Till stallet istället, v 35 2022, pt 1 (teori)

Igår var det teori. Det kan verkligen vara högt och lågt, men igår var det kul. Vi skulle (anonymt) svara skriftligt på några frågor som ridlärare I ville ha "för att se vad gruppen låg på för nivå" (gulp), och sen skulle vi diskutera svaren i grupp. Frågorna var av karaktären "vilken är innerskänkeln om man rider skänkelvikning undan höger skänkel i vänster varv?", "vad är skillnaden mellan ställning och böjning"? och liknande. Man fick tänka till lite här, va. En del saker kan man ju, men det är svårt att beskriva "språngets olika faser" i ord. Eller i alla fall tyckte jag det. Men diskussionerna efteråt var kul. Har sagt det förr, men: Älskar min grupp. 

Hoppas nu att det blir drop in-ridning på fredag! Det ska nämligen, om jag är rätt informerad, vara tävling på lördag och då vill de kanske förbereda detta, det har hänt förr. Den som lever får se

Helgen som gick

Den här helgen har varit slapp. I lördags gick jag en promenad i bokskogen med hundarna, sedan var jag och Laban iväg och tränade specialsök på eftermiddagen och resten av dagen låg jag i soffan och läste. På kvällen började jag och min man titta på en ny serie på Netflix, har glömt vad den heter men den bygger på en roman av Harlan Coben och de brukar vara bra. Den här utspelar sig i Warszawa och enda nackdelen är väl att de pratar polska, för då måste man ju ha blicken fäst på textremsan hela tiden utom när de säger kurwa mać, vilket de ju förvisso gör i var och varannan mening. Hela min polska vokabulär består förutom av ovanstående (som betyder ungefär "djävla skit" av: dzien dobry (god morgon), tak (ja), nie (nej) samt zielony (grönt). Det sista, eller egentligen alltihop, kommer från min karriär på ett sjukhustvätteri där det även jobbade rätt många polacker, och där fick man ibland hojta ut att man skulle övergå till att "köra grönt", vilket inte på något vis var miljörelaterat utan handlade om operationstvätt.  Eller OP-tvätt, som man också sa. Slut på världens utvikning om ingenting. 

I söndags skulle det ju komma ett skyfall utan dess like, 47 mm stod det i SMHI:s app tidigare i veckan, men av det blev det kanske...7 mm? Ett par skurar under natten och sedan ingenting mer och det var fortfarande varmt, fuktigt och klibbigt. Damn, jag hade faktiskt sett fram mot en heldag med regn från arla till särla. Dels för att det behövs, det är kruttorrt överallt och finns knappt ett grönt strå någonstans, och dels för att jag vid det här laget är FÖR DJÄVLA TRÖTT på 25 graders värme och stekande sol dag ut och dag in. Ett rejält åskväder som rensade upp är vad som hade behövts om ni frågar mig, men det var det ingen av vädergudarna som gjorde så det var bara att gilla läget. Gick en promenad på 12 km med hundarna. Funderade rätt mycket på min framtida karriär som hundinstruktör. Har ju haft kurser mer eller mindre oavbrutet i snart 10 års tid, känner att jag börjar bli lite...less? Det är kul och man träffar många trevliga människor och hundar, men...ja, jag vet inte. Något är det som skaver. Det är kanske allt föreningslivsdrama som varit de senaste åren som börjar ta ut sin rätt, eller så har jag bara blivit allmänt lat. Hur som helst. Har en pågående kurs just nu, den slutar om en månad och därefter har jag inget mer inbokat och så ska det nog få förbli ett tag till. Sen ska jag bara vara hemma och måsla omkring med mitt. Samt vara i stallet. Mm. 

Kom hem, gnällde över att jag var varm och klibbig och svettig, passade på att städa i hönshuset när jag ändå var varm, klibbig och svettig, gick in, tog en dusch, låg sen på soffan och läste i stort sett hela eftermiddagen förutom när jag gjorde en lov ut i köket och bakade bröd och lagade middag. Min man har gått i barndom eller nåt, för han har köpt alla Olsen-banden-filmerna på dvd och satt bredvid mig i soffan och skrockade åt dansk 70-talshumor. Så det var en slapphelg utan dess like. Nästa helg, sa vi, så ska vi låna släp och köra till tippen med en massa ris och bös. Samt byta en golvskiva i hönshuset som har börjat svikta, och i samband med det så är det läge att storstäda detsamma. Det är alltså planerna för NÄSTA helg. Få se hur mycket av det som blir verklighet. 

Sig själv närmast

Har läst Sig själv närmast, den tredje och avslutande delen i trilogin om Marianne Lindberg De Geers alter ego Mona. Detta är handlingen:

Mitt i graviditeten blir Mona lämnad av sin pojkvän Johnny, en samhällsengagerad göteborgsmusiker som inte lever som han lär. Han beskrivs i pressen som den mest turnerande artisten i landet och hans närvaro hos Mona och dottern Sarah är högst sporadisk.

Som ensamstående mamma under det skenbart fördomsfria 1980-talet slits Mona mellan kraven från omvärlden och behovet av egentid. I hennes väg står inte bara samhällsstrukturer utan också hon själv. Men hur besviken och arg hon än är på Johnny vägrar hon ge upp hoppet om att det en dag kan bli de två igen.

Jag gillade den här boken mer än vad jag gillade Under belägring, som jag ju tyckte handlade lite för mycket om psykiatrin (inte för att det är ointressant i sig, tvärtom, men själva upplägget kändes rätt omständligt och onödigt detaljerat), men inte fullt lika mycket som jag gillade På drift. Det var lite upprepningar som jag tyckte kändes onödiga, är det en uttalad trilogi så tycker jag att det är upp till läsaren att vara uppdaterad på handlingen i tidigare böcker, till skillnad mot böcker som är fristående fortsättningar på någonting. Men det kanske bara är jag som tycker så. I alla fall. Jag tycker generellt att Marianne (jag känner mig nästan Marianne med henne nu efter att ha plöjt igenom denna självbiografiska trilogi på en helg) skriver bra, engagerande, närvarande, rappt. Sen tycker jag det var lite synd att hon inte hann klämma in hur hon träffade Carl Johan De Geer. Inte för att jag har någon relation till honom, var väl knappt ens född när han gjorde den där "skända flaggan"-konstverket och jag H-A-T-A-D-E barnprogrammet Tårtan. Tyckte det var helt vidrigt, så smutsigt och äckligt, men av någon anledning så satt man ju som liten ändå klistrad framför tv:n så fort det vankades barnprogram, för det var ju som regel bara nån halvtimme-ish (?) per dag plus tre minuter Hacke Hackspett insprängt i något trökprogram i stil med Sveriges Magasin. Man hoppades väl att det skulle bli något bra, som Trazan & Banarne, Professor Balthazar eller Fablernas Värld, men det var ju oftare någon obegriplig tjeckisk dockfilm med skuggfigurer eller Vilse i pannkakan. Jamen hur som helst. Marianne skriver så oerhört kärleksfullt om Carl Johan (tydligen är jag Carl Johan med honom också nuförtiden) i Tvära kast så jag blev lite nyfiken på hur de träffades och så vidare. Men det fick jag fortsätta vara, för boken handlade inte om det. Men å andra sidan så var ju "Monas" förhållande med "Johnny" (a k a Björn Afzelius) mer än tillräckligt för att fylla ut sidorna. Alla har inte varit ihop med en folkkär artist, men jag tror många kan relatera till att vara ihop med män som av olika skäl beter sig som as, åtminstone kunde jag det. Den här boken får tre och en halv folkparksturnéer av fem möjliga. 

Saker som kan beskådas utanför ICA Maxi i Ankeborg en fredagskväll

Efter att jag varit i stallet i fredags så skulle jag bara svänga inom ICA Maxi lite snabbt för att köpa tavelkrokar. På ICA Maxi i Ankeborg är det en sån där stor snurrport eller vad det heter, och framför den är det två rätt långa betongramper, en från höger och en från vänster, där man ska fösa upp sin kundvagn, som är så gigantisk att man i princip behöver skepparexamen för att framföra den, från parkeringen som alltså ligger lite lägre än själva varuhuset. Jag skulle ju bara ha några tavelkrokar så jag hade ingen vagn, och tyckte därför att det kändes lite ovärdigt att traska uppför den där betongrampen som om jag vore ett boskap som skulle fösas in i slaktbilen. Så jag tänkte att det är ju en smal sak att kliva upp på rampen mitt på istället för att gå runt om. Betongrampen når mig bara lite ovanför knähöjd där den är som högst (precis framför snurrporten), men så tillkommer ett staket som kanske når mig till midjan, men det ska väl en fri ande på 54 jordsnurr klara av, tänkte jag sturskt och skred till verket. 

Har gjort detta förr, men nu tillkom det faktum att jag hade på mig mina nya helskodda ridbyxor från ZacZess, som för övrigt mycket väl kan  vara de skönaste byxor ALLA KATEGORIER jag någonsin ägt. Dock lämpade de sig mindre bra att svinga sig över aluminiumstaket med, fick jag bittert erfara. Silikonskoningen, som jag hyllat i sadeln, omvandlades vid kontakt med aluminiumstaketet till Karlssons klister och gjorde att mitt skrev och staketet blev i det närmaste oskiljaktliga i samma sekund som jag sköt ifrån med foten för att lite elegant svinga mig över. Eller det var ju alltså det som var tanken, men istället hängde jag på staketet som en annan djävla insekt i ett spindelnät, till allmän beskådan inför, förutom alla de kunder som strömmar ut och in på ICA Maxi en fredagskväll efter löning, en försäljare av de hemlösas tidning Faktum, två tonåringar som stod och sålde jordgubbar, hallon och blåbär, plus nån representant för Liberalerna som stod och delade ut flygblad och lite annat löst folk. Det kändes som en evighet innan jag med övermänskliga krafter lyckades lyfta mig själv ur Karlssons klistergreppet och på ett mycket ovärdigt sätt liksom dunsa ner på andra sidan staketet.

 Jaha, sen var det ju bara att låtsas som att det regnade och stega in på ICA Maxi som en helt vanlig kund. Det gick väl sådär, kan jag känna. 

Till stallet istället, v 34 2022, pt 2

Det var tydligen bara jag som var sugen på drop in-ridning i fredags, så det blev ytterligare en privatlektion på Jättinnan. Förra gången sa jag ungefär så här: att jag i första hand vill få höra vad jag gör för fel (och vad jag ska göra istället), för som regel känner man ju när det går bra. Och nog fick jag veta att jag levde alltid. Den nya ridläraren var på mig som en hök om exakt varenda detalj från hur jag kortade upp tyglarna till...ja, det fanns en hel del att anmärka på, hehe. Framför allt att jag tydligen viker mig i sidan när jag tar ledande tygeltag på böjt spår, och så tycker jag det är konstigt att hästen liksom faller inåt? Sån DJÄVLA ögonöppnare för mig och plötsligt kändes det som att det även var en möjlig förklaring till en del av Köttbullens och mina problem. Diskuterade detta med en ridkompis efteråt och kom fram till att jag säkert fått kritik för det tidigare, men ibland behövs det liksom att någon säger det på ett annat sätt för att det ska gå fram. För det var ju inte rocket science direkt. 

Blir mer och mer förtjust i Jättinnan även om hon kändes lite spänd och stod emot lite mer i vänster varv, vilket gissningsvis dels berodde på att hon för första gången gått ute på gräs på natten med flocken (innan har hon stått inne som sällskap till en häst som varit skadad), dels att en massa olika människor ridit henne i veckan, dels att hon faktiskt bara är fem år. Men hon är väldigt pedagogisk, för när jag gör rätt så blir det ju bra. Då mjuknar hon och formar sig och slappnar av och frustar och det är UNDERBART. Då behövs egentligen inget beröm (fast det fick jag ändå) eftersom den där känslan av samspel är en sån DJÄVLA kick. Mmm. 

Under belägring

Har läst Under belägring av Marianne Lindberg De Geer. Den fortsätter ungefär där På drift slutar och detta är handlingen:

Mona vill ringa BB och skälla ut förlossningsläkaren som tvingade henne att ta med sig bebisen hem. Såg doktorn inte att hon inte kan ta hand om någon: inte sig själv och ännu mindre en nyfödd baby med kolik? På behandlingshemmet för unga där Mona fått jobb måste hon också vårda. Vad är egentligen skillnaden mellan hennes egna problem och de intagnas? Och tittar inte psykiatern lite konstigt på henne?

Mitt i alltsammans störtar hon rakt i famnen på en sorgsen man med gitarr, säregen sångröst och med ett politiskt patos i sina brinnande ögon. Han flyttar in hos Mona. Nu inleds ett drama som kommer att påverka Mona livet ut.

Jag tyckte inte den här boken var lika bra som På drift för det var så mycket som handlade om de mer eller mindre (åtminstone för mig) obegripliga behandlingarna på det behandlingshem där Mona jobbar. Det blev ärligt talat rätt tjatigt, men gillade det andra, särskilt delarna om "den sorgsne mannen med gitarr, säregen sångröst och med ett politiskt patos i sina brinnande ögon" (a k a Björn Afzelius). Den här boken får tre proggrörelser av fem möjliga. 

På drift

Har läst På drift av Marianne Lindberg de Geer, detta är handlingen:

En familjetragedi gör tonåringen Mona desperat. När skolkuratorn tvingar henne att fylla i ett frågeformulär där hon ska definiera sin situation, ger hon samma svar på alla frågor: Mick Jagger. Skolkuratorn rycker uppgivet på axlarna och mamma rasar. Vem faan är Mick Jagger?

Den odyssé genom Europa som följer får Mona att inse hur ensam hon är, hur svårt hon har att tolka andra människor; att män när som helst och var som helst vill åt hennes kropp och att Mick Jagger inte blir den räddare i nöden hon hoppats.

Jag gillade den här boken, som ju ska vara någon slags självbiografi som jag ju vet eftersom jag precis har läst Tvära kast. Det var lite knöggligt språk ibland, men det kan jag ha ett visst överseende med. Men i övrigt flöt berättelsen på, precis som livet gör. Än slank det hit och än slank det dit. Den här boken får fyra Bob Dylanlåtar av fem möjliga.