Får lägga till en ny serie på tv-serie-listan: DARK. Netflix langade fram den till mig "eftersom du tittade på Stranger Things". Vet inte riktigt vad det är för algoritmer som styr det där med att streamingtjänster erbjuder förslag på saker man ska ta del av baserat på saker man tidigare tagit del av. En gång i höstas stod jag till exempel och målade fasadbräder till hönshuset och lyssnade på någon låtlista på Spotify. När låtlistor på Spotify tar slut börjar Spotify själv brodera fram fortsättningen baserat på den tidigare listans innehåll. Vet inte vad det säger om dom ELLER om mig, men det som Spotify den gången krystade ur sig åt mig var ENBART låtar med manliga svenska deppiga medelålders artister. Typ Mauro Scocco, Plura och Ulf Lundell. Herregud så mycket ensamhet och tungsinne och regntungt mörker och höstlöv som virvlade runt i dessa texter och där stod jag och hade fullt med målarfärg på händerna så det var inte direkt läge att börja pilla på skärmar för att få fram något muntrare.
Jamen DARK i alla fall. Vi såg första avsnittet igår och den verkade lovande. Och ganska lik Stranger Things så här långt i alla fall, men det gör ju absolut ingenting. Det är ju lite jobbigt att den är på tyska i och för sig. Kan cirka noll ord tyska, vilket innebär att jag måste sitta på helspänn med ögonen klistrade mot textremsan hela tiden. Är också lite jobbigt med pilotavsnitt där cirka tusen karaktärer, som är ganska lika varandra, ska etableras. I alla fall för mig som är ansiktsblind. Men det ger förhoppningsvis vad det lider.
torsdag 8 februari 2018
onsdag 7 februari 2018
Livet går så fort. Och så långsamt
Har läst Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag. Berättelsen utspelar sig på 80-talet och ur ett tonårsperspektiv och här finns det förstås mycket att relatera till om man var tonåring på 80-talet (vilket jag var). Tyckte dock storyn var lite ojämnt berättad, det var som att den både skulle framställas på ett fränt och lite nonchalant sätt men sen ändå vara gripande och sorglig emellanåt och det tyckte jag inte höll riktigt hela vägen om jag ska vara ärlig, och det kändes lite för spretigt och oavslutat ibland. Den här boken får tre lindriga tonårsfyllor av fem möjliga.
Kejsaren av Kina tycker inte om te, vad tycker han då om?*
Jag är en sån som hellre dricker te än kaffe. I många år drack jag inte kaffe överhuvudtaget, men sen började det bli så socialt obekvämt när man var hemma hos folk och de ville bjuda på kaffe och man tackade nej ock så skulle de av artighet börja rota fram någon gammal dammig tepåse som införskaffats i samband med en kraftig förkylning någon gång vintern 1978. Så jag lärde mig dricka kaffe av artighet tillbaka, och nu kan jag det och ibland kan jag tycka att det är rätt gott. Känner dock aldrig något sug som är så stort att jag känner att jag måste brygga en kopp när jag är hemma, utan för mig är kaffe mer dedikerat till jobb och social samvaro.
Te är min grej alltså. Förr köpte jag alltid te i lösvikt, för det tycker jag är godast, men sen tröttnade jag på att alltid behöva slabba med tesilar där tebladen alltid fastnar i hålen, eller tekulor som ska klämmas ihop och där konstruktionen gör att det alltid sticker ut teblad mellan halvorna vilket gör att tekulan inte håller riktigt tätt vilket i sin tur gör att tebladen delvis hamnar i koppen och sedermera i min mun, samt att det inte finns någon rimlig plats att förvara tekulan på när den inte är i koppen utan att det flyter ut en liten tråkig sjö av tefärgat vatten varhelst man lägger den och sen skvätter det överallt när man ska tömma det ner i sin lilla kompostspann och ser allmänt trist ut. Så lata jag övergick till tepåsar istället. Men det slår ALDRIG fel, så fort jag hittar någon sort som jag verkligen gillar så ska den antingen utgå ur sortimentet eller så tar den periodvis slut överallt i hela Sverige (eller okej, kanske inte hela Sverige men i alla fall i alla butiker i min relativa närhet). Det är absolut inget fel på vanliga English Breakfast eller Earl Grey, men så värst upphetsande är det ju inte heller. Förr drack jag grönt te med apelsinsmak från Twinings som var som sänt från gudarna. Det har nu utgått ur sortimentet och ersatts med citronte som smakar lite som rengöringsmedel. INTE OKEJ. Då övergick jag till te med smak av blåbärsmuffins från Lipton. Mmm vad gott det var. Jaha, men så var det plötsligt slut överallt i VECKOR. Känns ej rimligt att behöva börja hamstra te som om det vore oår och krigstider. Känns också ovärdigt att behöva ränna omkring i en massa olika affärer bara för att se om de har tepåsar med blåbärsmuffinssmak. Så jag skippade det och övergick till svart te med apelsinsmak från Garant, som var nästan lika gott som det gröna. Jaha, men vad hände då? Jo, tehyllan på Willys började uppvisa stora gluggar där apelsinteet skulle ha stått. Vecka ut och vecka in, samma sak. Det är som ett djävla SKÄMT ju.
Så nu har jag återgått till te i lösvikt eftersom där ju finns en uppsjö av smaker som man dessutom kan blanda själv efter eget tycke och slippar vara beroende av någon surmagad produktutvecklare på Unilever eller Associated British Foods. Har nämligen upptäckt, förmodligen sist i världen precis som vanligt, att man kan köpa tomma tepåsar och fylla själv med sitt favorit-te så kan man få den smak man vill ha och så slipper man allt bök med att rengöra tesilar och tekulor och ha pölar och slabb överallt. Det var en glädjens stund, ska jag säga**. Är fortfarande, efter några månader, helt orimligt glad över detta och ser fram mot dagens första kopp te som en knarkare mot sin sil. Eller ja. Kan hända att det senare är lite mer ångestladdat och förenat med visst obehag och inslag av kriminalitet. DET VAR EN DÅLIG LIKNELSE, jag tar tillbaks den. Tycker dessutom att det är ett riktigt mysigt pyssel med att stå och fylla tepåsar och göra ett litet lager. Livet är inte de dagar som gått utan de tekoppar man minns, eller hur det nu var.
* Det här är en ordlek som jag minns att min pappa lekte med oss när vi var små. Den går ut på att man ska gissa vad kejsaren tycker om och så ska den som frågar bara svara ja eller nej. Är ju bara roligt så länge den som gissar inte fattar att det hela går ut på att kejsaren bara gillar saker som inte innehåller bokstaven T. Alltså gillar kejsaren apelsiner, men inte potatis. Äpplen men inte spenat. Och så vidare. Känns väldigt långt från Pokemon och Lego Ninjago det här. Minns dessutom att vi tyckte det var jättekul att leka den även om vi VISSTE vad leken gick ut på. Så var det att växa upp vid vägs ände år nittonhundralängesen.
**Vill dock höja ett varningens finger att man får kolla vad tepåsarna är tillverkade av, åtminstone om man har egen kompost. Det finns nämligen tepåsar som är gjorda i polypropylen och det tar TUSEN ÅR för dom att brytas ner. Köpte något sånt te (i färdiga påsar) för en massa år sen och tänkte att det var hemskt vad de där påsarna kändes nylonaktiga men tänkte sen inte mer på det utan slängde de förbrukade påsarna i komposten precis som jag alltid gjort. Men det skulle jag aldrig ha gjort för de försvinner fan ta mig ALDRIG. För ett par veckor sen (innan det blev sådär svinkallt som det är nu) skördade jag lite potatis och ta mig tusan så hittade jag en sån tepåsejävel i landet. Det är minst åtta år sen de hamnade i komposten, sedan har de komposterats i ett år, sedan har komposten vilat i ytterligare ett år för att sedan hamna i trädgårdslandet. Innehållet är borta sedan länge, men skalet består. BEN bryts fan i mig ner snabbare. Tepåsar av polypropylen är ett verk av Djävulen själv. Är mycket glad att jag läste det finstilta innan jag slog till.
Te är min grej alltså. Förr köpte jag alltid te i lösvikt, för det tycker jag är godast, men sen tröttnade jag på att alltid behöva slabba med tesilar där tebladen alltid fastnar i hålen, eller tekulor som ska klämmas ihop och där konstruktionen gör att det alltid sticker ut teblad mellan halvorna vilket gör att tekulan inte håller riktigt tätt vilket i sin tur gör att tebladen delvis hamnar i koppen och sedermera i min mun, samt att det inte finns någon rimlig plats att förvara tekulan på när den inte är i koppen utan att det flyter ut en liten tråkig sjö av tefärgat vatten varhelst man lägger den och sen skvätter det överallt när man ska tömma det ner i sin lilla kompostspann och ser allmänt trist ut. Så lata jag övergick till tepåsar istället. Men det slår ALDRIG fel, så fort jag hittar någon sort som jag verkligen gillar så ska den antingen utgå ur sortimentet eller så tar den periodvis slut överallt i hela Sverige (eller okej, kanske inte hela Sverige men i alla fall i alla butiker i min relativa närhet). Det är absolut inget fel på vanliga English Breakfast eller Earl Grey, men så värst upphetsande är det ju inte heller. Förr drack jag grönt te med apelsinsmak från Twinings som var som sänt från gudarna. Det har nu utgått ur sortimentet och ersatts med citronte som smakar lite som rengöringsmedel. INTE OKEJ. Då övergick jag till te med smak av blåbärsmuffins från Lipton. Mmm vad gott det var. Jaha, men så var det plötsligt slut överallt i VECKOR. Känns ej rimligt att behöva börja hamstra te som om det vore oår och krigstider. Känns också ovärdigt att behöva ränna omkring i en massa olika affärer bara för att se om de har tepåsar med blåbärsmuffinssmak. Så jag skippade det och övergick till svart te med apelsinsmak från Garant, som var nästan lika gott som det gröna. Jaha, men vad hände då? Jo, tehyllan på Willys började uppvisa stora gluggar där apelsinteet skulle ha stått. Vecka ut och vecka in, samma sak. Det är som ett djävla SKÄMT ju.
Så nu har jag återgått till te i lösvikt eftersom där ju finns en uppsjö av smaker som man dessutom kan blanda själv efter eget tycke och slippar vara beroende av någon surmagad produktutvecklare på Unilever eller Associated British Foods. Har nämligen upptäckt, förmodligen sist i världen precis som vanligt, att man kan köpa tomma tepåsar och fylla själv med sitt favorit-te så kan man få den smak man vill ha och så slipper man allt bök med att rengöra tesilar och tekulor och ha pölar och slabb överallt. Det var en glädjens stund, ska jag säga**. Är fortfarande, efter några månader, helt orimligt glad över detta och ser fram mot dagens första kopp te som en knarkare mot sin sil. Eller ja. Kan hända att det senare är lite mer ångestladdat och förenat med visst obehag och inslag av kriminalitet. DET VAR EN DÅLIG LIKNELSE, jag tar tillbaks den. Tycker dessutom att det är ett riktigt mysigt pyssel med att stå och fylla tepåsar och göra ett litet lager. Livet är inte de dagar som gått utan de tekoppar man minns, eller hur det nu var.
* Det här är en ordlek som jag minns att min pappa lekte med oss när vi var små. Den går ut på att man ska gissa vad kejsaren tycker om och så ska den som frågar bara svara ja eller nej. Är ju bara roligt så länge den som gissar inte fattar att det hela går ut på att kejsaren bara gillar saker som inte innehåller bokstaven T. Alltså gillar kejsaren apelsiner, men inte potatis. Äpplen men inte spenat. Och så vidare. Känns väldigt långt från Pokemon och Lego Ninjago det här. Minns dessutom att vi tyckte det var jättekul att leka den även om vi VISSTE vad leken gick ut på. Så var det att växa upp vid vägs ände år nittonhundralängesen.
**Vill dock höja ett varningens finger att man får kolla vad tepåsarna är tillverkade av, åtminstone om man har egen kompost. Det finns nämligen tepåsar som är gjorda i polypropylen och det tar TUSEN ÅR för dom att brytas ner. Köpte något sånt te (i färdiga påsar) för en massa år sen och tänkte att det var hemskt vad de där påsarna kändes nylonaktiga men tänkte sen inte mer på det utan slängde de förbrukade påsarna i komposten precis som jag alltid gjort. Men det skulle jag aldrig ha gjort för de försvinner fan ta mig ALDRIG. För ett par veckor sen (innan det blev sådär svinkallt som det är nu) skördade jag lite potatis och ta mig tusan så hittade jag en sån tepåsejävel i landet. Det är minst åtta år sen de hamnade i komposten, sedan har de komposterats i ett år, sedan har komposten vilat i ytterligare ett år för att sedan hamna i trädgårdslandet. Innehållet är borta sedan länge, men skalet består. BEN bryts fan i mig ner snabbare. Tepåsar av polypropylen är ett verk av Djävulen själv. Är mycket glad att jag läste det finstilta innan jag slog till.
Jag vann!
Mirre och jag hade en tävling. Eller så här var det nog: Mirre drog på ett mycket föredömligt sätt igång det som skulle komma att bli YSNS-utmaningen. Som skulle gälla i januari. Sedan lade jag på eget bevåg till att den skulle gälla "så länge som möjligt", det vill säga att den som först köpte något förlorade (lite oklart vad man skulle förlora dock). Sedan tillkom regler angående att SEMLOR inte skulle ingå i YSNS, vilket det genast gjorde det betydligt svårare för mig. Skulle kunna äta flera semlor varje dag året runt tror jag. Eller kanske inte mitt i högsommaren, men annars så. Nu reglerar det ju sig lite av sig själv eftersom konditorierna slutar sälja semlor någon gång efter påsk. Visst skulle man kunna baka själv, men det blir av någon anledning sällan av i det här hemmet. Konstigt egentligen, det är ju inte precis avancerad bakkonst och en semla är liksom essensen av allt som är gott här i livet. Man kan avstå från semlor, men vilket liv, osv. Det livet har jag levt nu sedan cirka i påskas i fjol plus trettioåtta av årets dagar hittills. Ja, mellan påsk och nyår är det väl inte så svårt att avstå, men så fort affärerna och konditorier börjar skylta upp med semlor strax efter jul så börjar snålvattnet rinna till hos undertecknad och det är svårt att fokusera på annat än: när ska jag äta en semla nästa gång?
Kan helt ärligt säga att jag nog ALDRIG NÅGONSIN, åtminstone inte i vuxen ålder, har tagit mig igenom ett januari utan att dras ner i tungt missbruk av mandelmassa och vispgrädde i kombination med slät bulle och florsocker. Förrän i år dårå, detta nådens år 2018. Igår fick jag ett mess från Mirre att hon fallit till föga och köpt en dvd på Erikshjälpen. Alltså vann jag. Nu får jag alltså unna mig själv en semla om jag vill. Det vill jag. DET VILL JAG. DET VILL JAG.
Kan helt ärligt säga att jag nog ALDRIG NÅGONSIN, åtminstone inte i vuxen ålder, har tagit mig igenom ett januari utan att dras ner i tungt missbruk av mandelmassa och vispgrädde i kombination med slät bulle och florsocker. Förrän i år dårå, detta nådens år 2018. Igår fick jag ett mess från Mirre att hon fallit till föga och köpt en dvd på Erikshjälpen. Alltså vann jag. Nu får jag alltså unna mig själv en semla om jag vill. Det vill jag. DET VILL JAG. DET VILL JAG.
 |
| Snart i en mun väldigt nära mig. |
Höstdåd
Har läst Höstdåd av Anders de la Motte. För inte så länge sen läste jag Slutet av sommaren, som jag tyckte var riktigt bra. Vet inte om han försöker göra ett tema på fyra årstider à la Stephen King, men det går väl bra i så fall. Den här är lite på samma tema som Slutet av sommaren, någonting hände för längesen, sen händer det grejer i nutid som gör att man har anledning att tro att allting inte gick rätt och riktigt till då. Det som hände i en liten skånsk by för 27 år sedan var att ett gäng ungdomar som precis tagit studenten var ute och festade en kväll och nästa morgon hittades en av dom död. Det som händer i nutid är att det kommer en ny polischef till byn, det händer ett och annat som gör att hon börjar nysta i det gamla fallet. Samtidigt brottas hon med relationen till sin tonårsdotter och en pågående internutredning kring en allvarlig anklagelse mot henne plus att gamla polischefen ifrågasätter och motarbetar henne när hon hittar kopplingar mellan det gamla fallet och ett plötsligt uppdykande självmord - eller är det verkligen ett självmord?
Ja, sådär håller det på. Mycket förvecklingar hit och dit, men det är bra och spännande i princip ända till sista sidan. Språket är bra, liksom miljöbeskrivningarna. Karaktärerna är kanske lite väl stereotypa emellanåt (plus det osannolika i att en vegan skulle tokgilla en lite efterbliven snubbe som har till hobby att fånga djur i fällor och stoppa upp dom, SKULLE INTE TRO DET VA) och emellanåt blir det även lite tjatigt kring huvudpersonens stamning, hennes tankar kring relationen med dottern och den inre dialogen med exmannen tar lite VÄL mycket plats ibland. Men på det hela taget en bra läsupplevelse. Den här boken får fyra hårnålskurvor av fem möjliga.
Ja, sådär håller det på. Mycket förvecklingar hit och dit, men det är bra och spännande i princip ända till sista sidan. Språket är bra, liksom miljöbeskrivningarna. Karaktärerna är kanske lite väl stereotypa emellanåt (plus det osannolika i att en vegan skulle tokgilla en lite efterbliven snubbe som har till hobby att fånga djur i fällor och stoppa upp dom, SKULLE INTE TRO DET VA) och emellanåt blir det även lite tjatigt kring huvudpersonens stamning, hennes tankar kring relationen med dottern och den inre dialogen med exmannen tar lite VÄL mycket plats ibland. Men på det hela taget en bra läsupplevelse. Den här boken får fyra hårnålskurvor av fem möjliga.
tisdag 6 februari 2018
Till stallet istället, v6, pt1
Fy farao vad jag INTE kände för att åka och rida igår. En av nackdelarna med att ha bytt grupp är att den är så sent på kvällen. En normal dag kommer jag hem rätt tidigt på eftermiddagen. Sedan går jag ut med hundarna, fixar och grejar med sånt som måste fixas och grejas med och sedan kommer dagens bästa: ner i soffan framför kaminen med en kopp te och en bok eller tv eller lite dumsurf. Och där blir jag gärna kvar tills det är läggdags om det inte händer något roligare. Nu råkar ju stallet vara något roligare, så i regel är det bara L-I-T-E jobbigt att ta sig upp ur soffläget och ge sig iväg igen. Men igår, när det var tolv grader kallt och jag hade jobbat som ett as i tolv timmar, då var jag så grymt osugen på att svida om, sätta mig i en iskall bil och puttra iväg ut i mörkret och kylan. Vadfan har det blivit så djävla KALLT för nu? Blir på riktigt helt deprimerad av alla dessa minusgrader. Och är det kallt ute så är det ingenting jämfört med hur kallt det blir i ett ridhus. Det är liksom någonting rått som saknar motstycke och som äter sig igenom ben och märg och tusen lager underställ.
Aja, man är väl en viking så iväg kom jag. Den här dagen stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Markarbete mot hoppning i förra gruppen brukade betyda att det låg bommar på marken och så skulle man navigera runt och möjligen över dom. I den här gruppen betyder markarbete mot hoppning att man faktiskt hoppar också. Gårdagens övning var: trav mot en serie upphöjda cavaletti som skulle tas som studs i galopp utmed kvartslinjen, sedan fortsatt galopp upp mot kortsidan, vända snett igenom över ett litet hinder med galoppbom framför, galoppera längs diagonalen och sedan vända upp över en serie galoppbommar på andra kvartslinjen. Förra veckan tränade vi lite på galoppbommarna och jag blev då tillsagd att "det tempot" (som jag tyckte var minst sagt överilat) var det som jag skulle hålla med Bulldozern för att avstånden mellan galoppbommarna skulle stämma. Fick jobba hårt med det lösgörande arbetet i uppvärmningen utan att direkt lyckas, för Bulldozern blir lite...blockerad när hon anar att det vankas hoppning, och då låser hon sig och tycker att det där finliret kan vi ta någon annan gång. Dessutom fick vi galoppera i lätt sits i vad som kändes som en kvart per varv, vilket både hon och jag tyckte var jättekul, men jag kände att för varje varv blev hon bara starkare och starkare. Var inte helt nöjd med hennes form, men när det gällde själva övningen var det i princip bara att styra henne på vad som än låg i vägen så tog hon sig an det med friskt mod. Är väl inte hundraprocentigt nöjd över att hon tar SÅ mycket kommando över vad som ska göras, men men. Alltså, hon går ju att styra och få stopp på, det är mer det där att hon kör fram sin tjocka, superstarka hals och drar iväg i sitt eget tempo och inte låter sig regleras för fem öre. Om någon vill ha en mirakelkur för att åldras 40 år på en timme så kan jag rekommendera en hopplektion på Bulldozern. Kände mig extremt mycket som ett ponnybarn och väldigt lite som en kontrollerad medelålders dressyrtant, men det är väl smällar man får ta med jämnmod.
Aja, man är väl en viking så iväg kom jag. Den här dagen stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Markarbete mot hoppning i förra gruppen brukade betyda att det låg bommar på marken och så skulle man navigera runt och möjligen över dom. I den här gruppen betyder markarbete mot hoppning att man faktiskt hoppar också. Gårdagens övning var: trav mot en serie upphöjda cavaletti som skulle tas som studs i galopp utmed kvartslinjen, sedan fortsatt galopp upp mot kortsidan, vända snett igenom över ett litet hinder med galoppbom framför, galoppera längs diagonalen och sedan vända upp över en serie galoppbommar på andra kvartslinjen. Förra veckan tränade vi lite på galoppbommarna och jag blev då tillsagd att "det tempot" (som jag tyckte var minst sagt överilat) var det som jag skulle hålla med Bulldozern för att avstånden mellan galoppbommarna skulle stämma. Fick jobba hårt med det lösgörande arbetet i uppvärmningen utan att direkt lyckas, för Bulldozern blir lite...blockerad när hon anar att det vankas hoppning, och då låser hon sig och tycker att det där finliret kan vi ta någon annan gång. Dessutom fick vi galoppera i lätt sits i vad som kändes som en kvart per varv, vilket både hon och jag tyckte var jättekul, men jag kände att för varje varv blev hon bara starkare och starkare. Var inte helt nöjd med hennes form, men när det gällde själva övningen var det i princip bara att styra henne på vad som än låg i vägen så tog hon sig an det med friskt mod. Är väl inte hundraprocentigt nöjd över att hon tar SÅ mycket kommando över vad som ska göras, men men. Alltså, hon går ju att styra och få stopp på, det är mer det där att hon kör fram sin tjocka, superstarka hals och drar iväg i sitt eget tempo och inte låter sig regleras för fem öre. Om någon vill ha en mirakelkur för att åldras 40 år på en timme så kan jag rekommendera en hopplektion på Bulldozern. Kände mig extremt mycket som ett ponnybarn och väldigt lite som en kontrollerad medelålders dressyrtant, men det är väl smällar man får ta med jämnmod.
Snödepression
Tar mig friheten att klaga på vädret. Vissa människor tycker inte att man ska få göra det, men det tycker jag . Även om det är extremt ickeproduktivt, för vädret skiter ju fullständigt i att jag är missnöjd med det och går omkring och kvider och lider. Vädret bara, winter is coming och fortsätter att langa fram snö och minusgrader. I morse när jag körde till jobbet var det tretton grader kallt. Ja, det är förstås ingenting jämfört med i Norrland, men det här är ju ändå Skåne, betydligt närmare ekvatorn. Och hörnini, jag SKITER i att det är härlig blå himmel och sol. Det får det jättegärna vara, men vad sägs om kombinationen barmark och, låt oss säga sju-åtta plusgrader istället? NOW WE'RE TALKING, säger jag. Vädret bara: skiter väl jag i.
Deppigt. Kylan gör något med mig. Igår till exempel så körde jag mot enkelriktat med motiveringen att det var så kallt i bilen att jag inte orkade köra den omväg på kanske femhundra meter som det innebar att köra lagligt. Orkade liksom inte utsätta mig för den extra kylan. Helt ologiskt eftersom den ju hänger med tills bilen blir varm (ska väl tillägga att den enkelriktade sträckan kanske var max trettio meter och det inte var någon trafik eller fotgängare vid det aktuella tillfället eftersom det var utanför en skola rätt sent på kvällen, men ändå. Jag är ju den laglydiga typen).
Vårt hus är gammalt och rätt så dragigt och i morse var det sexton grader varmt i köket. Sexton grader är ingen kul inomhustemperatur. För att inte tala om hur det var när jag kom hem från stallet igår kväll. Ridhus är ju, som alla vet, det ställe där temperaturen oavsett årstid och geografisk belägenhet är som allra närmast den absoluta nollpunkten. Sen får man ju för all del upp värmen av att rida och efter ridningen packade vi höpåsar och fodrade och fixade och höll igång, men sen även detta: sätta sig i en iskall bil och känna hur den lilla svetten som man tydligen ändå lyckades arbeta upp under lektionen sakta omvandlas till iskristaller innan ens löjliga leksaksbilsmotor lyckas alstra lite värme i kupén. Tinade väl upp lite när jag stod i duschen hemma sen, men så ska man ju gå och lägga sig i sitt härliga svala sovrum. Finns inget som jag tycker är värre än när det är för varmt i sovrummet, men igår var det nästan för bra på andra hållet. Hade luvtröja med luvan uppdragen (dagens tema är bad hairday), pyjamasbyxor, strumpor, dubbla täcken samt två taxar som låg som nybakade limpor under täcket och jag frös ändå så att det tog hundra år innan jag somnade. OCH DÅ ÄR JAG INTE ENS SPECIELLT FRUSEN AV MIG.
Status idag: skör. Nu ska det tydligen bli lite mildare mot slutet av veckan. Tack för det och dra åt helvete, kung Bore. We're done here, om jag får bestämma.
Deppigt. Kylan gör något med mig. Igår till exempel så körde jag mot enkelriktat med motiveringen att det var så kallt i bilen att jag inte orkade köra den omväg på kanske femhundra meter som det innebar att köra lagligt. Orkade liksom inte utsätta mig för den extra kylan. Helt ologiskt eftersom den ju hänger med tills bilen blir varm (ska väl tillägga att den enkelriktade sträckan kanske var max trettio meter och det inte var någon trafik eller fotgängare vid det aktuella tillfället eftersom det var utanför en skola rätt sent på kvällen, men ändå. Jag är ju den laglydiga typen).
Vårt hus är gammalt och rätt så dragigt och i morse var det sexton grader varmt i köket. Sexton grader är ingen kul inomhustemperatur. För att inte tala om hur det var när jag kom hem från stallet igår kväll. Ridhus är ju, som alla vet, det ställe där temperaturen oavsett årstid och geografisk belägenhet är som allra närmast den absoluta nollpunkten. Sen får man ju för all del upp värmen av att rida och efter ridningen packade vi höpåsar och fodrade och fixade och höll igång, men sen även detta: sätta sig i en iskall bil och känna hur den lilla svetten som man tydligen ändå lyckades arbeta upp under lektionen sakta omvandlas till iskristaller innan ens löjliga leksaksbilsmotor lyckas alstra lite värme i kupén. Tinade väl upp lite när jag stod i duschen hemma sen, men så ska man ju gå och lägga sig i sitt härliga svala sovrum. Finns inget som jag tycker är värre än när det är för varmt i sovrummet, men igår var det nästan för bra på andra hållet. Hade luvtröja med luvan uppdragen (dagens tema är bad hairday), pyjamasbyxor, strumpor, dubbla täcken samt två taxar som låg som nybakade limpor under täcket och jag frös ändå så att det tog hundra år innan jag somnade. OCH DÅ ÄR JAG INTE ENS SPECIELLT FRUSEN AV MIG.
Status idag: skör. Nu ska det tydligen bli lite mildare mot slutet av veckan. Tack för det och dra åt helvete, kung Bore. We're done here, om jag får bestämma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)