Staying alive

Igår var en seeeeeg dag. Tyckte ingenting var speciellt roligt, irriterade mig på vissa kollegors, tycker jag, oengagemang i vissa frågor i allmänhet, och på att vissa, en specifik kollega i synnerhet, inte bara kan sköta sitt djävla jobb och hålla käften, utan att det måste suckas och klagas och påtalas hur mycket hen har att göra och finns det verkligen ingen som kan hjälpa hen med detta? ungefär som att alla andra mest satt och rullade tummarna och undrade hur de skulle få dagen att gå. Blir så djävla provocerad av sånt, men ibland är det väl bättre att bita ihop och själv hålla käften tänker jag.

Åkte hem och var så sjukt trött att det nästan var obehagligt att köra bil. Planen var: promenera, träna, städa, gå och lägga mig tidigt. Jag hade bilradions bluetooth-funktion igång och lyssnade på en podd, plötsligt stod det i displayen att min bror ringde och så kunde jag svara genom att trycka på touchscreenen. Så djävla mycket framtid, va? Sen var det mindre framtid och mer medeltid när jag kommit hem, stängt av motorn, gått ur och låst bilen och min bror så att säga fortfarande var kvar på bilradion och jag inte fattade hur jag skulle göra för att stänga av bilradion och få över samtalet till telefonen. Slutade med att jag fick lägga på och ringa upp igen. Modernt. 

Gick en runda på 5 km med hundarna medan jag fortsatte prata i telefon, det var otroligt varmt och eftersom det regnat på natten/morgonen så var det också klibbigt och på gränsen till äckligt, svetten rann och man fick en föraning om kvava högsommardagar med inslag av åska. Kom hem, rev av ett pass tabata och sen orkade jag inte göra mer än att gå ut och mata hönsen. Städningen fick vänta tills som idag då, och istället gick jag och lade mig vid 20.30-ish. Problemet med att gå och lägga sig för tidigt är att man, eller åtminstone jag då, vaknar efter bara ett par timmar och sen är det lögn att somna om. Mycket riktigt var jag klarvaken mellan 23.30 och 00.30-ish, sedan vaknade jag 03.45 av att Laban började vrålskälla på något, oklart vad. Sen var det ju inte ens lönt att försöka somna om. 

Idag ska jag jobba med en av mina absoluta favoritkollegor, men med ett ärende som är alldeles otroligt tungt, mastigt, tråkigt och jobbigt. Det är inte ens mitt ansvarsområde, men favoritkollegan har bett mig att stötta upp lite eftersom ovan nämnda kollega aldrig "hinner med". Hämnden avseende detta kommer att komma, på ett eller annat vis.  

Ikväll är det i alla fall ridning. Vi ska ha vikarie men det blir säkert bra eftersom det är dressyr och dressyr är ju alltid kul. Och sen är det fredag och snart helg och då börjar - har jag äntligen fått besked om - lyxkursen i viltspår. Ska bli så kul! Nu ska jag bara beta mig igenom den här tråkdagen också, sen är jag nog på banan igen. 

Lite av varje

Igår var jag trött p g a att jag kom hem sent från stallet på måndagen och var som vanligt för mycket uppe i varv för att bara lägga huvudet på kudden och somna. Det är tråkigt att terminen snart är slut, men det ska bli skönt att i alla fall rent teoretiskt slippa de där sömnbriststisdagarna. Ibland får jag reklam för någon slags små godisbjörnar som innehåller melatonin och som (enligt reklamen dårå) ska göra att man somnar snabbt och sover som en stock, men jag är inte mycket för sånt. En gång i tiden för hundra år sen fick jag det antidepressiva läkemedlet Tryptizol utskrivet för min värk som gjorde att jag hade svårt att sova, och visst sov jag som en liten kattunge, men jag gick också omkring som en zombie halva dagarna och det var det fan inte värt så jag lade ner det experimentet efter kanske ett halvår. Trappade ut enligt konstens alla regler men det var också en djävla process, trots den låga dosen. Fick kanske max en tiondel av den dos som hade ångestdämpande och antidepressiv effekt, men blev så sjukt trött av det så de som fick/får tio gånger starkare måste ju ha legat som klubbade oxar? Men då är man ju å andra sidan inte heller så deprimerad tänker jag. Nu är väl inte melatonin riiiiiktigt samma sak som tricycliska antidepressiva medel, men jag är ändå skeptisk till att mixtra med sömnen. Får bita ihop och ta en kopp kaffe istället. 

Hade bokat in en vindejt med Jenny igår eftermiddag. Kom hem, gick ut med hundarna och hann sedan precis ta en perfekt avvägd powernap innan det var dags att sätta sig på bussen in till stan igen för att möta upp Jenny. Sen blev det vin och så fick prat- och skrattmusklerna jobba som alltid när vi ses. Kom hem vid 22 (!), tog en snabb dusch och såg fram mot en god natts sömn. Gick och lade mig direkt i mitt Flickrum™ eftersom min man redan somnat och snarkade, låg där och lyssnade på regnet (hurra!) som smattrade trivsamt mot plåttaket på den lilla kupan och mådde i stora drag som en prinsessa, men somna kunde jag inte, kanske av följande anledningar:
1. När jag skulle åka in till stan så tog jag med mig mina relativt nya bluetooth-in-ear-hörlurar så att jag skulle kunna lyssna på lite musik på bussen. Sen var Jennys tåg försenat så jag tog en promenad runt stan under tiden. Sen när jag kom till stationen för att möta upp det försenade tåget så var själva etuiet till hörlurarna, som legat i fickan, borta, och med det också möjligheten att ladda hörlurarna (om det inte finns något smart trix att göra det på något annat sätt?), vilket irriterade mig sjukt mycket för jag är minsann alltid så HIMLA noga med att stänga fickor och i största allmänhet ha koll på var jag har mina grejer, jag är inte en person som tappar bort saker helt enkelt. Men ingen regel utan undantag tydligen. Nu hade jag  väl inte gett mer än kanske 299 kronor för de här no-name-hörlurarna men det är inte pengarna, det är principen som det så vackert heter. 
2. För ett tag sen var det ju lite föreningslivsdrama i stallet, och som en konsekvens av det slutade ju vår förra ridlärare lite hastigt och lustigt. Har inte riktigt fattat vad allt handlar om, plötsligt gapades det om mobbing hit och dit och det är ju såklart allvarligt. Någon gång i höstas gjordes ett mailutskick där budskapet var att i vår ridklubb följer vi utbildningsskalan (för den  eventuellt oinvigde: sex steg som är riktlinjer för utbildning av både häst och ryttare och beskrivs som takt, lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning och samling) och det är instruktören som avgör när det är dags för en elev att gå vidare med nästa steg, minns inte exakt för jag tyckte inte det var något som berörde mig direkt, men som jag och min dotter sa, det var säkert på förekommen anledning. Begreppet ponnyföräldrar är ju inget nytt om man säger så, det finns ju säkert motsvarigheter i andra sporter också, med föräldrar som lägger sig i och tycker en massa på ett mindre trevligt sätt, utan att för den sakens skull ha täckning på kunskapskontot om man säger så. Nu har jag inte hela bilden, men som jag har fattat det så var det tydligen ett gäng sådana föräldrar som väl tyckte att det hände för lite med deras barns ridning, och ville att deras barn skulle få byta till en bättre grupp eller nåt i den stilen, och så fick de inte det med motiveringen att man följde utbildningsskalan och så vidare, och sen var det väl någon som blev kränkt för varför fick Lisa men inte Pelle byta grupp, och tyckte det var mobbing. Sen slutade vår (numera fd) ridlärare med dunder och brak precis innan jul, och det ställde ju till det en del men inte så att vi ridande blev drabbade, det tyckte åtminstone inte jag att vi blev. Inför årsmötet var det några (dock inte jag, men min dotter) som fick meddelanden från något anonymt konto på Instagram (av alla ställen) där budskapet var att nu var de trötta på "ledningen" och att ridskolechefen och styrelsen uppmuntrade "mobbingkultur", och den/de som stod bakom detta uppmanade alla att komma till årsmötet och rösta ner valberedningens förslag till styrelse till förmån för en alternativ sådan. En kupp alltså, men den blev det ingenting med och sen rann det där pratet om mobbing lite ut i sanden, eller i alla fall hörde inte jag något mer om det, utan verksamheten puttrade på i godan ro. Hästarna har det bra, det är ordning och reda och rent och snyggt och folk man möter hälsar och är allmäntrevliga. Sen kanske det händer/har hänt en massa grejer behind the scenes, men det är ju inget som jag som vanlig dödlig har märkt av. 

Fd ridläraren som slutade har en egen verksamhet och har haft lite olika typer av aktiviteter, helgläger och liknande som hon gjort reklam för på sina sociala medier, och en hel del av hennes "gamla" elever har varit där nu i vår och det är väl egentligen inte konstigare än att man åker iväg på turridning, som vi i Bästa Måndaggruppen™ gjorde förra sommaren. Meeeen så var det en ridkompis som varit där som kom tillbaks och berättade hur fantastiskt det varit, och det är ju inget konstigt med det heller, det var det säkert och det får man såklart tycka, men sen började hen gagga om "jag är i chock över hur illa det har varit här" och en massa halvkvädna visor som gick ut på att det var mobbingkultur osv, och "jag visste knappt om jag skulle våga komma hit idag eftersom jag lagt ut på Facebook att jag varit där, för en annan berättade att folk [i klubben, red:s anm] slutat hälsa när de fått veta att de varit på X-gården". Men guuud, kände jag mest och orkade inte engagera mig i det. Jag säger inte att det är Sörgårdens Ridklubb, det finns ju såklart två sidor av varje mynt och det har säkert och förmodligen hänt grejer som inte är OK, men JAG har aldrig märkt av någon "mobbingkultur" och JAG har alltid blivit trevligt bemött av ALLA. 
Hur som helst. Igår när jag satt på bussen hem från stan så fick jag ett sms från en annan ridkompis, eller vi har nog aldrig egentligen ridit i samma grupp men hen brukar alltid vara med när det är boot camp och lite såna där extra aktiviteter. Hen är absolut trevlig och så, men har också en tendens att liksom dra stora växlar på allt och göra sina egna tolkningar av saker som ingen annan ens tänker är en grej. I sms:et frågade hen om jag skulle på årets boot camp och jag svarade Jajamen, du också? och fick till svar Ja, jag är anmäld men nu är jag lite fundersam. Har hamnat i onåd hos ridskolechefen efter helgen på X-gården. Otroligt att man inte kan se positivt på andras verksamheter! Så jag velar...
Jaha? Svarade något i stil med Oj då, men hur yttrar sig detta då? Jag känner andra som varit där och har inte märkt av några såna tendenser för nu kände jag att nu får det fan nog vara dags att sätta ner någon form av fot. Jag KÄNNER ju andra som varit där, bland annat en i Bästa Måndagsgruppen™, och det var inte som att det märkts av någon onåd gentemot hen i alla fall. Fick inget svar på det, vilket  lite bekräftade mina misstankar att det nog ska dras igång något nytt försök till "hata ridskolechefen och styrelsen"-kampanj. SÅ TRÖTTSAMT, det tänker jag banne mig inte vara en del av. Alltså varför byter man inte ridskola om man nu tycker att det är så illa? känner jag. 

Det var såna tankar som malde där jag låg i mitt lilla Flickrum™ i natt och som reducerade min nattsömn med ett antal timmar. Nu är det onsdag, nu ska jag ta mig igenom denna jobbdag och sedan väntar hundpromenad, träning och städning, och så kan jag förhoppningsvis hålla mig vaken så att jag kan gå och lägga mig i normal tid och komma i fas igen. Vi får väl se hur det går med den saken. 

Senaste nytt

 Senaste nytt 

Till stallet istället, v 21 2023, pt 1

På vår ridskola rider man i något man kallar block, ett block är cirka fyra eller fem veckor och i blocket rider man olika varianter av dressyr, markarbete, hoppning samt har teori. Efter varje block byter man häst, men det har fram till i höstas inte varit något som angått mig eftersom jag de senaste åren alltid haft samma häst, eller ponny dårå. Men så är det ju inte längre i Bästa Måndagsgruppen™ så igår var det lite pirrigt: vilken häst (eller ponny hoppades jag ju på) skulle jag få den här gången? Fick Killen. Killen är en stor brun D-ponny av modellen som mest liknar ett litet halvblod, inte så mycket ponny-ponny så att säga. Men han har sett trevlig ut när jag sett andra rida honom. Han var också trevlig att rida, lite mer egen motor än till exempel Köttbullen och Knubbis, men utan att vara het. Skön att sitta på, särskilt i galoppen som var väldigt mjuk och bekväm. Eller så är det Köttbullens galopp som är så obekväm så jag tycker allt som inte är hennes klunsiga fyrtaktsgalopp är som att sitta i en skön fåtölj. 

DJEFLAR vilken jobbig lektion det var! Vi skrittade fram och red åttvolter, det var väl det minst jobbiga vi gjorde. Sedan var det trav och omväxlande öppna och sluta på långsidan, galopp, sedan öppna och sluta på volt, sedan mera galopp, sedan skänkelvikning på diagonalen och sådär höll det på. Nedsittning nästan hela tiden och vi hade inte En. Enda. Skrittpaus. på hela lektionen. Efteråt gick vi som zombies i stallgången och släpade på sadlar och träns och orkade knappt prata med varandra. Dessutom har hästarna börjat gå ute på nätterna så de skulle dessutom ledas ner till sommarhagarna och släppas där. Även om jag pustar och stönar och gnäller så älskar jag den där känslan av att vara riktigt manglad.

Men Killen, ja. Trevlig som sagt, gjorde det han skulle om än inte med hundra procent entusiasm. Mot slutet började han (också) bli trött, då började han stå emot och stoppa upp och man kunde känna att det nog ändå fanns en hel del ponnyistadighet i honom som han var beredd att plocka fram om det behövdes. Fast då var lektionen i princip slut så det behövdes inte, men det kan nog komma en och annan uppgörelse ur detta. Vi får väl se. Nu ser jag fram mot TRÄNINGSVÄRK. 

En långhelg senare

Jahapp, det var den långhelgen det. Den har varit för djävla bra och kunde gärna ha fått vara lite längre, men så bra skulle vi tydligen inte ha det, nej. 

Torsdagen inleddes med det gamla vanliga när jag är ledig och inte har något särskilt inplanerat: långpromenad med hundarna. Körde lite intervallträning också, det gick fint även om jag inser att Remus faktiskt börjar bli i äldsta laget för att hänga med på sånt (och då springer jag alltså otroligt långsamt, men 13 hundår är uppenbarligen mer än 55 människoår). Det är också i krångligaste laget att springa med tre hundar, men det går. 

Kom hem och började med stor energi att plantera om alla tomatplantorna i större krukor. Insåg att jag hade 50 tomatplantor. Kanske 49, för en bröts av när jag planterade om och den ser inte pigg ut även om tomater brukar kunna hämta sig rätt bra. Å andra sidan har jag också ett tiotal småplantor från förra omplanteringen, som jag då tyckte var för klena för att satsa på, men det ÄR ju så svårt att slänga fröplantor så jag tryckte ner dom i en tom godislåda och ställde in den i växthuset. Där har de uppenbarligen överlevt trots nattfrost, vi får väl se om jag orkar ta mig an dom eller ej. Få se vad jag ska göra med 50 tomatplantor? I växthuset får det plats kanske...20? Aja, det löser sig. Har sorter för friland också, hehe.
Ägnade sedan ett par timmar åt att ta hand om klenved från den där aspen som fälldes förra helgen samt förbereda inför den kommande flisningen av grenarna, detvillsäga lägga dom i en prydlig hög där alla grenar är vända åt samma håll så det bara är att plocka och man slipper slita och trassla ut sånt som trasslat ihop sig, been there done that och det är så ovärt. Sedan kom min man ångande och informerade om att det var grannfejd på gång, så då fick jag låtsas göra någonting vid hönshuset så jag kunde ta in detta skådespel, lite som Radioteatern ger. 
Grannarna består av två damer i åldern medelålders plus. Den ena har bott där i evigheter och den andra flyttade in någon gång i fjol. Hon som har bott där i evigheter, vi kan kalla henne Granne Ett, har hundar och hon anförtrodde sig över staketet inför Granne Två:s ankomst att hon var lite orolig eftersom Granne Två hade katt. Granne Ett och Två bor i ett hus som består av tre lägenheter, det finns följdaktligen också en Granne Tre men honom har jag aldrig sett röken av. Han bor på ovanvåningen och Granne Ett och Två har varsin marklägenhet med tillhörande uteplats och framför dom en gemensam gräsmatta. Där brukar Granne Ett ha sina hundar lösa och det var väl det hon var rädd att hon inte skulle kunna ha längre när Granne Två med katt flyttade in.
Det såg i alla fall ut att börja bra. Granne Två var ute med sin katt i koppel och då höll Granne Ett sina hundar inomhus och vice versa. Sedan började Granne Två vara ute med katten utan koppel och det gick också bra, även om han då och då gjorde ett hopp in till oss så hon fick gå in och hämta honom, vilket jag kan tycka...tja, okej, en gång eller någon gång då och då är väl inget att dividera om så länge det inte händer dagligen och stundligen. Har haft några snack med Granne Två över staketet och har fått intrycket att hennes katt var hennes ALLT, och hade katten kommit in när våra hundar var ute så hade det nog blivit lite si och så med grannsämjan. I alla fall. Grannarna upptäckte att de hade ett gemensamt intresse i trädgårdsarbete och började planera för en rabatt vid tomtgränsen. Det rensades ogräs och täcktes kirskål och diskuterades perenner och marktäckare så det stod härliga till under några veckors tid. 
Sen vete fan vad som hände, men enligt min man (som hört upptakten till grälet) så handlade det om att Granne Ett frågade slash anklagade Granne Två för att ha tagit några säckar med jord som Granne Ett haft liggandes någonstans, vilket Granne Två tog som en rejäl kränkning och förnekade i vredesmod. Där någonstans kom jag in i ljudbilden och fick nu höra ett och annat om vad de två damerna egentligen tyckte om varandra. För att Granne Ett ska kunna ha sina hundar lösa så har hon totat ihop någon form av staket med hjälp av kompostgaller och lite av varje. Det funkar väl sådär, för mer än en gång har vi sett hennes hundar springa lösa i backarna som gränsar till våra tomter, men men. Nu hade hon i alla fall tagit bort staketet, och Granne Två:s katt lämnat tomten och Granne Två hade fått leta i flera timmar innan hon återfann honom. Nu är jag ju hundra procent övertygad om att en katt aldrig någonsin låtit sig stängas in av ett staket, vilket skulle bevisas av att Granne Två:s katt samt en massa andra av byns katter varit inne på vår helt inhägnade tomt ett antal gånger, men nu var Granne Två uppretad och ville ha en syndabock, så hon bara pågick om det här djävla staketet och att Granne Ett lät sina hundar springa lösa och att hon inte plockade upp efter dom och så vidare, varpå Granne Ett protesterade och sa att hon visst det plockade upp och då skulle Granne Två minsann från och med denna sekund fotografera varenda bajshög hon hittade på den gemensamma gräsmattan, osv, osv. Riktigt underhållande måste jag ändå säga. Mindre underhållande blev det dock några dagar senare när Granne Ett lade ut ett förtvivlat inlägg i den lokala Facebookgruppen och efterlyste en hund (som hon passade) som hade slitit sig och sprungit iväg. Den återfanns så småningom och slutet gott allting gott, men jag kan lätt föreställa mig Granne Ett:s panik under de timmarna. Att ens hund (eller djur överhuvudtaget) springer bort är ju verkligen ens värsta mardröm, och är det dessutom ett djur som man passar åt någon annan så är det ju snudd på snäppet ännu värre, vilket jag tror är något som de flesta normala djurägare skulle kunna identifiera sig med. Ett stort engagemang utbröt mycket riktigt i Facebookgruppen och många hjälpte till att leta, men Granne Två valde istället att göra en kommentar till inlägget:
Karma! 😁 Du tog bort staketet utan att meddela mig och jag fick leta efter [kattens namn] i två timmar!
Jag hade dittills inte tagit ställning för vare sig Granne Ett eller Granne Två i Den Stora Jordsäckskonflikten, men det där uttalandet och den glada smileyn var väl ändå att gå över gränsen för hur taskig man kan vara mot någon som är ute och letar i panik efter en bortsprungen hund? Där rök all sympati för Granne Två oavsett om Granne Etts anklagelser var ogrundade eller om hon så lämnade tonvis med hundskit på den gemensamma gräsmattan. Sådär säger man bara inte! och där var det sagt. 

Hur som helst. Det var torsdagen det. På kvällen var det teorikväll i stallet, vi pratade om hästens form och det var väldigt intressant. Framför allt att det finns så många åsikter om vad som är en korrekt form och hur man kan se det. 

Fredagen ägnades åt VED. Min man fällde ju ett träd som stod vid tomtgränsen, men dock inne på våra tyska sommargästgrannars tomt, såklart efter att ha kommit överens med dom först. Han hade också kommit överens om att vi skulle dela 50/50 på veden och hade kapat och delat upp stammen med  samma millimeterrättvisa som när man var barn och skulle dela en Ambrix tresmak med sina syskon. Men sen tillkom ju grenarna, och nu drabbades min man av Den Stora Vedparanoian, att tyskarna skulle komma och tycka att vi tillskansat oss MER ved än dom, så han hetsade iväg mig att börja hugga så att vi skulle kunna lägga annan ved ovanpå sedan, som om tyskarna skulle invadera vår vedbinge och börja räkna kubikmeter i samma sekund som de satte foten på svensk mark. Tanken i sig var så orimlig eftersom våra tyska grannar är de mest försynta personer man skulle kunna tänka sig, men veden skulle ju ändå huggas och jag gillar att hugga ved, så inte mig emot. Ask var dessutom rena rama drömmen att klyva, raka fina fibrer och knappt några kvistar alls. G-Ö-T-T. Sedan skördade jag rabarber och gjorde årets första rabarberpaj, vilket också kan klämmas in under rubriken G-Ö-T-T. 

Min man var och red på fredagen och kom hem och sa att han sett att det stod skyltar vid grannbyn att det var loppis som på lördagen. Det hade jag också sett, plus att jag sett att någon gjort det som ett evenemang på Facebook. Varje år har idrottsföreningen en stor loppis som vi brukar besöka, men det här var inte den utan något annat. Vi beslöt oss i alla fall för att åka dit och ta en titt. Dock visade det sig att det var den typen av loppis som går ut på att varje privatperson har en egen liten loppis i sin egen trädgård/garageuppfart och så är väl tanken att man ska strosa från tomt till tomt och fynda. Gillar dock inte det där att man ska in till någon och rafsa bland grejer medan de själva liksom hovrar runt en och utstrålar lite missnöje över att man inte är intresserad av de saker som de uppenbarligen inte själva heller är intresserade av. Vi bestämde oss istället för att åka till en annan grannby där det finns en rätt stor fast loppis som arrangeras av Lions och har öppet varje lördagsförmiddag. Vi har inte varit där sedan före pandemin tror jag så det var väl på tiden. Så vi dit och gick runt och förundrades över att dom hade gjort om och allting såg helt annorlunda ut och fanns det inte en ovanvåning också? Kom ut och insåg att det inte alls var Lions loppis, utan en som arrangeras av den lokala idrottsföreningen och som tidigare legat någon annanstans men som tydligen nu flyttat in i ett snarlikt område och en snarlik lokal (minus ovanvåning dårå) som Lions. Där ser man. Fyndade två skjortor och en tröja plus några böcker på idrottsföreningens loppis och inget på Lions. 

Sen var tanken att jag skulle gräva ner ett rör till en elledning som ska dras mellan huset och carporten vedporten så att vi ska kunna sätta en lampa där så man slipper famla efter ved med mobilens ficklampa mellan tänderna, plus ett eluttag så att man slipper dra ut en förlängningssladd genom badrumsfönstret varje gång man ska göra något som kräver ström. Min man var dessutom om sig och kring sig och påpekade att någon gång i framtiden kanske vi ska ha en elbil så då kunde man förbereda för en sån sladd när man ändå höll på att gräva. Tyvärr för grävningens skull vaknade jag upp med en rätt så rejäl antydan till nackspärr, men jag gjorde ett tappert försök. Efter att ha åstadkommit en ränna som kanske var 20 centimeter djup så tog min man över och grävde färdigt. Sen visade det sig att den slangen som ledningen ska ligga i inte räckte, så nu har vi ett dike mellan ytterdörren och trädgårdsgrinden.  Men det ska väl bli åtgärdat inom kort. 

Annars har jag väl mest promenerat, rensat ogräs, tränat, druckit vin (öppnade en flaska i torsdags, drack sedan ett glas per dag så inga backanaler direkt) och kollat på den norska tv-serien Exit. Så bra,  men vilka as dom är, va. Karaktärerna alltså. Annars tittar vi på Lilyhammer, som kanske de sista människorna på jorden. Den är rolig, men så här in i mitten av säsong två börjar jag tröttna liiiite grann på Steven Van Zandts grymtande machokaraktär. 

Jahapp, det var väl långhelgen det. Nu väntar en i alla fall på pappret hyfsat lugnt jobbvecka. Ska dessutom träffa Jenny imorgon kväll och dricka VIN (mer än ett glas). På lördag ska vi hem till min dotter och spela Monopol (dålig stämning utlovas pga att alla i familjen är sjukt dåliga förlorare och ännu sämre vinnare) och på söndag ska vi (jag och min dotter) rida dressyr för en tränare. Så förhoppningsvis en kul vecka? 

Sweet dreams Öxnehaga

Har läst Sweet dreams Öxnehaga av Anna Agrell. Detta är handlingen:

Det är slutet av 1980-talet. Bästa vännerna Sara och Mia bor i miljonprogramsområdet Öxnehaga. De lever sina liv i centrum eller vid rampen, drömmer om märkesjeans och videobandspelare. På hemmaplan brottas vännerna med egna svårigheter, men tillsammans är de oövervinnerliga och söker sig till allt som ger tillvaron nerv. De säljer lotter utan vinst, klättrar över staketet till byggarbetsplatsen och hoppar från hustak. Vänskapen kommer att hålla livet ut.

Men drygt trettio år senare får Sara veta något om Mia som omkullkastar allt och deras relation sätts på prov. Hur långt sträcker sig egentligen vänskapen - och vilka handlingar går att förlåta?

Jag var grymt pepp på att läsa den här boken. Dels gillar jag uppväxtskildringar i allmänhet och i synnerhet om de är ungefär samtida med min egen, och dels utspelar den här sig i cirka mina forna hemtrakter. Nu bodde jag visserligen vid vägs ände långt ut i skogen, men Jönköping - där Öxnehaga ligger - var dit man i sinom tid åkte när man åkte "till stan" för att hänga och låtsas vara tuff, så jag är ändå någorlunda hemma i geografin, och när jag flyttade hemifrån så bodde jag så värst långt från Öxnehaga, så jag såg fram mot en liten nostalgitripp down memory lane. Blev dock lite besviken efter att ha läst den här boken, tyckte den var lite...ointressant? Tyckte inte att jag kom nära någon av  karaktärerna och ibland kändes  det lite som att det strösslades på lite valfria 80-talsattribut bara för att det skulle så vara, men utan att det kändes speciellt genuint. Störde mig också på detta:

En gång hade det stått en gatupratare utanför kiosken där hemma: "Billig kav, 5 spänn". När jag påpekade för Azad att det var felstavat, sa han bara: "Det vet jag väl, men det låter godare med kav än korv". Det är - inbillar jag mig åtminstone - bara begripligt om man vet hur man pratar i Jönköping med omnejd, där korv uttalas [ka:v]. Det finns många andra lokala uttal som Gud glömde, men det här är det enda som tas upp (bortsett från att uttrycket "pilo" nämns men inte förklaras vid ett annat tillfälle, tror åtminstone det är ett ganska lokalt uttryck för att vara full?). Antingen får man väl skriva på dialekt eller så får man väl låta bli? känner jag. Det var ungefär som i den där vidriga nyfilmatiseringen av Utvandrarna där Karl-Oskar och Kristina pratade som om de kom raka vägen från ett hipstersurdegsbageri på Söder i Stockholm, men plötsligt slängde in att de skulle vara "de goaste vänner". Brrr. Den här boken får två kavar av fem möjliga. 

Keep on walking that road and I'll follow

 Igår var jag på massage hos min nya thailändska, och det är ju inte direkt någon mysmassage om man nu trodde det, utan hon tar i för kung (Bhumibol, eller kanske Rama X?) och fosterland och är också byggd som en liten rysk kulstöterska så det är rätt mycket kraft hon kan lägga bakom. Nu vill jag förvisso hellre att den som masserar tar i lite för mycket än lite för lite, men det här var fan i mig nästan på gränsen även för mig. Men ont ska ju med ont fördrivas, så det blir säkert bra.

Var i alla fall rätt så mör efteråt. Åkte hem, släpade mig ut på promenad med hundarna, gick väl 5 kilometer, kom hem, rensade en spann ogräs och gick in och duschade av mig massageoljan. Sen var planen att jag skulle läsa, men istället ringde min bror och när vi hade babblat klart så hamnade jag i något slags vegetativt tillstånd där jag inte fick gjort någonting mer än att leta upp en förgreningsdosa och koppla in den nya växtbelysningen, samt kolla på ett halvt avsnitt av Hem till byn på SVT play. 

Men idag är det som fredag, fast det bara är onsdag! G-Ö-T-T. Planerna inför den stundande långhelgen är få, vilket också är G-Ö-T-T. Ska fixa med veden, plantera om tomater, eventuellt träna viltspår om den där lyxkursen, som skulle ha startat för två veckor sen men som av olika skäl blev framflyttad, kommer igång. Sen inget mer än såklart promenara med hundarna, läsa böcker och hänga med min man. Imorgon är det också teori i dressyrgruppen, då ska det vara temakväll på hästens form så det vill jag inte missa. Har också anmält mig till dressyrridning för en tränare nästa söndag och önskat antingen Köttbullen, Knubbis eller Gossen. Någon av dom borde jag ju ändå få, tänker jag, men man vet ju aldrig med ridskoleponnyer och hur mycket de går annars. 

Nu ska jag först beta av en jobbsurdeg, sen väntar lite möten och annat arbetsrelaterat, men sedan ska förhoppningsvis frihetens klocka klämta i fyra dagar.