Alltså ibland undrar jag verkligen hur Facebooks algoritmer arbetar. Ja, jag fattar att dom samlar in information via vad man googlar och hur man surfar och var man är och om man andas eller ej, och så kör dom riktad reklam. Men den här funktionen "personer du kanske känner". Ja, det är ju rimligt att om vi har 27 gemensamma bekanta så känner jag förmodligen åtminstone till den här personen. Men jag vill kanske inte vara vän med Kreti och Pleti och Gud och halva världen bara för att Facebook föreslår det. Fatta det, Facebook. Vill ej se min exman eller Maggie i 9d:s flinande nylle fladdra förbi när jag ska ha en lugn stund och kolla på djur och läsa odlingstips.
Dom grupper jag är med i är väl 99 % relaterade till djur eller trädgård eller mat (man kan väl säga att det är mina huvudintressen här i livet). Vad föreslår Facebook idag att jag ska gå med i för grupper då? Jo, dessa:
1. Vi som älskar våra blandrashundar <3 <3 Det är väl...tja, ändå rimligt förslag? Fast jag har ju ingen blandrashund (längre). Förespråkar inte blandrasavel heller för den delen, även om jag inte har något emot själva individerna. Men det är väl säkert sen jag hashtaggade #blandrashund på Instagram på någon bild på gubbhunden Boris.
2. Familjehemsforum. Här blev jag väldigt skeptisk. Jag har aldrig haft någonting med familjehem att göra, har inget som helst intresse av att bli det (beundrar dom som är/orkar), känner ingen som är det eller vill vara det heller. Väldigt oklar koppling till mig här faktiskt.
3. Sadelsnacket. Ja, okej, jag är med i en massa hästgrupper. Är man med i hästgrupper snackas det mycket om sadlar, så det känns väl ändå logiskt. Fast om nu Facebook är så himla smart och fångar upp så himla mycket information så borde väl Facebook också veta att jag inte har någon egen häst. Känner inte att jag behöver snacka jättelänge om sadlar som inte är mina.
4. Varning varning 2.0. Är tydligen en grupp som varnar för oseriösa företag på nätet. Grupper där folk varnar varandra för ett och annat brukar enligt mig innebära att merparten av de som skriver där har fått en förhållandevis snål tilldelning av förståndsgåvorna.
5. Lenas Glasblock Och Övrigt Pyssel. Alltså HALLÅ? Nu menar jag inte att det är något fel på Lena eller hennes följare som gillar glasblock och övrigt pyssel. Men JAG gör inte det. Jag är den mest opyssliga person ni kan föreställa er. Så varför vill Facebook att jag ska gå med här? VEM TROR NI ATT JAG ÄR EGENTLIGEN?
Ja, det var dagens fundering. Nu ska jag jobba (igen). Mitt liv är så här just nu: jobba på jobbet, åka hem, smacka upp datorn och fortsätta jobba, gå och lägga mig. Typ. 3 december beräknas jag få tillbaks mitt liv, men fram till dess är det inte en död sekund.
Besiktigade bilen idag, fick en tvåa för det var nån himla fjäder som hade gått av. RÖVEN. Så nu måste det fixas samt bilen ombesiktigas. Förra veckan ringde jag veterinären på djursjukhuset och bad om förnyat recept till Hilding. Det skulle de fixa som i fredags. Kollade idag, inget recept. RÖVEN II. Fick ringa och be dom kolla upp, men naturligtvis var inte just Hildings veterinär anträffbar just då, så det fick jag överlåta till nån i växeln att ordna. Häromdagen skulle jag lite snabbt och lätt svänga in på en veterinärklinik som ligger lite på väg hem från jobbet och köpa Hildings specialfoder. Men just DEN DAGEN stängde de kl 13.00 för de skulle ha personalmöte så jag fick åka tillbaks till stan och köpa det på ett annat ställe. RÖVEN III. Tycker en massa sånt här förtret radar upp sig vart jag än ser och hela tiden just nu. Men ja, det är ju bara att simma på, förr eller senare kommer jag väl fram till kaklet.
onsdag 20 november 2019
Only way is upp
Har läst Only way is upp av Emmy Abrahamsson, en såkallad ungdomsbok som jag ryckte åt mig på en loppis i somras och som jag med största sannolikhet kommer att lämna vidare till någon annan loppis, för nej, det här var inte för mig. Nu är jag ju ingen ungdom och jag är fullt medveten om att jag inte tillhör målgruppen, men alltså...nä. Ja, men så här stod det på baksidan:
"Jag vet att det låter galet men jag har drömt om en tjej som såg ut precis som du nästan varje natt de senaste tre månaderna. Hennes hår var som ditt, hennes ansikte som ditt, hon hade vackra blåa ögon precis som du och hon var klädd precis som du är nu. Hennes röst var till och med precis som din! Filippa vågade inte ens röra på sig ifall hon missade ett ord av vad Danny sa och var alldeles för smickrad för att nämna att hon egentligen hade grönbruna ögon. Vad gjorde jag ... vi i drömmen? frågade hon till slut med darrande röst. Vi satt bara och snackade. Precis som nu. Du ställde alla frågor som jag ville att du skulle ställa. Jag har vaknat varje morgon och känt mig så lycklig. Så varm och säker på något sätt."
Filippa Karlsson är på väg! Mot London, mot frihet, mot att bli vuxen och förverkliga sina teaterdrömmar. Men London är en stor och tuff stad med skumma hyresvärdar som skriver Felipe Calzone istället för hennes riktiga namn på kontraktet. Där finns sadistiska chefer som gör allt för att sabotera för en underbetald vikarie, för att inte tala om okända och ökända rocksångare som förför flickor med att de har drömt om just DIG i flera månader.
Men London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse.
Och NÄ. Jag gillade inte den här boken alls. Den skulle liksom både vara tokrolig och ojsan-hejsan-som-det-kan-gå-ig och så samtidigt ska den försöka vara lite allvarlig och livet-är-minsann-ingen-dans-på-rosor:ig? Funkar sällan om ni frågar mig. Jamen där kom Filippa, helt ung och oförstört naiv och utan att ha vare sig jobb eller bostad, till London för att söka in till The Royal Drama School (eller RoyDram som vi numera säger). Vips får hon både jobb och bostad även om det kanske inte är vare sig drömjobb eller drömbostad. Och vips träffar hon en kille, som visar sig vara en skit men såklart går hon och trånar efter honom sida upp och sida ner, och vips träffar hon en till kille som jag tyckte verkade vara HYVENS och jätterolig, men då helt plötsligt blir hon extremt självmedveten och tycker att han bara pratade om sig själv när de var på dejt och så åkte han ut med badvattnet. Och sen fick hyresvärden ett psykbryt och försökte psykbryta sig in i lägenheten (sorry för avsaknad av spoiler alert och ja, jag kommer att avslöja mer av handlingen i kommande rader) men då kom polisen och var så snäll och förstående och omtänksam att man skulle kunna tro att det aldrig begåtts ett brott i London någonsin förut. Och hon jobbar som sekreterare och behöver nästan inte göra någonting, men hon kan absolut inte ta ledigt när det visar sig att hon gått vidare till en andra omgång på RoyDram, utan då ska hon sjukanmäla sig och då "råkar" hon säga att hennes mamma har dött, och då är det ju som upplagt för att det kommer att avslöjas att så inte är fallet och det kommer att bli pinsamt och oj-så-dumt. Fast det händer inte. Och såklart kommer hon in på RoyDram mot alla odds. Det här ska visst vara första delen i en planerad trilogi. Jag kommer inte att läsa övriga delar. Den här boken får en blek Bridget Jones-kopia av fem möjliga.
"Jag vet att det låter galet men jag har drömt om en tjej som såg ut precis som du nästan varje natt de senaste tre månaderna. Hennes hår var som ditt, hennes ansikte som ditt, hon hade vackra blåa ögon precis som du och hon var klädd precis som du är nu. Hennes röst var till och med precis som din! Filippa vågade inte ens röra på sig ifall hon missade ett ord av vad Danny sa och var alldeles för smickrad för att nämna att hon egentligen hade grönbruna ögon. Vad gjorde jag ... vi i drömmen? frågade hon till slut med darrande röst. Vi satt bara och snackade. Precis som nu. Du ställde alla frågor som jag ville att du skulle ställa. Jag har vaknat varje morgon och känt mig så lycklig. Så varm och säker på något sätt."
Filippa Karlsson är på väg! Mot London, mot frihet, mot att bli vuxen och förverkliga sina teaterdrömmar. Men London är en stor och tuff stad med skumma hyresvärdar som skriver Felipe Calzone istället för hennes riktiga namn på kontraktet. Där finns sadistiska chefer som gör allt för att sabotera för en underbetald vikarie, för att inte tala om okända och ökända rocksångare som förför flickor med att de har drömt om just DIG i flera månader.
Men London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse.
Och NÄ. Jag gillade inte den här boken alls. Den skulle liksom både vara tokrolig och ojsan-hejsan-som-det-kan-gå-ig och så samtidigt ska den försöka vara lite allvarlig och livet-är-minsann-ingen-dans-på-rosor:ig? Funkar sällan om ni frågar mig. Jamen där kom Filippa, helt ung och oförstört naiv och utan att ha vare sig jobb eller bostad, till London för att söka in till The Royal Drama School (eller RoyDram som vi numera säger). Vips får hon både jobb och bostad även om det kanske inte är vare sig drömjobb eller drömbostad. Och vips träffar hon en kille, som visar sig vara en skit men såklart går hon och trånar efter honom sida upp och sida ner, och vips träffar hon en till kille som jag tyckte verkade vara HYVENS och jätterolig, men då helt plötsligt blir hon extremt självmedveten och tycker att han bara pratade om sig själv när de var på dejt och så åkte han ut med badvattnet. Och sen fick hyresvärden ett psykbryt och försökte psykbryta sig in i lägenheten (sorry för avsaknad av spoiler alert och ja, jag kommer att avslöja mer av handlingen i kommande rader) men då kom polisen och var så snäll och förstående och omtänksam att man skulle kunna tro att det aldrig begåtts ett brott i London någonsin förut. Och hon jobbar som sekreterare och behöver nästan inte göra någonting, men hon kan absolut inte ta ledigt när det visar sig att hon gått vidare till en andra omgång på RoyDram, utan då ska hon sjukanmäla sig och då "råkar" hon säga att hennes mamma har dött, och då är det ju som upplagt för att det kommer att avslöjas att så inte är fallet och det kommer att bli pinsamt och oj-så-dumt. Fast det händer inte. Och såklart kommer hon in på RoyDram mot alla odds. Det här ska visst vara första delen i en planerad trilogi. Jag kommer inte att läsa övriga delar. Den här boken får en blek Bridget Jones-kopia av fem möjliga.
tisdag 19 november 2019
Till stallet istället, v 47 2019
Ja, det blir nog ingen mer ridning denna vecka för på fredag ska jag testa ett nytt massageställe. Tar väl med mig ridkläderna IFALL det visar sig vara skitkasst, för då hinner jag precis ut till stallet tills drop in-ridningen börjar. Men är det bra massage vill man ju bara hem och mysa i ett tillstånd av avslappning och harmoni. Den som lever får se. Men nu ska ni få höra. Igår när jag kom till stallet stod inte Pojkens namn bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vilken häst, utan jag skulle få rida KÖTTBULLEN. Ja, hon heter såklart inte så* men det är så jag kallar henne för hon ser ut som en liten köttbulle när hon galopperar. Annars är hon i princip en kopia av Pojken, irish cob, okänd stam, de är till och med födda samma år (2011 för den som är intresserad).
GULP kände jag när jag såg Köttbullens namn bredvid mitt. För när Köttbullen kom till stallet tidigare i höstas så sa K att "hon är som Pojken, fast hetare". Och "het" är inte ett ord jag ser som något positivt, jag tänker bara på stirriga nerviga hästar som exploderar och springer till världens ände för att det singlar ner ett löv bredvid ridbanan. Är ej så mentalt stark att jag pallar med sånt, så jag tänkte att hon är nog inget för mig. Och fredags red en av ridlärarna henne på drop in-lektionen. Nu hann jag inte kolla så mycket för jag hade fullt upp med Älgen, men av det jag såg så sprang Köttbullen mest omkring med huvudet rätt upp och benen åt alla håll och det var väldigt vingligt och dant. Och då var det ju ändå en ridlärare som red och jag rider ju tusen gånger sämre än en ridlärare. Pratade med K om det efter lektionen och K undrade om det inte kunde vara en häst för mig. Och då sa jag att absolut att jag gillar typen, men hon får ju gärna lära sig lite mer först. Men det tog väl K som ett ja från min sida, och då var det bara att gilla läget.
Och JAHA. Vad ska man säga. Det var lite som när jag red Pojken första gången förra sommaren. Det var lite nyttigt att gå tillbaka och läsa om, för jag hade glömt att det nästan räknades som ett stordåd att få honom att göra en serpentin över medellinjen. Lite så var det med Köttbullen också. Jättevinglig och inga muskler och gjorde man en volt så ramlade hon liksom inåt. Och huvudet höll hon placerat som en stjärnkikare. Hade någon enstaka liten sekund i skritten där jag kände att hon kanske eventuellt var på väg att mjukna och söka sig aningen framåt-nedåt, men då skulle vi såklart börja trava och då pinnade hon iväg igen utan någon som helst styrsel. Galoppen var också lite som med Pojken i början, en känsla av att ridhuset fick utrymmas och folk fly för sina liv där vi kom dundrande. Inte kunde hon fatta galopp på hjälperna heller, utan jag fick i det närmaste jaga iväg henne, och sedan studsade vi fram ungefär i fyrkantsspårets riktning. Men ja. Det var ändå KUL på något sätt. Även om hon känns grönare än vad Pojken var för ett och ett halvt år sen och även om det blir lite som att börja om från början, men nu ska man ju inte spjärna emot utvecklingen.
För så här ligger det till: På min ridskola har man en slags medryttarsystem som jag inte riktigt fattar, men jag TROR det går ut på att man betalar en slant och så får man ta hand om och rida "sin" häst på helgerna, plus att man då också ansvarar för mockning och fodring för övriga hästar. Sen har man även förtur på "sin" häst på sin lektion (man måste rida minst en lektion per vecka för att få vara medryttare). Och nu har Pojken fått en sån här medryttare, och nu råkar det vara så att hon rider lektionen innan mig. Och då är det ju självklart att hon ska rida Pojken på sin lektion. Och då är det plötsligt inte lika självklart att jag ska rida honom längre, för han går även på funkisridning på måndagar och även om han kanske inte jobbar ihjäl sig där så är det väl kanske lite oschysst mot honom att han ska gå tre lektioner varav två ganska tuffa på en dag när det finns hästar som inte alls går lika mycket. Så nu är faktiskt planen att jag ska rida Köttbullen på måndagarna istället, berättade K för mig efter att ha frågat vad jag tyckte om henne och jag hade sagt att det nog kunde bli något av detta.
Och det känner jag att det kan jag väl göra då. För det har varit så himla roligt och jag är så himla tacksam över att jag har fått vara med hela vägen med Pojken, från när han kom och inte kunde någonting och fram till nu. Inte för att det alltid har gått så himla bra, men han har ju faktiskt utvecklats från att inte ha kunnat någonting till att ha blivit en välfungerande (om än rätt lat) skolhäst. Vilket självklart inte, VERKLIGEN INTE, på något sätt enbart skulle vara min förtjänst. Men lite grann har jag väl kanske ändå bidragit med. Och sen är jag också djupt tacksam över att jag FÅR LOV att a. rida ponny och b. rida samma ponny hela tiden. Det är verkligen inte alla förunnat på en ridskola. Och sen kan jag väl kanske rida Pojken på någon drop in-lektion istället.
Men var hon inte het då? undrar kanske vän av ordning nu. Ja, alltså, hon var ju mycket mer framåt än Pojken, och hon var nog lite sån som Bulldozern var, att om man får problem så kan man testa att springa ifrån dom. Men det kändes inte okontrollerat och det fanns en broms så att säga. Och hon lyssnade på vändande hjälper och...ja, det var väl egentligen allt hon gjorde förutom att vingla. Vi skulle ju rida skänkelvikning, eller det var det de andra gjorde. Vi vinglade mest omkring längs med fyrkantsspåret för det där med sidförande hjälper var inget för en Köttbulle. Så det var liksom inte så att jag kände att Bo Jenå skulle slänga sig på luren och ringa efter förstärkning i dressyrlandslaget. Men ja, det här kan nog ändå bli kul. Intressant. Och kanske till och med lite utvecklande? To be continued antar jag.
* Pojken heter inte heller Pojken i det civila, Älgen och Hästen och Bulldozern och Pricken och dom har såklart också andra namn. Jag tror att jag vill vara hänsynsfull och inte lämna ut deras riktiga identitet. Hahaha.
 |
| Pojken |
 |
| Köttbullen |
GULP kände jag när jag såg Köttbullens namn bredvid mitt. För när Köttbullen kom till stallet tidigare i höstas så sa K att "hon är som Pojken, fast hetare". Och "het" är inte ett ord jag ser som något positivt, jag tänker bara på stirriga nerviga hästar som exploderar och springer till världens ände för att det singlar ner ett löv bredvid ridbanan. Är ej så mentalt stark att jag pallar med sånt, så jag tänkte att hon är nog inget för mig. Och fredags red en av ridlärarna henne på drop in-lektionen. Nu hann jag inte kolla så mycket för jag hade fullt upp med Älgen, men av det jag såg så sprang Köttbullen mest omkring med huvudet rätt upp och benen åt alla håll och det var väldigt vingligt och dant. Och då var det ju ändå en ridlärare som red och jag rider ju tusen gånger sämre än en ridlärare. Pratade med K om det efter lektionen och K undrade om det inte kunde vara en häst för mig. Och då sa jag att absolut att jag gillar typen, men hon får ju gärna lära sig lite mer först. Men det tog väl K som ett ja från min sida, och då var det bara att gilla läget.
Och JAHA. Vad ska man säga. Det var lite som när jag red Pojken första gången förra sommaren. Det var lite nyttigt att gå tillbaka och läsa om, för jag hade glömt att det nästan räknades som ett stordåd att få honom att göra en serpentin över medellinjen. Lite så var det med Köttbullen också. Jättevinglig och inga muskler och gjorde man en volt så ramlade hon liksom inåt. Och huvudet höll hon placerat som en stjärnkikare. Hade någon enstaka liten sekund i skritten där jag kände att hon kanske eventuellt var på väg att mjukna och söka sig aningen framåt-nedåt, men då skulle vi såklart börja trava och då pinnade hon iväg igen utan någon som helst styrsel. Galoppen var också lite som med Pojken i början, en känsla av att ridhuset fick utrymmas och folk fly för sina liv där vi kom dundrande. Inte kunde hon fatta galopp på hjälperna heller, utan jag fick i det närmaste jaga iväg henne, och sedan studsade vi fram ungefär i fyrkantsspårets riktning. Men ja. Det var ändå KUL på något sätt. Även om hon känns grönare än vad Pojken var för ett och ett halvt år sen och även om det blir lite som att börja om från början, men nu ska man ju inte spjärna emot utvecklingen.
För så här ligger det till: På min ridskola har man en slags medryttarsystem som jag inte riktigt fattar, men jag TROR det går ut på att man betalar en slant och så får man ta hand om och rida "sin" häst på helgerna, plus att man då också ansvarar för mockning och fodring för övriga hästar. Sen har man även förtur på "sin" häst på sin lektion (man måste rida minst en lektion per vecka för att få vara medryttare). Och nu har Pojken fått en sån här medryttare, och nu råkar det vara så att hon rider lektionen innan mig. Och då är det ju självklart att hon ska rida Pojken på sin lektion. Och då är det plötsligt inte lika självklart att jag ska rida honom längre, för han går även på funkisridning på måndagar och även om han kanske inte jobbar ihjäl sig där så är det väl kanske lite oschysst mot honom att han ska gå tre lektioner varav två ganska tuffa på en dag när det finns hästar som inte alls går lika mycket. Så nu är faktiskt planen att jag ska rida Köttbullen på måndagarna istället, berättade K för mig efter att ha frågat vad jag tyckte om henne och jag hade sagt att det nog kunde bli något av detta.
Och det känner jag att det kan jag väl göra då. För det har varit så himla roligt och jag är så himla tacksam över att jag har fått vara med hela vägen med Pojken, från när han kom och inte kunde någonting och fram till nu. Inte för att det alltid har gått så himla bra, men han har ju faktiskt utvecklats från att inte ha kunnat någonting till att ha blivit en välfungerande (om än rätt lat) skolhäst. Vilket självklart inte, VERKLIGEN INTE, på något sätt enbart skulle vara min förtjänst. Men lite grann har jag väl kanske ändå bidragit med. Och sen är jag också djupt tacksam över att jag FÅR LOV att a. rida ponny och b. rida samma ponny hela tiden. Det är verkligen inte alla förunnat på en ridskola. Och sen kan jag väl kanske rida Pojken på någon drop in-lektion istället.
Men var hon inte het då? undrar kanske vän av ordning nu. Ja, alltså, hon var ju mycket mer framåt än Pojken, och hon var nog lite sån som Bulldozern var, att om man får problem så kan man testa att springa ifrån dom. Men det kändes inte okontrollerat och det fanns en broms så att säga. Och hon lyssnade på vändande hjälper och...ja, det var väl egentligen allt hon gjorde förutom att vingla. Vi skulle ju rida skänkelvikning, eller det var det de andra gjorde. Vi vinglade mest omkring längs med fyrkantsspåret för det där med sidförande hjälper var inget för en Köttbulle. Så det var liksom inte så att jag kände att Bo Jenå skulle slänga sig på luren och ringa efter förstärkning i dressyrlandslaget. Men ja, det här kan nog ändå bli kul. Intressant. Och kanske till och med lite utvecklande? To be continued antar jag.
* Pojken heter inte heller Pojken i det civila, Älgen och Hästen och Bulldozern och Pricken och dom har såklart också andra namn. Jag tror att jag vill vara hänsynsfull och inte lämna ut deras riktiga identitet. Hahaha.
måndag 18 november 2019
Hon den roliga
Har läst Hon den roliga av Alba Mogensen, och det tycker jag att ni också kan göra. Den handlar om det här:
"Jag heter Joan. Nu dör jag nästan." En Volvo med smutsiga rutor tappar greppet om landsvägen och där står nittonåriga Joan. Hon klarar sig från döden med bara centimeter. Efter bilolyckan måste hon ta hand om sin skadade kropp samtidigt som hon tvingas ta ställning till en helt ny identitet: den som överlevare. Hemma i den sommarvarma lägenheten i Malmö väntar Maccen, Joans bästa vän, han som håller hennes huvud när hon dricker vatten och tar med henne till havet, där man ser Danmark om man kisar. Tillsammans försöker de hitta en riktning i livet. "Hon den roliga" är en roman om kroppens minne, hjärnans mekanismer och om hur mycket sorg en vänskap tål.
Första gången jag läste texten som beskriver boken så tyckte jag att den lät på gränsen till halvtrist och därför tog det lite tid för mig att komma igång (ja, sen beror det även på shitloads av jobb och annat som gör att jag inte riktigt har tid och ro att sätta mig med en bok). Men OJ vad jag tyckte om den här boken. Jag tyckte faktiskt om exakt allting med den: språket, karaktärerna, handlingen, allt-allt-allt. Men kanske framför allt språket, ibland kom jag på mig själv med att sitta och nicka instämmande när någonting beskrevs extra bra. Kom även på mig själv med att gå runt och må lite dåligt p g a saker som karaktärerna gjort och sagt. Då lever man sig in i berättelsen, kan man väl säga. Den här boken får fem stekheta sommardagar av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er allihop.
"Jag heter Joan. Nu dör jag nästan." En Volvo med smutsiga rutor tappar greppet om landsvägen och där står nittonåriga Joan. Hon klarar sig från döden med bara centimeter. Efter bilolyckan måste hon ta hand om sin skadade kropp samtidigt som hon tvingas ta ställning till en helt ny identitet: den som överlevare. Hemma i den sommarvarma lägenheten i Malmö väntar Maccen, Joans bästa vän, han som håller hennes huvud när hon dricker vatten och tar med henne till havet, där man ser Danmark om man kisar. Tillsammans försöker de hitta en riktning i livet. "Hon den roliga" är en roman om kroppens minne, hjärnans mekanismer och om hur mycket sorg en vänskap tål.
Första gången jag läste texten som beskriver boken så tyckte jag att den lät på gränsen till halvtrist och därför tog det lite tid för mig att komma igång (ja, sen beror det även på shitloads av jobb och annat som gör att jag inte riktigt har tid och ro att sätta mig med en bok). Men OJ vad jag tyckte om den här boken. Jag tyckte faktiskt om exakt allting med den: språket, karaktärerna, handlingen, allt-allt-allt. Men kanske framför allt språket, ibland kom jag på mig själv med att sitta och nicka instämmande när någonting beskrevs extra bra. Kom även på mig själv med att gå runt och må lite dåligt p g a saker som karaktärerna gjort och sagt. Då lever man sig in i berättelsen, kan man väl säga. Den här boken får fem stekheta sommardagar av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er allihop.
söndag 17 november 2019
Villanelle sörjd, saknad, "återuppstånden"
I fredags fick jag ett sms från min man där det stod Råttan har grävt sig in och tagit Villanelle. Alltså den där djävla råttan som tog Snöboll för cirka en månad sedan? (Vi vet ju inte säkert att det var en råtta, men gissar på det). Har ju haft en fälla i växthuset, gillrad med både Snickers och rökt korv, men det har inte lockat Råttan.
Fick börja med att upprätta en regel om att det fan inte är okej att lämna dödsbud via sms. Blev så himla deppig över lilla Villanelle, som först var ensam kyckling, sen var alla de tilltänkta fruarna tuppar utom en och sen blev hon dräpt av en djävla råtta och sen skulle han själv gå samma bittra öde till mötes. Buhu vad trist.
Men sen när jag körde hem från stallet på kvällen så funderade jag på uttrycket "tagit Villanelle". Skulle hela Villanelle vara puts väck och borta med vinden utan att lämna så mycket som en fjäder? Det kändes ju lite märkligt. Snöboll låg ju med huvudet avbitet, men kroppen var ju för stor för att dra genom gången som Råttan grävt. Sen funderade jag lite till, för Villanelle brukar tränga in sig på ett cirka fem centimeter brett mellanrum mellan sitt lilla hus och nätet som gränsar till Batman & Co:s voljär, och jag var inte hundra på att min man faktiskt kände till det eftersom han inte har hand om den dagliga tillsynen. Gick upp och kollade och där satt ju Villanelle livs levande och helt obrydd.
DOCK fick jag i det närmaste stora skälvan när jag såg att Råttan faktiskt grävt sig in fan vet hur djupt ifrån. Ni ser muren. Där grävde hen sig under och tog Snöboll, och där har vi lagt nät (på andra sidan) och täppt till tunneln med stenar och hoprullat putsnät. Nä, men då har väl hen gissningsvis utgått från uthuset (till vänster utanför bild), grävt sig under putsnätet och gjort en ny ingång säkert 30 centimeter framför muren. Måste ju vara rena rama bondturen gånger tusen att den inte fått tag i Villanelle? Å andra sidan är ju Villanelle döpt efter seriemördaren i Killing Eve och henne tar man ju inte död på i första taget om man säger.
Villanelle fick snabbt som ögat flytta ner till en av de tomma kaninburarna. Vaktlarna på tillväxt bor ju redan i en av dom, så på det viset var det ju "bra" att kaninerna dog, för den första vaktelburen står ju nu inne i hönsgården, fast just nu är den inte i bruk men det är inte heller en barnlek att flytta den. En himla logistik att ha smått är vad det är. Passade på att försöka sortera de som är på tillväxt, de är fan nio veckor nu, men ännu har ingen börjat gala eller lägga ägg eller på något annat sätt bekänna färg när det gäller sin könstillhörighet, bortsett från en viltfärgad som har en könsvisande färg och som jag har identifierat som tupp. Nu tog jag och tittade varenda en i röven och kunde inte se att någon annan var det, så då bestämde jag mig för att sortera som jag trodde så får jag väl sortera om sen om det visar sig att jag har fel. Sen skulle det bara redas ut vem som ska höra till vilken grupp, vilket jag hade stenkoll på men det blev ändå fel. Så här: Villanelle och Snöboll fick fyra vita och en viltfärgad kyckling (som överlevde), Batman och gänget fick två bruna och en vit (som överlevde). Ja, då ska ju de fyra vita (minus den viltfärgade som är tupp) gå med Batman och de bruna och den vita (a k a Eve) gå med Villanelle så blir det inte inavel. Men där tänkte jag ett varv för mycket och placerade de två bruna och Eve i den grupp som ska få flytta upp till Batman, och så fick Villanelle sina fyra vita döttrar. Det var ju inte så himla lyckat, men det var ju lätt att åtgärda.
Så nu har Villanelle fått en vit höna (som såklart heter Eve efter huvudpersonen i Killing Eve) och två bruna (namnlösa än så länge). Resten av hönorna, de fyra vita, ska få flytta upp till Batman och de gamla så småningom, men det är ingen panik, de kan fortsätta att bo i kaninburen ett tag. Först ska vi gräva upp och lägga nät i hela Villanelles gamla voljär så att INGEN DJÄVEL NÅGONSIN KOMMER ÖVER (eller rättare sagt under) BRON IGEN. Over & out.
Fick börja med att upprätta en regel om att det fan inte är okej att lämna dödsbud via sms. Blev så himla deppig över lilla Villanelle, som först var ensam kyckling, sen var alla de tilltänkta fruarna tuppar utom en och sen blev hon dräpt av en djävla råtta och sen skulle han själv gå samma bittra öde till mötes. Buhu vad trist.
Men sen när jag körde hem från stallet på kvällen så funderade jag på uttrycket "tagit Villanelle". Skulle hela Villanelle vara puts väck och borta med vinden utan att lämna så mycket som en fjäder? Det kändes ju lite märkligt. Snöboll låg ju med huvudet avbitet, men kroppen var ju för stor för att dra genom gången som Råttan grävt. Sen funderade jag lite till, för Villanelle brukar tränga in sig på ett cirka fem centimeter brett mellanrum mellan sitt lilla hus och nätet som gränsar till Batman & Co:s voljär, och jag var inte hundra på att min man faktiskt kände till det eftersom han inte har hand om den dagliga tillsynen. Gick upp och kollade och där satt ju Villanelle livs levande och helt obrydd.
DOCK fick jag i det närmaste stora skälvan när jag såg att Råttan faktiskt grävt sig in fan vet hur djupt ifrån. Ni ser muren. Där grävde hen sig under och tog Snöboll, och där har vi lagt nät (på andra sidan) och täppt till tunneln med stenar och hoprullat putsnät. Nä, men då har väl hen gissningsvis utgått från uthuset (till vänster utanför bild), grävt sig under putsnätet och gjort en ny ingång säkert 30 centimeter framför muren. Måste ju vara rena rama bondturen gånger tusen att den inte fått tag i Villanelle? Å andra sidan är ju Villanelle döpt efter seriemördaren i Killing Eve och henne tar man ju inte död på i första taget om man säger.
 |
| Råttdjävel, nu är det fan KRIG! |
Villanelle fick snabbt som ögat flytta ner till en av de tomma kaninburarna. Vaktlarna på tillväxt bor ju redan i en av dom, så på det viset var det ju "bra" att kaninerna dog, för den första vaktelburen står ju nu inne i hönsgården, fast just nu är den inte i bruk men det är inte heller en barnlek att flytta den. En himla logistik att ha smått är vad det är. Passade på att försöka sortera de som är på tillväxt, de är fan nio veckor nu, men ännu har ingen börjat gala eller lägga ägg eller på något annat sätt bekänna färg när det gäller sin könstillhörighet, bortsett från en viltfärgad som har en könsvisande färg och som jag har identifierat som tupp. Nu tog jag och tittade varenda en i röven och kunde inte se att någon annan var det, så då bestämde jag mig för att sortera som jag trodde så får jag väl sortera om sen om det visar sig att jag har fel. Sen skulle det bara redas ut vem som ska höra till vilken grupp, vilket jag hade stenkoll på men det blev ändå fel. Så här: Villanelle och Snöboll fick fyra vita och en viltfärgad kyckling (som överlevde), Batman och gänget fick två bruna och en vit (som överlevde). Ja, då ska ju de fyra vita (minus den viltfärgade som är tupp) gå med Batman och de bruna och den vita (a k a Eve) gå med Villanelle så blir det inte inavel. Men där tänkte jag ett varv för mycket och placerade de två bruna och Eve i den grupp som ska få flytta upp till Batman, och så fick Villanelle sina fyra vita döttrar. Det var ju inte så himla lyckat, men det var ju lätt att åtgärda.
Så nu har Villanelle fått en vit höna (som såklart heter Eve efter huvudpersonen i Killing Eve) och två bruna (namnlösa än så länge). Resten av hönorna, de fyra vita, ska få flytta upp till Batman och de gamla så småningom, men det är ingen panik, de kan fortsätta att bo i kaninburen ett tag. Först ska vi gräva upp och lägga nät i hela Villanelles gamla voljär så att INGEN DJÄVEL NÅGONSIN KOMMER ÖVER (eller rättare sagt under) BRON IGEN. Over & out.
En söndag på HORNBACH
Somliga minns kanske att jag sedan en tid tillbaka (rätt länge faktiskt) har stört mig på ordningen i hallen. Eller snarare bristen på densamma. Sålde in idén att skaffa DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN till min man och efter viss diskussion köpte han både den och att göra sig av med det där gamla antika bordet som någon avlägsen släkting till honom mödat ihop med två tomma händer någon gång på yngre stenåldern och som nu bara är en trist och överbelamrad avställningsyta för saker som man inte riktigt vet var man ska göra av i stunden. Gott så. Sedan dess har det väl av olika skäl egentligen inte hänt någonting och jag suckade rätt mycket inombords vid tanken på att kanske behöva åka till IKEA. Vi är kanske det enda paret i hela norra Europa som aldrig varit på IKEA tillsammans och jag ser gärna att det fortsätter att vara på det sättet. Hatar IKEA, eller åtminstone att behöva göra den där Golgatavandringen från ingång till kassa via tag-själv-lagret och knuffas och trängas bland cirka en miljon andra. Finns få saker som jag tycker är så deprimerande.
Men så hade min man varit på HORNBACH som nyligen öppnat i Ankeborg City och han kom hem och var helt till sig, för där fanns ju ta mig fan ALLT. Inklusive garderober. Så idag tvingade han med mig dit så att vi skulle kunna kolla tillsammans. Det finns cirka en miljon saker som jag hellre skulle göra på en söndag, men man får ju offra sig. Särskilt om man vill att DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN ska bli verklighet inom någorlunda överskådlig framtid. Blev dock inte så mycket klokare efter besöket, för det verkade som att man konstruerade sin egen lösning med något verktyg på någon himla sida där man i princip kunde välja nästan allting fritt utom storleken på skjutdörrarna. Så det ska vi väl ta oss en titt på så småningom. Såg sedan döfräna tapeter med djungelmönster och fick en idé om att tapetsera DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN, eller i alla fall den kant/gavel som kommer att synas. Det bor kanske en liten Ernst i mig ändå?
Men så hade min man varit på HORNBACH som nyligen öppnat i Ankeborg City och han kom hem och var helt till sig, för där fanns ju ta mig fan ALLT. Inklusive garderober. Så idag tvingade han med mig dit så att vi skulle kunna kolla tillsammans. Det finns cirka en miljon saker som jag hellre skulle göra på en söndag, men man får ju offra sig. Särskilt om man vill att DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN ska bli verklighet inom någorlunda överskådlig framtid. Blev dock inte så mycket klokare efter besöket, för det verkade som att man konstruerade sin egen lösning med något verktyg på någon himla sida där man i princip kunde välja nästan allting fritt utom storleken på skjutdörrarna. Så det ska vi väl ta oss en titt på så småningom. Såg sedan döfräna tapeter med djungelmönster och fick en idé om att tapetsera DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN, eller i alla fall den kant/gavel som kommer att synas. Det bor kanske en liten Ernst i mig ändå?
Köpenhamn tur och retur
Igår var vi, jag och min man, i Köpenhamn över dagen. Låter ju som en så himla härlig och nonchalant och liksom KONTINENTAL grej att slänga ur sig. Det var det inte. Hatar fortfarande att resa även om det är betydligt mer avslappnat att resa med min man än i jobbsammanhang. Sen kan man ju i och för sig invända att det knappast är att resa att sätta sig i bilen och åka 1½ timme, men utomlands är ju ändå utomlands. En viktig princip.
Om det tog 1½ timme att ta sig till Köpenhamn så tog det väl minst lika lång tid att hitta en parkeringsplats i någorlunda närhet av SMK - Statens Museum for Kunst. Nu överdriver jag lite, men inte mycket. Det enklaste hade förstås varit att köra direkt ner i ett parkeringshus, men vi trodde enfaldigt att det ändå skulle finnas någon typ av parkeringsplats som hörde till muséet. Det gjorde det inte. Eller om det gjorde det så hittade vi den i alla fall inte. Och helt plötsligt ställde Google Maps in sig på att man skulle gå istället för att åka bil, och viftade in oss mot enkelriktat och gud vet allt. Helvete vad stressigt. Men sen hittade vi i alla fall ett parkeringshus där det kostade 50 danska kronor per timme att stå, men det fick det väl vara värt.
Vi kollade på en utställning som hette DANSK GULDÅLDER (period i danskt konst- och kulturliv mellan 1800-1850) Den var faktiskt helt okej, många snygga verk. Annars blir jag väldigt fort uttråkad av att kolla på konst, men det här var liksom lagom mycket och lagom begripligt. Gillade speciellt målningar av en som hette Wilhelm Bendz. Det var inte precis hans verk som dominerade, men jag läste att han bara var 28 år när han dog så han hann kanske inte med så mycket? Inte vet jag.
Sen tyckte förstås min man att vi skulle passa på att kolla på de fasta konstutställningarna också, så det gjorde vi. Inte alla dock, för de var rätt så omfattande och jag kände att min kulturtantskoftekvot var välfylld. Kom på ett jobb som måste vara bland de tråkigare i tillvaron: museivakt. Hur trökigt verkar inte det att bara stå i ett hörn eller stilla vandra omkring och...eh, ja, vad man nu gör? Kollar så att folk inte petar på tavlorna? Ser till att ingen snor nåt? Väldigt oklart vad man har för befattningsbeskrivning, men det fanns gott om dom. Vakter alltså. Var ej avundsjuk på dom, fast det borde jag kanske vara. De verkade ju inte direkt jobba ihjäl sig.
Vi åt lunch på ett ställe som hette Amadeus. Det var gott och trevligt och jag fick dricka vin. Såg två äldre välklädda damer som beställde in smörrebröd och EN LILLE EN. Det kändes ju kontinentalt värre. Eller i alla fall som att det inte skulle kunna hända i Sverige en lördag vid lunchtid.
Efter lunch tog vi oss vidare till Kastrup och Den Blå Planet. Det var vi tyvärr inte ensamma om. Älskar att kolla på fiskar och sånt, men älskar inte ljudet av barnskrik och att bli knuffad av omkringspringande barn och föräldrar lika mycket. Så det förtog väl lite av känslan även om det var väldigt fint där. Sen skulle vi åka hem, men då var bron avstängd på grund av något utsläpp. Barska danska POLITIBETJENTER med blåljus spärrade av påfarten till motorvägen så det var bara att vända och åka tillbaks igen. Vi fick sitta på café och äta belgiska våfflor en timme, sen gick det bra att ta sig över sundet.
Hundarna var på pensionat, så jisses vad konstigt det kändes att gå upp i morse utan att någon svansade runt och ville ha mat och få gå ut. Jättemärklig känsla, men nu har vi hämtat hem dom och ordningen är återställd. Nu är tanken att jag ska arbeta lite eftersom november är rövmånaden über alles nr 2 (mars är nr 1). Är ej jättesugen, men det är väl bara att bita ihop och köra på rätt in i kaklet. Är dödstrött på stress och har fått låna om böcker från bibblan för andra omgången p g a hinner ej läsa och när jag hinner så orkar jag inte samla tankarna och då följer jag minsta motståndets lag och greppar en Britta och Silver istället. Bästa avstressningsmedlet ever, men eftersom jag har läst dom tiotusen gånger redan så dyker det ju liksom inte upp några överraskningar. Aja, jag får förhoppningsvis tillbaks mitt liv första veckan i december och sen är jag väl på banan igen.
Om det tog 1½ timme att ta sig till Köpenhamn så tog det väl minst lika lång tid att hitta en parkeringsplats i någorlunda närhet av SMK - Statens Museum for Kunst. Nu överdriver jag lite, men inte mycket. Det enklaste hade förstås varit att köra direkt ner i ett parkeringshus, men vi trodde enfaldigt att det ändå skulle finnas någon typ av parkeringsplats som hörde till muséet. Det gjorde det inte. Eller om det gjorde det så hittade vi den i alla fall inte. Och helt plötsligt ställde Google Maps in sig på att man skulle gå istället för att åka bil, och viftade in oss mot enkelriktat och gud vet allt. Helvete vad stressigt. Men sen hittade vi i alla fall ett parkeringshus där det kostade 50 danska kronor per timme att stå, men det fick det väl vara värt.
Vi kollade på en utställning som hette DANSK GULDÅLDER (period i danskt konst- och kulturliv mellan 1800-1850) Den var faktiskt helt okej, många snygga verk. Annars blir jag väldigt fort uttråkad av att kolla på konst, men det här var liksom lagom mycket och lagom begripligt. Gillade speciellt målningar av en som hette Wilhelm Bendz. Det var inte precis hans verk som dominerade, men jag läste att han bara var 28 år när han dog så han hann kanske inte med så mycket? Inte vet jag.
 |
| Familjen Waage-Pedersen, målning av Wilhelm Bendz (1804-1832) |
Vi åt lunch på ett ställe som hette Amadeus. Det var gott och trevligt och jag fick dricka vin. Såg två äldre välklädda damer som beställde in smörrebröd och EN LILLE EN. Det kändes ju kontinentalt värre. Eller i alla fall som att det inte skulle kunna hända i Sverige en lördag vid lunchtid.
Efter lunch tog vi oss vidare till Kastrup och Den Blå Planet. Det var vi tyvärr inte ensamma om. Älskar att kolla på fiskar och sånt, men älskar inte ljudet av barnskrik och att bli knuffad av omkringspringande barn och föräldrar lika mycket. Så det förtog väl lite av känslan även om det var väldigt fint där. Sen skulle vi åka hem, men då var bron avstängd på grund av något utsläpp. Barska danska POLITIBETJENTER med blåljus spärrade av påfarten till motorvägen så det var bara att vända och åka tillbaks igen. Vi fick sitta på café och äta belgiska våfflor en timme, sen gick det bra att ta sig över sundet.
Hundarna var på pensionat, så jisses vad konstigt det kändes att gå upp i morse utan att någon svansade runt och ville ha mat och få gå ut. Jättemärklig känsla, men nu har vi hämtat hem dom och ordningen är återställd. Nu är tanken att jag ska arbeta lite eftersom november är rövmånaden über alles nr 2 (mars är nr 1). Är ej jättesugen, men det är väl bara att bita ihop och köra på rätt in i kaklet. Är dödstrött på stress och har fått låna om böcker från bibblan för andra omgången p g a hinner ej läsa och när jag hinner så orkar jag inte samla tankarna och då följer jag minsta motståndets lag och greppar en Britta och Silver istället. Bästa avstressningsmedlet ever, men eftersom jag har läst dom tiotusen gånger redan så dyker det ju liksom inte upp några överraskningar. Aja, jag får förhoppningsvis tillbaks mitt liv första veckan i december och sen är jag väl på banan igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)