Handboll, heja Sverige

Har visst glömt att blogga om det pågående handbolls-VM:et. Äntligen får ju damerna lite medialt utrymme också, vilket inte är en dag för tidigt, dock har flera av matcherna i gruppspelet gått på tider där jag inte har varit i närheten av en tv och då är det ju lite svårt att sno ihop entusiastiska blogginlägg.

I fredags såg jag dock svenskorna rätt så oväntat tvåla till favorittippade Norge och vinna gruppen, och nu ikväll var det Slovenien som åkte på rejält med däng i åttondelsfinalen. G-Ö-T-T! Klagar absolut inte på ospännande matcher när det är vinna eller försvinna, känns fint att Sverige leder med minst sju mål genom hela andra halvlek och det trots att några av de rutinerade fick vila sig i form. 33-21 slutade det utan att pulsen gick upp nämnvärt hos undertecknad. Nu blir det väl Danmark i kvartsfinal? Kan ju bli en rysare som jag eventuellt missar (beroende på hur dags den sänds). Heja Sverige friskt humör!

Tjockdrottningen

Har läst Tjockdrottningen av Moa Herngren. Berättelsen handlar om Annie, som väger över 200 kg och övertalas att vara med i dokusåpan "Du är vad du väger" där hon blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Den handlar också om människorna i produktionen kring programmet, men mest av allt handlar det om hur falskt och förljuget och ytligt allting är. En såkallad samtidsroman, skulle man väl kunna säga. Helt okej för mig, men inte mycket mer än så. Tyckte språket var lite halvslarvigt och karaktärerna rätt så stereotypa. Sen var det väl en bra känga till den här trenden att allt ska vara perfekt och den som får flest likes när den dör vinner, men slutet kändes lite rumphugget på något sätt, som att det fanns mer att berätta men inspirationen eller tiden eller pengarna tog slut. Den här boken får tre kilokalorier av fem möjliga.

Till stallet istället, v 49, pt 2

Igår var det ridning, jag hade Bulldozern och vi skulle ha "markarbete mot hoppning", vilket innebar trava över bommar, trava över upphöjda bommar samt travhoppa några språng. Allt gick bra. Bulldozern är en KLIPPA när det gäller hoppning, det är i princip bara att sitta på och styra och själv kände jag att jag red bra vägar och följde med bra. Tyckte dock själva upplägget var lite halvtrist, så jag kände mig inte enormt euforisk efteråt. Faktiskt kändes det allra bäst när vi joggade av efteråt. Då brukar Bulldozern vilja pinna på utav bara attan så att det bara går fortare och fortare, men nu gick hon lugnt och balanserat och i jättetrevlig form...och precis då var lektionen slut. Så typiskt, men men.

BREAKING NEWS dock, ska snart byta grupp! Ska börja rida för självaste Ridskolechefen. Det känns väldigt bra, men prestationsmänniskan i mig känner även: GULP! ibland. I nuvarande gruppen spelar det ju nästan ingen roll vad man gör, man är ändå "bland de bättre". Den tiden lär ju vara fet-förbi nu. Men aja, ska man utvecklas måste man ju ta sig ur komfortzonen. Har jag hört. Säger det ibland till andra, men är uppenbarligen inte alltid jättepigg på det själv.

Men det är ju i alla fall fredag

Den här veckan lär inte gå till historien som festligast i världen, den saken är klar. Så mycket bök for nothing liksom, bara för att ett rejält däck i gummi tydligen inte tålde att nudda vid en trottoarkant. En dag den här veckan var jag och min dotter "på stan" för att köpa kläder till barnen. Hennes alltså, mina barnbarn. Ja, de får mjuka paket i jul. Och hårda, men dom har jag redan klickat hem. Älskar allt man kan handla på nätet lika mycket som jag hatar att gå i affärer. Har knappt satt min fot i stan sen...ja, kan det ha varit i början av december 2016? Inte alls osannolikt om ni frågar mig. Nu var det här mitt på dagen mitt i veckan och det var inte alls mycket folk ute och allt var klart på mindre än en timme, men jag tål uppenbarligen inte att baxa mig genom Bermudatriangeln H&M, Kapp-Ahl och Lindex (som var allt vi mäktade med). Kom hem (med buss) och DOG p g a en kombination av pms, huvudvärk, trötthet och cirka ett års ackumulerad jobbstress (som borde avta nu när det lugnar ner sig på jobbet, men det känns som att den baljan är rätt så full och att det har blivit stopp i avrinningen på något sätt. Aja, det löser sig väl). Så medan min man först åkte och ordnade med att rätt hjul hamnade på rätt fälgar och sedan bytte alla däck på min bil (för extrahjulen var i bäst skick och de bästa hjulen ska enligt uppgift sitta bak på en framhjulsdriven bil för att...eh, minns ej varför. Men det fanns en anledning) så låg jag i fosterställning som någon djävla Kameliadamen. Hade dock burit in ved, slagit in alla julklappar samt städat badrummet innan jag unnade mig detta lilla sammanbrott.

Som om det inte var nog med elände så fick gubbhunden Boris ett ep-anfall, det första sedan han började medicinera för drygt två år sedan. Tyckte inte riktigt det gav med sig, och den som vill föreställa sig något otäckt kan googla "status epilepticus" och för er som inte vill googla så kan jag berätta att det är epileptiska anfall som bara avlöser varandra och (det känns som att de) aldrig tar slut, vilket såklart är jättepåfrestande för kroppen. Detta drabbade gubbhunden för ett par år sen och det var verkligen ingen lek (tur i oturen så var vi på djursjukhuset när det hände, för han fick sövas ner och ligga nersövd ett bra tag för att så att säga komma på banan igen). Sedan dess har han som sagt varit anfallsfri, men det är min mardröm att det ska hända igen och att man ska vara tvungen att köra fem mil till djursjukhuset med en krampande hund i bakluckan. Ringde och rådgjorde och de tyckte att vi kunde komma in och så fick han bli kvar ett dygn för observation. Nu är han hemma igen och har fått öka sin medicindos och jag hoppas att det håller sig så. Gubbhunden är 13½ år, vilket för en stor hund är något i stil med 95 människoår och jag fattar ju med att han inte har jättelång tid kvar, men jag tänker att när den dagen kommer ska det ske under lite ordnade former och inte med inslag av epilepsi-dramatik. Aja, den här gången gick det bra i alla fall, men upplevelsen la sig inte precis på pluskontot för den här veckan.

End of gnäll för stunden.

These shoes were made for whining

Har ett par Asics gympadojor som jag är mycket nöjd med bortsett från detta: När jag trampar ner med höger fot så hörs ett  pipande ljud. Det är väl någon liten hålighet som egentligen inte ska vara där som luften pressas ur när det kommer tyngd på, tänker jag, så det finns ju såklart en naturlig förklaring till detta fenomen. Men det där ljudet låter EXAKT som när en mus piper. Vet inte hur många gånger jag har stelnat till mitt i steget och trott att nu djävlar är det dags att ringa Anticimex innan jag har kommit på att nävisstnä, det är bara min sko som låter som att den är utsatt för plågsamma djurförsök.

Det trista är när man går runt med andra som man inte känner, till exempel häromdagen när jag hade rundvandring med några Viktiga Människor™ på jobbet och det började låta som en hel muskoloni hade julfest i vår relativa närhet. Är så sjukt svårt att veta om man bara ska låtsas som ingenting och låta Viktiga Människor™ tro att man har skadedjur i lokalerna, eller trassla in sig i en förklaring kring att man har råkat köpa ett par pipande skor (min kvalificerade gissning är dessutom att Viktiga Människor™ inte köper skor av en kvalitet som medför att de piper i falsett för varje steg man tar). Inget av detta känns som ett alternativ för den som vill behålla någon form av värdighet. 
Vad säger egentligen vett och etikett i den här frågan?
Magdalena Ribbing, kom tillbaks, allt är förlåtet.

Bajs och krossat glas, låter som en skiva av Kent

Tänkte idag att den senaste tidens oflyt kanske beror på att jag har vredgat några missunnsamma gudar som jag i och för sig inte tror på, men ibland börjar man ju fan i mig undra alltså. Tänkte idag att jag därför skulle plussa på karmakontot lite genom att helt frivilligt plocka upp en massa glassplitter som ligger lite längre ner på gatan eftersom någon idiot tydligen tyckte att det var läge att krossa en ölflaska mot ett elskåp. Har stört mig på detta ett bra tag eftersom jag på grund av detta får gå på fel sida av vägen några meter för att inte hundarna ska trampa i det, och här sopas gatorna bara en gång per år och det är inte förrän till våren och ingen annan verkar vara sugen på att ta tag i detta. Jag hade ju gjort det om det låg precis utanför mitt hus, men här tänker vi alla uppenbarligen olika (ja, Kexgubben*, jag tittar på dig nu).

Jag tänkte winter is coming och att glassplitter på asfalt är illa nog men glassplitter i nysnö är snäppet värre.  Gjorde således min medborgerliga plikt och gick ner på knä, plockade upp allting, bar hem det och slängde i min egen soptunna (i facket för glasåtervinning såklart). Tänkte att denna lilla insats nog skulle få gudarna lite mer välvilligt inställda till min ringa person. Dock visade det sig att någon av hundarna hade varit lite dålig i magen under dagen, för det första som mötte mig var en matig diarrépöl som jag fick lägga mig på knä och ta hand om. Det var tydligen min dag för att ligga på knä och ta hand om andras avfall och just att torka bajs är ju precis sånt man längtar efter när man slavat som ett as på jobbet och dessutom åkt buss fram och tillbaks till detsamma som ett annat hjon. Så mycket för att försöka styra och ställa med karma alltså. Men någon mjuk liten djurtass slipper förhoppningsvis att bli sönderskuren i alla fall.



* Kexgubben heter såklart något annat, men vi kallar honom för det efter en episod när min man var ute och gick med gubbhunden Boris och mötte en gammal tant med rullator och stor ouppfostrad hund i flexikoppel (sämsta kombinationen om ni undrar) precis utanför det som skulle bli Kexgubbehuset. Stora ouppfostrade hunden drog omkull både tant och rullator i ivern att få hälsa på Boris och min man fick stanna och hjälpa henne upp och fråga hur det gick (inte alls bra, för hon hade nyopererad höft). Då kom Kextanten-to-be utfarandes, och man skulle ju kunna tro att hon var orolig för hur det hade gått för rullatortanten, men hennes enda ärende var att hon ville ge Boris ett kex. Sedan dess har de fått heta Kexgubben och Kextanten. Nu är Kextanten död sedan några år tillbaks och vi vet fortfarande inte vad Kexgubben heter. Han är jättegammal och vill alltid byta några ord om vädret när vi möts, men plocka upp glas som ligger precis utanför hans hus befattar han sig inte med. MEN NU SLIPPER HAN TÄNKA PÅ DET.

Till stallet istället, v 49, pt 1

For till stallet för att ta en dust med Bulldozern igår. Hade samma tur som förra måndagen, att vi bara var två stycken och att vi fick rida för självaste Ridskolechefen. Alltså, hon är SÅ bra på att förklara och liksom utgår från hur hästen är som individ när hon berättar hur man ska göra och när man bara fattat det så blir allting nästan löjligt enkelt.
Vi jobbade på med övergångar och renodling av hjälper och shit vad det gick bra. Galoppfattningar i båda varven funkade jättebra. I höger varv var det nästan bara att lätta en aning i innerhanden och lägga till lite ytterskänkel, i vänster varv (hennes stela) krävdes lite större arrangemang men det blev riktigt fina fattningar. Så himla nöjd! Lite sidvärtsrörelser hann vi också med och det gick riktigt skapligt för att vara vi.

Har allvarligt funderat på att byta grupp. På vår ridskola är ridgrupperna nivåindelade från 1 till 4 där 1 är nybörjare och 4 är...duktiga. Just nu går vi (vi i det här fallet är jag och min dotter) i en 2:a. När jag tog tag i ridningen igen efter 15 år i träda så låg jag förmodligen på nivå minus 1, men jag tycker nog att jag har skakat av mig den värsta ringrosten vid det här laget, och nu börjar nivå 2 kännas...lite futtig. Förr har jag/vi alltid tänkt att det spelar väl ingen roll på vilken nivå de vi rider tillsammans med är på, för vi kan ju ändå jobba på med att få våra hästar lösgjorda och jobba i rätt form och rida noggranna vägar och sånt där, även om de andra inte nu inte skulle råka vara på den nivån. Men nuförtiden är åtminstone jag starkt böjd att tänka om, för vissa i vår grupp är, för att tala klarspråk, såna satans trögrövar. Vi kan nästan aldrig göra den enklaste övning utan att det blir trafikstockning någonstans eftersom folk helt enkelt bara stannar upp och dumglor när de inte fattar vad man ska göra, istället för att kanske titta på någon annan och göra likadant eller åtminstone bara rida på framåt och hoppas att det ger sig. Gör vi en övning i ena varvet och sedan byter varv och blir tillsagda att göra likadant i det nya varvet finns det dom som beter sig som att det är en helt ny övning. Jag vill inte verka dryg, jag har verkligen full respekt för att det är jättestor skillnad på att ha börjat rida som vuxen kontra att ha ridit (om än lite till och från) sen man var barn. Men jag har börjat bli lite less på att relativt stora delar av MIN lektionstid ska gå åt till att förklara hur man gör när man vänder snett igenom, typ.  Plus att det ofta är så himla tjafsigt så fort vi ska göra något i stil med att kvällsfodra eller släppa ut i hagen eller byta hästar. Plus att varje gång ridläraren förklarat något så är det alltid någon som gapar VAAA, JAG FATTAR INGENTING och så ska allting tas en gång till. Orkar verkligen ej med sånt. Så egentligen är förmodligen inte nivån som det är fel på utan kemin i gruppen, för jag har ridit igen i en annan 2:a och där har alla skött sitt och allt har flutit på hur bra som helst.

Så eftersom man (tyvärr) inte kan ändra på andra människor så får man ju istället göra något åt saken själv, så har jag börjat sondera terrängen kring huruvida det fanns plats i någon annan grupp. En lite bättre då. Ska få besked i veckan. S-P-Ä-N-N-A-N-D-E.

PS. Man vill ju för allt i världen inte verka skrytig, så jag lindade verkligen in min fråga i en massa "det här känns lite dumt, men" och "alltså, det är verkligen inte som att jag tycker att jag är så himla bra" och "det är mest att jag känner att det går så mycket tid åt att förklara saker som jag upplever som rätt så elementära" och då sa Ridskolechefen så här: "Nej, utifrån det jag har sett idag och förra måndagen så ligger du ju inte på någon nivå 2" och då blev jag först lite mallig, och sedan kom jag på att hon kanske menade tvärtom, att jag snarare är på nivå 1 eller till och med lägre!  VILKEN DJÄVLA SKAM om det hade varit så och jag inte fattat det (men det var det tack och lov inte).  Aja. Vi får väl se vad det blir av det här nu då.