Home sweet home

Beslöt mig för att jobba hemifrån idag. När jag började på mitt jobb för tjugo år sen så var det huvudkontor för en mindre koncern och det fanns både telefonväxel, ekonomiavdelning, IT-avdelning, lönekontor och så vidare, förutom de vanliga funktionerna som var kopplade till själva kärnverksamheten, och lokalerna var dimensionerade därefter. Sedan dess har vi genomgått i runda slängar en miljon omorganisationer och är nu ett litet bolag i en stor koncern och de flesta servicefunktioner sköts antingen centralt i koncernen eller är outsourcade. Men vi håller fortfarande till i samma lokaler, vilket innebär att det nuförtiden finns mer än dubbelt så många kontor som det finns anställd personal. Så det där med fysisk distansering är inga som helst problem för oss och vi jobbar därför rätt mycket "on site" för de flesta har den typen av jobb som visserligen är möjliga att utföra hemifrån, det gjorde vi i våras, men det är avsevärt smidigare och mer effektivt att vara på jobbet. Vi har alla möten på Skype, även om man sitter i samma korridor, och det funkar fint. Största risken är väl kaffeautomaten i fikarummet, men vi har inga fasta tider för fika och lunch så det är sällan mer än 2-3 personer där samtidigt och vi sitter då vid varsitt bord och det ser ut som på en målning av Edward Hopper.  Men ibland har man ju bara ett gäng arbetsuppgifter som man lika gärna kan utföra hemifrån soffan, och idag är en sån dag för mig. Ska dessutom inte på drop in-ridning i eftermiddag eftersom jag ska på boot camp i helgen, och då finns det ju ingen anledning att ge sig iväg in till stan. Hehe.

Så här långt är det bara mys. Har tänt en brasa i kaminen och har legat i soffan och haft Skypemöte (utan kamera).  Det är något visst med att slå sig ner, lyssna på eldens sprakande, tända ett ljus, dricka en kopp te, beta av mailen. Så skulle jag kunna ha det varje dag. Sen kommer det att komma en tid, gissningsvis när jag suttit hopkurad och knappat på min laptop i några timmar och kroppen börjar protestera, när jag längtar till mitt kontor med min ergonomiska skrivbordsstol och min stora skärm. Men den dagen (eller timmen) den sorgen. 

Köpte ny ridhjälm igår! Det är väl inget större fel på den jag har, men den var rätt billig och har inte direkt hundraprocentig passform. Nu har man ju kommit upp i den åldern där resten av kroppen är ett djävla RAS och huvudet väl är det enda som är värt att bevara. Slog därför till på en Back on Tracks EQ 3 Lynx med MIPS brain protecting system, den var bäst i test och det kunde jag väl vara värd, tänkte jag. Av en ren slump var det 20 % på alla Back on Tracks produkter på Hööks och sen hade jag nån sån där medlemsbonuscheck, så därför kom jag ändå rätt billigt undan. G-Ö-T-T. Nu ska jag väl göra lite skäl för den här lönen jag uppbär, hejdå.   

It sounds like a whisper

För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick på mitt oförberedda styra-upp-möte igår kan jag meddela att det gick bra. Eller hyfsat. Hade lite fördel för av de som jag hade möte med var en ny och en visserligen inte så ny men har inte så bra koll. Då är det ju lätt att framstå som att man är THE EXPERT OF something something. Det är väl mest språket som är problemet kan jag känna. Jag brukar aldrig förbereda vad jag ska säga, för jag har i regel bra koll och sedan tänker jag liksom ut vad jag ska säga under tiden som jag pratar, det är som att det sitter ett litet ramminne och buffrar kommande meningar. Är såkallat kvick i både ord och tanke och väldigt sällan svarslös utan kan babbla på rätt så rappt oavsett vad för ny information som kommer till mig under samtalets gång. Men när jag ska prata engelska så funkar inte det systemet hundraprocentigt, för ibland kan jag inte alla ord. Jag kan inte riktigt säga vilket språk jag tänker på, men jag tror att merparten av tankearbetet sker på svenska och så översätter jag lite efter hand som meningarna jag kommer att säga har kristalliserats, vilket ju sker under tiden som jag pratar. Så ibland känner jag när jag har påbörjat en harang att jag inte har en aning om hur jag ska översätta själva slutklämmen. Det här skulle man ju kunna lösa genom att helt enkelt börja prata lite långsammare, men det ligger inte riktigt för mig. Får väl jobba på mitt ordförråd istället så löser det sig väl. Jag hade bra betyg i språk i skolan och har rätt lätt för mig SÅ, men sen har det gått en herrans massa år utan att jag har behövt använda engelska annat än vid enstaka tillfällen och då är man ju mer än ringrostig, och så känner man att det blir lite jobbigt och så undviker man det just för att det är lite jobbigt och så utvecklas man inte utan istället blir det något av en ond cirkel. Jobbar med tanken att allt inte behöver vara perfekt, det är ju inte som att jag ser ner på människor som inte har svenska som modersmål om de inte har 100 % rätt grammatik eller ett ordförråd som är hämtat från Svenska Akademien, huvudsaken är ju att man förstår varandra. Det omvända borde ju också gälla, kan man ju tycka, och det gör det säkert också. Men ändå lite jobbigt när man sitter på möten och det känns som att man språkmässigt bara är snäppet ovanför Morgan och Ola-Conny. 

JAJA, skitsamma. Igår var jag ute och provkörde KARIN, på hemmaplan då alltså. Många saker har faktiskt hänt med elcyklar sen jag köpte min förra (Maja). Bland annat väger inte batteriet ett ton längre. På riktigt, det som hör till Maja kändes det ibland som att jag knappt orkade lyfta när det skulle tas av och tas in och laddas. Framför allt när det skulle baxas in och ut och man samtidigt skulle ha sin cykelväska, matlåda och alla andra jobbgrejer. Men Karins batteri väger inte mycket mer än en bok. En normaltjock bok då, inte Krig och fred eller Bonniers uppslagsverk i 28 band. Andra fiffigheter: Skymningsrelä på belysningen! Behövde alltså inte tänka på att sätta på lyset utan det skedde automatiskt när det började skymma. Stängde även av sig automatiskt, vilket jag också ser som ett plus. Sen kommer jag ändå att komplettera med min fantastiska extrasuperduperdeluxejättedyracykellampa där man nästintill ser ända in till stan när man tänder den hemma i byn, för det behövs när man cyklar genom skogen tidigt på morgonen så här års, då är det M-Ö-R-K-T på ett sätt som det aldrig blir i stan där det alltid finns lite ströbelysning som kan vägleda en. Men på min lilla skogsväg ser man ingenting om man inte har rejäl belysning, så det har jag investerat i för att inte hamna i diket eller råka köra på en hjort eller grävling på villovägar.
En annan bra grej var: ONE KEY SOLUTION. Det vill säga en nyckel till både cykellås och batteri, och så har jag köpt ett nytt kedjelås som man liksom klickar i cykellåset (och sedan kan man dra det runt något träd eller liknande) och som man då låser samtidigt som man låser cykeln. En nyckel till tre olika låssystem alltså. Till Maja hade jag en nyckel till cykellåset, en annan till batteriet och en tredje till det extra kedjelåset. Alla dessa nycklar påminner dessutom starkt om varandra i storlek och form och så himla roligt är det sannerligen inte att stå dubbelvikt och fumla med fel nyckel. 

Så här långt är jag mer än nöjd. Så gött också med det höga styret som gjorde att man i det närmaste kände sig som drottning Elisabeth när hon är ute på cykeltur, om hon nu någonsin är det. Men man färdas liksom med stil och elegans. Det är vanligtvis ingenting man förknippar med mig, men plötsligt händer det tydligen. Känslomässigt i alla fall, utseendemässigt är det nog ingen större skillnad. 

Lite om ditt och datt

Mitt liv i punktform p g a stress. Ligger vaken på nätterna och djupandas för att Inte. Tänka. På. Jobbet, för då somnar jag aldrig. Har ett möte med ett av bolagen idag där jag förväntas styra upp ett och annat där ingenting är speciellt uppstyrt i något avseende. Har ingenting att säga alls inför det mötet. Känner att det kan vara klädsamt att ha någon form av agenda, men det har jag inte. Är dock väldigt bra på att improvisera, plus att jag har ju ändå ett hum om vad man behöver börja med. Tror jag. Host. Nej, det är inte Covid, bara stress. 

• Julgranen är uppe på torget hemma i byn! Är det inte...lite tidigt? Inte för att jag är någon ultrarabiat hålla-på-traditionerna-taliban, men...? Tänkte jag. Fast sen kom jag på att DET FAN I MIG ÄR FÖRSTA ADVENT nästa söndag. Vart har den här hösten tagit vägen då? Jag befinner mig mentalt någonstans i början av oktober, känns det som. 2020, året som både varade i en evighet och försvann i ett nafs. 
• Igår när jag gick från parkeringen till jobbet så såg jag en mus som sprang utmed husväggen. Det är typ en 100 meter lång huskropp och ingenstans för en liten mus att ta vägen. Den sprang så fort som bara en jagad (som jag antar att den upplevde sig även om jag inte per definition var ute efter den) mus kan göra, så fort att den plötsligt snubblade på sina egna små tassar och gjorde en liten minikullerbytta. Rullade som en boll några varv, kom på fötter igen och fortsatte att springa. Det kan ha varit det gölligaste jag sett på länge. 
• Var och hämtade min nya elcykel KARIN igår och idag blir det nog en liten premiärtur. Nästa vecka kör jag igång "cykla till jobbet en dag i veckan"-projektet igen. 
• Funderar på om jag ska köpa ett ergonomiskt laptop-bord eller ställning eller vad det nu kan heta ifall det blir tal om att jobba mer hemifrån framöver. Vi har ju gott om plats på jobbet, alla har egna rum och den största risken är väl egentligen framför kaffeautomaten, så hittills har vi tyckt att vi nog kan jobba "on site" som det så flott heter. Men det vet man ju inte vad det kan komma för direktiv framöver. Tänker att det kan vara bra i vilket fall som helst, är så sjukt trött på att sitta och huka framför datorns lilla skärm. Pratade med facket häromdagen (om en helt annan grej, men vi kom in på detta) och de bara "ja, men det är ju arbetsgivarens ansvar att se till att man har en god arbetsmiljö även när man jobbar hemma" och ja, det är det ju men det lär ju inte vara så att min arbetsgivare ger mig ett nytt HUS med utrymme till en arbetsplats. Jag skulle visst kunna få skärmar och stolar och grejer att ha hemma om jag insisterade på det, men jag har ju inte direkt någonstans att ha dom. Förr, när jag hade stationär dator, då hade jag ett skrivbord i arbetsrummet, men sen jag skaffade laptop så tog jag bort skrivbordet för det tog bara upp en massa plats i onödan tyckte jag. Nu har jag istället en gammal sekretär som har stått på ett åkeri som ägdes av min farfar och vid den brukade chaufförerna enligt uppgift sitta och spela kort mellan körningarna. Sedan stod den i mitt föräldrahem (som också var min farfars föräldrahem) i alla år tills det såldes och då fick jag den. Älskar den och att den har en historia, men ska jag vara helt ärlig så är den inte sådär jättebekväm att sitta vid. Får kanske börja spela kort istället?
• Helgens boot camp kommer att bli med ett annat upplägg p g a, ja ni vet vad. Vi är ju i stort sett alltid samma gäng som är med på sånt och jag hade sett fram mot att hänga med dom. Från början var planen två ridpass per dag och fika och teori och grejer, men nu  kommer vi att rida ett pass per dag i två grupper, man kommer till sin lektion och åker hem efteråt. Inget häng. Ja, det är nödvändigt, det fattar jag med. Men trist. Men nödvändigt. Verkar dock som att ridskoleverksamheten får fortsätta som tidigare, givet att man gjort en riskbedömning av verksamheten. SKÖNT. Worst case var ju att hela skiten skulle bli tvungen att stänga. Eller att vi skulle få dela vår grupp på 10 personer och rida varannan vecka eller liknande. 
• Nu. Måste. Jag. Verkligen. Börja. Jobba.  

Själarnas ö

 Har läst Själarnas ö av Johanna Holmström. Handlingen är följande: 

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Sedan ror hon hem. Straffet blir att tillbringa större delen av sitt återstående liv på mentalsjukhuset på Själö i det yttersta finska havsbandet. Fyrtio år senare är den femtonåriga Ellinor indragen i en vansinneskarusell som övergått i kidnappning och flykt undan rättvisan. När hon fångats in placeras hon på Själö, där tiden tycks ha stått stilla. Sjuksystern Sigrid blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli, det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln svävar över Europa.
Johanna Holmströms bildrika och drabbande roman bygger på verkliga händelser och är en berättelse om moderskap och priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken i början. Språket är väldigt vackert och berättelsen om Kristina var både intressant och gripande. Men sen någonstans i mitten började det tappa, jag vet inte riktigt vad som hände men det kändes som att berättelsen gick på tomgång, det hände ingenting och det var plötsligt en sån herrans massa människor att hålla reda på. Tyvärr, får jag väl säga eftersom det började så lovande. Den här boken får två elchocker av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 47 2020, pt 1

Kom till stallet igår, var 100 % inställd på att rida Älgen och så stod det ändå Köttbullens namn bredvid mitt på tavlan. W-h-a-a-a-a-t? Utbrast jag, och alla som inte kände till det där med sömmen i strålen tittade ju undrande på mig, för aldrig har de väl hört mig klaga över att jag får rida Köttbullen. Var tvungen att gå in i ridhuset och fråga Karin om det verkligen stämde, och det gjorde det! Sömmen hade inte varit så lång så att den nått ända till den köttiga delen av hoven, utan det hade räckt med att spola rent och stå med gipsbandage och boxvila ett par dagar, hovis hade varit och tittat på henne några timmar tidigare och gett klartecken för arbete. För det var ingen hälta, ingen ömhet, ingen värme, ingen förhöjd temp, ingenting som tydde på någonting. Jamen PUUUUUH. Jag hade ju sett framför mig månader eller åtminstone veckor av konvalescens där hon skulle tappa allt hon lärt sig. Plus att jag skulle bli tvungen att kanske skumpa runt på stor häst under denna tidsrymd. Har redan ett oskönt skavsår i röven sedan i fredags som jag skyller Älgens studsiga galopp för. Dessutom är det BOOT CAMP i helgen som kommer, och jag hade ju verkligen sett fram mot en hårdkörare med Köttbullen, för hon behöver det, och jag med. Okej, jag kan väl få det jag behöver via någon annan häst. Men det är ju tillsammans med Köttbullen som jag vill bli grillad. Nu ser det väl ut att bli av om inget oförutsett inträffar. Hurra. 

Igår var det ju hoppning. Förra veckan gick det ju ASBRA. Igår: inte fullt lika bra. Boxvilan hade gjort Köttbullen lite rastlös och hon var stökig i boxen på ett sätt som hon inte varit på länge. När hon var ny kunde man inte binda upp henne i boxen och gå tio meter till sadelkammaren med boxdörren lite halvöppen för då puttade hon upp den och backade och skruvade sig ut i stallgången (fattar inte hur det ens går till med ett grimskaft som är typ 25 cm långt), och generellt hade hon ganska lite respekt för vad som var my space och vad som inte var det. Men det har blivit så mycket bättre och nu är hon i allmänhet väldigt trevlig att hålla på med. Fast igår blev jag väl så att säga lite påmind om hur det hade varit, för hon ville inte stå stilla, surade när jag spände sadelgjorden och ville inte stå stilla när jag skulle sitta upp. Men sen kom vi igång med själva ridningen och då blev det bättre. Vi var cirka 30 minuter sena för det hade varit en som ramlat av på första lektionen. Så när vi kom så hade lektionen innan oss nästan precis börjat rida fram. Stön, men det var ju bara att gilla läget. I skritten och traven gick det rätt bra, hon svarade bra framåt för skänkel, låste sig visserligen i högersidan och ville inte ställa och böja igenom åt det hållet, men då började jag i alla fall inte att slåss med henne utan jobbade med framåtbjudningen först. Så känslan var bra. Sedan skulle vi galoppera. Det ville inte Köttbullen. Alls. Hon bara segtravade och lyssnade inte på hjälperna och ville inte ens hålla sig på voltspåret och då var det ändå i vänster varv som är hennes lätta. Fick lägga till spöet på baken och då DJEFLAR slog hon bakut så att yours truly höll på att flyga över huvudet på henne. Men sedan blev det galopp. Och i höger varv gick det oväntat bra. 

Så började vi övningen, vi skulle trava på en volt och trava över ett litet kryss på medellinjen och sedan fortsätta i galopp. Det gick rätt bra. Sedan skulle vi galoppera på volten, hoppa krysset, fortsätta längs fyrkantsspåret, hoppa ett hinder på långsidan och sedan galoppera ett varv på nästa volt och hoppa ett till kryss på medellinjen. Första gången gick det skapligt, för det var i vänstervarvet. Sedan gick det sämre för hon landade i höger galopp över krysset och drog sedan åt höger istället för att följa voltspåret. Och på andra volten började jag inte svänga i tid så då kom vi fel på krysset och hon sprang vid sidan. Men hon höll igång galoppen! Och när hon landade i fel galopp så var det (förutom den gången på volten) bara att bryta av och fatta ny. Okej, vissa i min grupp gör galoppombyten när de landar i fel galopp, men för Köttbullens vidkommande har det ju varit ett sådant projekt att ens få henne att galoppera. Så att bara bryta av och fatta ny utan att det föregås av racerslängtrav och jagande är ju rätt stort. Så på det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Hoppas nu bara att regeringens nya corona-restriktioner på sammankomster med max 8 deltagare inte kommer att drabba ridskolans verksamhet. Vi är ju 10 i vår grupp, 11 med Karin, så ska det räknas som sammankomst så ligger vi ju risigt till. Fast alla vi i gruppen var solidariska och sa att om det behövdes så får vi väl typ dela gruppen och rida varannan gång om det behövs. Vi får väl se, ridsportförbundet skulle väl komma med sina rekommendationer. 

I vår herres hage

Bänkade mig framför tv:n klockan 21.00 i lördags afton och var SÅÅÅÅ taggad för premiären av nyinspelningen av I vår herres hage. Och jag är inte besviken. Eller okej, jag störde mig lite på att de hade ändrat handlingen, för det var ju verkligen inte så att James träffade Helen nästan det första han gjorde, och inte heller var han ute och söp och blandade ihop katter, men det får man väl ta att de har velat piffa till det lite.  Den utspelar sig ju i alla fall inte i nutid, sa min man för det värsta han vet är när man gör om klassiker och placerar dom i 2000-talet och jag är böjd att hålla med. Typ nyinspelningen av Det. VAD ÄR VITSEN? Tyckte också att det var lite onödigt att göra om mrs Hall, jag vill se henne som den barska medelålders/äldre kvinna som hon faktiskt är och inte en ung, snygg tjej. Dels för att det känns fel, men också för att jag är lite trött på att alla måste vara unga och snygga hela tiden. Bokens Mrs Hall är sträng och barsk men en klippa att luta sig mot och en hand att hålla när åskan går, jag tycker inte att man behöver göra henne ung och snygg för att man ska uppskatta hennes förtjänster.
Jag störde mig också lite på att alla är så himla rena och fräscha, det tror jag inte man är om man arbetar i ett lantbruk på 1930-talet, men Helen strosade ju omkring i snygga gröna kläder som om hon var på väg till ett kontor i stan. Eller när James legat i timmar på golvet i ett bås med armen uppkörd i en kos vagina och armen är ren och den vita undertröjan är helt utan fläckar. Sånt stör mig en smula, men bara en smula eftersom jag är så kär i själva berättelsen och karaktärerna och miljöerna och ALLTIHOP.

Gillar Siegfried! Om jag hade känt Siegfried i verkligheten hade han förmodligen retat gallfeber på mig med sitt temperament, sin inkonsekvens och allmänt labila sätt (även om han har många goda sidor också), men som karaktär är han helt underbar. Längtar också efter att Tristan ska göra entré i serien. Och såklart gillar jag James, även om jag tycker att han framställs som lite väl virrig. Men jag är mer än nöjd så här långt. Det här blir höstens och vinterns lördagsmys i tv-soffan. 

Till stallet istället, v 46 2020, pt 2

I fredags var det ju fredagen den trettonde och vi skojade lite om att trilla av när vi stod i stallgången och väntade på att Karin skulle komma och ge den slutliga domen om vilka som skulle ha vilka hästar. Ibland - som i fredags - finns det nämligen en "prio ett"-lista och en "prio två"-lista och då vill man kanske höra sig för lite om det är okej att välja från "prio två" även om det finns hästar kvar på "prio ett". Jag skulle ha Köttbullen som vanligt. Fixade i ordning henne som vanligt och noterade till min glädje att hon nu äntligen blivit klippt. Skönt för både henne och mig. 

Sen när jag skulle leda ut henne tyckte jag att hon gick lite konstigt. Hon ser ju halt ut, sa Karin och bad mig springa med henne utanför ridhuset. Det var lättare sagt än gjort, för Köttbullen är ju o-e-r-h-ö-r-t flockbunden och hade inte alls lust att försvinna bort, i alla fall inte i trav. Men när jag vände tillbaks så lyckades jag få henne i trav och då var det knappt att hon ville stödja på vänster fram! Karin trodde på hovböld, men det visade sig vid närmare undersökning att det satt en söm intrampad i strålen. Den hade jag överhuvudtaget inte sett när jag kratsade hovarna, till mitt försvar så var den sannerligen inte lätt att se och man förväntar sig ju inte heller att det ska sitta något i strålen. En oskodd häst som ändå lyckas trampa in någon annans tappade söm, ja det kan väl bara hända fredagen den trettonde. Stackars Köttbullen. För mig var det bara att sadla av, ställa in henne i boxen och kasta mig upp på Älgen istället medan en annan ridlärare tog hand om Köttbullen och började ringa runt och höra sig för vad man kunde göra, kunde hovslagaren göra något eller behövde man åka till veterinär?

När lektionen var slut hade hovslagaren kommit. Det var verkligen raskt marscherat, han hade ändå varit i krokarna och nu stod han som bäst och sprutade in jod i såret. Sedan blev det gipsbandage, boxvila och så ha koll på tempen så den inte steg. Stackars Köttbullen. Inte nog med detta, nu måste hon dessutom vara E-N-S-A-M i stallet när de andra är ute i hagen om dagarna. Hon är en sån där häst som man inte kan lämna ensam för då blir hon jätteorolig. 

Såatteh, det var ju inget vidare. Jag som hade så bra feeling efter måndagens lektion. Vi var på gång! Vi var laddade! Vi var tända! Men av detta blev det nu intet. Kände mig som Raskens Ida när hon blev av med krösapengarna. En ska aldrig räkna ut'et. Hoppas nu på att det i alla fall inte blir någon infektion i såret, men det är väl att hoppas för mycket för sticksår är ju luriga. Enligt hovis så hade i alla fall sömmen "suttit bra" med tanke på omständigheterna så man får väl hålla tummarna och hoppas på det bästa. 

Lektionen med Älgen gick i alla fall bra. Älgen är ju en schysst häst på det viset att han gör vad man ber honom om utan något tjafs. Men han gör inte mer än vad han behöver om han inte måste, så ingenting kommer ju gratis. Men det är jag ju inte van vid heller, hehe. För att ha varit lektionshäst så länge som han varit - han kom till stallet som fyraåring och är tjugo nu - så är han ändå väldigt fräsch. Man tycker ju att han skulle vara rätt så avtrubbad för allt, men jag tycker att han svarar bra för skänkel och är väldigt känslig i munnen, här får man verkligen vara mjuk i handen och vara lyhörd med eftergiften, men då är han å andra sidan hyfsat enkel att rida i form, i alla fall jämfört med Köttbullen. Sen är han väl inte direkt någon gångartshäst, han är rätt så markbunden och lite stel, men vi jobbade på och jag tycker nog att han blev riktigt fin i formen och när vi travade av mot slutet så var han avslappnad, längde sig och sökte sig framåt-nedåt och frustade, han kändes helt enkelt jättehärlig. 

Vi red en övning där vi skulle vända halvt igenom i skänkelvikning i skritt och därefter fatta galopp från skritt när vi kom ut på spåret. Det hade varit en jättesvår övning för Köttbullen som varken kan skänkelvika eller fatta galopp från skritt, men med Älgen gick det jättebra. Jag fick kritik för att jag inte satt stilla i fattningen, det är väl ovanor som jag har fått efter att ha ridit Köttbullen, Pojken och innan det Bulldozern, som alla haft svårt för att fatta galopp. Tydligen har jag lagt mig till med att slänga fram handen och luta mig framåt för att "hjälpa till", det fick jag bannor för nu så till slut kände jag mig stel som en pinne och vågade knappt flytta skänkeln. Hehe. Så det var nyttigt för mig, och faktiskt roligt att för en gångs skull rida en häst som är lite skolad. 

Fast det är Köttbullen jag vill ha, så jag hoppas hon tillfrisknar fort. Ikväll ska vi hoppa. GULP! Karin sa att jag kan ha Älgen för det är ingen i min grupp som har valt honom. TUR. Jag tycker ju att det är en väldig förmån att få rida en och samma häst hela tiden (huruvida det är en förmån att rida en häst som ingen annan ens vill rida kan man ju däremot diskutera), men man vill ju inte orsaka dålig stämning genom att, när denna häst inte är tillgänglig, "ta" någon annans favorit. Men nu blev det ju inte så. Har hoppat Älgen några gånger, han är trygg och okomplicerad, det är i princip bara att sitta på och styra så löser han resten. Älgen är en perfekt ridskolehäst i det avseendet, synd bara att han är så DJÄVLA sur att hålla på med.