Till stallet istället, v 42 2021, pt 1

Igår var Karin äntligen tillbaka och allting var som det skulle igen. Vi skulle egentligen haft hoppning, men eftersom vi missade förra veckans lektion som skulle ha varit markarbete så hade vi markarbete igår och hoppningen blir nästa vecka. Köttbullen kändes ganska fin i formen. Trampade ordentligt under sig i 10-metersvolterna och vem hade kunnat tro det för ett och ett halvt år sen när det kändes som ett hopplöst projekt att rida något som var mindre än en 20-metersvolt, och då pratar vi inte ens i form utan att rent fysiskt kunna svänga runt. Så stel och utan egen balans var hon då, så visst har det hänt grejer. Sen fick hon tyvärr ett återfall av sin "köra-upp-huvudet-i-luften-och-vägra-ta-högertygeln"-strategi när det blev för jobbigt eller vad det nu var som hände. Börjar dock hitta lite strategier för att komma runt det, sätta hårt mot hårt och kriga med högertygeln funkar ju verkligen inte, utan istället lättar jag på höger och svänger henne med hjälp av vänsterskänkeln och vikthjälperna. 

Övningen var att trava över en serie bommar, åtta stycken tror jag det var, i lätt sits. Först med knut på tygeln och armarna ut, sedan med armarna på huvudet. Klassisk balansridning alltså. Sedan fick vi ta tyglarna men lägga upp stigbyglarna och trava över bommarna. I LÄTT SITS. Det var ju sånt man gjorde  som ingenting när man var tolv, men det gick faktiskt rätt bra nu också. Sen fick vi ha både tyglar och stigbyglar och trava över bommarna med lite olika avstånd så att hästarna fick länga steget. Sista gången skulle vi rida lätt och då var det ett normalt avstånd för en normal häst, stort avstånd för Köttbullen och JEFLAR vad hon bara SVÄVADE över. Hon jobbade så mycket med ryggen att det kändes som att hon  riktigt sköt upp mig ur sadeln i lättridningen. MAGIC MOMENT för denna ponny som dessutom har norra Europas sämsta koordination, men inte en bom var hon i under hela lektionen. Jag skulle kunna ha fortsatt med denna övningen hela natten, men såklart var det dags att sluta då. Men det är ju då man ska sluta, när man är på topp. 

Till stallet istället v 41 2021 pt 1

Karin var fortfarande sjuk i fredags, men nu hade de i alla fall fått tag i en vikarie så det blev drop in-ridning. Vi var fyra stycken, vilket är helt perfekt. Köttbullen var på sitt stoigaste humör, vilket var mindre perfekt men det är ju bara att gilla läget och kämpa på. Vi red nån övning där man skulle trava över bommar och rakrikta, det gick ändå rätt så hyfsat. Man får ju ändå tänka på att det för något år sedan kändes som en omöjlighet att rida något annat än 20-metersvolter och inte ens det gick särskilt bra. Nu fixar hon 8-metersvolter i trav. Galoppen är fortfarande svår när hon inte vill, Vikarien hojtade att jag skulle "sitta i sadeln och driva fram med höfterna" men det är fan i mig lättare sagt än gjort när galoppen är så fyrtaktig som den är på Köttbullen. Men men. Ikväll tror jag det är markarbete, eller kanske till och med hoppning? GULP. 

Sly

Har läst Sly av Sara Strömberg och det tycker jag att du också kan göra. Den handlar om detta:

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret…Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.

När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne – och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Tycker det här var en välskriven och lågmält spännande bok med ett fantastiskt vackert språk. Möjligen var det på gränsen till lite för många karaktärer att hålla ordning på, och möjligen kunde berättelsen ha vunnit på att ge läsaren lite mer bakgrundsinformation om Veras tidigare liv än lösryckta fragment här och där, men det är småsaker i det stora hela. Den här boken får fem glesbygsstöd av fem möjliga. 

Äntligen fredag

Alltså slå mig med något hårt i huvudet nästa gång jag bestämmer att det är heeeelt okej att gå och/eller hålla dubbla kurser både lördag och söndag tre helger i rad? Speciellt när dessa tre helger följs av en där jag ska på utbildning både lördag och söndag? JAG ÄR JU ALDRIG LEDIG, gnölar jag misslynt, fastän det är jag själv som har ställt till det och fastän det ju bara är roliga grejer som ska göras, men ändå. Känner ett sånt sug efter att ha luft i schemat, lediga dagar, bara få måsla omkring utan att hela tiden ha tider att passa och att ständigt vara på väg någonstans. Först var det ju en hektisk jobbperiod, nu har det lugnat sig och då ploppar allt som jag inte kunnat göra på grund av hektisk jobbperiod fram och måste göras. Eller "måste". The curse of föreningslivet, det är ju frivilligt men plötsligt har man snärjt in sig i åtaganden som gör att det inte känns så frivilligt längre. Även om det är kul, det måste poängteras. Jag gnäller faktiskt bara när jag sitter hemma på kammaren och känner mig lat. När jag väl är på plats och ingång så är det faktiskt alltid kul och jag åker i princip alltid hem och känner mig tillfredsställd, energisk och inspirerad. I det avseendet är det synd om alla som inte har ett föreningslivsengagemang för jag tror inte de får uppleva den typen av känslor lika ofta. Fast de har väl tid att förverkliga sig på annat sätt, antar jag. 

Idag är det fredag och jag hoppas det blir drop in-ridning. Lektionen i måndags blev inställd för Karin var sjuk och de hade inte lyckats skramla fram någon vikarie. Så hoppas att a. hon är frisk, eller b. någon annan tar "droppen" idag. Min inre latmask mumlar något om att det skulle vara skönt att åka direkt hem från jobbet och bara ligga i soffan och vila när man nu ska vara iväg exakt hela helgen men jag försöker att inte lyssna, man ångrar ju aldrig ett ridpass osv. 

Imorgon är det först valpkurs för Laban och sedan ska jag hålla valpkurs. På söndag ska jag hålla två spårkurser så det blir många steg att traska för den som drabbats av knäledsartros. Jag kämpar på med min rehab. Har också kört igång en sån där 30-dagars-tränings-challenge via någon app. Måste tydligen ha en app som håller ordning på mig, men det var en puckel att ta sig över. Det är ju inga konstigheter att träna egentligen men när man som jag har slarvat med rehaben så att artrosen blommat upp så innebär ju varje träningspass en smärtupplevelse och det finns tydligen ett visst inbyggt motstånd mot det. Men nu är jag igång. Det är inte på långa vägar lika illa som det var våren 2020, så jag har gott hopp om att det ska börja ordna upp sig. 

Mitt flickrum

Man kan undra hur det går i vårt såkallade renoveringskaos? Jamen SÅDÄR? skulle jag väl vilja säga. Hantverkare är ju ett släkte för sig och jag råkar vara gift med en. Mycket praktiskt, jag skulle väl ändå säga att fördelarna* överväger. Men man får också leva med saker som aaaaaaldrig blir färdiga. Väggen är förvisso klar, så vi har i teorin varsitt rum. Det som tog fem sekunder att säga, "öppna upp i väggen och sätta in en dörr" från hallen och till den delen som är hans man cave tog cirka åttahundra år på grund av nåt rör med elledningar i väggen som var i vägen. Men nu är det gjort. Det ser jätteroligt ut, för dörren till man caven är mycket mindre än dörren till det som nu allmänt går under namnet Flickrummet™. Det är en dörr som tidigare har suttit i en kattvind och den är både kortare och smalare än en standarddörr, men eftersom vi inte är några influencers så är det ju lite skitsamma att det vid första anblicken ser ut lite som att Harry Potter bor granne med Gud. 

Alla elledningar är också dragna, men själva kontakterna är inte på plats (än). Men det kommer väl så småningom tänker jag. Vad som återstår för mig att göra är att montera ner tre väggfasta bokhyllor, fyllda med böcker såklart, och flytta en sekretär samt bygga upp bokhyllorna runt den. Det underlättar inte att bokhyllorna har standardmått och sekretären - som stod i min farfars åkeri och där chaufförerna enligt uppgift brukade sitta och spela kort mellan körningarna - inte har det, men det har min man sagt inte är några problem. Fast det säger han om allt som ska göras och sen slutar det ändå med att jag får någon form av vredesutbrott på grund av alla halvfärdiga projekt som han säger att han håller på med hela tiden men som aldrig någonsin blir helt klara. Nä, nu var jag kanske orättvis? I hans värld är ingenting omöjligt men mycket av det tar väldigt lång tid, så kan vi väl säga. 

Sen ska väggarna i Flickrummet™ målas. Jag tänker mig gult, i stil med den färg jag hade i mitt vardagsrum i min lägenhet (varsågod 99,99999999999 % av mänskligheten för fullständigt värdelös information). Sen ska jag skaffa en säng/soffa. Alltså inte en bäddsoffa, för jag tycker det är ett helt värdelöst koncept, utan en vanlig säng som ska piffas upp med dynor och kuddar så att den fungerar som soffa 99 % av tiden men kan omvandlas till säng om jag känner för det. Dess ena gavel ska också passas in i bokhyllesystemet för om man delar på ett från början rätt litet rum så får man två ännu mindre så det gäller att hushålla väl med de få kvadratmetrar som man har till sitt förfogande. Kaminen ska vändas, för att frigöra ytterligare lite golvyta, vilket innebär att det måste skarvas på en bit rör till i anslutningen till murstocken. Inget av det här är ogörligt, problemet är bara att min man håller på med  motsvarande sysslor i sin man cave och eftersom han började så har han också ockuperat exakt hela hallen som finns utanför dessa nu två rum, vilket innebär att jag inte kan tömma min bokhylla med mindre än att jag måste stapla böckerna inne i Flickrummet™ medan jag målar och möblerar om. Känns som att det kommer att bli trångt och bökigt, så jag vet inte om jag ska vänta tills min man blir klar innan jag börjar, eller om jag ska strunta i det och bara köra på eftersom han är så långsam och jag vill börja NU. Vi får väl se hur det här slutar. Han har i alla fall släpat ut en stor möbel av något slag ur sin man cave. Den var så stor att jag inte ens fattar hur den och han fick plats i samma rum. Var ska du göra av den där? frågade jag oroligt och han levererade sitt standardsvar I källaren. Försökte inlägga veto, för källaren är redan full, fullare och fullast av skräp som borde ha hamnat på tippen för längesen, men nu är jag ju gift med en man som inte bara är hantverkare utan också hamster vars mellannamn stavas "kan vara bra att ha". Jag hävdade det jag alltid hävdar, att när man var ung så var det helt rimligt att två personer bodde i en tvåa på femtio kvadrat, men nu när vi har mer än dubbelt så stor yta till vårt förfogande så är det knappt att det räcker. Då måste det väl ändå bero på att man har för mycket grejer? Anser jag, men sista ordet blir nog aldrig sagt i detta misstänker jag. Over & out från baksidan av "Äntligen hemma". 

* Här syftar jag endast på den biten som har med själva hantverkandet att göra och ingenting med om hur min man är som person. Om inte fördelarna med att leva med en annan människa överstiger 50 % över tid så bör man vara singel, anser jag. Jag är alltså inte singel, you do the math.  

På andra sidan

Har fått delar av mitt liv tillbaka, känns det som. Efter att ha haft det apstressigt i princip ända sedan semestern och fram till nu så har jobblivet gått in i en - åtminstone rent teoretiskt - lite lugnare fas. Inte så mycket jobb och inte fullt så många hundkurser på den såkallade fritiden. Och igår var första dagen på åtta veckor som kalendern var helt tom. Innan har de tomma dagarna fyllts av jobb, men i fredags lämnade jag med gott samvete både jobbdator och jobbtelefon kvar på jobbet eftersom inget längre var överhängande och akut. 

Så vad gjorde jag då med min Lediga Dag™? Började med sovmorgon. Det där med att ha valp är ju att inleda varje dag med en rivstart och språngmarsch ut för toalettbesök. För valpen dårå. Vi brukar turas om, men när det är min tur har jag oerhört svårt att somna om efter att ha varit uppe och ute, och Laban tycker dagen börjar senast halv fem eller så. Så nu hade jag arrangerat att min man skulle ta den första rusningen och det gjorde han och jag trynade vidare till...åtta kanske? SÅ GÖTT. Sen åt jag frukost och tog med mig alla hundarna ut i skogen på en mustig höstpromenad. Också SÅ GÖTT. Kom hem, pysslade lite i trädgården och med höns och vaktlar, gick in, åt lunch, låg på soffan och inledde en högtidssund i och med att jag började läsa Stephen Kings senaste (som lustigt nog heter Senare) som jag köpte någon gång i somras men som jag sparat till ett tillfälle då frid och harmoni råder. Låg där med en kopp te och alla hundarna snarkades omkring mig och min man totade med någonting på ovanvåningen. Det var en fin stund. Var sedan ute i trädgården en vända till, plockade övervuxna bönor som jag ska spara till utsäde, skördade pumpor eftersom det varit lätt nattfrost, grävde upp och planterade om rotskott från hösthallonen och lite sånt där småfix. Gick in, gjorde bröddeg, sorterade fröer, läste lite till, kollade på EM-kval i handboll (Sverige vann, bra-bra-bra), lagade mat (stekt strömming och potatis/jordärtskocksmos, MUMS), åt och tittade på ett par avsnitt av favoritserien Trailer Park Boys och avrundade med en skål Ben & Jerry-glass. 

En perfekt dag om ni frågar mig. Nu väntar jobbvecka med bland annat tandläkarbesök och konflikthantering i Jämmerdalens BK. Mer om det senare. 

Till stallet istället, v 40 2021, pt 2 fast egentligen pt 1 pga teori men jaja skitsamma

I fredags var vi fyra stycken som radade upp oss i stallgången för drop in-ridning. Alla fyra är mer eller mindre stammisar och alla gillar olika hästar så det var bara att plocka varsin favorit och sätta igång. Vi fick en jobbig lektion på temat skänkelvikning och öppna. Tycker ändå det gick riktigt bra! för att vara oss åtminstone. Tyckte jag fick till riktiga tvärningar i skänkelvikningen, åtminstone för vänster skänkel. Och öppnan börjar väl ändå arta sig, ett steg här och ett där i rätt riktning. Sen skulle vi jobba lite med galoppfattningar i slutet men då var både Köttbullen och jag så trötta att det mest blev pannkaka av dom. Men den övergripande känslan var bra. Vill inte jinxa men det känns som att vi åtminstone har tagit igenom oss fasen där hon försöker bli av med mig genom att i vredesmod gå in i sargen. Kraven är uppenbarligen inte jättehöga, hahaha.