Bygga hönshus - an epic movie pt 24

Ja, ni kanske undrar vad vi har gjort hela helgen? Ja, vi har inte byggt något hönshus i alla fall för först var barnbarnen här från fredag till lördag, vilket tydligen krävde att man häckade framför både TALANG och vinter-OS i tv-soffan. Sen fick min man en näradödenupplevelse förkylning och det var den helgen.

 

Dock börjar innerväggar komma på plats. Detta har min man påtat med på kvällarna i veckan som gick, i skenet från en pannlampa. Tappert. Den stora utmaningen handlar nu dels om att hitta någonstans att fästa OSB-skivorna i (note to self, man kan aldrig ha för många reglar), dels pussla ihop delar av återstående skivor så att vi inte behöver åka iväg och köpa en ny. De är nämligen jättestora och svåra och jobbiga och vedervärdigt tradiga att hantera på ett takräcke. Jamen beställ hemkörning då (tänker kanske ni), men det är så orimligt dyrt (tycker snåla vi). I samband med att vi köpte pellets så lyckades vi snika oss till en gratis hemkörning från Lantmännen, men av det som vi då tyckte var mängder av OSB-skivor är det nu bara en stackars skiva kvar. Note to self (2): ta alltid i lite extra när det kommer till materialberäkning. "Lite extra" = så in i helvete mycket mer än vad man tror går åt (uppenbarligen). Bättre att ha för mycket än för lite, osv. Nu är framtiden lite oviss, beroende på hur den här mansförkylningen utvecklar sig i familjen. STAY TUNED för: mer innerväggar, skiljevägg, reden, sittpinnar, lucka och hönsgård (som är de återstående avsnitten innan FINALEN, själva hönsen. Räkna med cliffhangers).

 

 

 

 

Innerväggar alltså. Om det någonsin blir plusgrader ska skarvarna fogas
och väggarna målas vita. När allt är på plats villsäga. 

Till stallet istället, v8, pt1

Jaha, så var årets första hopplektion tillika första hopplektionen i nya gruppen överstökad. Jag är ju numera bara måttligt förtjust i hoppning, och då är ändå Bulldozern otroligt okomplicerad plus vi hoppar inte högt, men jag känner ändå nu att det är skönt att det är över för den här gången. Om man ville kunde man få "extended version" av ridlektionen och rida en halvtimme längre, men det erbjudandet avböjde jag. Var fullt nöjd med att rida fram, hoppa fram och så hoppa själva övningen. Den gick väl okej, men det var lite svårt med tempot. Bulldozern brukar ju ligga på som SATAN när det vankas hoppning, så igår tog jag inget spö eftersom jag tänkte att det verkligen inte behövdes. Gillar ju inte ens att rida med spö, men får nog acceptera att Bulldozern är en sån som behöver att man åtminstone har det i handen, för igår kändes hon i det närmaste slö. Hoppningen gick bra, men sträckorna emellan lämnade väl en del övrigt att önska ifråga om tempo och galoppfattningarna var riktigt vidriga. Obs, använder aldrig spöt annat än till ett försiktigt pet som nog är i samma hårdhetsgrad som när en fluga landar. Men det räcker uppenbarligen.

Nästa vecka är det teori. Ska bli spännande att se vad teori är i den här gruppen. I förra gruppen var det mest pyssel och snack. Här kanske det blir SERIÖST? Sådär så att man ska prata om till exempel hjälpgivning i vissa rörelser och sätta ord på det som man knappt vet hur man gör. Gulp. Aja, det blir nästa veckas bekymmer.

Till stallet istället, v7, pt2

Har visst glömt att blogga om fredagens ridning, men allvarligt talat kändes det verkligen inte som att det var något att hänga i julgranen. Vi red en övning som gick ut på att vända rätt upp på medellinjen och rida exakt rakt fram med rakställda hästar och öva på att känna in den känslan. Jaha, men det tyckte Bulldozern var asjobbigt, så hon kompenserade det med att gå lätt högerställd istället för rak. Vilket jag då skulle motkompensera med att rida med höjd vänsterhand och rakrikta. Gick väl sådär, kan jag väl säga. Jo, hon blev väl något rakare, men den raka linjen blev då istället mer som om någon dragit en sladdrig geléorm över medellinjen och det kändes inte som att hon lossnade nämnvärt. Sedan skulle vi rida på volt med utåtställda hästar och minska volten och sedan öka i skänkelvikning och även där kände jag att Bulldozern stod emot och tyckte det var ett öde värre än döden. Och sedan drog hon igång sitt partytrick med att försöka springa ifrån problemen istället för att lösa dom, så när vi skulle jobba med galoppfattningar från skritt fanns det liksom ingen skritt. Så NJA. Det här var verkligen inte mycket att yvas över, men ridläraren tyckte ändå att "nu har vi hittat hennes Akilleshäl" och den ska vi väl jobba vidare med tills det lossnar. Skam den som ger sig, osv.

Ikväll är det hoppning. GULP, säger jag om det. Gissar att Bulldozern säger YAY, men det får stå för henne.

Papperssjälar

Har läst Papperssjälar av Emma Johansson. Berättelsen handlar om Emilia, som går på gymnasiet. För ett tag sen omkom en annan elev, Theresia, i en tågolycka och stämningen i skolan är rätt så dämpad. Emilia mår extra dåligt av det som hänt, trots att hon knappt kände Theresia, på grund av att hon vet något om henne som ingen annan vet och som hon inte kan avslöja. Värre blir det när hon hamnar i samma grupp som Theresias bror och blir kär i honom. Eller rättare sagt, allt går bra tills Emilia känner att hon måste säga sanningen...

Jag tyckte sådär om den här boken. Den var väldigt välskriven och det var mycket som var sorgligt och känslosamt. Men det tog ju en evig tid innan man som läsare fick veta vad det var Emilia inte ville/kunde avslöja och fram till dess kändes det mest som att Emilia gick omkring i världens största offerkofta och bara grottade ner sig i en massa "jag förtjänar inte att ha roligt"-martyrskap. Och efter att man fått veta anledningen så kändes den i mina ögon lite...futtig. Mycket väsen för ingenting, och sen kom ett slut där Emilia ska genomföra en plan för att få alla att förstå och så att hon ska kunna ställa allt tillrätta, och den scenen känns så extremt osannolikt krystad och som hämtad ur nån amerikansk Hollywoodproduktion. Synd, för själva grundberättelsen var ändå riktigt bra. Den här boken får tre tonårsfinnar av fem möjliga. 

Medaljregnet

Det pågår ett vinter-OS just punkt nu och jädrar vad det väller in medaljer över Sverige. Guld och silver till Charlotte Kalla, silver till Sebastian Samuelsson, guld till Stina Nilsson, guld till Hanna Öberg och nu idag blev det guld till Frida Hansdotter också. Är ej jätteintresserad av vintersport, men det är ju på något sätt ändå lite kul när det går bra för lilla Sverige i de stora sammanhangen. Att jag är så up to date med vad som händer beror på att min bilradio är inställd på P4 och där sänds det från Pyeongchang från arla till särla vare sig man vill eller ej. Häromdagen lyssnade jag mig igenom delar av en curlingmatch där lag Niklas Edin (varför kan det inte bara heta "Sveriges lag"?) mosade Sydkorea och utnämnde då curling till den i särklass tråkigaste radiosporten (eller ja, det beror såklart på vem som pratar. Radiosportens Christian Olsson skulle ju kunna kommentera schack och få det att bli både pulshöjande och nagelbitarspännande. Om jag fick bestämma så skulle Christian Olsson kommentera alla sportevenemang i hela världen, men nu får jag inte bestämma och då blir det därefter, dvs dåligt). Tycker curling kan vara riktigt spännande att titta på, men den här radioreportern dödade exakt allt eftersom referatet gick i stil med "stenen glider fram över isen...*lång tystnad*...och det blir poäng för Sverige". GÄÄÄÄSP. Så tråkigt att lyssna på. Har dock ändrat uppfattning om vad som är den tråkigaste radiosporten efter att ha lyssnat på morgonens sändningar från herrarnas konståkning där det mest talades om vilka öppet manliga homosexuella konståkare som varit de första öppet manliga homosexuella konståkare som tagit medalj, som om det handlade om olympiska spelen i homosexualitet. Och så stacks det in ett och annat lamt "ja, och där gör han en trippel Salchow...och det gick ju bra". Höll på att somna bakom ratten av ren tristess och började riktigt längta efter omständliga redogörelser med pauser för när stenar glider över isar och sedan stannar. ALLT ÄR TYDLIGEN RELATIVT.

Tyst som en mus

Sladden till min datormus på jobbet gick sönder så att det började spreta ut små koppartrådar här och där. Jag håller ju fortfarande på med YSNS, men att ersätta saker som går sönder och som man faktiskt måste använda är inte riktigt samma grej som att okynnesshoppa grejer man inte ens visste att man behövde. Så här fick jag ge mig själv dispens (dispensen omfattade även en ny vattenkokare till jobbet eftersom den gamla, köpt för 69 spänn på ÖoB vid ungefär samma tidpunkt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, gjorde så att jordfelsbrytaren löste ut varje gång man var sugen på en kopp te och det kändes väl sådär). Så jag iväg till NetOnNet eller vad det nu var för lada fylld av elektronik och köpte en ny vattenkokare och en ny mus. En mus vars främsta egenskap var att den var "silent". Det tyckte jag var lite roligt, tyst som en mus då alltså, men jag fattade inte riktigt grejen med det förrän jag provade den. Det kunde jag såklart inte kunde göra i affären eftersom den låg inkapslad i ett sådant där vidrigt gjutet plastskal som all småelektronik och leksaker gör och som man nästan måste besitta överjordiska krafter för att kunna forcera, så jag fick köpa lite i blindo utan att veta vad jag fick. Först kändes det helskumt, för när man klickade på saker så hördes det verkligen inte ett ljud. Annars är man ju van vid att det kommer ett litet plastigt klickljud, men nu var det tyst som i graven. Efter att den inledande skumma känslan gett med sig har jag nu börjat uppskatta det kolossalt mycket. Har uppenbarligen inte fattat hur störigt det där klickandet är förrän nu när jag kan klicka ljudlöst. Guds gåva till datoranvändaren, skulle jag nog vilja påstå. Man tackarrrrrrrrr.

Tyst väntan

Har läst Tyst väntan av Liz Nugent och det tycker jag att alla andra också ska ta och göra. Berättelsen, som till största delen utspelar sig 1980, handlar om den irländska fd förmögna familjen Fitzsimons som har nästan allt, men jakten på det där riktigt fulländade livet leder till en ung kvinnas död. Det låter lite platt och intetsägande, vilket det verkligen inte är, men det är svårt att säga mer om handlingen utan att avslöja för  mycket. Men det avslöjas ett och annat som gör att saker tar helt otippade vändningar, så mycket kan jag väl säga. Skickligt berättat, bra språk, intressanta skildringar av karaktärer och miljöer. Den här boken får fyra och ett halvt stora glas Guinness av fem möjliga. LÄS!