Lelo

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Lelo av Markus Grönholm. Vilken debut! stod det bland annat i recensionerna som jag läste och imponerades av. Detta är handlingen: 

Ett dygn efter att tolvåriga Lena Karlsmark sagt hej då till kompisarna i stallet har hon fortfarande inte kommit hem. Cykeln har hittats övergiven vid en vägren. Erik Eriksson, som leder spaningsarbetet vid Enköpingspolisen, misstänker att hon utsatts för brott. En välkänd pedofil har uppehållit sig vid stallet.
När Erik kopplas bort från fallet och diagnosticeras med hjärncancer kan han ändå inte släppa utredningen. Tiden är nu knapp i dubbel bemärkelse: Erik har själv bara några månader kvar att leva - och för varje timme minskar chansen att hitta flickan vid liv.

Alltså nää, kände jag ganska så omgående när jag började läsa den här boken. Gillade, till skillnad från alla recensenter, INTE språket, det var för mycket seg dialog som inte bidrog med speciellt mycket. Och sen gillar jag inte när man överanvänder radbrytning. Och redan inledningsvis, när polisen Erik och hans kollega "Musslan" är hemma hos den här pedofilen och denne spelar "Sex Noll Två" med KSMB och poliserna säger att han ska stänga av musiken och så står det någon om att den "tystnade mitt i refrängen" och om man kan sin KSMB (och det kan jag) så vet man att "Sex Noll Två" inte har någon refräng och det kanske inte var droppen som fick min bägare att rinna över, men många droppar små blir till slut en å av irritation och då slår jag ihop boken och lägger den till handlingarna. Mest var det för att jag tyckte det var en seg och trälig berättelse som inte kom någonvart och Erik Eriksson kändes som den trettonde tungsinta  och sletna polisen på dussinet och nä, det orkade jag inte med. Den här boken får en överkorsad DNA-analys av fem möjliga. 

Och så var det juli!

Jaha, då har officiellt mer än hälften av nådens år 2023 passerat utan att man riktigt har fattat hur det har gått till. Nyss var det vinter och så swoosh bara, så är det högsommar. Galet. 

Vad hände i helgen? Inte jättemycket. Min man pratade länge och väl om hur otroligt längesen det var vi gjorde "en roadtrip neråt Österlen" och var också snar att påpeka att Åka till Lantmännen räknas inte som en roadtrip som om han var beredd på att det skulle komma någon form av motargument från mitt håll. Satt och väntade på att han skulle komma med ett konkret förslag i stil med "ska vi inte sticka ner till [insert: valfri ort på Österlen] i helgen?" men det gjorde han inte och jag iddes inte vara projektledare även om det inte är sådär otroligt betungande att göra just "en roadtrip neråt Österlen", för det är ju bara att sätta sig i bilen och köra lite diffust dit näsan pekar och vara borta ett par tre timmar och sen kommer man hem igen. Men jag vet hur det brukar bli. Vi åker ner och det är i och för sig trevligt,  vi gillar att kolla på fina hus och gårdar och trevlig natur och av detta finns det ju mycket att skåda. Kanske hittar vi en loppis någonstans, kanske stannar vi och fikar någon annanstans, bra skit alltihop men sen kommer man hem och är helt trött och så blir det inget mer vettigt gjort den dagen. Faktiskt är det nästan onaturligt att bli så trött av att bara färdas, men sån är jag. 

I lördags var jag iväg och tränade viltspår, faktiskt var det lite svalare! Alla gånger hittills har det varit tokvarmt, men nu kunde man sitta och njuta av känslan av att småhuttra när vinden låg på, lite normal svensk sommarfeeling med andra ord. Som man har längtat. Spårningen gick jättebra för nästan alla, och nästa lördag är det spårprov. Det diskuterades en hel del om det var bra att det hade gått bra på den såkallade generalrepetitionen eller inte, för det påstås ju att om det går dåligt på generalrepetitionen så ska det (nästan per automatik?) gå bra på provet/tävlingen/premiären eller vad det nu är som man ska ta sig för som inkluderar någon form av tävlings- eller premiärnerver. Jag kan ju tycka att det är skönt att ha den bra känslan och självförtroendet som den bra generalrepetitionen ger, sen finns det ju alltid saker man inte kan påverka och dom är ju vad dom är. Å andra sidan har jag varit med om generalrepetitioner som gått åt skogen och så har man gått in med en känsla av skitsamma hur det går, det kan inte bli värre liksom, och så har det plötsligt gått rätt så bra. Men vad som är orsak och verkan eller rena slumpen är ju rätt svårt att säga. 

Åkte hem, grejade lite i trädgården, läste och latade mig resten av dagen. Efter alla dessa dagar av stekande sol och blå himmel när man ändå känner lite piskan att passa på att vara utomhus och fixa saker eller åtminstone inte sitta inne och hänga i det fina vädret som det hette när man var barn, så kändes det som att man kunde ta sig en lördagseftermiddag på soffan med gott samvete. Tyckte eftermiddagen var alldeles otroligt lång, men det visade sig att det var min klocka som hade stannat. Såklart hade den ett sånt där litet löjligt specialbatteri som man inte kan köpa i normala affärer, men ska ju till Specsavers på torsdag och hämta nya glasögon och linser, så då får jag väl försöka ta mig även till Clas Ohlsson eller var de nu kan tänkas ha den här typen av batteri.  

Hundarna har varit lite halvkassa i magen, trodde först att det var något de hade ätit i trädgården för i alla fall Remus är väldigt intresserad av att tugga i sig halvmogna krusbärskart direkt från busken, men det kan ju vara någon form av magsjuka också. Remus och Tage var lite halvdåliga torsdag/fredag, okej i lördags men igår morse var det Labans tur och tyvärr blev det bajsfest på hallmattan för det var ingen som hörde att han behövde gå ut, alternativt att han inget sa om det. Jag hade varit uppe vid fyratiden och gett dom mat och varit ute och kissat med dom och sen somnade vi alla om, men vid halv sju skulle min man gå på toa och möttes då av detta omysiga. SHIT HAPPENS, så att säga. De är i alla fall pigga och vid gott mod så förhoppningsvis är det bara något tillfälligt och övergående. 

Det regnade (hurra!) och jag tog på mig regnkappa och gick ut med hundarna. Regnkappan var kanske det mest onödiga plagg som någonsin burits där och då, för efter några hundra meter så slutade det regna och solen började jobba och det var som att vandra i en ångbastu. Vi kämpade oss runt vår söndagsmil på den kuperade motionsslingan, det var svettigt och jobbigt. Kom hem och sen började det regna i mängder, det till och med haglade en kort stund. Så det blev ytterligare en eftermiddag på soffan, hehe. Vi spelade på trav, det gick såklart åt skogen men kul att se för det var kallblod och det är ju ändå maffiga hästar! Ja, sen hände det väl inte speciellt mycket mer. Vi kollade klart så sista avsnittet av sista säsongen av Lilyhammer, så nu måste vi hitta en annan gemensam serie att följa. Svårt för vi har ganska olika smak. Funderar på House of cards, men tycker det känns lite mastigt. Aja, vi får väl ge den en chans. 

Idag har jag cyklat till jobbet, guldstjärna till mig. Hade egentligen tänkt börja med mitt cykla-en-dag-i-veckan för längesen, men det var en lång och kall vår, och cykla tre mil i minusgrader är inte jättekul.  Sen blev det ju väldigt varmt, så jag ska inte skylla på vädret utan det blev bara inte av. Men nu så! Det var dock inte den bästa dagen att börja på, för jag ska in till stan och fixa nytt pass på förmiddagen och i eftermiddag har jag ett möte rätt sent, vilket jag hade glömt, men det innebär att jag kommer att komma hem svinsent eftersom det ändå tar nästan 1½ timme att trampa de där tre milen på sin elektriska stålspringare. Men det  är ju helt enkelt bara att gilla läget. 

Levande och döda

Har läst Levande och döda av Christoffer Carlsson. Den hänger lite löst ihop med Järtecken och Brinn mig en sol, som jag har läst och gillat. Detta är handlingen: 

Det var någon som ville ta död på pojkarna från Skavböke. Så sa man i trakten, efteråt.

1990-talet går mot sitt slut och en grupp pojkar är på väg att ta klivet ut i vuxenlivet. Men så inträffar någonting, och en av dem bestämmer sig för att lämna bygden, en annan hittas ihjälslagen och snart mister ännu en livet. Poliserna som försöker förstå hur allting hänger ihop återvänder ständigt till två namn: Sander Eriksson och Killian Persson.

En het julidag mer än tjugo år senare sker ett nytt mord och återigen har det blivit farligt därute i Skavböke. Porten mellan de levande och döda har öppnats.

Jag tyckte den här boken började jättejättebra, men sen vet jag inte, jag gillar det långsamma tempot men det blev lite för segt och tuggigt, plus lite för många karaktärer att hålla ordning på. Absolut bra och läsvärd, men kanske lite lite svagare än de andra böckerna i den här sviten. Den får tre spadar av fem möjliga. 

Running over the same old ground

Lika trött på kylan som jag var i våras, lika trött på värmen är jag nu. Eller, på ett sätt är det ju lite skönt det här med att bara hoppa i shorts och t-shirt och sen är man redo att ge sig av, istället för att hålla på och palta på sig kläder i lager på lager på lager och sen ändå frysa röven av sig så fort man inte direkt är i rörelse. Men allting blir så jobbigt. Igår skulle jag och min kollega Stefan inventera en del av vårt färdigvarulager (som är utomhus), det tog kanske en timme men efteråt kändes det som att vi hade hållit på med det hela dagen. Solen bara stekte och det var ingen skugga någonstans. Kom hem och gick en runda i skogen med hundarna. Där var det förvisso skugga, men svetten rann, flugorna surrade runt huvudet och det var inte behagligt någonstans alls. Kom hem igen, helt slut fastän vi kanske bara hade gått 4 kilometer eller så. Städade i en motvillig timme, sen kom min man hem och vi började diskutera en sak där jag sa,  och inte på något vis otrevligt, att jag inte förstod hur han tänkte i den specifika frågan vi diskuterade, och direkt tog han det som kritik och fick alla taggarna utåt och så blev det dålig stämning. Det kan fan inte vara värmens fel utan måste ha med Lättkränkta Vita Män™ att göra. Sen gonade han förvisso till sig, men ändå. 

Tränade pilates en timme, vattnade höns och tomater, sen var jag slut som artist. Satt i soffan med tvärdrag och läste, det var skönt men eftersom jag låg kraftigt minus på sömnkontot så orkade jag inte göra det heller så länge. Gick och lade mig, men då var det ett himla hallå på grannarna. För några år sen fick vi ju nya grannar istället för det ondskefulla paret Katla och Tengil. De nya är ett äldre par och de är verkligen jättejättegulliga och trevliga på alla vis. De har en liten hund som vaktar och skäller ganska mycket, men det stör mig inte och eftersom vi har vårt inhägnade trädgårdsland vid deras tomtgräns så får våra hundar och deras hundar aldrig någon direkt närkontakt. Klart jag kan få mig en utskällning (av hunden då) när jag tassar omkring bland mina odlingar och han tycker att jag inkräktar på det som han ser som sitt revir, men som sagt, det är inget som stör eller irriterar mig. De, grannarna alltså, har också ofta barnbarn på besök och det stör mig inte heller, tycker det är mysigt när barn springer omkring och leker och härjar istället för att sitta med näsan över en skärm. MEN IGÅR KVÄLL! Vårt sovrumsfönster vetter åt det hållet och det var barn som skrek och tjoade och levde om som om det inte fanns någon morgondag, och hunden skällde stup i kvarten och då skulle någon tysta den genom att klappa händerna (vilket inte fungerade) och då hojtade de åt den att den skulle vara tyst (vilket inte heller fungerade) och så började andra hundar att skälla och det var helt enkelt ett djävla hallå. Och som sagt VARMT, det var väl egentligen mest det. Har egentligen inget emot att ligga i sängen med öppet fönster och lyssna på ljuden från folk utanför, men igår var det faktiskt lite störigt. Fast mest var det nog värmen ändå. Nä, nu kan det gott få bli lite svalare tycker jag. 

Aja, nu ligger det bara åtta timmar mellan mig och helgen, så det är väl lika bra att sätta igång med dagens vedermödor. 

En torsdag ligger framför mig

Avverkade en rätt seg dag på jobbet. Hade ont i huvudet, inte jättejättemycket men tillräckligt för att det allt skulle kännas väldigt jobbigt. Hoppas det blir bättre när jag får mina nya linser/glasögon nästa vecka. Tog mig igenom dagen, åkte hem, köpte jordgubbar på vägen. Klev in genom dörren och körde ett pass tabata direkt och 40 minuter senare hade huvudvärken försvunnit, skönt. Släpade med mig hundarna ut på promenad, det var mindre skönt. Varmt, kvavt, klibbigt, flugor surrade, allt gick i ultrarapid och benen kändes som bly. Det var varken avkopplande eller vederkvickande utan verkligen BARA jobbigt. Men det blev av. 

Tog sedan tag i fortsättningen på tråket "flytta om böckerna i bokhyllan". Tog en evighet och var asjobbigt (det där med bokhyllor från golv till tak har sina sidor, åtminstone när man ska komma åt de översta) men till slut blev jag i alla fall KLAR! Då var klockan omkring 19.00 och jag var trött, svettig, dammig, hungrig och väldigt glad över det nya prydligare och luftigare resultatet samt att jag nu inte behöver göra detta på ett antal år, utgår jag från åtminstone. Åt kvällsmat och spelade lite mahjong solitaire på mobilen, det var väl ungefär allt jag orkade med. 

Gick och lade mig, somnade, väcktes klockan 23 av att Remus hade lite ont i magen och ville gå ut och sedan var det LÖGN att somna om. För mig alltså, alla andra sov som stockar, men jag låg och snurrade och det var för varmt, det var för trångt, jag tyckte jag fick ont i ryggen hur jag än låg, det var grusigt i sängen (och säkert hade en del av dammet från bokhyllorna hamnat där också), min man snarkade, etc. Vågade inte gå och lägga mig i Flickrummet™ heller ifall Remus skulle behöva gå ut fler gånger (vilket med facit i hand visade sig inte behövas), för min man, som ju skulle kunna sova sig igenom ett världskrig, vaknar inte av såna saker som att en hund  hoppar ner från sängen eller står vid ytterdörren och gnyr, och det är jag inte hundra på att jag heller skulle göra om jag låg i ett annat rum med stängd dörr. Säker ska man såklart inte vara.  

Så idag är det en dag som inleds med ett stort minus på sömnkontot. Tur i alla fall att jag har det hyfsat luftigt i kalendern idag, inga möten, bara egenarbete och med deadlines som fortfarande ligger ganska långt bort. Efter jobbet ska jag hem och städa. Just nu är det väl bara bokhyllorna som är fina, allt annat känns som KAOZ och man vill ju gå in i helgen med en känsla av sinnesro, inte att man bor på en soptipp. 

För ett tag sedan började min skärm på jobbet att krångla. Först den ena, sen den andra, sen båda svartnade och dog utan föregående varning, för att sedan lika oförklarigt kunna återuppstå från de döda och börja leverera igen. Misstänkte något slags glapp men känns också konstigt att BÅDA skulle börja glappa samtidigt. Å andra sidan så har åtminstone min ena skärm ett antal år på nacken, den andra är rätt så ny. Mailade vår support och informerade om att den ena skärmen höll på att lämna jordelivet, fick till svar att supporten beställt inte bara en utan två nya skärmar till mig.

De kom för några veckor sedan. Och sedan dess har de befintliga skärmarna uppfört sig EXEMPLARISKT. Inte en flimring ens en gång. De nya står ouppackade i sina emballage och inväntar bättre (eller sämre, beroende på hur man ser det) tider. Har nu det jag misstänker är Sveriges dyraste fotpall, men någon ska ju ha det. 

Imorgon ska jag på thaimassage. Önskar att man kunde säga thaimassage utan att det kändes som att man ägnade sig åt snusk? men det verkar svårt. I alla fall. Kanske omkring...2014? så började jag gå till en jag kallade för Stålnypan, hon var verkligen superduktig och man kände sig så himla ompysslad och omhuldad som om man låg i en livmoder. Men hon upphörde tyvärr med sin verksamhet, misstänker att hon helt enkelt blev dumpad och utbytt mot en yngre förmåga*.  Hittade en annan som var nästan lika bra och gick där några år, sedan försvann hon till Thailand och det var krångel med visum och sen blev det ju pandemi och grejer. Men nu är hon tillbaka och back in business igen fast på ett nytt ställe, hoppas det är lika gött som jag minns det.

* Grundar denna misstanke på att salongen låg hemma i en privatbostad där det på folkbokföringsadressen bor en karl i min ålder, och Stålnypan var nog också i min ålder. Sedan försvann hon som sagt, men ett par år senare öppnade salongen igen med en ny, betydligt yngre thailändska, men samma karl bor fortfarande där. 

The evil song you sing inside your brain

Igår var det en lite svalare dag, skönt efter så många dagar med stekande sol och blå himmel. Men det var väl bara igår det, nu ska det bli varmare igen. 

Efter jobbet tog jag mig till fältet en bit härifrån, där jag ofta sprang (eller för den delen promenerade) förr när jag bodde i stan. Körde 40 minuters intervallträning och det kändes kanon. Eller, det var ju såklart jobbigt men det var ju meningen. Har fuskat lite med upptrappningen, egentligen "borde" jag nog vara på 25 sekunder löpning, 35 sekunder gång i 20 minuter om jag skulle följa det strikta schema som jag satte upp då i februari-mars eller när det nu var jag började med detta. Tror jag körde 25/35 en eller två gånger, sen ökade jag till 30/30 och sedan dess har jag ökat den totala träningstiden från 20 till 40 minuter. Men, peppar peppar, DET GÅR BRA. Kroppen håller, eller har gjort det hittills i alla fall, så nu ska jag se till att hålla det här upplägget (30/30 i 40 minuter) ett tag och inte gå bananas och bara öka allt. Är så nöjd, så nöjd. Har svårt att få till den där speciella endorfinkicken som löpningen ger på annat sätt, och som jag har saknat den.  

Åkte hem och tränade pilates i nästan en timme innan jag tog itu med dagens tråk: flytta om böckerna i bokhyllan i sovrummet. Tänkte naivt och aningslöst att det nog inte skulle ta mer än någon timme, men efter 1½ timme hade jag kanske kommit...en fjärdedel? Har tre Ivarhyllor som går från golv till tak i sovrummet, plus en smal Ivarhylla som bara innehåller Stephen Kingböcker men den var inte berörd av detta. Min plan var nu att frigöra de två understa hyllorna i en av de tre Ivarhyllorna. På den ena finns lite oorganiserat "böcker som jag köpt på loppis men inte läst än och inte vet om de är något att ha" och på den andra finns hela min samling av Alfred Hitchcock och Tre Deckare-böcker som jag ALDRIG NÅGONSIN kommer att göra mig av med. De här böckerna har jag läst om och om igen som barn, kanske inte lika ofta som Britta och Silver, Annika, Jill och de andra hästböckerna (som jag också har kvar och som jag ALDRIG NÅGONSIN kommer att göra mig av med), men de har berett mig mycket nöje när jag var barn. Minns känslan när det var jul eller födelsedag och man fick en ny Tre Deckare och man var ledig (jag fyller år på sommaren) och hade så mycket härlig läsning framför sig. AAAH. Funderar på att läsa-om hela serien, det kan ju inte ta så värst lång tid även om det är 50 böcker (jag räknade dom igår). Blir kanske ett sommarprojekt?

Nu kånkade jag i alla fall ut de Tre Deckarna till en annan Ivar-hylla, nämligen den som står i hallen och där jag bland annat har alla mina hästböcker och andra barn- och ungdomsböcker som betytt mycket för mig och som jag lite då och då hittar på loppis och bär hem i triumf. Det är väl där de Tre Deckarna hör hemma, har jag känt ett tag, så nu fick dom en egen hylla att ståta på. Beredde plats där för rätt längesen, när vi fixade i ordning i Pojk- respektive Flickrummet™ och jag i samband med det rensade ut en hel del böcker, så det var enkelt och snabbt avklarat. Sen började jag sortera böckerna på den där hyllan näst längst ner i sovrummet, den med böcker som jag köpt på loppis men av någon anledning inte läst och som inte heller hamnat på sin rätta plats i bokstavsordningsystemet som jag har i mina hyllor (p g a att det inte funnits plats), samt påbörja Den Stora Omflyttningen, vilket såklart tog evigheter och herregud vad dammigt det var. Fick lämna allt i ett mindre kaos när det började närma sig läggdags, men nu är detta tråkprojekt åtminstone påbörjat, vilket inte var en dag för tidigt om man säger så, har känt att det varit dags både länge och väl och det kommer att bli kanon när det väl är klart. 

Idag ska det jobbas, promeneras och tränas tabata, sen återstår resten av hyllorna, eller i alla fall så långt jag orkar/hinner med utan att nattsömnen ska bli lidande, hehe. Nästa vecka ska jag förhoppningsvis hämta ut mina nya linser och glasögon, det ser jag fram mot för jag tycker att jag börjar bli trött i ögonen och få lite ont i huvudet bara efter några timmars jobb och det är ju allmänt träligt. Häromdagen trodde jag också att jag höll på att bli förkyld för jag tyckte jag kände mig lite raspig i halsen, men sen kom jag på att det var för att min man påstod att Kenta hade sjungit Just idag är jag stark i Melodifestivalen och det vet ju varenda människa att den låten han ställde upp med heter Utan att fråga, och för att bevisa det så sjöng jag den (eller i alla fall en del av den, kan inte hela texten) och härmade Kentas röst, plus slängde in en del Kenta-citat främst från Det sociala arvet och det tar på stämbanden. Do not try this at home. 

Show me slowly what I only know the limits of

Igår var det 28 grader varmt när jag körde hem från jobbet, det är ju i det närmaste omänskligt, i alla fall i min värld. Svängde inom Erikshjälpen på hemvägen och dumpade mitt utsorterade junk som förhoppningsvis ska komma andra till nytta. 

Kvavt och äckligt var det, satte upp fönstren på tvärdrag och körde ett pass tabata så att svetten skvätte. Hundarna hade varit ute i trädgården en stund och låg som utslagna sillar och det är ju förbjudet med djurplågeri och jag kände verkligen inte för att släpa ut dom på promenad. Människo/självplågeri är ju däremot lagligt så jag knatade iväg med  siktet inställt på biblioteket för att lämna och hämta böcker, därifrån vidare till affären för att hämta ett paket och sen hem igen. Gjorde en stor smoothie för min man hade råkat köpa yoghurt med 0,1 % fett och den är alldeles för blaskig att äta till frukost, tycker jag, men som bas till smoothie gjorde den sig utmärkt. Bredde med sorg i hjärtat det som kan vara mina sista knäckebrödsmackor med Philadelphiaost, för de som äger Philadelphia (färskostföretaget alltså, inte staden) är ju tydligen insyltade i Ryssland och Putin och det vill man ju inte gynna om man kan undvika. Synd, för det är så G-O-T-T, och tro inte att snåla jag inte har provat billigare alternativ till färskost för det har jag, men tycker inte de är lika goda, krämiga, härliga. Men man får ju dra gränsen någonstans. 

Sen kom min man hem och påstod (alltså inte att han stövlade in genom dörren och bara annonserade detta som att det var en riksnyhet, men ni fattar) att en bekant till honom, som bor utanför Göteborg och som han hade pratat i telefon med, hade sagt att vi bara hade tre kilometer till havet fågelvägen. Jag, som promenerat närområdet dagligen och stundligen i tretton års tid och vet exakt hur långt man kommer på tre kilometer oavsett riktning och inte fan är det till havet, dementerade detta och menade på att det snarare är 8-9 kilometer dit. Men nähä, tydligen vägde denna bekants ord tungt. Jamen fågelvägen! sa min man i en ton som att jag inte visste vad det var och jag fick kontra med att ta fram en karta och bevisa att jag hade rätt. För det hade jag ju såklart, men det satt tydligen långt inne att erkänna att en (för mig) random snubbe från Göteborg uppenbarligen stod helt främmande inför begreppet "skala". 

Sen kom äntligen regnet! Lite åska också, men inte alls i den omfattning som SMHI hade varnat för, i alla fall inte häromkring. Men vad härligt med ett sånt där stillsamt varmt sommarregn efter alla dessa dagar av stekande sol. Var ute med hundarna i trädgården efter att de hade fått sin kvällsmat och inte ens regnhataren Remus, som brukar borra ner alla fyra tassarna i hallmattan så fort han ser att det är blött på yttertrappan hade något att invända utan strosade omkring och ägnade sig åt något grävprojekt istället för att stå vid grinden och se ynklig ut som han brukar göra. 

Gick sedan in och började kolla på Länge leve bonusfamiljen på SVT Play, filmen alltså som är en fortsättning på serien, tyckte den var till lika delar underhållande och irriterande. Tycker att det får väl finnas en djävla gräns för hur vimsig/spontan/impulsstyrd respektive förstående/förlåtande/kärleksfull som Lisa respektive Patrik kan vara, men ja, det ska väl till ytterligheter för att det ska bli något driv i berättelsen, men jag blir GALEN när hon Lisa bara liksom springer på alla bollar utan någon som helst konsekvenstänk, dom kan väl snacka ihop sig lite så de håller en enad front inför barnen kan jag väl tycka (som om det vore på riktigt, haha). Gillar Christer Lindarws och Marianne Mörcks karaktärer mest, men de var ju tyvärr inte med sådär jättemycket i den här filmen. Orkade inte se klart hela, så jag gick och la mig och kollade på Hem till byn i telefonen istället. Har nu tyvärr kommit till den enda delen av hela den här mästerliga produktionen som jag tycker är rätt tråkig och som inte direkt tillför berättelsen någonting, när Lars-Erik åker omkring i Norge och lyssnar på Leonard Cohen i  vad som känns som alldeles för många avsnitt. 

Idag är det lite svalare och mulet, enligt väderprognosen ska det komma lite mer regn de kommande dagarna, hoppas verkligen på det. Svårt att fatta att det fortfarande bara är juni, det känns som att det varit högsommar länge. Idag ska jag köra intervallträning efter jobbet och sedan - om jag ids - flytta om böcker i min bokhylla för jag har köpt på mig pocketutgåvor av Elly Griffiths och Cara Hunter och nu har det blivit för trångt på G och H-hyllorna. Den som lever får se om det blir av.