Alien Covenant

Min man har en förkärlek för att stå och rota i såna där dvd-fyndkorgar där det i 99 fall av 100 bara ligger skitfilmer. Själv minns jag knappt när jag köpte en film senast, och det säger jag inte för att jag är så ball och laddar ner allt för i de sista skälvande veckorna av nåden år 2017 fattar jag fortfarande inte hur man bär sig åt. Men sen vi skaffade både Netflix och HBO Nordic så känner jag att mitt behov av film och tv-serier är uppfyllt. Men min man tycker annorlunda och hembringar då och då en näve dvd-fodral med för det mesta rätt så undermåligt innehåll om ni frågar mig. Härförleden kom han dragandes med Alien Covenant. Jag har sett de tre (tror jag) första Alienfilmerna och även delar av Prometheus, men jag tycker väl inte att de går till historien som några mästerverk direkt. Stör mig på sjukt många grejer i Alien I och de efterföljande filmerna är verkligen inte mycket bättre, men min man insisterade på att det skulle bli "en mysig science fiction-kväll" och tja, man ska ju ha ett öppet sinne. Rättar mig själv, när det gäller Alien-filmerna kan man unna sig att ha ett djävligt stängt sinne.


(((((((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! ))))))))))

Ja, men det är ett gäng som är ute i rymden och far, det har gått åt helvete med deras planet så de ska åka till en annan och bosätta sig där istället. Hela besättningen och resten av gänget, inklusive ett rejält förråd med mänskliga embryon som man antar ska kläckas fram på den nya planeten, ligger försänkta i kryosömn eller vad det nu heter, och det är bara androiden Walter som tassar omkring i sin ensamhet ombord på Covenant (som alltså är rymdskeppets namn) och sköter den dagliga driften. Sen råkar skeppet ut för nån rymdstörning så att allt håller på att gå åt helvete så besättningen väcks upp ur kryosömnen och allt ordnar sig fast kaptenen och nån till dör. Den ställföreträdande kaptenen bestämmer då rätt så ogenomtänkt att de istället för att åka till den planet som de bestämt sig för på, får man anta ganska goda grunder - som ligger sju års resa bort, ska de istället åka till en annan planet som bara råkade dyka upp lite lägligt alldeles i närheten. Jahapp, de landar där och ger sig raskt iväg på en liten exkursion. INTE SÅ MYCKET SOM EN SKYDDSHANDSKE tar någon på sig i denna helt främmande atmosfär där man raskt konstaterar att det enda som finns är växtlighet, inget liv. ELLÖR? För plötsligt är det en som trampar på något som ser ut som en röksvamp och lite svart materia virvlar upp och tränger in genom huden, men det är det ingen som hakar upp sig på. De kommer fram till det övergivna skeppet Prometheus (från filmen med samma namn) och där är det en till som råkar få lite svart materia på sig, och sen blir de svindåliga och måste tillbaks till skeppet ögonaböj och sen föds det ut en Alien som är sugen på mänskligt kött, och, tja, sen är det den gamla vanliga visan. Det springs i korridorer, kroppar spricker från Ystad till Haparanda och ut kommer slajmiga arga och hungriga rymdmonster som fan i mig är helt omöjliga att ta kål på. Sen tror jag att jag slumrade till en stund, för det blev så väldans tjatigt och enahanda. Men det var någonting med att det fanns en annan android som hette David och som kom någon annanstans ifrån och han var ond och Walter var god, och så dog Walter, eller på något sätt tog David hans plats utan att någon märkte något eftersom de var identiska, men efter en evighet av splatter och slakt så var allt i någorlunda ordning och de få i besättningen som överlevt (övriga kolonister var fortfarande nedsövda och var lyckligt ovetande om detta lilla debacle som utspelat sig i deras relativa närhet) skulle ner i kryosömnen igen och så skulle de följa sin ursprungliga plan och åka till den där planeten och bygga sina hus som det var tänkt från början, innan den där idioten till ställföreträdande kapten ville göra en quick fix. Ja, sen uppdagades detta med att gode Walter blivit utbytt mot onde David PRECIS I SAMMA SEKUND  som luckorna till de där sovkapslarna stängdes och besättningen inget mer kunde göra än att gilla läget. Sen gick onde David till kammaren där de förvarade alla mänskliga embryon som skulle kolonisera den nya planeten, och där hostade han elegant upp ett par Alien-ägg som han varsamt placerade i någon näringslösning för att säkerställa artens överlevnad och Ridley Scotts pensionsförsäkring eftersom det såklart kommer att komma en uppföljare på denna.

Tycker de här Alien-figurerna känns rätt så orimliga. Ur evolutionär synvinkel är det nämligen inte speciellt smart att vara parasit och döda sin värd. Sen verkar de ju för all del kunna överleva rätt så bra utanför värdkroppen, men sen kommer de ju rätt så raskt till en punkt när de dödat och ätit allt som går att döda och äta, och då är det ju liksom kört för den arten. ÄNDÅ ÖVERLEVER DE HELA DJÄVLA TIDEN? Andra djurarter dör ut på löpande band så fort man är och petar det minsta lilla i någon kritisk biotop, men i rymden finns det uppenbarligen ingen rödlista. Sen tycker jag att THE COMPANY, de som är så himla intresserade av att få studera Aliens, är rätt så djävla korkade som aldrig lär sig av historien utan tror att de ska kunna hantera situationen. Det har ju ingen lyckats särskilt bra med hittills skulle jag vilja påstå.  Den här filmen får en månlandning av fem möjliga.   

OFLYT

Är det något jag hatar så är det oflyt, när man inte kan göra någonting utan att det uppstår problem. Mitt oflyt just nu är som följer:
1. Klämde fingret i ytterdörren i lördags när jag skulle baxa in en korg med ved, hålla undan ett draperi och stänga dörren samtidigt, en uppgift som uppenbarligen var mig övermäktig. Brukar liksom låta dörren studsa igen, så tog förstås i rätt så rejält. Det gjorde så satans ont att det - jag skojar inte nu - nästan svartnade för ögonen. Trodde att det bara var veklingar som kunde svimma av smärta, men uppenbarligen var jag nu och plaskade med fötterna i den pölen. Det gör fortfarande så ont att jag hoppar till varje gång jag råkar peta till med fingret lite oförsiktigt. Skriva på ett tangentbord är tortyr. Får använda pekfingervalsen som en djävla nybörjare, vilket stressar mig eftersom allting då tar hundra gånger så lång tid som det brukar göra.
2. Körde emot trottoarkanten när jag skulle svänga in på vår gata från stora vägen. Tänkte inte så mycket mer på det förrän jag stängt av motorn och gick ur bilen. Hörde ett väldigt distinkt och oroväckande pysande ljud som inte brukar höras från mitt koreanska vrålåk. Gick runt, konstaterade att det var ett CENTIMETERSTORT DJÄVLA HÅL på höger framdäck, som blev platt som en pannkaka inom loppet av en halv minut. Naturligtvis exakt vid den tidpunkt när den enda bilverkstan inom rimligt avstånd stänger. Det finns extremt få tillfällen när jag saknar att bo i stan, men det här var ett av dom (och okej, det var väl tur i oturen att det hände när jag bara hade 100 meter kvar att köra. Men ändå. Jag ser det som ett SVEK. Vi pratar inte precis Grand Theft Auto-körning här för eftersom jag skulle svänga 90 grader så rullade jag i typ max 10 km/h, då ska man väl kunna nudda vid en djävla trottoarkant utan att det blir ett stort djävla hål på ens däck? KAN MAN JU TYCKA).
3. När man ändå är igång så kan man ju lika gärna tappa sin mobiltelefon i gatan så att den får en spricka i skärmen? Har aldrig hänt mig förr, trots att jag verkligen inte är särskilt försiktig med mina telefoner. Men nu var det tydligen dags att betala tillbaks för tjugo år av slarvig hantering av elektronik. Går det ens att laga? (tur i oturen igen, telefonen funkar fortfarande, men ändå? Från fickan på mina narkotikajeans till marken är det väl kanske 70 cm, det ska väl en telefondjävel tåla? KAN MAN JU TYCKA).

Ja, det var väl allt från eländesakuten en måndagskväll.

Bygga hönshus - an epic movie, part 14

Den här helgen har det inte (heller) blivit mycket gjort på hönshusbygget. Är det något råd jag vill vidarebefordra kring byggprojekt så är det följande: Gör det på sommaren. Eller bygg åtminstone inte när det är kallt och spöregnar varje dag, samt blir mörkt redan klockan 15.30. Det förstnämnda är helt enkelt inte kul och det sistnämnda gör att man inte hinner göra speciellt mycket i dagsljus, vilket gör att det ytterligare drar ut på tiden om man nu mot förmodan skulle trotsa vädrets makter. Dessutom går det inte att måla utomhus om det inte är plusgrader. Eller, man kan ju måla av hjärtans lust, men det kommer inte att torka.  

 

I fredags var min man var på julfest med sitt jobb, vilket ledde till allmän slö- och trötthet större delen av lördagen. Jag, som var pigg som en lärka (åtminstone så pigg som en lärka kan bli i kompakt höstmörker) hade sändningar från Stockholm International Horse Show som hackade upp dagsschemat för mig. Så under lördagen lyftes inte många fingrar med undantag för att fippla med fjärrkontrollen, men så länge ingen står bostadslös eller är med i Arga Snickaren måste det ju vara okej att få ha såna dagar, tänker jag.

Igår tog vi i alla fall ett par spadtag och fick - hurra - dit fönster nummer 2:

Här är fönsterkarmen som min man lite flinkt har stått i källaren och
snickrat ihop på lediga stunder. Jag har målat den, men sånt ger ju inte
jättemycket cred. Jag gör ofta såna grejer som inte ger så jättemycket
cred, märker jag. Det är såklart mycket svårare att bygga en fönsterkarm
än att åka till Biltema och köpa färg och slabba på den ett par omgångar.
Även om det tidsmässigt motsvarar varandra är det ingenting som kommer
att gå till historien. Känner att jag vill understryka detta, eftersom
historien är full av exempel på kvinnor som arbetar i det dolda och som
bidrar till både ett och annat storverk utan att få minsta lilla cred för det.
Menar inte precis att det är ett storverk att måla en fönsterkarm, men det
var fan i mig inte bara faraonerna som byggde Egyptens pyramider.
 
 

För att det ska bli bra måste det vara rakt. Rätt så räta vinklar, check.

 

Min man skruvade fast karmen i reglarna. Jag skruvade fast såna här
gölliga små vinkeljärn i karmen.


 

Flera fasadbrädor spikades fast. Nu har vi snart tre hela väggar!

Här bröt jag för att fixa lite lunch, och när jag kom ut för att säga
att den var klar så var även den tredje väggen på plats.
 

Och sedan kom fönstret på plats! Det här är ett gammalt stallfönster
som stod i ett uthus i min mans förra hus i hundra år. Sedan har det stått
i vårt uthus ungefär lika länge och nu sitter det alltså i vårt hönshus to be.
Den som spar, osv.
 

INTERIÖRBILD. Det ser ut som att hela huset lutar, men det är nog
mer min telefon. Nu ska bara fjärde väggen upp. Den ska innehålla
dörr och ytterligare ett fönster, så det blir gissningsvis inte så bara.
Därefter ska det köpas och fraktas hem ett gäng OSB-skivor som ska
bli till golv och innerväggar. När de är uppsatta och målade är det dags
för inredning. Då är vi gissningsvis någonstans runt midsommar 2021.
Nä, skojar bara. STAY TUNED för the spännande fortsättning everybody.
 

Till stallet istället, v 48, pt 2

Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare hade semester. Vi har haft Vikarien en gång innan när vår vanliga ridlärare var sjuk, då tyckte jag väl att hon var lite sisådär men försökte ändå vara storsint och ursäktande och "det kan ju inte vara så lätt att bara hoppa in med kort varsel när man varken känner hästar eller elever". Nu var det ju dock ingen akutsituation så då tycker jag att man kan ställa liiite högre krav. Blev dock sjukt besviken. För det första talade hon till oss som att vi var ett gäng ponnyryttare med en mental mognadsgrad på ungefär åtta år. För det andra kändes en del av övningarna som att de var hämtade från ungefär den nivån. Och för det tredje - och detta var det värsta - var att man liksom inte fick någon som helst feedback utan allt som alla gjorde var "jättebra" och alla var "så jätteduktiga" och det upprepades med jämna mellanrum under lektionens gång oavsett vad som hände. Kändes som att man lika gärna hade kunnat ställa en bandspelare i mitten av ridhuset som hade slumpat ut fraser. Till exempel så här: Vi red en övning där vi skulle vända snett igenom och trava över några bommar, och varenda gång någon hade tagit sig över bommarna så hördes ett "JÄÄTTEBRAAAA", helt oavsett om vändningen kom för tidigt eller för sent, vägen dit var krokig, hästen inte gick mitt över bomserien eller om tempot helt fel. Eller som när vi skulle fatta galopp, då hördes ett "JÄTTEFINA FATTNINGAR ALLIHOPA" när det på min volt såg ut så här: en häst som gick i korsgalopp, en som fortfarande travade och en (gissa vem) som hade gjort en ganska vidrig fattning som verkligen inte var mycket att hänga i julgranen. Ja, ni fattar själva. Så sopigt. Det är väl jättebra att ha någon peppig om man är nybörjare och har fullt upp med att få hästen att börja röra sig, stanna och gå ungefär när, där och dit man tänkt sig. Men om man vill utvecklas vill man (jag) ju inte i första hand höra att allting slentrianmässigt är så himla bra, utan jag vill ju veta a. vad jag gör för fel, b. vad jag ska göra för att det ska bli rätt, och c. få bekräftat att jag gör rätt. DÄREFTER kan jag gärna gotta mig i beröm, men jag vill verkligen inte höra att jag är "jätteduktig" för att jag har kunnat styra hästen över tre bommar alldeles själv. Hade lust att grinigt fråga exakt vad det var som var så himla bra och om målet bara är att ingen ska ramla av? Men så gör man ju inte. 

Det värsta är att vanliga ridläraren ska sluta vid årsskiftet och det känns som att Vikarien kan vara kandidat till att ta över den här gruppen. Det finns två andra ridlärare som är jätte-jättebra och som jag typ skulle hugga av mig ena armen för att få rida för, men de har redan fullt i sina grupper. DEPPIGT är bara förnamnet just nu.  Aja, det löser sig väl. Hade btw Bulldozern och hon tycker det här med bommar på marken är livet på en pinne. Så hon hade i alla fall roligt. Alltid något.

Atypical

Har börjat kolla på serien Atypical på Netflix efter det att min man sa "det är nog en serie för dig". Det var det. Igår såg jag tre avsnitt i en följd och sedan fick jag tvinga mig att stänga av för att inte a. bli sittande halva natten, b. allt skulle ta slut på en gång.
Serien handlar om Sam, som har någon form av högfungerande autism, och hans liv och utveckling in i vuxenlivet. Nu råkar jag ju ha en son med en liknande diagnos, så det kan ju vara därför som jag sitter och halvlipar mig igenom avsnitten. Känner igen så himla mycket, samtidigt som det såklart är lite slipat och skruvat för att bli bra tv.

Rätt ofta tycker jag Sams reaktioner på väldigt mycket är...nästan sunda? Det ligger kanske en oförlöst diagnos och skvalpar hos mig också, sånt är ju så djävla populärt nuförtiden. Att vuxna människor går till någon random psykolog (i bästa fall, annars verkar det ju gå lika bra med ett test i en veckotidning) och vips är de (själv)diagnosticerade med ADHD och kan skylla på det så fort någonting går dem emot. Alltså, jag säger inte att inte problematiken finns, för det gör den ju. Men samtidigt tycker jag det känns orimligt att ALLA ska ha en egen diagnos och kräva specialbehandling utifrån densamma bara för att saker är jobbiga ibland. Saker är väl jobbiga för alla emellanåt, tänker jag.  

Aja, kom visst ifrån ämnet lite. Känner att jag nog skulle kunna ösa ur mig ett och annat kring detta, men det var ju inte det saken gällde.  Atypical är en bra serie enligt mig, det var väl egentligen bara det jag ville komma fram till.

Den sista kvinnan

Har läst Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir, en bok som fick fantastiska recensioner någonstans, gissningsvis i DN, och som jag påbörjade med stor entusiasm. Berättelsen börjar lite friskt med att Marias man lämnar henne för en annan man. Kul (inte för henne iofs) infallsvinkel, kul att den utspelar sig på Island, FANTASTISKT språk. Men själva berättelsen segar till sig rätt så omgående, eller rättare sagt den kommer liksom inte vidare och efter ett tag känns den här boken väldigt lätt att lägga ifrån sig och jag skiter lite i hur det går på slutet faktiskt. Den får två varma källor av fem möjliga.

Hon som kom före

Har läst Hon som kom före av J P Delaney, en s-v-i-n-b-r-a berättelse som handlar om Jane som hyr ett högteknologiskt hus som ägs av en arkitekt som går att beskriva som en slags pedant sociopat. Tidigare har huset hyrts av Emma, och det visar sig att hon omkommit i huset, men var det en olycka eller var det mord och vem var i så fall mördaren och vilket var motivet? Berättelsen växlar mellan Janes och Emmas perspektiv och är skickligt disponerad, sådär så att precis när man tror att man fattat hur allt gick till så ändras förutsättningarna med en enda mening och saker och ting kommer i en helt ny dager. Litet minus för att själva upplägget - att arkitekten hyr ut huset med ungefär en miljon regler och förbehåll som verkar så sinnessjuka att ingen normal någonsin skulle gå med på dom - känns lite väl konstruerat och inte speciellt sannolikt, men det är verkligen petitesser i sammanhanget. Den här boken får fyra och en halv ordningsregler av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er BUMS allihopa.