December? December!

Jaha, så var det plötsligt december? Blev helt chockad av den insikten (fastän jag ju VET att Stockholm Horse Show som jag visst fortfarande kallar det fastän det heter Sweden International Horse Show nu, alltid är i samband med första advent. Och advent och december går ju lite hand i hand så att säga, så jag borde inte ha stått och gapat JAMEN DET ÄR JU FÖR FAN DECEMBER NU som en annan sinnessvag, när detta gick upp för mig i lördags. Men det gjorde jag.

Har gottat mig i allt från sagda Sweden International Horse Show som SVT har varit schyssta att bjussa på denna helg. Fått gåshud av fantastiska dressyrprestationer. Lipat en skvätt över att vinnaren i Prins Carl Philip Cup var så gulligt ödmjuk och bara prisade sin ponny. Hållit andan i spännande omhoppningar. Lipat ännu mer när Patrik Kittel lipade efter sitt fantastiska kürprogram. Wow:at över frihetsdressyr, NEEEEJ:at över rivna hinder och missade galoppombyten, åååh:at över fjordingar och skrattat åt shettigsgalopp med dockor. Med mera med mera. Tack SVT, ni gjorde min helg.

Något annat som hände i helgen som gick var att Tage passade på att fylla 6 månader. Kan knappt minnas att det funnits en tid utan detta lilla monster, så man får väl säga att han har hittat sin plats i flocken.

Så här liten och ynklig var han när han var cirka åtta veckor...

…och så här stor och stöddig är han nu.
Jag försökte få dom att ligga likadant som på
den övre bilden, men det var ta mig fan STÖRT
OMÖJLIGT. Jaja.  

Vi firade med att träna balansboll. Det var kul,
tyckte vi båda. Tage är en klätterapa av stora
mått som inte tyckte det var något speciellt
med att balansera på en pilatesboll. Åtminstone inte
så länge det fanns en köttbulle i närheten.

 

Dock blev han ändå jetetrött. Kanske mest av
påfrestningen att vistas tillsammans med ett
helt gäng andra hundar som han inte kände.
Han sov gott resten av eftermiddagen i alla fall.

Besatt

Här kommer en bok som jag troligtvis inte kommer att läsa ut: Besatt av Tara Isabella Burton. Så här stod det om den:

Louise har ingenting, Lavinia har allt. Efter ett slumpmässigt möte utvecklar de två en intensiv och alltmer uppslukande vänskap. Men när Lavinia ber Louise flytta in i hennes lyxiga lägenhet blir skillnaderna mellan dem allt tydligare. Och Louise vill inte länge bara ha allt som Lavinia har hon vill helt enkelt vara Lavinia.

Ja, det började bra. Jag gillade språket och sättet berättelsen är skriven på, det var riktigt bra driv och tempo. Till en början. Men sen började jag irritera mig på karaktärerna, de blev bara mer och mer ointressanta och samtidigt tillgjort fjantiga och boken blev allt lättare att lägga ifrån sig. Gääääääsp, känner jag mest.  Skiter faktiskt fullständigt i hur det går för Laura och Lavinia. Den här boken får en ihopskrynklad vintageklänning av fem möjliga.

Förruttnelse! Hasta, o älskade brud (varning för äckligt och då menar jag inte Stagnelius)

Det har luktat "lite konstigt" i fikarummet på jobbet ett tag. En sån där liksom lite diffus men väldigt äcklig lukt som inte riktigt gick att identifiera var den kom ifrån. Var det kompostpåsen? Nä. Var det diskmaskinen? Nix. Nähä, vad var det då?

"Det kanske är Tjoffsan", sa någon på förslag. För något år sedan hade vi nämligen en råtta som tittade fram då och då och mumsade i sig valda delar av fruktskålens innehåll. Anti-Cimex var där och ställde ut fällor, men råttor är ju, till skillnad från möss, intelligenta djur så de går inte i dom i första taget. Sedan hittade och lagade någon ett hål i väggen, i samma veva försvann Tjoffsan, som vi döpte henne till och problemet var löst. Så allt var ju frid och fröjd fram tills nu.

Idag tröttnade jag nämligen på den där äckellukten och bestämde mig för att gå till botten med det en gång för alla. Det visade sig då att någon djävla mjöldryga från Anti-Cimex hade ställt en råttfälla längst in i ett skåp, bakom en list som fick monteras bort för att man ens skulle kunna se vad det nu var som har förpestat luften till morgonkaffet hela veckan. Tjoffsan hade tydligen slappnat av på sin ålders höst. Men hur kan man ens komma på tanken att ställa en fälla på ett så otillgängligt ställe? Alla vet ju att råttfällor ska stå så de kan inspekteras med jämna mellanrum, men här fick man ju nästan ta Arga Snickaren till hjälp. Jag reviderar: Alla utom Anti-Cimex vet att råttfällor ska stå så de kan inspekteras med jämna mellanrum. Var ju inte extremt sugen på att stoppa in handen i ett mörkt skrymsle som luktade massgrav och där det eventuellt stod en råttfälla som eventuellt hade eller inte hade smällt igen, ingen visste. Så jag gick och hämtade något slags redskap på verkstan och petade fram följande härlighet:





Tjoffsan, rest in peace

Jag ser inte mig själv som särskilt äckelmagad, men det här var fan i mig ett gränsfall till och med för mig. UUUURK vad det stank på nära håll. Är ej oprövad när det gäller stanker, jag har ju jobbat med att sortera smutstvätt åt Landstinget i över tio års tid och den kroppsliga utsöndring som jag inte har kommit i kontakt med finns helt enkelt inte. Har man vuxit upp på en bondgård har man också fått sin beskärda del av råttor och möss som går och dör i väggar och ligger och osar, men jag känner lite att det här var någon form av världsrekord i saker som luktar illa.
Men man är ju en viking, så det var ju bara att bita ihop och förpassa eländet till soptunnan (utomhus) och sedan gå och hämta nån sån där luktegottspray från toaletten och försöka neutralisera den ODÖR som spred sig med vindens hastighet när Tjoffsan lämnade byggnaden.

Om jag inte blir "Årets medarbetare" nu så vet jag fan inte vem som skulle bli det.

Heja Sveriges Television

På tal om TV: Man kan väl inte annat än att lyfta på hatten för SVT som sänder helt föredömligt mycket från Sweden International Horse Show hela helgen. Annars brukar man minsann få vänta till någon gång i mellandagarna när det brukar visas en timme av "det bästa", vilket innebär att man får se orimligt mycket shettisgalopp (seriöst, det är jättegulligt, men om man vill se tävlingar så vill man väl ändå INTE se en lång intervju med någon liten unge om hur det kändes att vinna, år ut och år in), fyrspann (sorry alla som håller på med körning, jag fattar att det är en otrolig skicklighet som uppvisas, men jag tycker ändå inte det är sådär jättekul att titta på), islandshästar (samma sak där) samt nån djävla tomteparad när man i själva verket vill se Peder och Malin et concertes jaga medaljer och bilar med snudd på livet som insats.

Förr var ju ridsport på TV något extremt sällsynt. Man var ju salig för varje minut av Gothenburg Horse Show som man lyckades insupa, ackompanjerat av Anders Gernants härrrrliga kommentarrrrerrrr när Hugo Simon och Gladstone red in på banan och vann. Det var väl ungefär allt, en gång om året, vissa år fick man inte ens se hela klasser utan bara något friserat referat med de bästa deltagarna. Och aldrig att man fick se så mycket som ett kval till någonting överhuvudtaget så man hade ju ingen koll på hur någonting gick resten av året.

Ja, men nu ska jag inte vara bitter över det, för det har ju faktiskt blivit Så. Mycket. Bättre. Känns ju knappt som att man behöver åka till Falsterbo längre för sändningarna är ju ändå så mycket bättre än att sitta och sakta bli stekt till döds på söderläktaren (det är alltid orimligt bra väder när jag är besöker Falsterbo Horse Show). Plus: Hörde någonstans att SVT var det tv-bolag som hade mest bevakning av alla under ryttar-VM i Tryon i höstas. Och världscupen visas ju i stort sett varenda söndag, och så nu då: timmar av sändningar från Globen i helgen. Är så nöjd så nöjd så nöjd. Heja SVT!

Bonde söker fruuuuu

Kollade på veckans avsnitt av Bonde söker fru igår p g a var sjukt trött i onsdags och orkade inte ens tänka tanken på reklampauser som inte går att snabbspola förbi. TV4 Play: I love you.

Ja, men vad ska man säga? Så här säger jag:

PER:
Jag tror på Per och SOFIE. Tycker de verkar ha bäst kemi och var det inte de som hånglade, eller åtminstone kysstes, redan på ett rätt så tidigt stadium? Fattar i och för sig sen inte hur man kan gå och hålla om LINA på den andra dejten, men det kanske är tv-teamet som har sagt till dom att de ska göra så för att man inte ska fatta att tycke redan har uppstått för den andra?

SUSANNA:
Alltså här känns det nästan jobbigt. Jag tror ju att HANNES är bästa valet (om hon nu kan tänka sig att leva med en person som spelar i ett band som heter PÖKERZ, men det verkar ju åtminstone inte hindra henne från att hångla med honom?). Tror inte på JIM, han är för mycket stadsmänniska. Fast om jag hade fått välja mellan ändå en rätt så gullig stadsmänniska och en som spelar i PÖKERZ så vete fan om jag inte hade tagit stadsmänniskan ändå. Men nu är det ju inte jag som är med i detta program.
Sen fattar jag inte, spelades det här programmet in någon annan sommar på Susannas gård? De har ju typ stickade tröjor och luvtröjor och sånt på sig och jag kan inte minnas att någon människa hade något annat än shorts och t-shirt denna nådens sommar 2018.

SIMON:
Sååå gulligt att Simon tog med AMANDA på en ridtur på deras dejt. Det var nästan så att jag blev lite kär i honom bara för det. Sen tänkte jag att det kanske var tv-teamets förslag, för han verkar ju inte vara direkt framåt. Överlag känns alla dejter nuförtiden väldigt uppstyrda av någon annan än bönderna själva, vilket är lite tråkigt. Jag tror mer på Simon och Amanda än på Simon och FRIDA, det känns som att hon är en sån som styr och ställer och utnyttjar att han är snäll och kanske inte säger ifrån. Men nu verkar det ju bli jordens DRAMA i nästa avsnitt? KAN INTE BÄRGA MIG!

ERIK:
Ja, herregud. ALICIA fick skjuta pistol på sin dejt för att hon någon gång hade sagt att hon ville prova det, medan CAROLINE fick åka och fiska för att det var ett av Eriks största intressen. Det fattar man ju vem som är favoriten där. Och när sen Caroline ifrågasätter Eriks synsätt så blir han AS-IRRITERAD (fast han förnekar det, men den surheten går ju nästan att ta på till och med genom tv-rutan). Såna är fan alla killar som säger att de vill ha "tjejer med skinn på näsan som kan säga ifrån och sätta mig på plats", men när det sen händer så blir de pissesura.

Träskkungens dotter

Har läst Träskkungens dotter av Karen Dionne och nu mina vänner är det bara för er att pallra er iväg till bibblan och göra detsamma.

Helena växer upp i en isolerad tillvaro långt ute i de vidsträckta träskmarkerna i övre Michigan. Hennes far lär henne allt om att överleva i det vilda. Hon lär sig spåra, jaga, fiska och hitta ätliga växter. Helena avgudar sin far och hon ringaktar sin kuvade mor. Men när Helena är tolv år inträffar en våldsam händelse som avslöjar sanningen om deras liv i träsket: att hennes far kidnappat hennes mor, som då var 14 år, och fört henne ut i träsket med våld. Helena är dotter till ett monster. När hon väl accepterat sanningen finns ingen återvändo. Hennes far måste stoppas och den enda som lärt sig hur man handskas med honom är hans dotter, Helena. Det blir en uppgörelse utan nåd. 

Drygt femton år senare lever Helena en ordnad småstadstillvaro med man och två döttrar. Ingen vet att hon bytt sitt namn, blekt sitt hår och förseglat sitt förflutna. Men så nås hon av nyheten att hennes far, kallad Träskkungen av pressen, rymt från delstatens högsäkerhetsfängelse. Hon vet att han flytt ut i träsket och att hon är den enda som kan hitta honom. Nu tvingas Helena använda allt hennes far lärde henne som barn för att hitta honom. Snart inser hon att han inte är på rymmen utan på jakt efter henne.

Spännande, eller hur? Och det är det också, från första sidan till sista. Berättelsen växlar mellan nu och då, den är skickligt berättad, språket är fantastiskt, detaljerna trovärdiga. Det enda som MÖJLIGEN kändes lite lite onödigt var H C Andersen-sagan som liksom skulle rama in det hela. Men i övrigt: super. Den här boken får fem syltburkar av fem möjliga.

Let there be light and let the light be off grid pt 2

Den som har bra minne kommer kanske ihåg att vi satte en solcellspanel med belysning till hönshuset? Det var ju någonting som föll väldigt väl ut om jag får säga det själv (hade jag nu varit en INFLUENCER så hade inlägget följts av en massa "ni finner denna läckra panel HÄR och HÄR och HÄR och HÄR OCKSÅ om ni anger kod DRAÅTHELVETE2018 så får ni 10 % rabatt" men nu är jag ju dessvärre eller kanske snarare tack och lov inte det) och jag är fortfarande helt fascinerad av att man kan få en lampa att lysa av solsken allena. Ja, solen behöver inte ens lysa utan batteriet (till vilket lampan är kopplad) laddas även under gråmulna dagar. Så djävla fräckt om ni frågar mig. Den som kom på det borde väl få Nobelpriset i fan i mig precis allting.

Har nu fått FEELING för det här med solceller och har beställt belysning till carporten vedporten eftersom jag är lite trött på att hämta ved med en ficklampa i munnen, samt ett par ljusslingor för att eventuellt försöka skapa lite julstämning i den mörka trädgården. Solcellsdrivna då förstås. Ser fram mot detta helt sjukt mycket. Ser kanske inte lika mycket fram mot att förklara detta spontaninköp för min man eftersom han tycker att man ska fatta den här typen av beslut gemensamt. Det kan jag väl i och för sig hålla med om, men å andra sidan har han sagt att "man borde ha en lampa här" om carporten vedporten i cirka åtta års tid och det har ännu inte hänt någonting på den fronten. Och då är han ändå både snickare och elektriker.
Sedan tycker jag att det här med att sitta och kolla på grejer på nätet och jämföra priser tillsammans med någon annan kanske är cirka jordens tråkigaste syssla eftersom någon annan, oavsett vem det är, alltid läser allting hundra gånger långsammare än jag och utöver det ska tänka i omkring åttahundra år. Orkar ej med sådant. Snabba klick och snabba beslut, det är så jag jobbar. Nu blir det ljus här i vårt hus, hoppfarallanlej.