I'd rather see the sunrise in your eyes

Jaha, ännu en helg har passerat och nu går vi in i vecka 11. Vi ska ha kick off på jobbet måndag-tisdag och jag är på plats tidigt, precis som vanligt, för att förbereda det sista, precis som vanligt, fast egentligen har jag inte så mycket med den att göra längre, så det är inte som vanligt. Har ju alltid jobbat väldigt hands on och tight med produktion, men sedan några år tillbaka gör jag inte det längre även om det såklart inte går att leva helt i sin egen lilla bubbla på ett så litet företag som vårt. 

I fredags såg jag årets första tofsvipa! Eller tofsvipor för att vara korrekt, det var faktiskt två stycken som cirklade omkring över backarna som jag knogade mig uppför. Enligt mig är tofsvipan ett bergsäkert vårtecken och ännu muntrare blev jag när jag senare passerade en myrstack där det rådde full aktivitet. Myrorna har väl aldrig fel, tänkte jag belåtet och blev därför jättejättebesviken när det sedan kom snö natten mellan lördag och söndag. Tänkte på hur deppigt det måste vara att vara myra och vakna upp ur sin vintersömn (eller vad de nu gör på vintern) och känna solen lysa och det är varmt och gott, och så nästa dag är allting täckt av snö och man får dra sig tillbaks in i stacken och bida sin tid (eller vad nu myror gör när det snöar). Men denna vecka ska det bli många plusgrader och regn, så myrorna och jag förhoppningsvis kan fortsätta med vårbestyren. 

Gick långpromenad i lördags, solen sken och även om det var kallt och lite blåsigt så var det friskt och gött. Sedan var det väl det gamla vanliga, ligga på soffan och läsa, kolla ikapp på Biggest Loser och Sveriges Mästerkock, som nog är det enda jag ser på tv just nu. På kvällen såg vi en film som hette I don't feel at home in this world anymore som inte var så dum (finns på Netflix). 

Igår skulle jag befinna mig i grannstaden klockan 10.00 SHARP för att träffa lite taxmänniskor inför den kommande viltspårträningen, så då blev det bara en kort men rask morgonpromenad. Satt sedan i 3 timmar i en liten föreningslokal och lyssnade på viltspårsnack, ska jag vara helt ärlig så var det inget nytt under solen men det var obligatorisk närvaro så det var väl bara att gilla läget. 

Min plan var att så tomatfrön denna helg, men av detta blev det intet. Har i alla fall köpt såjord och plockade fram min (jättestora och välfyllda) låda med fröer samt rengjorde mina miniväxthus igår, men sedan tyckte jag inte att jag hade tid att göra mer än så. Såklart hade jag TID, det var inte som att jag gjorde detta klockan 22.30 på söndagskvällen, men ville inte känna någon stress eftersom jag ändå tycker det är mysigt att sitta där och pilla och påta, och inget som ska stökas undan så fort som möjligt bara för att man även måste hinna med att laga mat och baka bröd och kolla på handboll på tv, för det var väl vad jag gjorde sedan. 

Vad jag också gjorde igår: körde en pytteliten och ytterst blygsam intervallträning i löpning. Skrev ju för ett tag sen om ett ej-så-raketforskningsbaserat tips från en fysioterapeut  som går ut på att vänja kroppen gradvis vid den belastning som den uppenbarligen protesterar mot. Beskrevs som "lite som att  sitta och mata ett bångstyrigt barn med en spännande tugga i taget för att se om det accepteras". Så igår var det jag som ställde in intervalltimer-appen på 10 sekunders löpning och 50 sekunders gång i 20 minuter, något som jag tidigare skulle ha avfärdat som löjl. Inte ens när jag började med löpträning (2007, efter att min dåvarande chef hade anmält ett lag till Humlestafetten) utan att ha sprungit ett steg  i vuxen ålder utom möjligtvis för att hinna ikapp bussen, så började jag så här blygsamt, utan då var det fan i mig bara ut och kriga sig runt en femkilometersrunda fastän man i det närmaste behövde syrgas både under tiden och efteråt. Men på den tiden var man ju "lite yngre" (39 jordsnurr) och efter att ha dragits med allehanda skador och krämpor större delen av min såkallade "löparkarriär" så har jag liksom kommit till vägs ände, känns det som. Så då får man tänka om och tänka nytt, däraf detta upplägg. Som visade sig gå ganska jämnt ut med tvåkilometersslingan på det enormt kuperade elljusspåret här i byn och kändes BRA! Alltså även efteråt, för det är inte som att min tradiga diskbuktning säger ifrån i löparspåret, utan det kommer surt efteråt. Men nu: inga problem. HURRA! Min plan är nu att köra detta upplägg ett par gånger i veckan hela mars för att sedan öka till 15 sekunders löpning och 45 sekunders gång i april och så väldigt sakta men förhoppningsvis också säkert ta det vidare därifrån (till nästa steg som då blir 20 sekunders löpning och 40 sekunders gång, osv).

Vad händer då i mitt spännande liv den kommande veckan? Ridning ikväll och på torsdag, sen är det viltspår i helgen. Vilket innebär spårläggning på lördag och träning på söndag och sen finns det sannolikt inte vare sig tid eller ork till så mycket mer än så. Så kommer det att vara nu de tre kommande helgerna, sedan är det paus en hel helg och så kör vi skiten ur hela påsken istället. Tur man gillar både frisk luft och motion, för det kommer att bli gott om båda delarna. 

I övrigt är det bara jobb och jobb, för att citera den där musen i Askungen. Blir så irriterad på en kollega för han har sparat en massa information som alla behöver komma åt i tusen olika mappar enligt en logik som bara han förstår sig på, vilket innebär att så fort någon annan behöver den informationen så får den personen lägga en halv dag för att klicka sig igenom ett mappsystem som man i princip behöver vara kvantfysiker (inklusive beaktande av Heisenbergs osäkerhetsprincip) för att förstå hur det är uppbyggt. Det finns ett gemensamt system som man gemensamt bestämt att alla ska använda och att filer ska heta enligt en gemensam nomenklatur för att det ska vara möjligt för alla att hitta i denna djävla DJUNGEL, men det skiter nämnda kollega i. En annan kollega skrev ett mail i fredags och föreslog att första kollegan skulle lägga informationen enligt det system som man bestämt att det ska vara i, men fick bara till svar att han (första kollegan) "inte hade några ambitioner att ändra i X-mapparna".  Vafan är det för djävla svar? Hade en annan kollega för många år sedan som alltid väldigt överlägset sa "jag kan inte se att det tillhör mina arbetsuppgifter" så fort han blev ombedd att göra något där galoscherna av någon anledning inte passade. Blir så sur när vissa (nästan) alltid kommer undan med (nästan) allt. 

Jaja, nu är det väl bara att släppa det och köra vidare in i kaklet. 

Mörkare än döden

Hat läst Mörkare än döden av Cara Hunter och det tycker jag att du också kan ta och göra. Så här har jag tyckt om tidigare böcker:

Hemmets trygga vrå

I mörkret

Ingen utväg

All denna vrede

Hela sanningen

Det här är alltså sjätte delen, och jag är vid det här laget minst sagt överförtjust i Adam Fawley och hans team. Detta är handlingen:

Oxfordpolisen får larm om att en kropp har hittats på en enslig gård i utkanten av staden och kriminalkommissarie Adam Fawley beger sig till mordplatsen. Vad som först verkar vara ett inbrott som gått snett visar sig snart vara något mycket värre.

Polisen finner kopplingar till en högprofilerad utredning från flera år tillbaka där en familj slets isär av mordet på ett barn och ett påstått rättegångsfel.

När pressen får reda på kopplingen blir de som galna och plötsligt är Fawley och hans team under hårdare granskning än någonsin förr. Och när man gräver i det förflutna hittar man sannolikt några skelett.

Jamen det här var en riktigt spännande historia som levde upp till de rätt höga förväntningarna och såklart vill jag ha mer-mer-mer. Ska Adam söka tjänsten som sektionschef? Kommer fjäskiga Carter att drabbas av karma för att han tog åt sig hela äran för Sargents jobb? Hur ska det gå för Quinn som sambo? Hansen, honom vill man ju (liksom Sargent) lära känna bättre, osv. Skriv, Cara, skriv! Den här boken får fem kvinnofängelser av fem möjliga. Schas till bibblan med er.

Till stallet istället, v 10 2023

Igår var det dressyr med Köttbullen, yay. Det hade varit någon form av ommöblering i stallet sen förra veckan, så när jag sladdade in till ponnystallet så stod det ett russ i Köttbullens (fd) box. Fick veta att Köttbullen hade flyttat in till det som kallas "7-hästars", som är en avdelning i storhäststallet. När jag började rida på denna ridskola för tusen år sen så var denna del avsedd för privathästar och man fick som vanlig dödlig knappt sticka in snoken där, men nu är det alltså en del av lektionshästarnas stall och där står några av de större ponnyerna. Det var ju lite kul för mig att få träffa min grupp annat än i ridhuset, hehe. Har ju annars varit lite isolerad ute i ponnystallet, eller isolerad är ju fel ord, men jag har träffat få personer över 10 år. 

Vi skulle rida öppna och det gick faktiskt rätt så bra även om jag tyckte att Köttbullen som vanligt stod emot i sin högersida, plus att hon kanske inte riktigt gick fram ordentligt. Men hon är ju en latmaja som gör allt för att komma undan så jag tänkte inte så mycket på det utan vi kämpade på. Trodde knappt det var sant när ridlärare V sa att "nu är klockan 18.40" (vi slutar 18.45) för jag tyckte att vi precis hade börjat, men sådär är det ju jämt. Sen sa V att hon tyckte att Köttbullen gick lite, lite orent och när jag kände på hennes ben efteråt så tyckte jag att det högra var lite varmare än det vänstra. Det tyckte V  också när jag bad henne känna, så det var ju inte så kul. Smorde med kylliniment och så får man bara hoppas på att det var något tillfälligt. 

Bilaga 1

 Bilaga 1

Guilty feet have got no rhythm

Igår kom jag till jobbet, startade datorn och jobbade som en galärslav i tre timmar för att fixa till en grej som var lite bristfällig och som revisorn börjat gräva i men som jag lite lyckades snacka bort för stunden, men som nu alltså skulle se ut som att det varit klart exakt hela tiden. Fixade det och var utomordentligt nöjd med mig själv och sedan ställdes såklart inte en enda fråga mer om detta. Suckelisuck. Sen skulle nån IT-tekniker hjälpa mig att få ordning på Edge, för helt plötsligt kunde jag inte använda Planner där utan det tjatades om att jag skulle logga in och att sessionen hade upphört och sidan tagits bort och Gud vet vad för vad mer felmeddelanden som dök upp. Inte kunde han fixa det heller, utan hans lösning var att jag skulle börja använda Chrome istället för Edge. Så nu gör jag det och stör mig på att allting ser helt annorlunda ut. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja vänja sig. 

Åkte till Laserkvinnan efter jobbet. Solen sken och himlen var blå och för att vara dagen efter en snöstorm med orange varning så var det ju otroligt lite störningar i trafiken, inga alls faktiskt. Vägarna var bara och den lilla snö som kommit hade smält bort. Ja, jag klagar alltså INTE. 

Kom hem klockan 16.00 som ett annat hjon och tänkte på hur lyxigt det är (utom när klockan ringer 04.00) att ha lediga eftermiddagar och dagsljus VARJE DAG, även på vintern. I min värld finns det inget deppigare än mörkt-när-man-går-till-jobbet-och-mörkt-när-man-kommer-hem, jag förstår inte hur folk står ut? När jag började på mitt nuvarande jobb (för 22 år sedan!) så hade jag 8-16.30 som arbetstid ett tag, det var helt värdelöst även i dagsljus. Turligt nog var det inte hugget i sten. 

Tog ut hundarna i skogen, gick en runda som tar drygt 1½ timme och när jag kom hem var det fortfarande ljust. Och om bara några veckor är det sommartid och då blir det ännu ljusare, på kvällarna alltså. Så najs. Om det bara inte hade varit så djävla KALLT? I morse var det 11 minus och då kan man ju hålla sig för skratt. Kan även lätt hålla mig för skratt när det sedan i det närmaste ska tävlas i vem som haft det kallast. Ja, vi hade minus åtta...Minst tio grader kallt var det hos oss...Hos mig var det minus elva...Minus tretton hade vi...vilket, om ni frågar mig, är något av det TÖNTIGASTE man kan hålla på med. Vad vill man uppnå med att ha haft det kallast? Ära? Medaljer?

Ikväll är det ridning och jag hoppas att min klämda-nerv-eller-vad-det-nu-är i axeln inte ska sätta stopp för det. När nerven-eller-vad-det-nu-är kommer i fel läge så gör det något så VANSINNIGT ont, som om någon helt utan förvarning kör in en kniv i axelleden och vrider om ett par tre varv. Annars känns det ingenting alls, vilket ju är Störtlöjligt med stort S. Men får väl hoppas att det är något som går över lite snabbt och smidigt. Jag följer en fysioterapeut på Instagram och enligt honom ska man utmana smärtan istället för att försöka undvika den. Problemet med min smärta är att jag inte riktigt hittar vad det är som utlöser den. Det kan göra riktigt djävla svinont i någon rörelse, men det går inte att repetera rörelsen så att man så att säga kan jobba med smärtan, för då är den borta. För att sedan dyka upp igen i samma typ av rörelse när man minst anar det. Fan så tröttsamt det är med dessa djävla krämpor. 

Är lite sugen på att så tomater, det ska jag nog göra nu till helgen. Min man har ställt flera oroliga frågor om jag har beställt eller ska beställa gurkfrön, vilket jag inte har för jag är rätt så övertygad om att jag redan har, hehe. Men ska kanske slänga in en beställning för säkerhets skull, hehe. De kanske har blivit gamla, hehe? Tycker mina skills som gurkodlare går lite upp och ner, men när en sketen gurka kostar 23 kronor så kan det ju verkligen löna sig att lägga ner lite omsorg och kärlek. Fast familjen gurkväxter får allt lugna sig lite med att komma ner i jorden. 

The answer is blowing in the wind

 Svaret! 

Tell me sweet little lies

Igår var det revision på jobbet, och ibland är det fan i mig som (jag föreställer mig att det är) att sitta på de anklagades bänk i krigsförbrytartribunalen i Haag. Det var hårda förhör i timmar och ändå var revisorn inte hundra procent nöjd. Kände mig aningen manglad efteråt, och inte blev det bättre av att det ju var en snöstorm i annalkande. Fast det var den ynkligaste snöstorm jag någonsin sett. På morgonen låg det ett  snölager som var så florstunt att det nästan inte blev fotsteg efter en. Sen snöade det lite mer på förmiddagen, men slog sedan över i regn så nästan allt som kommit slaskade bort. När jag körde hem blev jag nästan bländad av solen som lyste och reflekterades i alla vattensamlingar. Gick en promenad med hundarna och då var det väldigt omväxlande, från solsken och blå himmel till snö och rätt så friska vindar. Och sedan blåste det lite på kvällen, men snöade inte, och i morse hade det väl kommit 2-3 centimeter fluffig nysnö och det var det hela. Ja, det är inte som att jag klagar. Eller jo, jag klagar ju på snön och minusgraderna för det tyckte jag var ytterst onödigt, men en orange varning som gick nästan obemärkt förbi? Inte mig emot. 

Tränade pilates och sedan tog jag mig ner till affären och köpte vad som mycket väl kan vara Sveriges största fotfil, för nu är jag så sabla trött på mina hälar som är som kaktusar p g a all torr hud, och den fotfil jag hittills ägt är ju en ynklig liten en som jag tror har kommit som reklamgrej med någon veckotidning och att använda den är ju som att försöka fälla en mångtusenårig ek med en liten fickkniv. Sen glömde jag i och för sig att ta in den i badrummet när jag skulle duscha, så det blev inget filande. Men nu finns det åtminstone förutsättningar.

Sen hade jag en härlig kväll tillsammans med Adam Fawley i soffan framför kaminen. Min man var på ovanvåningen och pysslade med sitt. Vi har alltså båda två  inställningen att man absolut inte behöver inte sitta ihop som siamesiska tvillingar bara för att man har ett förhållande, så det var inga konstigheter med det. 

Har fått någon nerv i kläm eller något i ena axeln, så ibland känns det som att få en sån där änkestöt, fast i axeln istället för i armbågen, och utan att slå i den heller. Ytterst irriterande och det är inte som att det finns någon logik i vad som utlöser det hela utan det kan komma lite random. Men kanske att Laserkvinnan kan göra något åt det? Ska dit idag och sen får man väl hem och fortsätta hänga med Adam, för det han och hans gäng håller på med är så himla spännande. Mmmm, böcker, va? Vad vore livet utan dom?