Än klappar hjärtat

Har läst Än klappar hjärtat av Susanne Fellbrink. Det kan du också göra om du som jag gillade Än sjunger hon inga sånger som detta är en fortsättning på. Detta är handlingen:

Det är sommartider i vackra Sundsvall, och snart ska studenternas rop ljuda. Artisten Cilla Fallander har fått ett nytt uppdrag efter vinterns dramatik. Hon ska agera projektledare för nyöppningen av en galleria i stan, och planerna är storslagna. Men redan första kvällen går saker och ting fruktansvärt fel och under den fyra dagar långa invigningen fortsätter problemen att hopa sig. Cilla får till slut en stark känsla av att det är någon som sätter käppar i hjulen för henne, vilket får katastrofala följder. Men varför?

Samtidigt smider en man i en annan del av landet mörka planer. Han har länge sökt efter kvinnan och barnet som en gång flydde från honom, och nu har han äntligen fått ett tips. Och spåren leder honom till Sundsvall.

Jag gillade ju första delen och jag gillar även denna. Cilla har det inte lätt med all stress, lite svajande självförtroende och dessa taskiga väninnor som jag stör mig på, och etiketten cozy crime känns så klockren. Lagom blandning mellan vardag och dramatik, bra språk och tempot är friskt, ökar stegvis och avslutas med både crescendo och cliffhanger. Den här boken får fyra projektledare av fem möjliga. 

Fredagsfeeling

 I morse när jag vaknade (väcktes) så var det tolv grader kallt och bilmotorn brummade många trötta varv innan den behagade starta, och det trots nytt batteri. På nyårsafton hade jag nämligen bestämt med en kompis att vi skulle träffas och spåra med våra hundar och när jag hoppade in i bilen för att starta den så var den stendöd. Misstänkte genast batteriet p g a att a. jag inte kört med bilen på kanske 10 dagar, b. batteriet är lika gammalt som bilen och batteri åldras, och c. det var kallt, och moderna bilar har ju så mycket elektronik och grejer så är batteriet det minsta klent så orkar det inte med att starta bilen. Fick låna min mans bil och någon dag in på det nya året skickade jag iväg honom att köpa ett nytt batteri. Han ringde hem från Mekonomen och frågade om jag hade start/stopp-funktion (tror jag det hette) på min bil, i så fall kostade ett batteri 3000 kronor istället för en dryg tusenlapp som ett vanligt batteri. 

Nu råkar min bil ha denna funktion, som alltså innebär att motorn stannar när man trampar ner kopplingen och det är säkert bra och bränsle- och miljöbesparande och alltihop, men jag fick ju stora skälvan: Oh my God, Oh my God, OH MY GOD, nu fick jag motorstopp vid ett rödljus mitt i rusningen, vad fan gör jag nu, HJÄÄÄLP, såna tankar for genom mitt huvud varje gång det hände tillsammans med en rejäl dusch adrenalin och är det något jag inte behöver i mitt liv så är det extra stress. Så en dag var det inte så längre, jag trampade ner kopplingen, motorn fortsatte att brumma och ingen var väl gladare än jag för det. Min bilmekaniker förklarade för mig att det (om jag minns det rätt) hade att göra med om det var minsta lilla obalans mellan plus och minus i batteriet (eller njaaa? nu blev jag osäker om det verkligen var så, men skitsamma) så kopplades den här funktionen ur, men det kunde han återställa om jag ville? Det ville jag alltså inte, och nu ville jag inte heller betala ett par tusenlappar extra för möjligheten att återställa denna funktion som jag aldrig efterfrågat. Så jag (via min man) köpte ett vanligt batteri istället och det har fungerat fint. Men som sagt, är det kallt så blir det ju jubbigt för bilen. GUD VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ VINTERN. Har vi hört den förut eller? 

Men idag är det i alla fall fredag och i helgen händer det ingenting. Ska till stallet efter jobbet idag, men sedan är det tomt i kalendern. G-Ö-T-T. Jag är så kluven till det där med aktiviteter på helgerna, å ena sidan är det ju kul att det händer något och å andra sidan är det så skönt att bara toffla omkring och inte ha ett skapandes grand på agendan. Har ju dessutom min läs-stress att jobba med. Läste ut en bok som var på fjortondagarslån igår, rusade till bibblan (som bara har öppet tre timmar på torsdagarna) och lämnade den och hämtade en annan som också var på fjortondagars, så nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Dessutom slösade jag bort lästid igår genom att jag fastnade framför Varuhuset, skulle bara se ett avsnitt men sedan blev det så "spännande" (fastän jag vet exakt vad som ska hända) så det blev tre-fyra på raken i alla fall. Svenska såpor är nog min största guilty pleasure och jag älskar nu att jag tack vare Apple TV har dom I MIN TV-APPARAT.  

Så inget ont (vintern) som inte har något gott med sig. För ingen kan väl begära att man ska göra något annat än att tillbringa helgen nedkrupen i soffan framför brasan med en massa filtar, böcker, tekoppar och andra mysattribut? Nä, men då säger vi så. 

En tysk amazon vs en svensk amason

För ett tag sen fick jag nåt mail från amazon.de, på tyska och jag kan ju ingen tyska och tänkte slött att det var väl nån himla reklam för nåt. Dom där mailen fortsatte dock att dimpa in med viss regelbundenhet och även om jag inte kan tyska så förstår jag ju vissa ord som till exempel Beställung och Order och sånt där. Kollade därför lite mer noggrant och då stod det något om beställning och betalning som inte hade godkänts, men jag hade ju inte beställt något så jag svarade väl lite lamt att det här var inget jag kändes vid. Och sen blev det tyst ett tag och jag glömde bort det, men igår fick jag ett tjockt BREV där man i barska ordalag ombad mig på både tyska och engelska att genast betala 89.66 euro för order si och så, annars skulle de minsann vidta rättsliga åtgärder som hette duga. Loggade in på mitt konto som jag knappt ens visste att jag hade, men det är väl samma för Amazon i hela världen antar jag, och såg att det fanns en beställning på en asful "festklänning" i lila sammet som jag aldrig i helvete någonsin skulle betala pengar för överhuvudtaget, och verkligen inte närmare 90 euro. Så jag svarade dom i ännu barskare ordalag att jag INTE hade beställt något och att jag INTE tänkte betala och att jag krävde att de skulle återkalla ordern med omedelbar verkan. Såg efter att jag klickat på "send" att jag råkat skriva "cancer the order" men skitsamma. Beredde mig på STRID, men nästan genast kom ett vänligt mail att man skulle "undersöka saken" och lite senare ett där man bad om ursäkt och att man stoppat processen och annullerat alla öppna order och inaktiverat mitt lösenord till det konto jag inte ens visste att jag hade. Tack för det, Amazon. Tack också gmail för funktionen "översätt mail" för tyska låter ju i mina ögon alltid som att de vill ställa till med både räfst och rättarting. Undrar nu lite hur detta kan ha hänt, har mitt konto blivit hackat? Men vem har ut något av att lägga en hittepåbeställning i mitt namn? Mycket underligt, men det är så mycket man inte fattar. Det här var väl det mest dramatiska som hänt mig sedan mitt Netflixkonto blev kapat. Eller? Kollade såklart mitt bankkonto för att se så inga konstiga transaktioner hade skett, men det hade det inte (det var ju det alla mail handlade om, att betalningen inte gick att genomföra). Undrar om det är någon därute som nu saknar en skitful lila sammetsklänning?  Så många frågor, så få svar. 

Flickebarn 291

Har läst Flickebarn 291 av Ninni Schulman. Har nog läst alla hennes böcker och gillat dom rätt mycket, även om jag tröttnat lite på journalisten Magdalena och hennes evinnerliga bekymmer om precis allt. Men det är bra böcker med perfekt balans mellan drama och vardag, precis så som jag gillar. Den här boken är dock någonting helt annat: 

Ninni Schulman befinner sig på botten efter en uppslitande skilsmässa. I samtalen med sin terapeut inser hon att hon måste ta itu med de barndomsupplevelser som har format henne, och hon beställer fram sina gamla sjukhusjournaler. Född med en ryggskada som hotade att ta hennes liv genomlevde Ninni en uppväxt präglad av sjukhusvistelser, ensamhet och utanförskap.

Vad gör det med ett barn att skiljas från sina föräldrar och alltid känna sig annorlunda? Och hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad just så som man är?

Jag kände mig lite tveksam efter att ha läst den här boken. Alltså, jag förstår ju mycket väl att saker måste bearbetas och att skriva om dom är väl ett bra sätt, men är det nödvändigt att ge ut en bok om vad man minns och inte minns om sin barndom? Tycker 50 % av boken är mest beskrivningar av hur saker såg ut, vilket ju i alla fall inte direkt intresserar mig. Det var samma när jag läste Mig äger ingen av Åsa Linderborg, det kändes som att halva boken var miljöbeskrivningar staplade på varandra. Ej jätteimponerad och förstod inte riktigt varför den blev så djävla hyllad. Förlåt, det är väl som att svära i kyrkan, men jag tycker så. Ja, men i alla fall. Nä, jag gillade inte riktigt den här boken. Jag vet inte riktigt vad den ville säga? Ja, jag förstår att det var en jobbig uppväxt osv, men...nä. Den här boken får två journaler av fem möjliga.  

Snödepression light, part 534643

Jag är lite dagvill beroende på att jag jobbar lite här och där, ingen riktigt struktur på någonting känns det som. I måndags jobbade jag hemma, i går var jag på jobbet, idag och imorgon hemma och på fredag på jobbet. Veckorna går i och för sig väldigt fort på det viset, och det är ju inte så dumt så här i oxveckorna. Egentligen slutar väl inte oxveckorna förrän till påsk, men det är ju nästan två månader dit. För min del räcker det med februari ut, sedan börjar livet kännas helt okej igen. Eller inte för att det är dåligt nu, men jag är så trött på vintern. Då är det ju inte tillnärmelsevis lika mycket jävelvinter som det var 2009/2010 och 2010/2011 när snön bara vräkte ner och man fick skotta sig blå varenda dag. Speciellt inte 2009/2010 när vi precis köpt vårt hus, bara hade en snål elpatron och en underdimensionerad luft/luftvärmepump som inte på något sätt mäktade med att värma denna vindarnas boning med sina dragiga fönster och bristfälliga isolering, HELVETE vad vi frös och helvete vilka elräkningar vi fick betala för inte alls speciellt mycket värme. Det var innan vi bytte till pelletspanna och installerade våra kaminer, så fort vi gjorde det blev det milda vintrar. Haha, det var faktiskt så det blev även om jag givetvis inte tror att det finns ett samband mellan det globala klimatet och enskilda personers införskaffande av fungerande värmesystem. Men ändå. Om det inte har framgått innan så passar jag på att säga det igen: HATAR VINTERN. Sådärja. 

Jobbar som sagt hemma idag och har det ändå rätt gött just nu. För någon vecka sedan bytte vi telefon/videokonferenssystem från Skype till Teams, Skype har alltid fungerat klockrent medan Teams orsakar ett bistert eko hos den jag pratar med när jag inte är på jobbet. Där använder jag headset, så troligen är problemet någonting med datorns inbyggda mikrofon/högtalare. Jag hör alla hur bra som helst, men de jag pratar med hör mig ungefär femdubbelt plus eko av sin egen röst, vilket gör att ingen vill prata med mig. OCH DET PASSAR MIG FINT. Hehe. I längden funkar det ju såklart inte, men tur ändå att det för närvarande är hyfsat lugnt på jobbet. Det är ju ändå märkligt att det som fungerat i det ena systemet inte alls fungerar i ett snarlikt system? Aja, en support jobbar med fallet, så vi får väl se hur länge jag klarar mig undan mänsklig kontakt. Hehe igen. 

Lever under BOKSTRESS just nu. Jag brukar ju reservera ett gäng böcker på bibblan då och då, och så brukar de trilla in med lite ojämna mellanrum. Men nu har det verkligen rasslat till, tycker telefonen plingar var och varannan dag om att det finns böcker att hämta och det är ett snärj att hinna med. Låg generellt mycket bra till i planen i helgen, men så kom det två fjortondagarslån som gjorde att jag fick lägga ifrån mig de som jag nyss påbörjat. Här har vi sannerligen i-landsproblem på högsta nivå men någon ska ju ha det också. 

Nu är det lunch. Att äta lunch på jobbet innebär att man samlar ihop sig och sina närmaste kollegor ("nä vad säger ni, är det inte dags för lunch nu?"), går till en annan byggnad där lunchrummet är, mikrar sin lunchlåda, läser tidningen, pratar med sina kollegor, dricker kaffe, pratar lite till och så småningom traskar tillbaks till sin egen byggnad igen. Det tar en lunchrast, mellan 30 och 45 minuter lite beroende på hur mycket man har att prata om. Äta lunch hemma tar typ 5 minuter för det är bara att hasa ut i köket fem meter bort, mikra lunchlådan, äta den och lufsa fem meter tillbaks till soffan igen. Borde bli bättre på att till exempel gå ut en sväng på lunchen, men så tänker jag att jag kan lika gärna jobba in den och sluta lite tidigare istället. Fast sedan blir man ofta ändå sittandes med någonting. Aja, det är visst nya i-landsproblem vart man än i världen sig vänder.  

 

 

Till stallet istället, v 5 2021, pt 1

Igår fick jag meddelande från min dotter, som ju rider kvar i Bästa Måndagsgruppen™ att hon fått förhinder men att det var OK med Karin att jag tog hennes plats. Det var ju lite sådär med den saken sist, så för säkerhets skull messade jag Karin och frågade så att det inte skulle vara fråga om något practical joke eller så, men det var det (såklart) inte. LOVELY. Nu är det dessutom sanktionerat hos ridskolechefen och okej att vi byter med varandra när någon får förhinder, bara vi meddelar innan. Bara för det kommer hon väl aldrig mer att få förhinder, haha. 

Fick inte ha Köttbullen för hon hade gått sina pass redan, så jag fick ta Tösen istället. GULP, kände jag lite, men det gör jag ju tydligen alltid så fort jag ska utanför komfortzonen. Men det gick bra. Faktiskt väldigt bra om jag får säga det själv, vi red dressyr och hon blev så lösgjord och fin och jobbade på bra. Bara det att kunna galoppera varv efter varv efter varv utan avbrott är ju en stor grej för mig, haha. Vi red en övning som var att vi red på volterna i trav (utan stigbyglar) och ökade och minskade, red hästarna inåt- respektive utåtställda samt skänkelvikning på öppna delen. Det gick i ett kan jag ju lugnt säga och jag kan också säga: ÅH, VAD JAG SAKNAR MIN GRUPP! Eftersom det kunskapsmässigt är lite blandad kompott i Coronagruppen så rider vi ju inte den här typen av övningar. Tror inte vi har ridit vare sig skänkelvikning eller öppna eller någonting sånt överhuvudtaget. Sen kan man visst det göra bra grejer ändå med bara ridvägar och övergångar och tempoväxlingar, men det blir inte samma sak. Och sen är det sån HARMONI i Bästa Måndagsgruppen™. Alla jobbar på med sitt, alla fattar vad de ska göra, det är aldrig något tjafs om någonting, plus att alla är så sjukt trevliga. I Coronagruppen är det alltid någon som inte fattar vad man ska göra eller vänder åt fel håll, och när vi ska packa höpåsar efteårt så känns det ibland som att det hade varit enklare att skicka folk till månen. 

Aja, fick i alla fall träffa min mysiga grupp och fick ju dessutom ett extra ridpass denna vecka. Mmm. Nu kommer jag nog att ha världens träningsvärk, för även om inte Tösen direkt är någon gångartshäst att tala om så har hon betydligt större rörelser än vad jag är van vid efter att nästan uteslutande ha harvat omkring på Köttbullen ända sedan någon gång i våras. Och så trav utan stigbyglar i evigheter på det. Jotack, man lär nog känna att man lever, men det gör jag så gärna. 

På min tv just punkt nu

Okej, nu när inte handbolls-VM upptar all min vakna (tv-)tid så vill ni väl säkert veta vad jag följer för serier? Inte så många, visade det sig. Sedan vi betat av sista avsnittet av The Crown har jag och min man ingen gemensam serie. Han drog igång nån trailer för något som han tyckte var lovande, men då var jag i pre-handbolls-mode och tog tydligen inte in vad det var för något, men jag får väl ge det en chans. Problemet med oss, som vi inte kommer att gå i parterapi för, är att vi har väldigt olika smak när det gäller serier. Vi har gillat vissa historia serier, som Rome och The Crown, vi båda gillade Game of Thrones och vi gillar Sagan om ringen och Star Wars. Men sen tar det ofta stopp. Jag gillar deckare, thrillers, relationsdraman och socialrealism, medan han gillar science fiction, fantasy, krigsfilmer och (en del) komedier. Hans dröm var lite att vi skulle börja följa nyinspelningen av Star Trek, min dröm var att få slippa beamas mig upp av Scotty. Gav den två avsnitt och sedan gav jag upp. Aja, nu tycker väl inte vi att definitionen av ett lyckligt äktenskap nödvändigtvis är att sitta sida vid sida i tv-soffan och följa samma serier. Jaja, skitsamma, det här är vad jag/vi tittar på, utan inbördes ordning:

1. Tunna blå linjen. HELVETE vad den är bra! Såg två avsnitt på raken i helgen (tack för det, ÄPPLE TV) och sen fick jag lägga band på mig själv för att inte se det tredje. Måste ha något kvar att gotta mig åt. Men alltså, igen, HELVETE VAD BRA. 

2. Sveriges Mästerkock. Både jag och min man kollar, fast det är ju inte som att följa en serie där man kan ha intressanta diskussioner om handlingen och karaktärerna. Jeflar vad vi har pratat om drottning Elisabeth, prins Philip och prins Charles parallellt med att vi såg The Crown. Men det är ju inte direkt ett samtalsämne huruvida rätt lag vann när det gäller maträtter man inte själv fått smaka på. 

3. Mandelmanns gård. Jamen det är ju ett måste. Älskar att följa Gustav och Marie och deras liv på Djupadal. Är samtidigt grymt avundsjuk. Vill också ha en gård med mark och djur. Samtidigt vet jag att det självklart är tusen gånger mer slit än vad som syns i TV, så egentligen vill jag väl inte det. Får nöja mig med trädgården jag har och mina höns och vaktlar, resten får jag väl fortsätta att titta på och sukta efter i smyg. 

4. Queen's Gambit. Jag skäms lite, men jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela. Jag gillar serien, det har bara inte blivit av riktigt. 

5. Marcella. Tyckte första och andra säsongen var svinbra, men tredje...nja? Har dock bara sett två avsnitt så jag får väl ge den en chans till. 

6. Varuhuset. Hahaha, tack igen till ÄPPLE TV. Så sjukt bra/dålig serie. Ett urval av saker som kanske inte hade passerat idag: a. att Bengt på lagret har en flaska whisky i skrivbordslådan som han är helt öppen med och att alla verkar vara okej med att han sitter och huttar på arbetstid. b. att Kjell på skivavdelningen (senare: i fängelset, senare: på lagret, senare: i boutique samt konstnär) säger: "fruntimmer ska man ha mellan knytnäven och spisen, är dom någon annanstans är dom på rymmen". Den kändes inte direkt krispig om man säger så. c. den sjuka mängden personal som trängs tillsammans med Rickard, Edith och Tina i charken. Lär ju knappast behövas en halv skolklass för att väga upp lite köttfärs och plasta in några ostar. d. Porrbilderna på väggarna i fikarummet. e. Rico Rönnbäcks överspända personlighet. Haha.