Straff

Har läst Straff av Ann-Helén Laestadius och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Det är 1950-tal och renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten är sju år när de tas från sina familjer och tvingas gå i nomadskola. Tryggheten byts ut mot en skrämmande tillvaro där samiskan är förbjuden, jojken syndig och husmor straffar dem med riset. Föräldrarna vågar inte protestera och de fina herrarna lyssnar ändå inte.

Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt.

Det här var en bok som jag i princip sträckläste, och när jag inte läste så gick jag och tänkte på den nästan hela tiden. Helvete vilken stark läsupplevelse det var och vad man kände för och med de olika karaktärerna. Jag kan väldigt lite om den samiska kulturen, och det är ju pinsamt att man inser att man vet mer om amerikansk ursprungsbefolkning och hur denna har blivit behandlad än om svensk. Det här var en bok som jag inte ville skulle ta slut (fast det gjorde den ju ändå). Den får fem fjällbäckar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.

Ett livstecken

Jamen hello from the other side av julen, kan man säga så redan på juldagen? Den, julen alltså, har hittills varit helt finemang bortsett från en viss stress eftersom jag inte hittade det superbraiga stället där jag hade lagt min mans julklappar. Har typ tre såna ställen och de fanns helt enkelt inte. Kunde minnas exakt att jag slog in dom samtidigt som jag slog in de andra och de andra hade jag lagt i kassar eftersom de skulle med hem till min dotter, men hans var puts väck. 

Vi firade alltså med dotter, svärson, barnbarn och exman med fru och dotter den 23 och det var supersoft och trevligt. Vi åt inte julmat utan hade sopplunch, spelade julklappsspelet (varken jag eller min man vann ett enda paket!) och hade det allmänt lagom mysigt. Sen åkte vi hem och jag hittade till slut min mans djävla julklappar, det var tre platta paket och jag hade lagt dom i en liten julklappssäck som vi fick nån julklapp i från jobbet för några år sen och den hade jag sparat och nu uppenbarligen tyckt var en bra idé att använda och det var där det gick galet eftersom ögat tydligen letade efter paket och inte efter en säck som såg helt tom ut. Annars låg dom såklart på en av de tre jättebraiga ställena där jag redan tittat en miljon gånger, nen men.

Sen bytte vi julklappar med varandra och på så vis kunde vi sedan göra vad vi ville den 24. Jag gick min vanliga söndagsmil och sen körde jag mitt nypåfunna benpass med mina nya vikter som jag köpte på Biltema i onsdags. Sen åt vi jullunch och tittade på hur David Batra skötte sig som julvärd (bra, tyckte jag) och sen somnade jag traditionsenligt till Kalle Anka (kan seriöst inte minnas EN ENDA JUL i vuxen ålder som jag inte har nickat till, herregud vad sövande det programmet är). Resten av julafton slöade vi framför såna där filmer som går i repris varje jul (Sagan om ringen, Crocodile Dundee, någon Sällskapsresefilm etc).

Idag har väl i princip varit en repris av gårdagen bortsett från att jag gick 13 km istället för en mil och tränade tabata istället för benpass samt somnade till Johan Glans World tour of Scandinavia istället för Kalle Anka. Utöver det har vi legat i soffan och läst (jag) och slösurfat (min man) medan vi lyssnat på ett jättelångt Youtubeklipp med musik av Bach som jag lite flinkt chromecastade från telefonen till hemmabioanläggningen. En toppendag helt enkelt. Enda orosmolnet är just nu en minimal känning i halsen som jag verkligen hoppas ska stanna vid en känning, har banne mig inte alls lust att upprepa förra julens monsterförkylning. Har förvisso inga specifika planer för de kommande dagarna, men det betyder ju inte att jag är sugen på snor, hosta och feber. Hoppas det bara är inbillning? So long, god fortsättning osv.

Flickan som älskade Tom Gordon

Har läst-om Flickan som älskade Tom Gordon av Stephen King. Den handlar om det här:

Nioåriga Trisha McFarland skall tillbringa lördagen med sin storebror och sin mamma. När de vandrar i skogen viker hon av från deras stig och hamnar allt djupare in i en vildmark full av faror och fasor. Speciellt när det börjar bli mörkt.

Trisha har bara sitt eget lokalsinne att gå efter, bara sin egen uppfinningsförmåga som skydd mot naturen, bara sitt eget mod som vapen mot den tilltagande skräcken. Till tröst har hon sin Walkman, där hon rattar in basebollaget Boston Red Sox kamper och lyssnar till hur hennes hjälte Tom Gordons avslut räddar hem matcherna. Och när mottagningen börjar bli otydlig tar Trisha till fantasin. Tom Gordon går bredvid henne i skogen - det blir hennes enda chans att klara sig mot fienden, den som bara de slaktade rådjuren och de kullvräkta träden vittnar om.

Det här är en av Kings inte-så-läskiga böcker, alltså det är ju såklart läskigt att gå vilse (har lite svårt att ta in hur ENORMA skogar det kan finnas, här i Skåne så borde man ju kunna komma till bebyggelse ur vilken skog som helst på ett par timmar, givet att man inte går i cirklar dårå) men det finns (i princip) inget som är övernaturligt i den här berättelsen. Jag tycker mycket om den, ska jag vara lite kritisk så kanske Trisha är lite VÄL analytisk och smart för att vara 9 år, och jag tycker också hennes krafter är lite överdrivna. Det är jobbigt att gå många timmar i sträck på en stig, att gå många timmar i sträck i obanad terräng är jättemycket mer jobbigt, och att gå många timmar i obanad terräng utan att ha ordentligt med mat och dryck PLUS en miljon myggbett måste vara ULTRAJOBBIGT. Men det är väl det enda jag har att invända. Jag ger den här boken fyra vandringsleder av fem möjliga.

Stöld

Har läst Stöld av Ann-Helén Laestadius, detta är handlingen:

Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat.

"Stöld" är en vild och vacker jojk till renskötarlivet, men också en spännande roman om en sällan skildrad verklighet i norr. Där renar tjuvjagas och dödas brutalt och polisen inte utreder brotten. Där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer.

Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation.

Jag gillade den här boken, tyckte den var välskriven och väldigt intressant. Också väldigt mörk, ibland var det nästan jobbigt att läsa för allt var så himla deppigt. Det var också lite jobbigt med alla samiska ord som jag inte förstod eller glömde lika snabbt som jag fattat dom. Men det är väl petitesser i sammanhanget. Den här boken får fyra stora renhjordar av fem möjliga. 

De passivt aggressiva och de bara passiva

De passivt aggressiva och de bara passiva. 

The naked truth has an unmarked grave between the waves of your radio

Nu är den här, sista dagen innan julledigheten. Gårdagen inleddes lite sådär med att en i mitt team berättade att hen sökt nytt jobb och kommit så långt i processen att de nu tittade på referenser. Trist, men inte helt oväntat eftersom hen har aslångt till jobbet och är småbarnsförälder, så det var väl ändå bara en tidsfråga innan hen skulle börja titta sig omkring efter något som låg närmare. Blev uppringd av en HR-person och sa en massa snälla saker (som alla var 100 % sanna) och hoppas nu att hen får jobbet, för är den bollen väl satt i rullning så är det ju ändå bara en tidsfråga innan hen hittar något och hellre att det sker nu under lågsäsongen än att hen ska sluta och man ska börja rekrytera när det är som allra mest att göra (som fallet var med Jättebebiskollegan i somras). 

Var hos min sjukgymnast, förlåt fysioterapeut igår. Gick ju dit med två krämpor, dels min såkallade golfarmbåge och dels mina i mitt tycke stela knän. Armbågen har - peppar peppar - blivit lite bättre, tycker att jag nu kan göra vissa rörelser som tidigare gjorde ont men som nu inte längre gör det. Andra rörelser gör fortfarande ont, men fysioterapeuten varnade ju redan förra gången för att det skulle ta "minst 12 veckor" och jag är väl bara på vecka 4 så jag kör på med mitt rehabprogram och Rom byggdes ju inte på en dag osv. Det andra problemet är vi lite oense om, för fysioterapeuten tycker att jag har bra rörlighet,  "bättre än många andra" men då undrar jag lite vad han har för skröpliga personer som referensramar för jag kan ju varken sitta på knä eller sitta på huk som jag kunde göra innan jag fick artros. Klart jag fattar att man inte kan förvänta sig att ha en 25-årings fysik när man är 55 jordsnurr, men samtidigt kan man ju inte bara ge upp och sätta sig i en gungstol och börja virka. Det är ju ändå inga orimliga krav jag ställer, tycker jag. I alla fall så fick jag ju förra gången en stretchövning som jag skulle göra och den gjorde jag men då började jag få problem med att mitt högra knä började låsa sig. Inte när jag stretchade eller gick eller stod upp, utan när jag låg ner och skulle resa mig, då PANG så kändes det som att det satt ett stålband över knäskålen och ont som faan gjorde det när jag skulle försöka vricka loss mitt knä ur detta Satans grepp. Tyckte mig se ett samband, slutade med stretchen och låsningarna försvann, så det var väl något där som inte funkade som det skulle. Nu tyckte istället fysioterapeuten att jag skulle angripa problemet genom att börja träna med vikter, teorin var då att om knäna var vana vid att böjas med lite högre belastning så skulle det gå lättare att böja utan belastning sen. Jahapp, då testar vi väl det. Jag som annars skryter med att man absolut inte behöver en massa grejer för att träna hemma, det räcker så bra med den egna kroppsvikten och något gummiband, men nu står det plötsligt kettlebells och hantlar på inköpslistan. Måste se till att handla det snart, för det hade varit aspinsamt att komma typ i början av januari och verka vara urtypen för en som ska börja ett nytt liv efter nyår (och som sedan kroknar och återgår till soffläge cirka vecka 3). 

Idag väntar en lång dag där mötena krokar i varandra, hade egentligen tänkt jobba hemma i eftermiddag eftersom sista mötet inte är slut förrän klockan 16, men oklart om jag ens hinner hem tills när det börjar eftersom det har tryckts in en massa nya möten hela förmiddagen. AJA, den som lever får se. Nu ska jag välja julklapp, vi har fått ett presentkort på nån sån där gift card-sida från jobbet men det fanns över 2000 grejer att välja på så det kändes ju i det närmaste övermäktigt. I-landsproblemen radar verkligen upp sig här.   

You waltz right in the door, just like you've done before

Igår var en dag att bara ta sig igenom. Hade ju sovit extremt dåligt på natten, min chef (som är dansk)  skickade dryga sms och tackade för bronsmedaljen i handbolls-VM. Ja, det får man ju såklart unna honom (jag hade såklart gjort likadant), vad jag mer stör mig på är alla vetabästbabianer som i samma sekund som slutsignalen går börjar fylla alla kommentarsfält på Facebook med sina pissiga åsikter.  Såklart är det många som också skriver Bra kämpat! Tack för ett underhållande mästerskap! Nästa gång tar ni medalj! och liknande,  men det finns också ett antal medgångssupportrar, företrädesvis män har jag noterat, som sågar hela landslaget i allmänhet och Jamina Robets och Tomas Axnér i synnerhet. De är inte vatten värda, Jamina spelade ju som en kratta både i denna matchen och förra, vad är hon för lagkapten, vad har hon ens i landslaget att göra, vad hon är kass, hon borde ha bänkats för längesen, att ingen fattade det? Axnér borde ha gjort si, Axnér borde ha gjort så, Axnér borde ha låtit den eller den spela istället och alltså HERREGUD vad det finns många tangentbordscoacher och läktarspelare med facit i hand som tycker till  och vet allt där ute i stugorna. Det skulle aldrig falla mig in att lägga mig i en sådan diskussion för har man inte tappat tron på mänskligheten innan så lär man ju göra det då. Men det är ju skönt att höra att det finns folk som aldrig gör några misstag, aldrig har en dålig dag på jobbet och alltid vet vad man ska göra i extremt pressade lägen. 

Nu inför herrarnas EM i januari så har ju Andreas "Stycket" Nilsson tagits ut i truppen efter att ha varit petad i flera år. Och varenda gång Sverige har förlorat någonting tidigare så har alla kommentarsfält fyllts med kritik mot Glenn Solberg, vad väntar han sig när han tar med den och den i truppen, men inte Stycket som är världens bästa linjespelare, är han (Solberg) helt dum i huvudet, åk tillbaks till Norge. Jag tycker också att Stycket är en fantastisk spelare, men ALLT kan ju inte hänga på honom? Det gick ju dessutom att vinna EM-guld ändå?  

Jaja, det där hörde väl mer söndagen till. Igår var det eftersnack från julfesten i fikarummet på jobbet, de andra pratade om någonting som lät riktigt spektakulärt och jag frågade vad det var som hade hänt. Det skulle du ha vetat om du hade varit där, svarade en och jag skrattade för sådär kan man ju svara på skoj för att dryga sig, ungefär som när någon frågar Kan du hjälpa mig med...[insert: vad som helst]? och så svarar man nej i en lite försmädlig ton för att hålla den personen lite på halster i någon sekund eller så, men såklart säger man sen att man bara skämtade och så hjälper man till ändå. Men här kom det aldrig någon motsvarande utan dom bara fortsatte att pladdra på som om jag och min fråga inte fanns. Det irriterade mig lite, speciellt som personen som sa ovanstående är en sån som hela tiden tjatar om att alla ska vara med och ingen får exkluderas. Men det gäller tydligen inte när hen själv exkluderar dårå. Det var inte heller så att det som hänt (för såklart kunde jag ta reda på det på annat sätt) handlade om att någon gjort bort sig och att man av hänsyn till det ville hålla det till endast de som var på plats. Aja, folk är ju rent generellt idioter av stora mått, så inget nytt under solen här inte. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att hämta några burkar kolor och karameller som jag köpt för att stötta föreningen, tänkte att dom kan man ha till julklappsspelet om inte annat. Sen hem och ut med hundarna i skogen. Kom hem, gick ut för att titta till hönsen och då hade alla redan gått och lagt sig. Klockan var då 15.45. Men på fredag är det vintersolståndet, och SEN VÄNDER DET! 

Tränade ett pass tabata, men sedan gick ångan ur mig lite och det enda jag orkade göra var att sitta i soffan och spela Mahjong på telefonen. Iddes inte läsa eller sätta på tv:n eller passa på att göra något annat nu när man för en gångs skull var hemma en måndagskväll. Gick och lade mig vid 20-snåret och idag är jag hyfsat återställd. Dessutom återstår bara två arbetsdagar innan julledigheten börjar. Imorgon blir visserligen en helvetesdag, hade planerat att jobba hemma på eftermiddagen eftersom jag har ett sånt där drygt möte som börjar efter att jag har slutat, men sen kom vår tillsynsmyndighet och ville klämma in en avstämning innan jul och när tillsynsmyndigheten säger hoppa så säger jag: hur högt?  Så då är det inte säkert att jag hinner hem innan nästa möte börjar. Aja, det är ju ändå bara en dag och sen ska jag vara ledig i nästan tre veckor så det kan man väl uthärda.