In i minsta detalj

Har läst In i minsta detalj av Kristin Emilsson och det är något som jag i efterhand ångrar rätt mycket. Borde ha dragit om inte öronen så åtminstone lånekortet åt mig när jag högg den från "nyss återlämnat"-vagnen på bibblan för JAG GILLAR JU INTE FEELGOOD. Så varför skulle det här vara ett undantag?

Ja, berättelsen handlar i alla fall om


 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))))))


 

Freja och Anton som lever det perfekta hipsterlivet i Stockholm, men så dör Antons pappa och först tänker han inte gå på begravningen för hans pappa var ett as och de hade minsann inte haft någon kontakt sen Antons mamma blev senildement och han satte in henne på något vårdhem och sedan inledde en relation med hennes bästa väninna för jättemånga år sen och sedan dess har han inte satt sin fot i småländska Idemåla. Men sen ändrar Anton sig och åker på begravningen i alla fall och sen kommer han hem och bara "vi måste flytta till Idemåla för min mamma är jättedålig" och tar tjänstledigt från läkarjobbet på obestämd tid med typ en kvarts varsel (inga problem!) och det vill ju inte Freja, men eftersom hon är ett våp så "måste" hon haka på, till råga på allt har hon upptäckt att hon har känslor för Antons bästa vän Christian (också läkare) och vill komma bort från honom och hans fru Tilde, som är gravid och det gör att Freja blir nedstämd för hon har nyligen varit gravid men fått göra abort p g a att fostervattensprovet indikerade någon allvarlig skada. DEPP DEPP. Aja, de flänger iväg till Idemåla och flyttar in i Antons förfallna föräldrahem och Anton tillbringar den mesta delen av tiden med att åka tåg fram och tillbaka till vårdhemmet för att hälsa på sin mamma och Freja sitter på bibblan (enda stället med wifi) och jobbar med sitt frilansuppdrag inom grafisk formgivning. Idemåla är en sån där typisk småort av vilken det går tretton på dussinet där allt har kretsat kring det nu nedlagda Bruket - i det här fallet ett glasbruk som Antons pappa drev - och där alla är arbetslösa och allting är nedläggningshotat och allmänt trist. DEPP DEPP. Två av Antons gamla kompisar bor kvar, den ene är motornörd och den andre har precis investerat i en enorm hemmabioanläggning (lagom tills videobutiken gick i konkurs) och båda är singlar som inte kan snacka om annat än brudar och bärs och verkar inte ha utvecklats en millimeter sedan de tog studenten och Anton behöver bara tillbringa typ en kvart i deras sällskap för att förvandlas från mikrobryggerivurmande hipster till brölig bonne som hinkar burköl och går på karaoke. Allt detta får mesiga Freja bara tugga i sig, men hon gör vad hon kan för att etablera sig och blir kompis med bibliotekarien Lisen, som givetvis är ett av Antons och hans kompisars gamla mobboffer. Freja tar även en olycklig och mobbad tonårskille under sina vingars beskydd och naturligtvis visar det sig att han är ett geni på grafisk formgivning och kan hjälpa Freja med hennes frilansuppdrag. Luka, som ham heter, bor ensam för hans mamma, har lämnat honom för att åka hem till Bosnien för att ta hand om sin mamma som brutit lårbenshalsen. Ingen vet vem Lukas pappa är, men när Freja börjar snoka finns det ett rykte om att det skulle vara Antons pappa och att Luka då skulle vara Antons halvbror. Lagom tills detta uppdagas blir Antons mamma plötsligt bättre och Anton bestämmer då att han och Freja ska flytta tillbaks till Stockholm igen och någon halvbror vill han verkligen inte kännas vid. Men vid det här laget har Freja fått SJÄLVKÄNSLA och tänker minsann inte låta sig bossas med hur som helst och väljer såklart att sätta ner foten när de står på stationen och det slutar med att det bara är Anton som åker. Freja stannar, och för att göra en (alldeles för) lång historia kort så visar det sig att Antons bröliga kompisar - när de är ensamma med Freja - minsann både är känsliga och omtänksamma och ställer upp när det gäller. Det visar sig efter tusen vändor hit och dit att Luka inte är Antons halvbror utan hans son - resultatet av en sommarlovsromans med den unga bosniska flyktingkvinnan som kom ensam till Idemåla och fick arbete på glasbruket (as if) - vilket båda accepterar förvånansvärt lätt med tanke på att båda slog bakut som trilska åsnor när halvbrödraskapet fördes på tal. Det visar sig också att f d mobboffret och bibliotekarien Lisen är en filmfantast av stora mått och tycke uppstår mellan henne och Antons kompis med hemmabioanläggningen (gäääääsp). Mitt i allt detta kommer Anton tillbaka tillsammams med kompisarna Christian och Tilde och allt reds ut. Alla fnurror på alla trådar rätas ut så fantastiskt fint. Det visade sig att Antons mamma BETT sin väninna att ta hand om Antons pappa och att det aldrig varit annat än vänskap mellan dem. Det visade sig också att denna mamma, senare med hjälp av väninnan, satt in underhåll till Luka under alla år så helt plötsligt hade han ett saftigt kapital och kunde flytta till Stockholm och gå på Konstfack (nämnde jag att han var ett konstnärligt geni...?) och dessutom hade Antons fantastiska mamma ett sinne för det ekonomiska som inte var av denna världen och det visade sig att hon innam glasbruket lades ner gjort aktieinvesteringar som nu var värda MÅNGMILJONBELOPP. Och Anton och Freja blev inte alls giriga och såg en möjlighet att betala av alla sina hipsterlägenhetslån och bli ekonomiskt oberoende, nädå "pengarna tillhör Idemåla" och så startade de en stiftelse och räddade det nedläggningshotade biblioteket och så levde de lyckliga i alla sina dagar. TYP. Det visade sig till och med att den ytliga hipsterkompisen Tilde innerst inne var motornörd och därför blev sååå tajt med Antons töntiga motornördkompis, det är ju så man kan smälla av så djävla dumt. Alltså skjut mig nästa gång jag frivilligt ger mig på genren "feelgood". Den här boken får en självmordskandidat av fem möjliga

Handbolls-EM

Alltså nu har jag SVINDÅLIGT samvete för att jag inte har skrivit ett enda inlägg om handbolls-EM trots att jag har sett alla Sveriges matcher, plus semifinalerna, bronsmatchen och finalen. Brukar ju alltid blogga när det är herrarnas mästerskap och nu kan man ju inte skylla på kass mediabevakning p g a att det är damerna som spelar (som det faktiskt var fram tills för inte alls så längesen), för det har sänts föredömligt. Men jag kom liksom aldrig igång med handbollsbloggandet (som jag misstänker att alla mina cirka 3 läsare skiter fullständigt i) det här mästerskapet. Det är bara att erkänna.

Men FAN vilka matcher! Och att Sverige ändå kunde slå Ryssland (som visserligen kanske inte hade sin absoluta förstauppställning, men ändå) samt spela oavgjort mot Frankrike på hemmaplan när det sedan var dessa lag som möttes i finalen. Som var exakt så tight och oförutsägbar som det bara kan vara i handboll. Nu är det slut, men som tur är så dröjer det ju bara några veckor innan herrarnas VM drar igång. Ska bara stöka undan lite julfirande och sånt och sen är det i princip avkast. Mmm...handboll.

Utan SIM-kort i trettio dagar försmäktar jag på denna Ö

Nu ska ni få höra hur det kan gå till att få ny jobbtelefon i denna nådens år 2018. Var rätt trött på min gamla jobbtelefon eftersom den laddar ur sig på ingen tid alls och därför inte alls är så mobil som man kan tycka är rimligt eftersom den ständigt måste ligga på laddning. Vid något tillfälle i våras bad jag därför om en ny. Det råkade visst sammanfalla med att någon annan också hade bett om samma sak och jag fick då en rätt snorkig kommentar från IT-avdelningen (som ligger i Danmark) som gick ut på att det var väl hemskt vad alla i Sverige skulle ha nya telefoner helt plötsligt. Att stå och dividera om huruvida det är orimligt att byta ut en mobiltelefon från 2011 som det inte ens finns reservdelar till med någon IT-fjant tyckte jag var under min värdighet, så jag fortsatte att "använda" den befintliga mobilen ungefär som en fast telefon, och så får väl folk som vill ha tag i mig maila istället. Rätt skönt för mig, kan jag ju tycka, men sen fick jag en ny chef och han kommenterade vid något tillfälle att jag var svår att nå. Jag påpekade att jag bett om en ny telefon men att IT-avdelningen tydligen inte tyckte att jag skulle ha det. Fick då en lam ursäkt att de ju inte kunde veta vad vi hade för telefoner i Sverige. Nä, det kanske de inte kan, men för den sakens skulle behöver de ju inte utgå från att jag är en sån som byter telefon bara för att det har kommit en ny och häftigare modell. Min chef sa då att han skulle ta upp det med IT-avdelningen och efter ett tag fick jag ett mail från polisen IT-avdelningen där jag fick svara på en miljon frågor om vad jag hade för telefon, hur länge jag haft den, vad det var för fel på den osv. Detta var i augusti. Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting förrän i slutet av oktober. Då fick jag en ny telefon. Eller...ny? Jag fick en Iphone 5. En kollega som började i augusti i år fick en Iphone 8. I normala fall hade jag inte ens brytt mig, men nu undrar jag lite vad det är för principer som gäller när det delas ut nya telefoner. Misstänker starkt att det har att göra med att min nya kollega är man, för säga vad man vill om danskarna men de är fan inte speciellt genusmedvetna. I alla fall inte i vår organisation (ska eventuellt tjafsa vidare om detta och vet redan att det kommer att avfärdas som just TJAFS. What else is new?)

Jaha, men då kom i alla fall nästa grej som var att SIM-kortet i min gamla telefon inte passade i den nya. Det hade ju ett BARN kunnat räkna ut, men en hel IT-avdelning i Danmark gick bet på den uppgiften. Själv har jag ju köpt nya telefoner privat under årens lopp och två gånger har jag fått gå till Tele2-återförsäljare för att få mitt SIM-kort slaktat från frimärksstort till mikro till nano. Men jobbmässigt är vi kunder hos TELENOR och då har vi något rövhattsavtal som gör att vanliga dödliga inte ens får kontakta dom utan all kommunikation ska ske genom en speciell kontaktperson, som är vår IT-chef i Danmark. Och han är ständigt på resande fot och har aldrig tid. Fick maila honom och be honom maila dom och det gjorde han för ungefär en månad sen. Och sedan dess har jag inte hört någonting alls. Trots påstötningar. Nu tyckte nån annan dansk IT-nisse att jag kunde väl själv klippa till mitt SIM-kort, det hade han gjort massor av gånger och det var hur enkelt som helst. Ja, för honom kanske? Han skickade en mall som jag blev trött av att bara titta på. Dessutom har jag bara en slö papperssax och inget sandpapper (som man enligt instruktionen också skulle ha för att fila kanterna). Påpekade surt att problemet handlar väl om att vi inte har någon fungerande telefonsupport och det problemet löser man väl inte genom att själv börja experimentera med att klippa i SIM-korten.

Fick nu lösa det genom att skicka det gamla SIM-kortet plus den nya telefonen med en dansk kollega som var på besök i Sverige igår, till IT-avdelningen i Danmark, och sedan ska någon IT-människa klippa till SIM-kortet åt mig och en annan dansk kollega som ska på möte i Sverige nästa vecka ta den med sig. Från rövhattarna på TELENOR har det inte hörts ett ljud. Själv drar jag mig lite för att plötsligt vara ständigt nåbar i jobbsammanhang. Har liksom vant mig av vid det och det har varit otroligt vilsamt. Så här kan det alltså gå till på en helt normal arbetsplats i den privata sektorn i nådens år 2018. Haregötthääääj.

Kvinnan i fönstret

Har läst Kvinnan i fönstret av A. J. Finn och nu, mina vänner, är det bara för er att pallra er iväg till bibblan och göra detsamma för den här var nog en av de bättre böckerna på länge.

Handlingen är som följer:
Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara?

Gillade nästan exakt allt med den här boken: bra språk (störde mig dock på att man använde ordet "lösenkod", det heter väl antingen lösenord ELLER kod? Men översättningar kan man väl i och för sig inte lasta författaren för), bra miljöskildringar (kan i och för sig lite ifrågasätta hur mycket alkohol och medicin det är fysiskt möjligt att tratta i sig utan att få permanenta leverskador), intressanta karaktärer och så STORYN! Som vred sig hit och dit som en mask på en krok och där åtminstone inte jag kunde förutsäga en enda vändning som den tog. Wow! Känner mig nästan andfådd av denna läsupplevelse. Den här boken får fem antidepressiva tabletter av fem möjliga.

Bonde söker fru, RESORNA

Jaha, igår bänkade jag mig framför Bonde söker fru, jag skulle inte säga "som vanligt varje onsdag" för faktum är att jag brukar se det på TV4 Play någon eller några dagar senare eftersom jag normalt inte orkar med att en timmes program styckas upp av 3-4 reklampauser (dom kan man spola förbi på Play). Men nu var jag så nyfiken på hur det skulle gå för den stackars

SIMON: Och nu pratar jag stackars som i S-T-A-C-K-A-R-S, för även om han (i mina ögon) valde helt fel tjej så tyckte jag så himla  synd om honom som blev typ dumpad och fick åka ensam (med ett tv-team). Sitta ensam på hotellrummet, sitta ensam i poolen och dricka bubbel. Tur att hans kompis kom och höll honom sällskap sen, men ändå. Det hade aldrig hänt om han hade valt Amanda (som jag tyckte han skulle göra). Såg någon lam intervju som Linda gjorde med Frida efteråt, där hon skulle förklara sig men orkade inte se hela klart för jag tycker det var så dåligt. DÅLIGT. Hon skyller säkert allting på sin ADHD, hon verkar vara den typen.

I övrigt:
SUSANNA: Ja, men det verkar väl gulligt med Hannes. Han verkar ju ändå riktigt rar och snäll, synd att man vet om det där med Pökerz. Men det verkar ju inte hon lida av.


PER: Ja, men det är ju så himla helgjutet alltihop. Blir glad för bådas skull, hoppas de får tusen barn och lever lyckliga i alla sina dagar. Blir helt lipig av lycka när jag ser Per och Sofie.


ERIK: Verkar vara jordens trökigaste människa och jag tror verkligen inte detta håller. Han känns alldeles för stelbent och principfast och torr, och det känns ju inte som att hon är upp över öronen förälskad heller (även om de för all del bodde i ett dubbelrum). Om jag var Alicia så hade jag ju aldrig flyttat 50 mil för att tillbringa resten av mina dagar i en hönsgård. I alla fall inte i Eriks sällskap. Sen var det väl lite gulligt att de skulle ut och rida för att det var hennes intresse, men sen kändes det som att han inte direkt hymlade med att sen var det hennes tur att typ offra sig (även om han kanske inte uttryckte sig just så). Fick en känsla av att han är en sån som vill föra statistik över bytta bajsblöjor på framtida barn enbart för principens skull. Det är inte charmigt.




PS: Har också läst i TIDNINGEN LAND (dvs säker källa) att varken Erik eller Per är "riktiga" bönder. Per jobbar heltid som rådgivare på bank (men äger skogsfastigheter) och Erik arbetar på Trafikverket (tror jag det var) och har höns som hobby.  Så nu vet ni det.

Till stallet istället, v50, pt1

I måndags var det HOPPNING. Det är ju inte direkt min favoritaktivitet, men det är ju bara att bita ihop och leverera, i alla fall så länge hindren inte är jättehöga. I min värld är 50 centimeter = jättehöga hinder, men jag har ju som tur var en förstående ridlärare som låter mig löjla omkring på B-ponnynivå och tycka att jag utför hoppning på världscupsnivå.

I måndags skulle vi hoppa bana, det var kanske 8 språng och det gick väl ändå rätt bra? Jag ramlade inte av och vi tog oss över allt. Sen orkade väl varken Pojken eller jag riktigt hela vägen, han har ju inte superkondis och om man som jag uppenbarligen håller andan från första hindret till sista samtidigt som man måste driva som bara den och tänka lite tankar om vägval och lite på döden också, ja då räcker orken inte hela banan. Kan man väl konstatera. Är ändå nöjd med mig själv som ändå försöker och inte avbokar lektionen när det är hoppning, som jag gjorde för ett antal år sen. Är också nöjd med framridningen, tyckte Pojken kändes väldigt mjuk och följsam och det gick till och med att jobba honom lite i galoppen istället för att han bara dundrar på rakt fram i ett tempo som lämnar en del övrigt att önska när man är tio stycken i ett 20 x 60 metersridhus.

Nu har vår jättebra ridlärare slutat! Jag fick såklart i uppdrag att fixa en present, jag hittade ingen som jag gillade så jag pysslade själv ihop en. Fick dock inte vara med på själva överlämnandet eftersom vi har förlängd lektion när det är hoppning "för dom som vill hoppa lite mer och högre", och dit hör ju verkligen inte jag. Blev dock själv rätt nöjd med resultatet.

Ernst Kirchsteiger, släng dig i väggen.

 

 

 

Nästa gång ska vi ha vikarie som jag inte känner, och då ska vi också hoppa. GULP. Sedan är det jullov och nästa termin ska vi ha...någon annan. Trodde att det skulle bli vår gamla ridlärare, a k a ridskolechefen, men nu ska hon visst vara tjänstledig så hur det blir med oss är höljt i dunkel. GULP igen. Tänk om man får nån som...eh, inte tycker att jag jämt ska harva omkring på Pojken utan även rida på stora hästar och UTVECKLAS? Gulpgulpgulp. 

Mitt liv som deltidsarbetare

Eftersom 2018 jobbmässigt har varit ett riktigt rövår så slog jag någon form av världsrekord i övertid och fick absolut inte jobba över en sekund till. Det fanns dock saker som bara jag kunde lösa och Jag tänker verkligen inte jobba gratis, som jag sa jag till min högsta chef i en ton som passerade den absoluta nollpunkten. Efter en massa dividerande hit och dit kom vi fram till att jag skulle jobba mindre "sen, när det har lugnat ner sig lite".
Ja, det kan man ju tro vad man vill om, men jag har minsann bevakat mina rättigheter. Nu är det sen, och det innebär att jag sedan en tid tillbaka och resten av detta år jobbar cirka sex timmar om dagen och FASEN VAD GÖTT DET ÄR, känner jag. Har alltså BÅDE sovmorgon och slutar tidigt varje dag. Skulle lätt kunna ha det så här alltid. Vem bestämde om åtta timmar? Gör om, gör rätt.


En annan VÄLDIGT bra sak med detta är att jag slipper fucking djävla Musikhjälpen, som jag hatar. Eller ja, den pågår ju ändå*, men eftersom jag numera glider in på jobbet vid halv åttasnåret som en vanlig dödlig så slipper jag sändningarna från nattradion, där några virriga B-kändisar svamlar och mumlar osammanhängande och utan manus. Så sjukt irriterande.** Nu får jag istället lyssna på årets radiojulkalender, Tonje i Glimmerdalen, som är oväntat spännande även för en 50-åring.

Ja, det var väl bara det jag ville rapportera om. Hur göttigt jag  har det. Ska dessutom bara jobba någon vecka till innan jag påbörjar en episkt lång julledighet. 21 dagar. Mmmmm, sug på den karamellen för det tänker jag göra.



* Ja, jag vet att Musikhjälpen gör en jättebra insats, men jag står ändå inte ut med konceptet.
** Ja, jag vet att man kan stänga av radion också. Eller byta kanal. Men då kanske man missar viktiga lokala nyheter, och det vill jag ju inte.