Ärren vi bär

Har läst Ärren vi bär av Caroline Engvall, en bok som var "en av de starkaste böcker jag läst" enligt någon recension. Handlingen kändes lovande:

Runt om i Stockholm hittas unga flickor döda. Citypolisens Ulrika Stenhammar har just kommit tillbaka från en sjukskrivning och får i uppdrag att utreda dödsfallen som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingkrisen och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: flickorna har inte begått självmord av egen vilja. Men Lovisa bär på egna hemligheter, och när hon och Ulrika tar upp jakten på den hänsynslösa förövaren hamnar hon snart i en situation som kan kosta henne livet.

 

Här blev jag dock GRYMT besviken. Jag gillar ju deckare i allmänhet och kan ha en hel del överseende med till exempel stereotypa karaktärer. Men det här var bara too much av allt. Visst, jag fattar ju att det är psykiskt påfrestande att arbeta som polis. Fast jag har ju svårt att tro att alla poliser är så HELVETES känslomässigt engagerade som det här gänget, det kändes ju som att de knappt klarade av sina arbetsuppgifter. Alla var megadeppiga och hade sjukt många problem och hanterade det med missbruk av sprit och sex och det var sida upp och sida ner med eländes elände och man undrade hur de överhuvudtaget orkade leva så djävla nattsvart och dystert som deras tillvaro var. Störde mig också på att alla hade så knäppa efternamn, som Vintertid och Blondén. Det var som om det skulle vara dödsstraff på att heta Andersson eller Pettersson eller Lundström. Men mest störde jag mig på att alla var så satans labila och bara verkade vara en hårsmån från gråtattacker, depression, panikångest, självskadebeteende eller skilsmässa. DEPP DEPP.

Berättelsen i sig var rörig och ibland onödigt detaljerad, man måste väl inte beskriva att det kom upp en fyrkantig ruta som efterfrågade ett lösenord och en beskrivning av hur den och den slog in sitt lösenord och om det var en fyrsiffrig kod eller en radda siffror som avslutades med ett frågetecken. Själva polisarbetet var däremot dock rätt luddigt beskrivet, och sen vägrar jag ju tro att en kvinnlig polis skulle övertala en kvinnlig journalist att agera lockbete/jobba undercover i ett sadomasoschistiskt nätverk som drogade unga tjejer och övertalade dom att ta livet av sig genom att skära sönder sina underliv framför en filmkamera och den unga kvinnliga journalisten bara: JAJAMEN. NJA, kände jag angående detta. Sen fattade jag rätt snabbt vem den skyldige polisen var, vilket gjorde att det inte ens blev spännande. Det här ska vara del ett av en planerad trilogi men jag har ju väldigt svårt att se att jag kommer att kasta mig över de andra delarna. Den här boken får en härskarluva av fem möjliga.

Back in business

Sådärja. Tillbaka till det snöiga nord efter en liten tripp till UTLANDET. Tyskland närmare bestämt. Fast vi landade i Basel, eftersom det är den flygplats som ligger närmast den lilla stad där vår fabrik är belägen. Min danska kollega hade hyrt en bil med gps och vi knappade in adressen till hotellet och förberedde oss på en angenäm biltur Vilket naturligtvis blev en helvetesresa för gps:en ledde oss inte ut på motorvägen mot Tyskland utan lockade av någon okänd anledning in oss i centrala Basel. Där var det gott om trafik, rondeller och spårvagnar. Gps:en snäste bara en massa "if possible, make a u-turn" och vi hade ingen aning om var vi befann oss eller vart vi skulle. Till slut fick vi ta hjälp av Google Maps på mobiltelefon och då gick det vägen. Så att säga. Höhö. Kan ju även nämna att om det hade varit jag som suttit bakom ratten hade jag fått hämtas ut på något tyskt mentalsjukhus, men min danska kollega tog det hela STILLE OG ROLIGT. Tur. 

På hemvägen gick det inte mycket bättre. Vi körde i en tunnel och tappade då kontakten med Google Maps och sedan kom vi helt fel. Meningar jag aldrig trodde skulle uttalas av mig: Marina för helvete, det står ju FRANCE på skyltarna, vi måste vända! Jag har aldrig varit i Frankrike förut, men nu har jag åtminstone sett en tullstation och lite motorväg innan vi hittade ett ställe där vi kunde vända och köra tillbaks in i Tyskland och sedan Schweiz. Meningen var att vi skulle tanka hyrbilen innan återlämnandet, men vi hittade aldrig avfarten till bensinstationen som vi visste skulle ligga precis bredvid flygplatsen, och fick därför belasta chefens budget med 70 euro i någon sur extraavgift. Aja, whatever. Planet landade lite före utsatt tid, vilket gjorde att jag kunde spurta genom hela Kastrup och hinna med sista tåget som passade till sista bussen hem till byn. Alternativet hade annars varit att ta en buss från Malmö och så skulle min man få hämta mig i grannbyn kl 23 på kvällen. Nu slapp han ju det, fast jag kom ändå inte hem tidigare eftersom tåget och bussen inte direkt är synkade så jag fick sitta och glo på järnvägsstationen i 40 minuter igår kväll.

Idag jobbar jag hemifrån p g a utmattad och behov av sovmorgon. Fattar inte folk som reser hit och dit hur som helst, själv känns det som att jag hade behövt tillbringa en vecka i fosterställning och inlindad i bomull för att återhämta mig. Det blir aldrig någon globetrotter av mig, det är ju ett som är säkert.

Bilder av henne

Har läst Bilder av henne av Karin Slaughter. Tidigare har jag läst De vackraste utan att vara mer än medelimponerad, men jag sveptes väl med av nån entusiastisk recension, kan man väl tänka. Bilder av henne handlar om följande:

Andrea vet allt om sin mamma Laura: Hon vet att hon har bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Belle Isle, där alla känner alla. Hon vet att hennes mamma inte har några som helst hemligheter.

För vi känner ju alla våra mödrar utan och innan. Eller?

Men en dag, under en vanlig shoppingtur i gallerian, tar bådas liv en våldsam vändning.
En ung man attackerar utan förvarning flera människor och Laura är den som oskadliggör honom - på ett oroväckande kallblodigt sätt. Med ens riktas polisens misstankar från mannen mot Laura. Har Andreas mamma gjort sig skyldig till mord?

Vem är hon egentligen?

Andrea tvingas ge sig av på jakt efter svar. Ett sökande som för henne över hela USA och trettio år tillbaka i tiden, till en tid när Laura hade ett annat namn och levde ett helt annat liv.

Jag tycker att den här berättelsen började lovande, men rann rätt snabbt ut i en ljummen pöl av spionerier och terroristgrupper som det aldrig riktigt, trots att boken var över 500 sidor lång, framgick syftet med och hur allt egentligen hängde ihop. Eller om det är jag som är för trög för den här typen av intriger, inte fan vet jag. Tyckte mest det kändes rörigt och osammanhängande och alla karaktärerna var mer eller mindre osympatiska och därför brydde jag mig till slut inte speciellt mycket om hur det gick. Den här boken får två celler av fem möjliga.

GNÄLL, part 2758

Jaha, men alla vet väl vid det här laget att jag har rotfyllt en tand som visade sig ha en extra kanal? "Nu kan vi bara vänta och se", var det senaste inte så uppiggande budskapet jag fick från tandläkaren. Och det har jag gjort och inte fan har det blivit bra. Inte ens bättre, snarare sämre än innan. Då kände jag ju av kanal 4 på ett sätt som är svårt att beskriva, men som typ ett slags tryck i tandbenet. Men bara när jag själv tryckte på tandköttet eller på ett område på utsidan av kinden. Och det behöver man ju inte springa omkring och göra hela tiden även om jag då tyckte det var lite störigt. En rotfylld tand ska ju vara DÖD, liksom.
Men nu längtar jag tillbaks till den tid när det lilla var det enda man märkte av den där djävla extrakanalen. För sen den blev rotfylld har Tanden känts enormt närvarande och framför allt levande. Och har levererat SMÄRTA. Och trycker man på den så pulserar den i en kvart efteråt. Plus att den provisoriska lagningen lämnade ett gigantiskt mellanrum så att det nästintill har varit ett halvtidsjobb att peta tänderna efter varje måltid.

Igår morse så gjorde det så ont att jag inte kunde tugga mitt knäckebröd, så då ringde jag till tandläkaren och lipade mig till en akuttid. Ska ju (ångest!) till TYSKLAND nästa vecka och vill ej vara tvungen att uppsöka något djävla krankenhaus eller vad det heter. Fick äntligen träffa min vanliga tandläkare, som ju haft semester under hela det här debaclet. Och hon tittade och letade och borrade och grejade, men kunde inte hitta något fel. Något som på röntgen KANSKE kunde vara en spricka i en av rötterna visade sig vid närmare inspektion bara vara en struktur i tandbenet. Så hennes teori är att smärtan kommer från inflammationer i tandköttet som orsakas av det där helvetesgapet mellan Tanden och den bakom. Nu tycker ju inte jag att det känns som tandköttsinflammationer, det som talar för det är möjligtvis att smärtan kommer och går. Men det gör ju inte ont i tandköttet utan i själva Tanden? Fast nerver kan tydligen gå lite hur som helst inne i munnen, minns jag att min förrförra tandläkare Dr Kovacs sa. Fick också veta att man kan ha fantomsmärtor av rotfyllda tänder, "och det får man leva med". Upplyftande. Not.

Ja, men nu har hon, min vanliga tandläkare alltså, i alla fall lagat Tanden på riktigt. Även den bakom, som tydligen hade KARIES. Har inte haft hål i tänderna på hundra år, men här ska vi tydligen gå all in. Så det känns ju skönt att inte ha ett helvetesgap, plus att den provisoriska fyllningen faktiskt smakar lite svagt av möglig pepparkaka, vilket inte alls är särskilt härligt om ni frågar mig. I alla fall inte om man måste gå omkring med den smaken i munnen i flera veckor. Så det var ju åtminstone skönt att bli av med den. Nu ska vi "vänta och se" (igen) och dessutom "hålla tummarna". Känns ju SÅDÄR om ni frågar mig. Fick dessutom det tvivelaktiga nöjet att betala 4880 SEK för detta, så jag hoppas att ALLA håller tummarna för att Kanal 4 har slocknat en gång för alla nu.

Besöket tog dessutom längre tid än vad jag beräknat, så min parkeringstid hade gått ut och då tar jag ändå alltid i när jag lägger på pengar. Hade väl bara fattats att jag skulle få kröna denna dyra dags upplevelser med att få parkeringsböter för första gången i mitt liv? Men tack och lov så var det inga parkeringsvakter i närheten. Tur, annars hade jag väl börjat storlipa mitt i stan. Nu kunde jag nöja mig med att åka hem och ligga som den döende svanen i soffan resten av kvällen.  STACKARS MIG tycker jag nu.

Silvervägen

Har läst Silvervägen av Stina Jackson. Det här är handlingen:

 

Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann.

Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

 

 

Började läsa den här boken för ett bra tag sen, men i början var den väldigt lätt att lägga ifrån sig för det var sida upp och sida ner med evighetsbilkörande och cigarettbolmande och hela stämningen var grå och solkig och megadeppig. Fortsatte mest för att jag ville få reda på vad som egentligen hänt med Lina. Men efter kanske halva boken så började det bli rätt spännande och slutet sträckläste jag. Välskrivet och realistiskt, men kanske lite väl omständligt och detaljerat emellanåt. Den här boken får tre myggbett av fem möjliga.

Lojal

Har läst Lojal av Delphine de Vigan. Tänkte att det kunde väl vara kul att läsa något som inte nödvändigtvis är en deckare som utspelar sig i Sverige, USA eller Storbritannien. Den här boken handlar om följande:
 

I ett undanskymt hörn av skolan sitter trettonåriga Théo och hans bästa vän Mathis och skickar en flaska rom mellan sig. 

Deras lärare, Hélène, anar att något inte står rätt till med Théo. I sina försök att rädda honom går hon snart långt utöver vad hennes yrkesroll tillåter. 

Mathis mamma Cécile gör en hårresande upptäckt på sin mans dator och börjar ifrågasätta om hon någonsin verkligen har känt honom. 

Polerade fasader krackelerar samtidigt som berättelsens fyra trådar tvinnas samman allt hårdare. Ett fängslande drama om destruktiva hemligheter och outtalade lojaliteter - som trots det levereras med känslighet och den mjukaste av röster.
 

Lät mycket intressant, tyckte jag som är en sucker för socialrealism. Och franskt, vad spännande, tyckte jag också. Blev tyvärr rätt besviken för berättelsen var riktigt lam, trevade sig liksom fram utan att komma någon vart och precis när man trodde att det skulle börja hända grejer så tog den slut, helt abrupt som om författaren bara rest sig för att gå på toa och sedan blivit kidnappad av rymdvarelser och därför inte kunnat slutföra arbetet. Den här boken får två väldigt små Eiffeltorn av fem möjliga. 

Saker som aldrig verkar hända i Mandelmanns trädgårdar

För ett tag sen (läs: någon gång i höstas) skulle jag flytta en balja med gräsklipp som stått nere vid trädgårdslandet ett tag. Det innebar att det hade regnat i den och även om det är dräneringshål i botten på baljan så var den ändå mycket tyngre än jag hade förväntat mig och jag tappade den på foten. Har nu en blånagel som minne av den händelsen.

Denna veckan skulle jag ju så lite, hade jag tänkt. Påsen med såjord hade frusit fast, men min man lyckades få loss den med en karatespark. Igår var jag på Granngården och funderade på om jag skulle köpa mer såjord. Men så har jag sett ett youtubeklipp med hon Sara Bäck...mo? eller vad hon heter, med Skillnadens Trädgård, där hon sa att allt som man kan så på friland kan man så i vanlig planteringsjord. Det lät ju synnerligen logiskt och det hade jag ju dessutom hemma, så jag struntade i att köpa. Kom hem och tänkte att nu djävlar ska jag sätta igång. Ja, då hade ju såklart även säcken med planteringsjord frusit fast. Men den bände jag loss med en ogräshacka. Självklart var jorden som ett cementblock, PLUS att jag tappade cementblocket på foten när jag skulle bära in det, så nu får jag väl blånagel # 2.
Ställde jordpåsen i duschen och tänkte att där kan den få stå och tina tills nästa dag. Lyfte sedan ut den och ställde den på en tidning medan jag duschade. Sen glömde jag att ställa tillbaks den igen, men tänkte väl att den står ju ändå på en tidning så det är väl lugnt.

Det var det inte, kan jag informera om. Det är helt otroligt vilka mängder vatten en säck planteringsjord kan suga åt sig (när den ligger ute i regnet) som sedan förvandlas till is när det är minusgrader, och som sedan långsamt får återgå till flytande tillstånd igen. Tidningen sög upp så mycket som en tidning förmår, vilket uppenbarligen inte är särskilt mycket. Hade behövt packa in hela säcken i Pampersblöjor för att stå emot den syndaflod som jag plaskade in i när jag gick in i badrummet denna morgon. Tidningen var genomdränkt, badrumsmattan också. Jetekul grej att stå och pyssla med kvart över fyra på morgonen. Kände mest att SÅ HÄR GÅR DET FAN INTE TILL HOS MANDELMANNS.

Igår sådde jag i alla fall sparris i min upptinade såjord. Samt petade ner några tomatfröer. Det är kanske lite tidigt, men jag har SHITLOADS av tomatfröer och tänkte experimentera lite. Förra året satte jag ner tomaterna i tvättstugan när de grott, för där är det svalt och vi har en lampa som funkar okej som växtbelysning. Tvättstugan är min mans territorium, så jag överlät skötseln av dom till honom. Efter ett antal veckor bar han upp de ynkligaste tomatplantor världen någonsin skådat. Det visade sig då att den okej växtbelysningen endast lyste på SATANS citronträd* och mina tomatplantor fick hålla tillgodo med vad som blev över. Så de hade fått stå svalt och mörkt istället för svalt och ljust. Ej rekommenderat någonstans, kan jag väl säga. Så nu ska jag a. tvinga min man att sätta upp en riktig armatur med bättre växtbelysning, b. beträda min mans tvättstugeterritorium** och säkerställa att allt går rätt och riktigt till. 


* Fick det SATANS citronträdet i födelsedagspresent av min svärmor. Hatar att få krukväxter i present för det känns som att man har krav på sig att sköta dom till döddagar och det kan lätt bli så dålig stämning om givaren kommer på besök och ser nåt halvvisset risigt sloka i krukan. Det SATANS citronträdet är jättestort och kostade förmodligen jättemycket, vilket ytterligare ökar pressen på att man inte får misslyckas. Vi har inte nån bra plats för det inomhus, så min man kånkar ut det i växthuset på vårkanten och kånkar ner det i tvättstugan på hösten. Sen tappar det alla sina blad och står där som ett spretigt monument över ett dåligt samvete. Inte en enda citrondjävel har det producerat heller.



** Varje gång jag går ner i tvättstugan i källaren så blir jag irriterad över att det är så stökigt där, vilket beror på att min man inte kan se en tom yta utan att vilja belamra den med sina bra-att-ha-saker, och dom är många. För att slippa höra mina klagosånger så har han tagit på sig ansvaret för att sköta tvätten. Jag tycker väl kanske inte det direkt är win-win, hade faktiskt hellre sett att det var städat och välorganiserat i källaren, men ibland måste man uppenbarligen välja sina strider. Jobbar med tanken att det inte går att ändra en annan människa utan bara sitt eget sätt att förhålla sig till det man stör sig på (fast ibland är det där bara BULLSHIT, men man orkar ju inte tjafsa hur mycket som helst och jag lovar att vi har haft ett antal VÄRLDSKRIG angående ordningen, eller bristen på densamma, i vår källare). Tröstar mig med att det ändå är värt rätt mycket att få tillbaks sin tvätt ren och hopvikt utan att behöva lyfta ett finger. OBS, innan någon brister ut i avundsjuk lovsång: han har aldrig tömt diskmaskinen.