möjliga.