Till stallet istället, v 47 2023, pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag och jag tyckte att hon kändes lite slö. Nu red jag ju ett rätt tufft pass med henne i måndags och i onsdags hade klubben lagt ut på Facebook att hon hade varit med på "skolhästutbildning", alltså när ridlärarna rider till och utbildar hästarna, så det kan ju vara att hon var lite trött och/eller hade lite träningsvärk. Gårdagens övning var: trava över bommar (ridlärare V älskar bommar) på kvartslinjen, sedan göra en 10-metersvolt, sedan rida ur volten och in i skänkelvikning på kort diagonal. Det var svårt, men inte omöjligt. Tycker ändå att Köttbullen har blivit lite mer välvilligt inställd till arbete rent generellt även om det såklart inte innebär att hon flyter iväg i sidvärtsrörelser av sig själv. Men det går att flytta henne några steg utan att det börjar ryka ur öronen på henne. Sen galopperade vi på en stor volt och jobbade med att ställa hästarna utåt, sedan rakställa och sedan förböja inåt. Det var BÅDE svårt, för Köttbullens hals är styv och kraftig och där finns mycket underhalsmuskler att sätta emot, samt fruktansvärt jobbigt eftersom Köttbullen sannerligen inte galopperar på framåt frivilligt och gör hon det så är det med höjt huvud och sänkt rygg och ingen som helst värdighet. Dressyrtränare M jag har ridit för då och då säger att det är bara att galoppera på och låta henne hitta sin egen balans så kommer formen, men ibland kan man ju tillåta sig att tvivla på det. Men hon (Köttbullen, inte dressyrtränare M) höll i alla fall igång galoppen väldigt bra för att vara henne, och ta mig FAN om det inte gick att jobba lite med den där tjocka cobnacken utan att hon bröt av till trav, vilket är hennes första reaktion så fort man försöker lirka lite med tygeln. Det går framåt! Nu vankas det BOOT CAMP i helgen och då blev jag tilldelad henne, sen ska jag ju även rida henne igen på måndag, så det blir några tuffa dagar för oss båda. Men kul! 

Well, you can't expect him to hang around all day, can you?

Igår var jag hos sjukgymnasten, fysioterapeuten eller vad det nu heter. Han vikarierade ju en gång för min artros-PT sommaren 2020 och såg då ut att vara ungefär nio år gammal. Det gjorde han fortfarande, så det kan vara så att det var jag som lärde honom ett och annat om ålderskrämpor istället för tvärtom, man vet aldrig. Hur som helst så fick jag lägga mig på rygg med benen i 90° vinkel och sen sträcka ut och böja och ha mig och sen sa han att han tyckte inte alls att jag var speciellt stel och orörlig, tvärtom var hans uppfattning att jag var rörligare än genomsnittet (vet nu inte om det var genomsnittet av folk i allmänhet eller genomsnittet av folk med knäproblem). Gud bevare mig för genomsnittet i så fall för han visade "om du hade varit stel så hade du bara kunnat böja hit" och det var inte mycket. Han trodde att problemet satt i själva leden även om jag tycker att det är i musklerna/senorna det tar emot, och då fanns det inte så mycket att göra mer än att bara hålla igång och träna på. Fick en tröst-stretchövning för framsida lår som jag ska göra dagligen, 3x1 minut per ben. Skriver tröst för jag tycker det är så deppigt att inte kunna göra något för att påverka sin situation. Jag vet inte vad jag ska tro om stretching heller, för en del säger att man måste stretcha och andra säger att det spelar ingen roll om man gör det eller ej och åter andra säger att det är helt meningslöst och nästan skadligt, så vad ska man tro? Jag är svindålig på att stretcha för dels är det tråkigt och dels gör det ont, men nu ska jag ge detta ett försök. Vet när jag började träna pilates för hundra år sedan, då var det en övning som gick ut på att man skulle stå upp och låta händerna glida nerför benen och i början var det helt omöjligt att nå ända ner till golvet med, men det gick ju faktiskt att öva upp. 
Sen gick vi över till att diskutera min himla arm. Han trodde inte alls som kiropraktorn att problemet satt på armbågens utsida utan att det var senfästena i armvecket som blivit överansträngda. Fick ett program för det också och det skulle ta "minst 12 veckor" innan man kunde räkna med någon förbättring. Jahapp, nä men hur skulle det se ut om något bara var lite enkelt och smidigt någon gång?

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass tabata plus vibrationsplatta, stretchade! Gick sedan till affären och hämtade ett paket, travade hem igen, åt kvällsmat. Sen kom min man hem och vi organiserade vår onsdagsfilmkväll med eld i kaminen, tända ljus och Harry Potter och de vises sten. Väldigt mysigt, fast minns inte att den var så himla LÅNG? Nu kom vi visserligen inte igång klockan 18 som planerat pga att min man inte kom hem förrän strax efter 18 och det skulle packas upp matvaror och kokas kaffe och poppas popcorn och hållas på medan vi pratade om vilka av skådespelarna som fortfarande levde. Kändes som att det bara är professor McGonagall kvar av dom vuxna nu, och det känns ju som att hon var jättegammal redan när filmen spelades in (googlade, hon är 88 år nu så ja, det är nog tyvärr bara en tidsfråga). Men ändå, jag tänker alltid att en film är cirka 90 minuter lång men den här var ju...en helkväll, kan man säga, i alla fall med våra mått mätt eftersom vi alltid strävar efter att vara i säng klockan 21 när det vankas jobb dagen därpå. 

Idag ska det jobbas, städas, ridas. Sen är det fredag och sen snart helg. Har fortfarande inte fått någon information om helgens BOOT CAMP, men hoppas det kommer under dagen. När vi anmälde oss i början av terminen så var det uttalat att det var ridlärare L som skulle ha den, men sedan gick hon lite hastigt och lustigt på föräldraledighet i september-ish och resten av terminen. Hon fick ju avbryta sin föräldraledighet i förtid i vintras när en annan ridlärare slutade hastigt och (inte så) lustigt, så det var väl inte mycket att säga om det. Men eftersom det inte har kommit någon information om BOOT CAMP:en så har vi börjat noja om "men tänk om hon har glömt bort det"? Fast avgiften lades på fakturan förra månaden så den biten har de i alla fall inte glömt. Aja, det löser sig såklart på något sätt. 

 

Takin' time to make time

Natten till igår sov jag som en kratta, av de gamla vanliga anledningarna: kom hem sent från stallet, duschade, gick och lade mig i vårt iskalla sovrum, min man var då fortfarande vaken och jag tänkte fåfängt att jag nog skulle hinna somna innan honom, tänkte sedan ännu mer fåfängt att jag nog ändå skulle kunna somna fastän han somnat och börjat snarka, kunde såklart inte det, ville inte heller gå och lägga mig i Flickrummet™ för där tänkte jag att det skulle vara ännu kallare eftersom det inte finns något element i det rummet (man ställer sig ju inte och börjar elda i kaminen klockan 22) och nu hade jag ändå lyckats jobba upp en viss värme (med hjälp av tre hundar) under täcket. Ja, så sömnen blev därefter, detvillsäga bristfällig. Så gårdagen var rätt seg, även om den inleddes med ett massivt vredesutbrott. Min dockningsstation till min jobbdator har nämligen en knapp som det börjar bli glapp i eller något, vet faktiskt inte vad det är men vissa dagar är det bara att trycka på ON och så lyser den upp och saker börjar jobba och så går jag in i vårt kombinerade kök/omklädningsrum/förråd/whatever och hänger in ytterkläderna och ställer in matlådan i kylskåpet och sätter på tevatten och går en runda och tänder i lokalerna och när jag kommer tillbaks är det bara att logga in och börja jobba. Andra dagar händer det absolut ingenting när jag trycker på samma ON-knapp på exakt samma sätt. Då får man börja dagen med att på ett mycket ovärdigt sätt försöka fjäska sig till maskinellt samarbete genom att dra ut sladdar, sätta i sladdar, trycka på lite olika sätt utan framgång för att sedan tappa humöret, svära högt, slå näven i bordet och vråla HELVETE (saker man kan unna sig när man är först på jobbet) och sen kanske den möjligen startar. Detta har nu ökat i frekvens från kanske en gång då och då till var och varannan dag, så nu har mailat supporten och bett om en ny dockningsstation ASAP för så här kan man ju inte ha det. Tills dess får väl datorn helt enkelt stå igång. 

Igår segade jag mig igenom jobbdagen, åkte hem, släppte ut hönsen, tog en promenad med hundarna medan jag pratade i telefon med min bror, kom hem igen, stängde in hönsen igen (de var ändå på väg att gå och lägga sig så det var egentligen bara för att inte hönsgården skulle stå öppen över natten), tränade ett pass pilates och sen låg jag i soffan och läste i en bok till kanske 19.30 då jag gick upp och lade mig i sängen och läste i en annan bok. Min man höll på med sin pianoläxa, han går någon slags onlinekurs. Tack och lov (för mig) är det elpiano och hörlurar så det är inget som stör. Det är värre när han får för sig att han ska bättre på sina banjo-skills, men det händer tack och lov inte så ofta. Banjo är ett akustiskt instrument som låter alldeles otroligt mycket och min mans repertoar av låtar är inte så stor, så allting låter exakt likadant. Hann i alla fall somna innan min man kom och lade sig, så nattsömnen blev ändå hyfsad. 

Idag ska jag besöka en sjukgymnast eller fysioterapeut eller vad det kan tänkas heta nuförtiden och förhoppningsvis få lite tips och tricks om hur man kan träna upp rörligheten när man är så stel i knäna som jag är. Det kanske inte går, men det kan ju vara värt ett försök. Läste för ett tag sedan om olika ålderstecken, det var väl lite löst baserat på den här japanska Locomo-metoden, ett var att man inte kunde använda trappor utan att hålla i räcket och ett annat var att man inte kunde stå upp och ta på sig ett par strumpor. Jag brukar alltid hålla i räcket när jag går i alla fall nerför en trappa, men det känns mer som ett inlärt beteende än ett faktiskt behov. Och jag brukar också sitta ner och ta på mig strumpor, men det är ju  snarare av lättja skulle jag säga. Nu har jag slutat att använda trappräcke och jag har också börjat stå upp och ta på mig strumpor. Det gäller att inte låta sig förfalla i onödan. 

Till stallet istället, v 47 2023, pt 1

Undrar vilken häst man får idag? skrev jag till min dotter igår eftermiddag och kände mig som om jag var tio år ungefär. När jag var i den åldern och gick på ridskola så fick man välja häst i den ordning man stod i kö (man stod inte i kön rent fysiskt utan man lade sitt lilla ridspö på golvet för att markera sin plats och sen gick man och pysslade med annat tills det var dags) till en lucka bakom vilken ridläraren satt och prickade av en, och minns jag inte helt fel så betalade man också. Gud vilket hästjobb (höhö) det måste ha varit att sköta bokföringen på den tiden, eller så kanske det inte var så noga? Vi bodde långt ifrån ridskolan och därför var jag alltid bland de sista som fick välja, så det var ytterst sällan jag fick rida de där populära hästarna (Grace!), men det var inte så många som gillade min älsklingshäst Nirvana, så det brukade lösa sig ändå. Minns det aldrig som att jag var  direkt missnöjd i alla fall. Ett sånt kösystem skulle aldrig funka idag för det är väl ingen som kan identifiera just sitt spö längre (utom möjligen jag som har ett svindyrt balanserat kolfiberspö men aldrig i helvete att jag skulle lägga det ifrån mig så att vem som helst skulle kunna plocka det till sig, hahaha). Men å andra sidan får vi heller aldrig välja hästar längre så det spelar ju ingen roll. 

Just nu finns det inte så många stora hästar i stallet och med undantag för Ettan så är det väl ingen som jag känner ÅH NEJ! för att rida. Tycker ju inte vi har någon kemi, men det är många som gillar henne så det är väl jag som är problemet. Men förrförra måndagen så sa ju ridlärare A något om att jag inte var van att rida så stora hästar som Trotjänarinnan, "men det ska vi ändra på" så jag var övertygad om att nu skulle  jag få någon riktig bjässe. På vägen till stallet så gick jag igenom de befintliga hästarna i huvudet, och av tio stycken så har jag i alla fall ridit sex (sju om man räknar en häst som jag satt på en gång när vi hade sitsträning) och med undantag för Ettan så tycker jag väl att jag klarar de flesta någorlunda hyfsat. Hoppades lite på Tösen eller till och med Travaren, men när jag kom så stod det Köttbullen! HURRA! kände jag och dansade en liten glädjedans i stallgången, helt värdigt för en ponnytjej på 55 jordsnurr. 

Gårdagens övning var att vi först skulle rida i sluta i trav på kort diagonal, därefter fatta galopp innan spåret och rida rakt fram i förvänd galopp. Det var inte det lättaste kan jag säga, men jag tycker Köttbullen skötte sig med beröm godkänt med tanke på att hon har sina issues med både ställning och galopp. Hon ställde igenom fint i båda varven, åstadkom något som åtminstone påminde om sluta och det blev förvänd galopp åtminstone några gånger. Tyckte också att hon hade ett för henne riktigt fint framåtläge när vi galopperade i uppvärmningen. DET GÅR FRAMÅT! Är så glad att jag ska rida henne två gånger i veckan några veckor nu! Hoppas såklart också på att få henne på den kommande helgens BOOT CAMP. 

Parasiten

Har läst Parasiten av Sofie Sarenbrandt, del arton miljoner i serien om Emma Sköld varav jag har läst alla och varit ganska trött på Emma och hennes förträfflighet ett bra tag, men kan tydligen ändå inte låta bli att fortsätta läsa om henne och det spottas ju ut nya fall och böcker i en stadig takt. Aja, Sofie Sarenbrandt har väl också en hyra att betala tänker jag. Detta är handligen:

Brända kvarlevor av en kropp hittas en varm sommardag på Drottningholm. Vid offret finns en dödslista. Kriminalinspektör Emma Sköld är det sista namnet av fem.

Parallellt med utredningen rullas ett tjugo år gammalt fall upp, där en mamma åkte till akuten med sitt spädbarn och hamnade i häktet. Vad har det förflutna med mordet att göra? Det är upp till Emma med kolleger att stoppa förövaren innan fler råkar illa ut. Och slutligen även hon själv. 

Det här var väl en ganska typisk Emma Sköld-deckare, rätt spännande där kapitlen växlar mellan olika karaktärer och ofta slutar med en liten cliffhanger, vilket skapar ett driv i berättelsen men också gör att det blir lite splittrat. Det är en helt okej story även om jag kunde räkna ut rätt snabbt vem Gustav var, och så småningom också vem som var mördaren (kanske inte lika snabbt men i alla fall snabbare än vad som avslöjades i boken, men det är ju kul att känna sig lite smart ibland. Den här boken får tre dödslistor av fem möjliga. 

Att gå hela varvet runt och uppfinna hjulet igen, typ

Att gå hela varvet runt och uppfinna hjulet igen, typ. 

Och då var det väl banne mig ny vecka och nya tag igen, för 47:e gången i år

Min jobbfredag avslutades med att jag fick ett meddelande från en person som leder ett projekt där jag är med på ett hörn där det stod You are a very vital part of this journey, I am so happy that we are on the same team och lite senare fick jag veta att jag var a very talented lady. Det lät ju fint, fast "lady" kändes ju...inte som att det var jag, utan mer kanske någon i det brittiska kungahuset. Men man får väl passa på att suga i sig när det serveras beröm, för det händer inte precis varje dag. 

Efter jobbet så åkte jag och handlade och sedan hem och ut med hundarna i regnet. Den skog som ligger närmast och där jag brukar gå på vardagarna kommer man till genom att gå över en äng där det också finns ett ganska djupt dike som man får ta sig över via en liten bro. Det djupa diket, där vattnet normalt sett rinner som en liten stilla å i botten, har på senare tid mer påmint om Göta kanal eftersom det har regnat så himla mycket, och nu räckte inte ens det till för att svälja undan all nederbörd utan hela ängen var översvämmad och liknade mest en liten sjö. Galet. Fick ta mig upp i skogen via landsvägen och en traktorväg lite längre bort. Tänkte på förra fredagen, när det kändes som att min tå höll på att lossna och hela tåleden var svullen och ömmade, hur jobbig och trist den promenaden var. Tån är fortfarande inte bra, men i alla fall betydligt bättre. Är inte helt smärtfri, men kan i alla fall gå normalt och med mitt vanliga klipp i steget istället för att plågat halta fram. Hoppas det försvinner snart för det här är inte roligt. 

Kom hem och var i alla fall nöjd med min promenad. Lagade fusk-indiskt till kvällsmat, detvillsäga Tikka Masala på burk som jag hällde över grönsaker och kyckling från Picadeli-disken. Tycker det är ett life hack värt att nämna, i princip noll procents ansträngning och tillsammans med ris och sallad räcker det till middag för två plus luncher både lördag och söndag. 

På lördagen sken solen från en molnfri himmel! Det var visserligen minusgrader, men inte ens det gjorde något för nu har det varit mulet och grått och regnat hundra dagar i rad känns det som. Och jag gillar visserligen höstrusk, men någon måtta kan det ju ändå vara. Tog med mig hundarna och gick en runda på 12 kilometer. Kom hem, städade i hönshuset, bar lite ved. Det är den där björkveden som vi bar in från grannarnas tomt i somras som nu har legat på ett ställe på vår tomt i väntan på att min arm ska bli bra så att den kan bäras vidare upp i vedbacken. Armen är fortfarande inte bra, men det verkar ju inte spela någon roll vad jag gör eller inte gör, så nu orkar jag inte se den där högen längre. Tänker att jag kan försöka beta av lite av den varje dag, då blir man ju förr eller senare klar. 

Gick in och gjorde en äppelkaka. Sen firade vi min man som fyller år som idag, men han fick välja om han ville bli firad i helgen eller på sin riktiga födelsedag och han valde helgen. Vi har ju sällan kalas i ordets rätta bemärkelse, oftast är det bara vi. Men det är ju inte det sämsta. Plus: man behöver inte hålla på och stimma och feja och hålla på innan och bli helt slut efteråt. 

Igår vaknade jag tidigt och kände mig energisk. Gick min vanliga söndagsmil, fixade lite i trädgården  och med veden och fick äntligen ner vitlöken i jorden. Gick in och tränade pilates, sedan åt vi lunch och sedan låg jag i soffan och läste tills det var dags att dra igång ATG Live för att se "min" galopphäst som startade årets sista lopp. Som han vann! Ledde från start till mål! Blev löjligt stolt, nästan som att jag själv hade något med det att göra. Hehe. Sedan var det dags för världscupen i hästhoppning där det bara var en svensk (Amanda Landeblad) med och en svår bana med bara åtta till omhoppning, men Amanda var en av dom! Inte illa av en världscupdebutant, även om det inte gick så bra i själva omhoppningen, men då blir man ju ändå som sämst åtta och det får man väl sannerligen anse som med beröm godkänt. 

Ja, det var väl helgen det. Då var det bara att spotta i nävarna och ta nya friska tag.