Holly, Adam, Ruth och jag

Finns lite litterära grejer som jag (men förmodligen ingen i Svenska Akademien) har att se fram emot: 

• Stephen King har skrivit en bok som heter Holly och som ska handla om Holly Gibney, en karaktär från Mr Mercedes-sviten samt Outsidern. Man gillar ju Holly, det gör man ju verkligen. Ser så sjukt mycket fram mot detta! Enda nackdelen är att den inte ges ut förrän den 5 september. Gissa om jag kommer att hänga på låset till bokhandeln. 
• Det har kommit en ny bok i Cara Hunters serie om Adam Fawley: Mörkare än döden. Mmm. Man gillar ju Adam Fawley, det gör man ju verkligen. Ser så sjukt mycket fram mot detta! Har reserverat den på bibblan. Har köplats 10 av 3 exemplar. Enda nackdelen är att den bara har status "beställd", dvs den finns inte ens och Gud vet hur lång tid det tar innan den hamnar på något fysiskt bibliotek. Sen ska 9 långsamläsare sitta och dra på sina exemplar i tusen evigheter innan det blir min tur. 
• Det har kommit en ny bok i Elly Griffiths serie om Ruth Halloway: Det låsta rummet. Mmm. Man gillar ju Ruth Halloway, det gör man ju verkligen. Och Nelson och Judy och Cathbad och alla de andra HELMYSIGA karaktärerna. Ser så sjukt mycket fram mot detta! Har reserverat den på bibblan. Har köplats 39 av 13 exemplar. Men den finns åtminstone i systemet. 

Om någon undrar varför jag ska "hänga på låset" när det gäller Holly men inte Adam och Ruth så beror det på att vissa böcker vill jag bara äga, och det helst i samma sekund som de lämnar tryckeriet. Och till den kategorin hör Stephen Kings verk (orkar inte tänka på att Stephen King är närmare 80 år och att det inom en inte alltför oöverskådlig framtid kommer att komma en tid när han inte levererar längre), inte för att det handlar om förstaupplagor och såna grejer, sånt bryr jag mig inte om. Jag vill helt enkelt bara HA. Jag vill även äga böckerna om Adam och Ruth, men där är habegäret inte lika starkt så där lånar jag på bibblan och sedan väntar med att köpa tills de kommer i pocket. 

Vissa är i farten, andra inte

 Här kommer lite nyheter. 

Till stallet istället, v 5 2023, pt 1

Kändes som att det var evigheter sen man red på en måndag? Förra veckan var det ju teori, veckan innan dess blev inställd p g a sjukdom och veckan innan dess fick jag ju avboka p g a var tvungen att åka till Danmark på jobb. 

Det är ju lite rörigt på ridskolan nu. Vi ska ha ridlärare L, men hon börjar inte förrän i mars. Fast igår gästspelade hon ändå som vår instruktör, men så ska vi ha någon annan i februari. Aja, det blir säkert bra. Vi ska väl inte hoppa idag väl? funderade vi i stallgången, men det skulle vi, visade det sig. Fick i alla fall ha Köttbullen, hurra. Nu kanske det är slut med att behöva skumpa runt på jättelika halvblod på måndagarna, hehe. Dessutom hade de äntligen rakat hennes ben, så nu kanske hon slipper snubbla fram som ett irländskt fyllo. 

Övningen var först att rida serpentin med travbommar på medellinjen och sedan var det en övning med två kryss (det senare byggdes sedan om till en oxer "för den som ville", dvs inte för mig, haha) där man skulle komma in i trav och sedan galoppera och fokusera på att ha lite tryck i galoppen till nästa. Gick rätt så bra faktiskt! Köttbullen är ju rätt så okomplicerad och så länge det inte är högt (och det är det ju inte när jag är inblandad) eller några konstiga svängar så hoppar hon det mesta man styr på. Sedan avslutade vi med att trava över bommar i serpentin igen. Sen hade vi ett fasligt schå med att släpa ut alla bommar. Många var dom och bly vägde dom. Alla som håller på med agility och gnäller över att det är jobbigt att bära hinder borde skämmas ögonen ur sig, alternativt vara funktionär på en hopptävling för hästar för att få lite perspektiv på vad som är jobbigt. 

Lille P:s ägare hörde av sig, nu ska hon börja rida honom ett par dagar i veckan så vi kom överens om att jag ska dra ner från tre till två dagar så han ändå får några vilodagar varje vecka. Ska ha honom tisdagar och söndagar, ändå inte så dumt att ha fredagen "ledig" även om det samtidigt är det bästa sättet att inleda helgen på. Då kanske jag kan vara med på drop in-ridningen, tänkte listiga jag direkt, men fick hejda mig igen. Drop in-ridningen var ju INNAN jag började rida på torsdagarna, för att jag ville rida två gånger i veckan men inte vara uppbunden två dagar i veckan (som jag sa innan jag slutade hålla hundkurser och på så sätt fick ett ton extra fritid att förvalta). Sen var det ju lite rörigt med drop in-ridningen då instruktören som skulle ha den slutade, och i det tomrummet fick jag ju plats i dressyrgruppen (samt började rida Lille P, så där försvann mycket av det där tonnet extra fritid). Och visst, jag omger mig inte med några stora utgifter i övrigt, men det är ju inte direkt GRATIS att rida på ridskola två gånger i veckan om någon nu trodde det. Så det blir ingen drop in-ridning på mina numera "lediga" fredagar, med reservation för någon gång då och då kanske...haha. 

Sista veckan med jäveljanuari

Tyckte helgen försvann i en grisblinkning, precis som vanligt. Gick ut med hundarna i lördags förmiddag, precis som vanligt, hade tänkt gå en runda där man först går på gammal banvall, sedan genom en skog och via en grusväg upp till en grannby. Där får man sedan gå på landsvägen ett par kilometer innan man kan vika av in i en härlig bokskog som tar en tillbaks hem igen. I den skogen har jag inte kunnat gå med reda sedan i slutet av november tror jag, för dom har hållit på och avverkat och det har legat en massa träd och ris tvärsöver stigar och småvägar, men nu måste dom väl ändå ha hunnit röja? tänkte jag sturskt och byggde hela min teori på att det faktiskt gått ett par månader plus att en sån där grön vagn som skogsarbetare brukar bo i (jag vet inte vad det heter, det är ju ingen husvagn i ordets rätta bemärkelse, när vi var små kallade vi dom för huspåhjul) som stått på ett ställe rätt länge inte stod kvar längre. Hade tänkt vika av på en liten väg som går genom granskog där de inte avverkar, men där var det jakt så det gick inte. Lommade vidare längs med landsvägen och vek in på en annan skogsväg, men där hade de kört så himla mycket med traktor och sedan hade traktorspåren frusit, så det var inte speciellt behagligt att gå där. Kom sedan fram till motionsspåret som går utanför byn och gled in på det, övertygad om att nu måste dom väl ändå hunnit röja? och passerade ställen som tidigare varit blockerade av nersågade träd men som nu var fria för passage som stärkte min teori. Fast sen kom jag tyvärr fram till det ställe där arbetslusten tagit slut och jag möttes av ett BERG av träd och grenar, så jag fick vända och gå tillbaks för det var helt omöjligt att passera eller ens gå runt. Sånt gör mig på så ORIMLIGT dåligt humör, dessutom hade jag redan gått 12 km och var lite trött på att snubbla fram (och tillbaka) i frusna traktorspår. Utöver det var hundarna i total osynk, vilket inte heller piggade upp. Oftast faller de in i någon slags lunk, men kanske en promenad av 100 så är det som att de aldrig har gått i koppel förut. De stretar och far hit och dit, alternativt går precis framför fötterna på mig så man håller på att snubbla över dom, samt trasslar in sig i kopplen och är allmänt jobbiga. 

Kom i alla fall hem till slut, åt lunch och tittade i kapp på Sveriges Mästerkock. Sen kollade vi på V65 eftersom vi hade dragit iväg varsin Harry Boy. Hade fem rätt! Men då blev det ingen utdelning på fem rätt den veckan, så det var ju inte mycket att glädjas åt. 

Igår var det promenad med tack och lov lite mer synkade hundar, sedan åkte jag och red Lille P och därefter var det världscup i hoppning och handboll där det inte gick bra för några svenskar och sedan låg jag på soffan och läste resten av tiden. Och sedan tog helgen bara slut. Nu väntar en arbetsvecka som heter duga, men det är i alla fall bara två dagar kvar av jäveljanuari. Och det är plusgrader. Mycket att glädjas åt faktiskt. 

Lille P vecka 4

I tisdags var Lille P a little pain in the ass att fånga i hagen. Hagen är stor och naturligtvis stod de längst ner och då är det som att han är extra motvillig. Det blev inte bättre av att det red förbi någon på vägen bredvid hagen, vilket såklart satte sprätt på ALLA hästarna (Lille P går ihop med ett äldre halvblodssto och i hagen bredvid går det två nordsvenska ston). Måste ändå säga att han rör sig snyggt, även om det är irriterande när han rör sig FRÅN mig, hehe. Sen när jag till slut fått tag på honom red den här personen förbi igen. Och IGEN! Vad är det för kul med att rida fram och tillbaks på en landsväg frågar jag mig, men det fanns förmodligen något syfte med det. Hon bad i alla fall om ursäkt för det såg ju ut som att Lille P varit svår att fånga pga att han hellre ville springa efter den förbipasserande hästen, men så var det ju inte (vilket jag såklart förklarade, artig som jag är). Intresserad av att följa med mig var han INTE, han provade flera gånger med att bara tvärstanna och stå där och tjura. Men ja, till sist fick jag i alla fall in honom. Ridningen gick okej, han blev lite spänd ibland och STARK i galoppen. 

På fredagen var han något mer medgörlig att fånga, men kände sig väl ändå tvungen att dra några varv och se sur ut först. Hans ägare skulle rida sitt gamla sto som haft föl och därför inte är riden på nästan ett år, så det var första gången vi hade sällskap på ridbanan. Men det gick bra, han brydde sig inte så mycket. De går ju i samma hage så det kan ju inte vara så mycket att hetsa upp sig över, kan man ju tycka men sånt vet man ju aldrig. Jobbade ganska länge i skritt p g a ville inte börja trava när stoet var på banan eftersom hon är rätt het. Vet inte om det var på grund av det eller om det bara var en sån dag (det var förvisso såkallat knäpphästväder med hög och klar luft), men han var otroligt stark och springig i traven. Jobbade som på en stor åttvolt, fast mer som att vända snett igenom än att ha en öppen del på volten, och där gick det undan på diagonalerna, djävlar vad han älgade på. Fick hålla på med det ett bra tag innan han lugnade ner sig och blev lite mer balanserad. Galopperade inte p g a det, och ändå var han helt svettig efteråt. 

Igår var han a. LÄTT att fånga (berodde kanske på att han stod ganska nära grinden, kanske känner han inte frihetens vingar växa ut på samma sätt då som när han är långt nere i hagen?), b. SNÄLL i stallet (han är ju en surmule som inte gillar att bli ryktad och pysslad med något vidare och man får passa sig så man inte får ett tjuvnyp), c. HÄRLIG att rida. Jobbade med mycket volter och vändningar i skritt och trav och han blev riktigt lösgjord och fin, började tugga på bettet och sökte sig framåt-neråt. Härligt! Man får dock passa sig för hur mycket eftergift man ger, för han är verkligen inte blyg för att köra ner huvudet om han får för mycket tygel att förfoga över, hahaha. Köttbullen gör ju likadant, men Lille P är tusen gånger starkare. Men det kändes generellt väldigt BRA. Hade tänkt galoppera eftersom jag inte gjorde det i fredags, men ville sluta i en känsla av att det kändes just BRA och balanserat och innan han blev för trött, så det blev ingen galopp igår heller. Får ta tag i det i veckan som kommer. 

Brännaren

Har läst Brännaren av M.W. Craven. Detta är handlingen:

En seriemördare bränner människor levande vid de förhistoriska stencirklarna i Storbritanniens Lake District. Han lämnar inga ledtrådar efter sig, och polisen är hjälplös.
När hans namn hittas inristat i de förbrända resterna av det tredje offret tas den avstängde kommissarie Washington Poe tillbaka i tjänsten och kastas in i en utredning som han inte vill ha något med att göra. Han paras motvilligt ihop med den lysande men socialt tafatta civila utredaren Tilly Bradshaw och det omaka paret upptäcker ett spår som enbart var menat för Poe.
I takt med att antalet offer ökar börjar Washington Poe inse att mycket mer står på spel för honom personligen i fallet än vad han kunnat föreställa sig...

Tjaa? Är lite kluven, bitvis var det en rätt spännande berättelse, bitvis rätt rörig och mot slutet lite förutsägbar. Karaktärerna var rätt stereotypa: den manlige begåvade och mycket pragmatiske Hjälten som ständigt bryter mot alla regler (och därför når strålande resultat), den smarta men ack-så-reglementsenliga kvinnliga kommissarien som fungerar lite som en bromskloss (plus såklart en hel hög med Högre Byråkratiska Chefer som bryr sig mer om karriären än att lösa fallet och därför måste kringgås av Manliga Hjälten och som sätter Kvinnliga Chefen i klistret för hon förstår ju att utan Manlige Hjälten så kommer mördaren aldrig att åka fast), och så någon som verkade försöka porträtteras som en i mina ögon rätt misslyckad kombination av Saga Norén (Länskrim, Malmö) och Holly Gibney (Mr Mercedes-sviten m m). Det blev ingen klockren fullträff här. Den här boken får två algoritmer av fem möjliga.

Åh nej, Sverige-Spanien 36-39 och inget brons

Nähäpp, det ville sig inte riktigt i bronsmatchen som ändå började bra och med ledning för Sverige. Men Spanien är verkligen inget dåligt lag och de är fan i mig världsbäst på att aldrig ge upp, det får man ge dom, och efter paus gick de ikapp och förbi och sen började Sverige få lite tekniska fel och missade skott på mål och släppte in lite för lätt och nån utvisning i ett kritiskt skede och tja, marginalerna är inte större än så, även om jag hoppades in i det sista att det skulle bli en sån där dramatisk upphämtning som det kan bli ibland. Men det blev det inte och det var väl en rättvis seger för spanjorerna TYVÄRR. 

Var tvungen att slå över och titta på något reportage om ödlor på Galapagosöarna för det var så plågsamt att se intervjun med Niclas Ekberg efteråt. Kan man inte bara förbjuda journalister att haffa någon som precis förlorat en jätteviktig match och avkräva någon slags självkritisk analys? Tyckte så synd om honom att jag höll på att börja böla, haha.