Igår när jag körde hem från stallet så var det en sån där situation som dom brukar varna för på trafikradion, nämligen att temperaturen faller och våta vägbanor fryser. Dessutom var det kväll och mörkt och jag framförde mitt fordon så nätt och försiktigt som omständigheterna krävde. Låg kanske i 70 på en 90-väg och hade en (1) bil bakom mig rätt länge och tänkte att vad skönt att folk ändå anpassar hastigheten till rådande omständigheter och inte far fram som blådårar. Var nästan lite upprymd över den tanken medan jag körde flera långa raksträckor där man kan se miltals åt alla håll och kanter och ändå inte blev omkörd, för är det någonstans som folk passar på att gasa och försvinna i fjärran så är det ju där, vet ju jag efter många års körande på denna väg. Så tänkte alltså jag, men uppenbarligen inte föraren av den andra bilen. För när vi en stund senare kom in i ett skogsparti där det är kurvígt, heldragna linjer, skymd sikt samt skyltat "Viltolycksdrabbad vägsträcka", DÅ valde min såkallade medtrafikant att trampa gasen i botten och köra om.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?
tisdag 29 januari 2019
måndag 28 januari 2019
Vinterhelvete
Ja, jag vet att det är mycket mer vinter i resten av landet, men ändå: blev så himla deppig när jag vaknade igår och det hade dråsat ner en decimeter tung blötsnö under natten. Men det är ju bara att gilla läget. Masade mig ut med hundarna i skogen ett par timmar. I skogen var det ändå okej, men sen gick jag på en liten väg som går mellan öppna åkrar och där blir det alltid snödrev. Så plötsligt fick jag pulsa med snö upp till knäna, vilket gjorde att humöret sjönk till minus. Kom hem och var rätt trött och lite hungrig och utöver det dyngsur av svett och smältande snö. Tog in och torkade av alla hundar och gick sedan ut och skottade i 45 minuter eftersom min man har tennisarmbåge och inte får/kan anstränga sig. Sen var jag väldigt trött, väldigt hungrig och väldigt irriterad, men det gick över när jag hade ätit mackor med stekt ägg till lunch. Seriöst, jag hade ALDRIG klarat nån sån här GI/LCHF-diet, eller det hade jag väl om jag verkligen hade varit tvungen, men tänk att aldrig mer få ta en macka? Vilket outsägligt trist och innehållslöst liv.
Jaha, sen slöade jag mest resten av dagen. Såg på handboll såklart. Danmark vann ett välförtjänst guld mot Norge, men vilken tråkig match. Den var ju inte ens spännande mer än kanske de första tio minuterna och i andra halvlek kändes det som att Norge hade gett upp. Trist. Annat var det med bronsmatchen mellan Tyskland och Frankrike där det var absolut jämnt i sextio minuter och avgjordes med att Nikola Karabatic dunkade in 25-24 när klockan stod på 59.59. Det är handboll när den är som bäst.
Skulle egentligen ha börjat med försådden, men orkade tydligen bara pulsa ut i uthuset och hämta in mina sålådor. Skyller även detta på snön och så detta: Påsen med såjord hade frusit fast mot underlaget, jag kunde inte rubba den men min man hade skor med stålhättor och fick loss den med en karatespark. Sen var såklart innehållet en isklump och fick stå och tina på ett element och sen hade jag lite tappat stinget. Ska ta tag i det nu i veckan istället. Ska även testa vintersådd av kål och purjolök, hela Facebook är fullt av bilder på snöiga byttor som står i växthus och vittnar om att det trots allt är en vår i annalkande. Tyvärr är mitt växthus just nu fullt av virke som ska bli kaninburar till den där annalkande våren. Jag älskar att bo där vi bor, men ibland önskar jag att vårt hus hade varit en gammal bondgård med tusen lador och uthus där man hade kunnat förvara saker, men jag får väl istället se till att det börjar byggas. Dock är det ju lite trist att stå ute i snö och minusgrader, så den där annalkande våren kan ju få ta och raska på lite. Dock: på fredag är det FEBRUARI. Februari är årets kortaste månad, det går fort och sen är det mars. Mars = VÅR.
Jaha, sen slöade jag mest resten av dagen. Såg på handboll såklart. Danmark vann ett välförtjänst guld mot Norge, men vilken tråkig match. Den var ju inte ens spännande mer än kanske de första tio minuterna och i andra halvlek kändes det som att Norge hade gett upp. Trist. Annat var det med bronsmatchen mellan Tyskland och Frankrike där det var absolut jämnt i sextio minuter och avgjordes med att Nikola Karabatic dunkade in 25-24 när klockan stod på 59.59. Det är handboll när den är som bäst.
Skulle egentligen ha börjat med försådden, men orkade tydligen bara pulsa ut i uthuset och hämta in mina sålådor. Skyller även detta på snön och så detta: Påsen med såjord hade frusit fast mot underlaget, jag kunde inte rubba den men min man hade skor med stålhättor och fick loss den med en karatespark. Sen var såklart innehållet en isklump och fick stå och tina på ett element och sen hade jag lite tappat stinget. Ska ta tag i det nu i veckan istället. Ska även testa vintersådd av kål och purjolök, hela Facebook är fullt av bilder på snöiga byttor som står i växthus och vittnar om att det trots allt är en vår i annalkande. Tyvärr är mitt växthus just nu fullt av virke som ska bli kaninburar till den där annalkande våren. Jag älskar att bo där vi bor, men ibland önskar jag att vårt hus hade varit en gammal bondgård med tusen lador och uthus där man hade kunnat förvara saker, men jag får väl istället se till att det börjar byggas. Dock är det ju lite trist att stå ute i snö och minusgrader, så den där annalkande våren kan ju få ta och raska på lite. Dock: på fredag är det FEBRUARI. Februari är årets kortaste månad, det går fort och sen är det mars. Mars = VÅR.
Till stallet istället, v4, pt2
I fredags var jag för en gångs skull INTE på drop in-ridning eftersom jag skulle rida igen en missad lektion. Den har jag visserligen inte missat än eftersom den ligger i framtiden, men det gick bra ändå. Förr kunde man ta igen en missad lektion i vilken grupp som helst där det fanns plats, men nu kör man istället ett uppsamlingsheat med självständig ridning en gång per månad. Förra gången jag red igen var vi bara fyra stycken och det gick jättebra. Nu var vi sju, och det hade förmodligen också gått jättebra om inte en av dom var en sån där person som tror att ridhuset är till för henne allena och som aldrig lyfter blicken och ser var någon annan befinner sig. Hon red i min förra grupp på torsdagarna, och det var likadant då. Nu säger jag inte att jag aldrig rider i vägen för någon annan, för det hände så sent som för ett par veckor sen. MEN MAN BER VÄL OM URSÄKT DÅ? Den här personen fnittrar istället gällt och verkar tycka att det här är ett naturligt inslag i verksamheten. GAH. Blir så trött.
Men bortsett från det irritationsmomentet så gick det bra. Pojken är ju en irish cob och för er som inte vet hur en sådan ser ut så har jag snott en bild från Wikipedia:
Vad jag ville visa med den här bilden är att denna ras alltså är utrustad med ett hovskägg som inte är av denna världen, och Pojken är inget undantag. Eller var, för nu har han minsann fått raka benen. Jag tycker att det är jättefint och charmigt med mycket hovskägg, men helt seriöst är det ett helvete att hålla rent. Och det fastnar både kvistar och kardborrar och allt möjligt i det, PLUS att åtminstone Pojken snubblar på sitt. Så nu åkte det. Och fan vet om det inte gjorde skillnad? Tyckte åtminstone att det kändes som att han lyfte benen lite bättre, men det kan ju vara en slump också.
Lektionen gick i alla fall bra. Jobbade med övergångar och volter och han lyssnade riktigt fint. Lite tjafs med bettet fortfarande, men inte lika mycket som förra lektionen. Galoppfattningarna blev fina och även om ett avbrott till trav aldrig är långt borta så går det framåt. Nu har han dessutom börjat få lite kondition och orkar galoppera mer än ett varv på volten utan att dö av ansträngning.
Denna vecka blir det bara ett ridpass för vi har teori med vanliga ridgruppen. Typiskt att det var den här veckan och inte nästa när jag missar ridningen p g a jobbresa.
Men bortsett från det irritationsmomentet så gick det bra. Pojken är ju en irish cob och för er som inte vet hur en sådan ser ut så har jag snott en bild från Wikipedia:
 |
| Irish cob |
Lektionen gick i alla fall bra. Jobbade med övergångar och volter och han lyssnade riktigt fint. Lite tjafs med bettet fortfarande, men inte lika mycket som förra lektionen. Galoppfattningarna blev fina och även om ett avbrott till trav aldrig är långt borta så går det framåt. Nu har han dessutom börjat få lite kondition och orkar galoppera mer än ett varv på volten utan att dö av ansträngning.
Denna vecka blir det bara ett ridpass för vi har teori med vanliga ridgruppen. Typiskt att det var den här veckan och inte nästa när jag missar ridningen p g a jobbresa.
lördag 26 januari 2019
HURRA, Sverige-Kroatien 34-28
Kände mig rätt så avslappnad inför kvällens match, Sveriges sista i detta VM. Känns väl lite som att det kvittar om man kommer på femte eller sjätte plats. Men Sverige spelade SVINBRA och ledde stadigt hela matchen igenom, ofta med sådär 4-5 mål. Vilket egentligen inte behöver betyda någonting i handboll (kommer ALDRIG att glömma den matchen när Sverige ledde med 10 mål mot Polen och ändå förlorade den matchen), men det kändes väldigt stabilt. Kul match också.
Ser nu fram mot morgonens final mellan Danmark och Norge, tror det kan bli en rysare.
Felsteg
Har läst Felsteg av Maria Adolfsson (ja, ytterligare ett 14-dagarslån som trängde sig förbi Stephen King). Den handlar om det här:
Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.Karen inser att hon måste hitta ett alibi åt en av de misstänkta för att själv slippa skylta med sina misstag. Samtidigt växer en vänskap fram mellan henne och offrets dotter.Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg. Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.
Jag tyckte den här boken var helt okej. Eller mer än så faktiskt. Lite kul att bara helt fräckt hitta på att ett landområde från istiden helt enkelt fortfarande existerar, tycker Doggerland införlivar sig förvånansvärt väl i både berättelsen, omvärlden och samtiden. Tycker också polisarbetet känns realistiskt, att det står och stampar rätt mycket och att allting visst inte får sin förklaring i sista kapitlet. Det jag inte gillade var det här att det tydligen inte kan finnas EN ENDA POLIS som inte har ett mörkt och traumatiskt förflutet som hen bearbetar genom att arbeta och dricka för mycket. Den karaktären känns ju lite väl gjord. Sen var kanske berättelsen också lite väl utdragen, boken är över 400 sidor lång och det är inget halsbrytande tempo om man säger så. Men jag kom ändå på mig själv med att gå och fundera på intrigen och hur det skulle gå, så helt fel ute är den inte. Den här boken får fyra ostron av fem möjliga.
fredag 25 januari 2019
I fablernas värld
Annika vill ha en uppdatering om djuren och jag är väl inte den som är den (finns det någon som har träffat en person som verkligen ÄR den som är den?) utan här kommer en liten rapport:
VAKTLARNA:
Det finns tyvärr inte mycket att säga om dom, för ska jag vara ärlig så är de hopplöst opersonliga och sitter mest och kurar under grenar. Inte ett ägg har de producerat på evigheter heller, men det hör ju till årstiden så det är ju som det är. Men söta är de. När vi köpte dom så var ett par "lite äldre" (oklart hur mycket äldre, men vaktlar blir inte så gamla) och nu i höstas så dog de, som vaktlar tydligen gör, knall och fall utan att informera om det innan, däribland den finaste hönan Honung. Flocken består nu av tuppen Johnny, hönorna Snövit och Svartprick plus tre anonyma hönor som är helt omöjliga att skilja åt. Till våren föreställer jag mig att vi ska bygga en voljär, mest för att buren de bor i nu hade varit perfekt att ha som kaninbur (till kaniner som vi alltså ännu inte har men planerar att skaffa. STAY TUNED for that) och då blir de kanske lite roligare att titta på, vad vet jag?
HÖNSEN:
Åh, mina tjejer! Höns är minsann husdjur som heter duga. Kan stå och titta på dom hur länge som helst utan att tröttna. Just nu är det lite synd om dom för marken är frusen och då kan man inte sprätta och picka och hitta smaskiga saker dagarna i ända, men de är ändå ute och strosar i hönsgården. Går ut när luckan öppnas på morgnarna, går in och sätter sig på sittpinnarna när de tycker det är kväll. Just nu ruggar de och ingen har lagt ett ägg på evigheter utom klippan Mette-Marit, som troget levererar ett ägg kanske varannan eller var tredje dag. Tror dock att Jeanette är lite på gång att börja värpa igen snart om hon inte redan har gjort det, för hennes kam och slör börjar bli rödare (de bleknar under ruggningen). Häromdagen när jag kom hem från jobbet låg det nämligen ett ägg som fortfarande var lite ljummet (d v s värpt på eftermiddagen) i det vänstra redet, och Mette-Marit lägger alltid sitt ägg på förmiddagen och i det högra redet. Men hon kan ju ha känt för lite omväxling också, sånt vet man ju aldrig.
REMUS:
Remus har, sedan gubbhunden Boris gick till de sälla jaktmarkerna, tagit rollen som flockens patriark. Som med allting han gör tar han det på mycket stort allvar. Hade han varit människa tror jag att han hade varit helt humorlös. Som hund kan han dock nedlåta sig att leka med Tage ibland, givet att Tage följer kung Remus' oskrivna lagar. Annars blir det däng. Han kan också, trots att han fyllt 9 år, få för sig att jaga sin svans. Sen ser han mäkta förnärmad ut när man skrattar åt honom.
HILDING:
Hilding är ju numera sjukpensionär efter att han för snart ett år sen fick se döden i vitögat i form av trombocytopeni. Det är lite jobbigt att tänka på. Först trodde vi inte han skulle överleva, men det gjorde han efter riktigt tuffa behandlingar med cellgifter och massor av kortison. Kortisondosen trappades successivt ner, allt gick bra men i somras sjönk plötsligt trombocyterna igen, inte så mycket som när han var riktigt dålig men tillräckligt för att vi skulle bli tvungna att börja fundera på det där jobbiga: är det rätt att utsätta ett djur för så tuffa behandlingar när prognosen är så oviss, osv. Så deppigt. Men den gången räckte det med kortison för att immunförsvaret skulle ta sig samman och sluta bryta ner trombocyterna. Nu står han på en låg kortisondos och får kanske så göra resten av sitt liv. Utöver det har han ett blåsljud på hjärtat. Han är dock inte märkbart påverkad av varken det ena eller det andra, utan är alltid glad och pigg och med på allt. Den enda skillnaden är att han har fått tunnare päls och lite känsligare mage. Förr kunde han sätta i sig vad som helst utan att det hände någonting. Det funkar inte längre, kan jag ju säga efter att ha sanerat x antal golv från hunddiarré. Tyvärr fattar han inte detta själv utan sätter fortfarande i sig vad som helst. Konsekvensanalys är inte hans starka sida.
När vi skaffade Tage var Hilding först överförtjust men lite väl buffligt hårdhänt i sin kärlek, så Tage tyckte Hilding var lite läskig. Det gick fort över, men eftersom vi motat bort Hilding från Tage ett antal gånger så var han i början väldigt avvaktande. Det är han inte längre, utan de har oftast väldigt roligt tillsammans. Hildings öron är dock som bussbiljetter, helt stämplade av valptänder. Eftersom han är Världens Snällaste Hund™.
TAGE:
Börjar mer och mer misstänka att Tage, snart 8 månader, är född i helvetet. Haha, skojar bara. Men det känns som att han har energi för ungefär tjugo normala hundar. På jobbet går det jättebra. Han ligger på mitt rum och sover hela dagarna (och det är ju förvisso tur) och bryr sig inte ett smack om ifall jag är där eller går på möte eller lunch. Men när vi kommer hem har han ju då legat och liksom laddat upp sig hela dagen och är då som en liten otäck duracellkanin på speed. Efter att ha jobbat i 8 timmar är jag väl mer som en kanin med batterier från Ica Basic, så där kan det bli lite jobbigt ibland.
Han är helt rumsren nu, men kan fortfarande få för sig att gnaga sönder saker så man får se upp med skor och sånt. Tror han har någon studsboll i sitt DNA, för helvete vad han kan hoppa. Det blir inga problem att klara hinderhöjden i brukslydnaden i alla fall. Misstänker också att han skulle kunna bli en fantastisk agilityhund, för han är snabb som jag vet inte vad. Tyvärr är mina skills som agilityhandler starkt begränsade, så vi får väl se hur det blir med den saken.
Tage är väldigt förtjust i människor och vill gärna fram och hälsa på allt och alla. Han har börjat bli lite vaktigare sådär så att han säger ifrån om något inte är som det ska. Tyvärr har han utvecklat en synnerligen stor jaktlust så det där med att ha honom lös i skog och mark är numera bara att glömma. Tack för det, hälsar x antal harar, rådjur, dovhjortar och katter. Han jagar dock inte som taxarna, med drevskall och siktet inställt på att DÖDA, utan verkar mer bara vara allmänt nyfiken. Kom dock på honom med att springa omkring och leka med en stendöd gulsparv ute i trädgården igår, så jag ska kanske låta detta vara osagt, och det kvittar ju när han ändå drar som en avlöning.
Ja, det var väl allt från Fablernas Värld just nu. STAY TUNED för uppdateringar.
VAKTLARNA:
Det finns tyvärr inte mycket att säga om dom, för ska jag vara ärlig så är de hopplöst opersonliga och sitter mest och kurar under grenar. Inte ett ägg har de producerat på evigheter heller, men det hör ju till årstiden så det är ju som det är. Men söta är de. När vi köpte dom så var ett par "lite äldre" (oklart hur mycket äldre, men vaktlar blir inte så gamla) och nu i höstas så dog de, som vaktlar tydligen gör, knall och fall utan att informera om det innan, däribland den finaste hönan Honung. Flocken består nu av tuppen Johnny, hönorna Snövit och Svartprick plus tre anonyma hönor som är helt omöjliga att skilja åt. Till våren föreställer jag mig att vi ska bygga en voljär, mest för att buren de bor i nu hade varit perfekt att ha som kaninbur (till kaniner som vi alltså ännu inte har men planerar att skaffa. STAY TUNED for that) och då blir de kanske lite roligare att titta på, vad vet jag?
HÖNSEN:
Åh, mina tjejer! Höns är minsann husdjur som heter duga. Kan stå och titta på dom hur länge som helst utan att tröttna. Just nu är det lite synd om dom för marken är frusen och då kan man inte sprätta och picka och hitta smaskiga saker dagarna i ända, men de är ändå ute och strosar i hönsgården. Går ut när luckan öppnas på morgnarna, går in och sätter sig på sittpinnarna när de tycker det är kväll. Just nu ruggar de och ingen har lagt ett ägg på evigheter utom klippan Mette-Marit, som troget levererar ett ägg kanske varannan eller var tredje dag. Tror dock att Jeanette är lite på gång att börja värpa igen snart om hon inte redan har gjort det, för hennes kam och slör börjar bli rödare (de bleknar under ruggningen). Häromdagen när jag kom hem från jobbet låg det nämligen ett ägg som fortfarande var lite ljummet (d v s värpt på eftermiddagen) i det vänstra redet, och Mette-Marit lägger alltid sitt ägg på förmiddagen och i det högra redet. Men hon kan ju ha känt för lite omväxling också, sånt vet man ju aldrig.
REMUS:
Remus har, sedan gubbhunden Boris gick till de sälla jaktmarkerna, tagit rollen som flockens patriark. Som med allting han gör tar han det på mycket stort allvar. Hade han varit människa tror jag att han hade varit helt humorlös. Som hund kan han dock nedlåta sig att leka med Tage ibland, givet att Tage följer kung Remus' oskrivna lagar. Annars blir det däng. Han kan också, trots att han fyllt 9 år, få för sig att jaga sin svans. Sen ser han mäkta förnärmad ut när man skrattar åt honom.
HILDING:
Hilding är ju numera sjukpensionär efter att han för snart ett år sen fick se döden i vitögat i form av trombocytopeni. Det är lite jobbigt att tänka på. Först trodde vi inte han skulle överleva, men det gjorde han efter riktigt tuffa behandlingar med cellgifter och massor av kortison. Kortisondosen trappades successivt ner, allt gick bra men i somras sjönk plötsligt trombocyterna igen, inte så mycket som när han var riktigt dålig men tillräckligt för att vi skulle bli tvungna att börja fundera på det där jobbiga: är det rätt att utsätta ett djur för så tuffa behandlingar när prognosen är så oviss, osv. Så deppigt. Men den gången räckte det med kortison för att immunförsvaret skulle ta sig samman och sluta bryta ner trombocyterna. Nu står han på en låg kortisondos och får kanske så göra resten av sitt liv. Utöver det har han ett blåsljud på hjärtat. Han är dock inte märkbart påverkad av varken det ena eller det andra, utan är alltid glad och pigg och med på allt. Den enda skillnaden är att han har fått tunnare päls och lite känsligare mage. Förr kunde han sätta i sig vad som helst utan att det hände någonting. Det funkar inte längre, kan jag ju säga efter att ha sanerat x antal golv från hunddiarré. Tyvärr fattar han inte detta själv utan sätter fortfarande i sig vad som helst. Konsekvensanalys är inte hans starka sida.
När vi skaffade Tage var Hilding först överförtjust men lite väl buffligt hårdhänt i sin kärlek, så Tage tyckte Hilding var lite läskig. Det gick fort över, men eftersom vi motat bort Hilding från Tage ett antal gånger så var han i början väldigt avvaktande. Det är han inte längre, utan de har oftast väldigt roligt tillsammans. Hildings öron är dock som bussbiljetter, helt stämplade av valptänder. Eftersom han är Världens Snällaste Hund™.
TAGE:
Börjar mer och mer misstänka att Tage, snart 8 månader, är född i helvetet. Haha, skojar bara. Men det känns som att han har energi för ungefär tjugo normala hundar. På jobbet går det jättebra. Han ligger på mitt rum och sover hela dagarna (och det är ju förvisso tur) och bryr sig inte ett smack om ifall jag är där eller går på möte eller lunch. Men när vi kommer hem har han ju då legat och liksom laddat upp sig hela dagen och är då som en liten otäck duracellkanin på speed. Efter att ha jobbat i 8 timmar är jag väl mer som en kanin med batterier från Ica Basic, så där kan det bli lite jobbigt ibland.
Han är helt rumsren nu, men kan fortfarande få för sig att gnaga sönder saker så man får se upp med skor och sånt. Tror han har någon studsboll i sitt DNA, för helvete vad han kan hoppa. Det blir inga problem att klara hinderhöjden i brukslydnaden i alla fall. Misstänker också att han skulle kunna bli en fantastisk agilityhund, för han är snabb som jag vet inte vad. Tyvärr är mina skills som agilityhandler starkt begränsade, så vi får väl se hur det blir med den saken.
Tage är väldigt förtjust i människor och vill gärna fram och hälsa på allt och alla. Han har börjat bli lite vaktigare sådär så att han säger ifrån om något inte är som det ska. Tyvärr har han utvecklat en synnerligen stor jaktlust så det där med att ha honom lös i skog och mark är numera bara att glömma. Tack för det, hälsar x antal harar, rådjur, dovhjortar och katter. Han jagar dock inte som taxarna, med drevskall och siktet inställt på att DÖDA, utan verkar mer bara vara allmänt nyfiken. Kom dock på honom med att springa omkring och leka med en stendöd gulsparv ute i trädgården igår, så jag ska kanske låta detta vara osagt, och det kvittar ju när han ändå drar som en avlöning.
Ja, det var väl allt från Fablernas Värld just nu. STAY TUNED för uppdateringar.
onsdag 23 januari 2019
ÅH NEJ, Sverige-Danmark 26-30 och GAME OVER
Alltså så himla deppigt. Sverige storspelade i första halvlek, det var oavgjort i halvtid, ett par gånger ledde man med de där tre målen som krävdes för att gå vidare till semifinal. Men det är så små marginaler i handboll och den här gången var det rutinerade danska laget strået vassare. BLÄ. Känner mig som Sveriges sämsta förlorare just nu och vet nu inte vem jag ska heja på i fortsättningen. Inte Danmark och inte Norge i alla fall. BUUUU. För att citera den danska publiken så fort Sverige nuddade bollen. När de inte skrålade självbelåtna segersånger. DANSKJÄVLAR.
PS: Det är såklart inte "game over" på rikrigt utan nu blir det match om femte och sjätte plats. Mot Kroatien av alla länder.
PS2: Sverige kan alltså som sämst hamna på sjätte plats av alla länder i hela världen. Det är ju ändå inte så tokigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)