Stalpi

Har läst Stalpi av Stefan Spjut. Stalpi ska enligt uppgift vara en fristående fortsättning på Stallo, men det vete sjutton om man hade fattat någonting alls om man inte läst den först. Nu hade jag ju gjort det, och jag tyckte ändå att jag fick vässa till geniknölarna en smula för att hänga med i alla svängar och vindlingar och utvecklingar av den här historien. Och då tycker jag inte att jag är direkt trögtänkt av mig.

Vad jag GILLAR med de här böckerna är att man verkligen inte får någonting serverat eller knappt ens förklarat, utan man trycks in i en tillvaro där det finns troll, som om det vore det mest naturliga i världen. Inte såna där tröga och sävliga Sagan om ringen-troll utan andra typer. Ofta i skepnad av ett djur, en mus eller en hare eller till och med en björn, men de kan också byta skepnad och anta mer eller mindre mänskliga former. Och så finns det vissa människor som lever lite i symbios med de här trollen. Ett inte alldeles okomplicerat förhållande, det är som att ha en massa husdjur och nästan inte ha någon som helst kontroll över dom. Och så finns det andra människor som är ute efter de förstnämnda, främst för att de kidnappar barn. Trollen gillar nämligen barn och när de inte har några så blir de vresiga och vrånga att ha att göra med. Trollen har också telepatiska förmågor som gör dem farliga att ha som fiender, vilket gör att den här kampen såklart blir ganska svår.

Det här kan ju låta mer eller mindre fnoskigt, men grejen är att det i böckerna framstår som fullständigt normalt. Man får ingenting förklarat utan det bara beskrivs lite i förbigående och i det närmaste likgiltigt, som om det vore vilka vardagligheter som helst. Det är skickligt, måste jag säga, och det är väl det som gör det sådär krypande obehagligt och nästan trovärdigt. Hade den handlat om troll som bott i grottor och samlat på skatter och blivit till sten i dagsljus så hade det ju nog blivit parodiskt, eller i alla fall inte speciellt spännande. Nu känns det som att det skulle kunna vara sant. Imponerande, måste jag ändå säga.

 

Sen tyckte jag väl om Stallo att den kanske var lite väl omständlig och den här roadtripen som gjordes var onödigt lång och detaljerad. Men ändå: en mer än okej bok och framför allt annorlunda. Det är ju uppfriskande. Stalpi utspelar sig ungefär tio år efter att Stallo slutade. Det är delvis samma persongalleri. Man slungas in i berättelsen på samma sätt, får inget förklarat utan nu är det så här helt enkelt, det är bara att gilla läget. Men det blir lite väl mycket av den varan,  tycker jag nog. Människor och deras inbördes relationer beskrivs knappt utan man förutsätts känna alla.  Det tog ett bra tag innan jag fattade vem bokens jag var , och eftersom berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan olika berättarröster så blev det mer än lite rörigt emellanåt. Och det var ändå RÄTT många hänvisningar till Stallo, (eller inte ens hänvisningar utan bara grejer som man omöjligt kan känna till om man inte läst den), vilket gör att jag känner mig rätt så tveksam till etiketten "fristående fortsättning". Men dock: samma krypande obehagliga känsla av att det här, det skulle nästan skulle kunna vara på riktigt, vilket gör att jag kan förlåta en del.
 

Sen blir det lite tjatigt, dock. Och om nu trollen är så djävla mäktiga att de med bara en blick kan förvrida huvudet på vem som helst och få vem som helst att göra ungefär vad som helst, så fattar jag inte varför de inte har hjärntvättat varenda kotte de mött och typ tagit över världen? Och det är VÄLDIGT många karaktärer och eftersom man inte får någonting ordentligt förklarat så blir det rätt rörigt att hålla reda på vem som är vem och  vad de har för inbördes relation till varandra. Dessutom stör jag mig på att ett par av personerna pratar norska som inte är översatt. Känns väl som att man skulle kunna föreställa sig att en person som i text beskrevs som norsktalande faktiskt pratade norska utan att man behövde ha det i originalspråk. Lite fantasi har man väl ändå.

Så det gick lite på tomgång, tyvärr. Och slutet kändes (utan att avslöja några detaljer) som lite...jaha? Var det ALLT (i så fall var det rätt fattigt), eller kommer det en tredje del? Ja, men lite småsnopet sådär. Den här boken får tre vargskinn av fem möjliga.

Rapport från tv-soffan: Två besvikelser och en positiv överraskning

Har börjat kolla på de nya säsongerna av följande serier på sistone (under den senaste månaden eller så): Twin Peaks och Orange Is The New Black. Samt börjat på Fargo, det är väl bara en säsong tror jag?
Om vi ska börja med den första så är det en stor besvikelse så här långt. Som man har väntat! (25 år). Som man har längtat! Och vad kul att se de gamla skådespelarna igen! Och så vidare. Det började helt okej. Men nu känns det som att David Lynch mest har klippt in en massa sekvenser med skum experimentfilm som han har haft liggande i byrålådan i väntan på att de ska komma till pass. Och sen känns det som att det finns en helvetes massa människor som under årens lopp har utfört små tjänster åt David Lynch mot att han lovat dem att de ska få en liten roll i nya Twin Peaks, och nu är det paybacktime. För det är ju helvete vad det dyker upp nya karaktärer stup i kvarten. Som introduceras och sedan aldrig återvänder. Vad är det för mening med det? Nä, SKÄRPNING här va.

Och Orange Is The New Black är ju inte mycket bättre. Okej, ett upplopp, någon ny vinkling måste man ju komma på efter, vad är det, fyra-fem säsonger i fängelse? Men nu har jag sett detta upplopp och sviterna av det i fem avsnitt och börjar bli lite trött på det. HÄND NÅGONTING DÅ! Så känner jag.

Och så började vi kolla på Fargo. Något motvilligt från min sida, för filmen är ju en sån där film som man bara MÅSTE tycka är genial men som jag mest tycker är seg och tråkpretto. Men serien! Den är skitbra. Se den! Det var väl bara det jag ville ha sagt. Over & out från tv-soffan för den här gången.

PS: Har även sett sista avsnittet av sista säsongen av Skam och ja, den var bra. Fast jag ville att den sista säsongen skulle handla om Vilde (inget fel på Sana, det var intressant och så, men jag känner så för Vilde), och nu vill jag det ännu mer. Det har man ju fattat från första början att hon inte har det så jättebra hemma, men nu VET man ju och nu vill man väl veta hur det ska gå för henne? Och hennes mamma? Åh, Vilde! Och sen vill man väl veta lite mer om Chris också? Va? Hör ni det NRK, det här duger inte. DS.

Hetta

Ja, det är inte så att rubriken återspeglar vädret just nu, utan det är titeln på en bok jag precis har läst. Hetta, av Jane Harper. Den var bra. Boken utspelar sig i en liten stad i Australien där det inte har regnat på typ två år och hettan och torkan håller på att driva alla till vansinnets rand. En dag är det en man som till synes helt utan anledning skjuter ihjäl både sin fru och sitt ena barn och tar sedan livet av sig, alla undrar såklart varför och ingen vet men alla tror sig veta. En före detta barndomsvän till mannen, som SÅKLART råkar vara polis, kommer på begravningen och stannar sedan kvar och "hjälper till" med utredningen (det går tydligen bra att vara polis och bara hoppa in på en annan arbetsplats? Vem betalar lönen? Finns det försäkringar som täcker sånt där "extrapolisarbete" om något skulle hända? Sånt får man aldrig veta, men det kanske å andra sidan hade blivit en ganska trälig bok). Samtidigt rullas en massa gamla händelser upp, till exempel en gemensam barndomsvän som drunknade när de var i tonåren. Eller "drunknade"? Tog livet av sig? Blev mördad, och i så fall av vem? De här killarna, varav den ene nu är död och den andra polis, gav varandra falska alibin vid det tillfället, och VARFÖR DÅ? Och varför sköt han ihjäl sin fru och sitt ena barn, eller GJORDE han verkligen det? Inget är vad det verkar vara.

Jag tycker det var en bra bok. Kanske inte nagelbitarspännande exakt hela tiden, men bra upplägg och det pytsades fram ny information i lagom takt så att man aldrig kunde vara riktigt säker på någonting. Sånt gillar jag. Sen tycker jag väl kanske att det är lite B att ALLA deckare måste utspela sig i helt extrema väderförhållanden, och att ALLA poliser ska vara så djävla svåra. De har alltid ett mörkt förflutet som gör att de omöjligt kan ha normala relationer med folk utan måste hålla sig på sin kant och vara lite tungsinta och deppiga och introverta. Det blir ju lite schablonartat, men den här boken får trots allt fyra uttorkade flodbäddar av fem möjliga.

En icke-globetrotters betraktelser om nya företeelser

Har blivit ombedd att blogga till det lite om "Airbnb" och "Über", vad tycker jag om det? Som den otroligt världsvane globetrotter jag är, INTE, så fick jag börja med att googla. Har eventuellt stött på de här begreppen då och då, men inte satt mig in i vad det innebär eller satt dom i något sammanhang eftersom det inte direkt har med mig och mitt liv att göra (menar nu inte att jag skiter i allt som inte rör me, myself and I, men vissa saker har man, jag alltså, uppenbarligen inte någon större nytta av att känna till).

Börjar med AIRBNB. Om det tycker jag först och främst: vad är det för djävla namn och hur fan ska det uttalas? Men annars så, jaha, det är privatpersoner som hyr ut sina bostäder så att man kan bo hemma hos någon istället för på hotell eller vandrarhem. För en, får man anta, lite rimligare slant? Jag har så dålig koll på vad det kostar att bo, tycker alltid att det springer iväg till helt ohemula summor om man så bara ska vara borta en helg och bo på hotell, och då är det inte precis Grand Hotel som jag letar efter. En gång skulle vi åka till Köpenhamn, då sökte jag hotell efter urvalskriterierna "hyfsat billigt" och "nära till järnvägsstationen" (eller HOVEDBANEGÅRDEN dårå) och då hamnade vi förstås mitt i hordistriktet. Men det var ju en spännande upplevelse. Att betrakta på avstånd alltså, vill jag verkligen betona. Har nog aldrig känt mig så lantlig och mesig och liksom KRISTEN som när vi tassade mot hotellet framåt kvällskvisten och fick beblanda oss med gatans hårdingar. Gulp.
Ja, men det här AIRBNB då. Det verkar väl bra, fast det är nog inget för mig. Jag skulle nog hellre dö än låta vilt främmande människor bo i min borg när jag inte var där och kunde övervaka vad som hände. Eller kanske inte precis dö, det var väl att ta i, men jag gillar verkligen inte tanken och hade nog inte fått en lugn stund för Gud vet vad folk kan ta sig till när ingen ser dem?  En gång bytte jag och min exman bostad med en annan familj (som vi kände) under semestern, och när vi kom hem hade de använt en vacker gammal bit av en ekplanka, som vi hade liggande som dekoration på matbordet, som skärbräda. Och det är väl bara en mikroskopisk del av vad folk verkligen skulle kunna ställa till med och då sätter kontrollmänniskan i mig ner foten och säger tack men nej tack. Inte för att vi har några rikshemligheter precis, men jag inbillar mig att alla AIRBNB:are går och rotar i lådorna hemma hos dom de bor hos och så ett tu tre så är det någon som har twittrat om och gjort sig lustig över ens privata angelägenheter. Så vill man ju verkligen inte ha det.
Att bo hemma hos någon annan AIRBNB:are verkar inte heller så värst lockande om ni frågar mig. Jag gillar att bo på hotell för att det är så djävla smidigt. Allt finns, det är välorganiserat, de som jobbar där är hjälpsamma, det städas och byts lakan och handdukar utan att man behöver lyfta ett finger och så får man hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Det kan ingen AIRBNB i världen överträffa, tror jag.

Sen kommer vi till ÜBER. Har hört karaktärerna i Girls lite världsvant slänga sig med uttryck som att de ska "ta en Über" när de ska någonstans så det fattade jag ju att det var någon form av taxiverksamhet som tydligen administreras via någon app där man också lämnar omdömen så att andra kan se att den här personen var hyvens. Ja, det verkar ju smidigt men gissningsvis inget jag skulle utnyttja eftersom jag aldrig åker taxi. Och då menar jag verkligen aldrig. Taxi som alternativ kommer liksom inte ens till mig när jag ska någonstans utan jag går eller åker kollektivt, inte för att jag är så himla miljömedveten (eller i alla fall är det inte av den anledningen) utan för att taxi känns lite läskigt. Har säkert sett Taxi Driver i någon känslig ålder och blivit påverkad av Travis Bickles minst sagt deppiga personlighet. Haha, skojar bara. Men allvarligt så tycker jag rent allmänt det är lite jobbigt att åka bil med folk man inte känner, det är så litet och trångt (åker uppenbarligen aldrig limousin) att jag känner att det nästan blir inskränkningar på mitt personliga kroppsrevir eller vad det heter, det här avståndet som man vill ha till folk för att känna sig bekväm. Och vad ska man prata om, och varför ska man ens känna sig tvungen att prata? Måste man haka på om de är snacksaliga eller verkar man oförskämd om man bara vill sitta och moltiga och glo ut genom fönstret? Och ibland är det så svårt att höra när det är motorbuller och bilradio som dånar samtidigt och då får man sitta där och gapa VASADU? som en annan papegoja. Känns ju sådär om ni frågar mig.
Och så det där med att någon annan ska köra när man inte vet säkert om de är psykiskt instabila eller kanske rent av självmordsbenägna och planerar att trampa på gasen och vrida om ratten så fort en bergvägg närmar sig? Hittar de till dit man ska eller tänker de blåsa en och köra en omväg via Tjottahejti? Så mycket problem som jag känner att man slipper om man istället använder apostlahästarna.
 Tror jag på eget initiativ har åkt taxi kanske...två gånger? i hela mitt liv. Och om man räknar med de gånger jag har åkt taxi på andras initiativ så kommer jag kanske upp i fem gånger (om man inte ska räkna begreppet "skoltaxi" för när det handlar om att skumpa omkring i en dånande VW-buss på slingriga grusvägar för att hämta upp bondbarnen i nejden och frakta dom till och från skolan så har jag oceaner av erfarenhet). När jag hör folk säga att de tog en taxi hit och en taxi dit lika lättvindigt som om det gällde att bre en ostmacka så blir jag lite häpen. Inte för att de gör det, utan mer för att jag själv aldrig kommer på tanken. Det är som att jag får en taxi-uppenbarelse varje gång jag hör talas om någon som tar taxi istället för att gå och kånka på sin väska. Jaha, kan man göra SÅ? liksom.

Ja men lite generellt då: Tycker nog att det är bra när konkurrensen gör att priser hålls rimliga och rika knösar inte tillåts tjäna multum för att de råkar äga THE ONE AND ONLY vad-det-nu-kan-vara-som-de-tjänar-pengar-på. Däremot känner jag mig lite mer tveksam till att vara i händerna på någon random privatperson. Som ju kan vara en fullblodspsykopat med siktet inställt på helt andra saker än att göra livet lite smidigt och trevligt och billigt för andra. De flesta är det säkert inte, men det ingen regel utan undantag, någonstans sitter någon Breivik-kopia som tänker att man lika gärna kan ta några till med sig när allting ändå ska gå åt helvete och det är ingen som bryr sig om ifall man har fått en dålig recension på Über eller AIRBNB när man sitter inne på livstid. Kom ihåg var ni hörde det först.

Det här med de och dem

Många äro de människor som inte kan skilja på de och dem, men eftersom jag är en så himla hygglig ordpolis så ska jag dela med mig av ett enkelt knep som man kan ta till när man sitter hemma på kammaren och knåpar med det finstilta.

Regeln lyder som följer: Om man kan säga VI (eller jag/du/han/hon, men regler ska vara korta och enkla att komma ihåg så det är inte nödvändigt att prova sig igenom alla personliga pronomina) så ska det vara DE.  Exempel: Vi äter glass. Alla är väl överens om att det inte låter klokt om man säger "oss äter glass". Är man ett gäng så heter det alltså De äter glass.
Om man kan säga OSS (eller dig/honom/henne osv) så ska det vara DEM. Exempel: Jag hämtar glass åt oss. Här låter man ju nästan förståndshandikappad om man säger "Jag hämtar glass åt vi", och alltså heter det Jag hämtar glass åt dem.

Om man tycker det är jobbigt med objekt och subjekt så kan man använda någon slags lattjolajbanlådelogik och hänga upp det på att VI och DE hör ihop för att de har två bokstäver, medan OSS och DEM har tre bokstäver och därför hör de ihop och så kommer man kanske ihåg det av den anledningen. ÄR DET INTE DET FIFFIGASTE SÅ SÄG?, som Brasse skulle ha sagt.

Annars kan man ju rädda sig med att skriva "dom" och komma undan med det eftersom "dom" funkar både som subjekt och objekt. Kan kännas lite slarvigt i vissa sammanhang, men hellre lite slarvigt än att skriva "dem äter glass" eftersom det är FELFELFELFELFEL. För att hänga kvar på lattjolajbanlådenivå då.

Döden tänkte jag mig så

Nu djävlar ska det bloggas om DÖDEN. Eller för att vara korrekt så handlar den senaste läsarutmaningen (det lät bra va? som om man hade miljoner sådana) om begravningar. Hur vill jag ha min begravning? Vet mina närmaste hur jag vill ha det? Har jag skrivit något testamente? Ja, ni vet, de där stora frågorna som man ska ha funderat kring och helst ha dokumenterat i Vita Arkivet. Vilket inte jag har, och det är SKITDÅLIGT, men se det här som ett första utkast. Sen vet man ju aldrig hur det blir ändå. Min pappa, som lämnade detta jordelivet för nästan på dagen ett år sedan, hade till exempel önskemål om att han skulle begravas i en speciell kyrka (i orten där han bodde, så det var liksom inte Riddarholmskyrkan eller Peterskyrkan i Rom eller något annat udda önskemål) och att den kantor som ledde kyrkokören som han sjöng i skulle spela på begravningen. Det var ju inga konstigheter men sket sig ändå, för kyrkan var sån här vägkyrka som vissa kyrkor är under sommaren, och då har man tydligen inte begravningar i de kyrkorna under tiden som de är vägkyrkor eftersom de ska vara öppna för allmänheten och man vill kanske inte ha en turistande allmänhet traskandes runt och ta foto och beundra takmålningarna när man samlats för att ta farväl av släktens ålderman. Och kantorn som skulle spela hade semester, och det måste ju även en kantor få ha, så det fick bli någon sommarvikarie istället. Det gick bra det med. Eller i alla fall har ingen osalig pappa-ande kommit suckande och jämrande från andra sidan för att i efterhand beklaga sig över en taskig begravning.

Jag är väl av den uppfattningen att det där hur ens egen begravning blir är ens absolut minsta bekymmer när man väl är död, och jag har sagt att jag skiter i hur det blir så länge det blir enkelt och smidigt för mina anhöriga. Men så sa en kompis, vars svåger dött rätt så oväntat, att det där att inte ha någonting alls att gå efter, det var minsann inte så himla lätt heller. För helt plötsligt var alla helt oense om hur de trodde att Lennart skulle ha velat ha det, och så blev det tjafs om exakt ALLT, från vad det skulle stå i dödsannonsen till vilken kyrka det skulle vara och vilken musik som skulle spelas och vilken mat som skulle serveras på minnesstunden om det skulle vara någon alltså? Och så önskar man ju verkligen inte att det ska bli, så det kanske är lika bra att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.

Tänker mig alltid en rätt så pampig begravning. I kyrkan, vilket är rätt så paradoxalt eftersom jag inte är troende och inte ens är medlem i svenska kyrkan, men begravas där vill jag och helst vill jag ha en stilig gravsten på en gammal mossig kyrkogård också. Får väl skylla på att jag aldrig har varit på någon borgerlig begravning så jag kan inte se det framför mig. Och jag gillar kyrkogårdar. Min pappa fick sin aska strödd för vinden på en gammal skogslycka på gården där han bott hela sitt liv (och för dom som undrar om man får göra så, så ja, vi hade tillstånd från länsstyrelsen och nuvarande markägare så det gick bra) och det var fint men det är ju få förunnat att ha en egen glänta i en egen skog (som nu är såld dessutom). Mina morföräldrar ligger i en minneslund, men det tycker jag är så himla opersonligt. Om man nu tänker sig att man vill ha ett ställe att gå till och minnas den avlidne, vilket väl är poängen med att ha begravningsplatser. Så: begravning i kyrkan och gravsten om jag får välja.

Kommer dock att vända mig i min grav (HÖ HÖ HÖ) om någon sätter in en mesig text i stil med Mor har sträckt ut handen Far har fattat den På den andra stranden Mötas de igen i dödsannonsen (som jag såklart också vill ha, men den behöver inte vara vräkig och bre ut sig över flera spalter utan kan vara någon liten billig historia). Då dör jag, så att säga. I min dödsruna vill jag ha några rader från Gone from my sight av Henry van Dyke: And just at the moment when someone says "There, she is gone", there are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout, "Here she comes" . Gillar tanken på att det liksom väntar något bättre och att man är väntad och efterlängtad på andra sidan, även om jag egentligen inte tror på livet efter detta. Men tanken kan man väl få leka lite med ändå eftersom ju ingen faktiskt vet. Kan även tänka mig Bo Setterlinds Döden tänkte jag mig så,  men den finns ju med i typ var fjärde dödsannons och har man inte varit en dussinmänniska i livet så vill man väl fan i mig inte vara det i döden heller.

Annars? Inga blommor och inga djävla band på grund av att det är svindyrt och dom pengarna kan man lägga på ungefär vad som helst istället. Det där krafset ligger ju ändå bara på och runt omkring kistan vid själva begravningen och sen hamnar de i något hörn på kyrkogården där de till jord åter ska varda. PENGARNA I SJÖN om ni frågar mig. Valfri klädsel, kom som du är för det gör (nästan) alltid jag.
Jag vill att min favoritpsalm Sommarpsalm (En vänlig grönskas rika dräkt) ska spelas oavsett årstid. Jag vill inte att Blott en dag ett ögonblick i sänder ska spelas även om den också är en favoritpsalm. Den är så helvetes svår att sjunga om man inte kommer in i rätt tonart från början och det gör man inte om man inte är avslappnad och känslomässigt stabil, eller i alla fall gör inte jag det. Vet inte hur många begravningar jag börjat lite för högt och tvingats pipa mig igenom han som bääär för mig en faders hjäääärrrrta giver juuu åt varje nyfödd daaaag i darrig falsett som får tonas ut i ljudlös på något sätt för att inte helt spricka. Det är så djävla ovärdigt.

I övrigt har jag alltid sagt att jag vill att Don't Think Twice It's All Right spelas, för att...tja, jag gillar den. Den behöver kanske inte heller sjungas av de församlade, utan vaktmästaren kan väl bara peta in en skiva eller hur det nu går till i framtiden (som man ju ändå får hoppas att det blir). På min bästa kompis Håkans begravning så sjöng kantorn på eget bevåg Claptons Tears In Heaven, oackompanjerat, lite falskt och på jättedålig, jag betonar, JÄTTEDÅLIG svengelska. Det var så pinsamt att tårna krullade sig i finstrumporna. Det allra konstigaste var dock att jag efteråt, på eget bevåg, gick fram och tackade henne och flera gånger sa att det hade varit "jättefint". Det var det alltså inte, men där ser man vad sorg kan göra  med en människa. Inget sånt på min begravning, tack. Annars kan det väl få vara så enkelt som möjligt. Gärna en kista i kartong eller något recycling-material, det är väl ändå VANSINNIGT att lägga såna sjuka mänger slantar på något som bara ska användas några timmar (eller hur länge man nu ligger där, men det står ju knappast i proportion till priset i alla fall). Självklart har jag donerat mina organ till bättre behövande (om det nu finns något användbart kvar), så det kanske inte är så mycket av min fysiska lekamen kvar att lattja med. Räcker kanske med en skokartong eller liknande. Det bryr jag mig inte så mycket om. Keep it simple (med det ologiska undantaget för kyrkan och gravstenen dårå).

Får kanske plita ihop ett sånt där Vita Arkivet, men var i herrans namn ska man förvara det? Förr hade ju folk bankfack där de la alla viktiga papper, men jag har aldrig haft något och det känns ju inte så 2000-tal att skaffa ett heller. Här hemma skulle det väl bli liggande i månader eller år innan min man eventuellt skulle råka hitta det av en slump, om det nu är jag som dör först villsäga. Finns det kanske en digital variant, men vem får då reda på det? Finns det kanske någon e-postfunktion som aktiveras när folkbokföringen bockar ur nån ruta (eller hur det nu funkar när man dödförklaras i registren)? Det här tål att tas reda på. Det ska jag göra...någon gång. Helst innan det blir aktuellt. Men det blir inte nu, för nu ska jag se säsongsavslutningen av SKAM. Over & out.



 



  

En globetrotters (väldigt korta) memoarer

Har blivit utmanad att skriva om mina utlandsvistelser. Det kan möjligen bli det kortaste blogginlägget EVER, men eftersom det här är en blogg med eposet som ideal så ska jag nog kunna brodera ut texten även om detta. Känns rätt ofta som att jag är den enda människan i universum som inte har backpackat mig ett par varv jorden runt, men någon ska ju vara det. Ju äldre jag blir desto mindre äventyrslysten blir jag dessutom, så jag kommer väl att sluta som en sån där pensionär som tycker det är världens grej att ta bussen till stan.

Med min barndoms semestrar var det rätt skralt. Jag är ju uppvuxen på en bondgård, så vi hässjade hö när andra låg på playan med paraplydrinkar eller vad folk nu sysslade med på sina semestrar. Minns att min mamma tyckte det var jättepinsamt när vi barn sa till folk att vi hade varit på semester på Råslätt, som är ett miljonprogramområde utmed E4:an som mormor och morfar flyttade till när det var nybyggt och som väl inte är att betrakta som något paradis direkt. Men vi tyckte det var jättespännande med hiss och sopnedkast och balkong och lekplatser med gungor och rutschkana och folk överallt. Det var liksom exotiskt när man bodde långt ute i skogen utan en enda granne.

Vet inte om det var för att vi skulle ha något fräsigare att berätta som vi for på campingsemester i Danmark tillsammans med en annan familj en vecka en sommar när jag var liten. Det var fyra vuxna utan res- eller campingvana, och så sex barn under tio år, skruttiga bilar och skruttiga tält och plötsligt framstår filmen "Vi hade i alla fall tur med vädret" som rena drömtillvaron. Fast jag minns det ändå som rätt kul. Ett annat år hyrde vi en stuga i Strömstad en helg och en av dagarna åkte vi och tittade på Haldens fästning. Det var väl inte så himla upphetsande i sig, men VI VAR JU UTOMLANDS!

Fick tydligen mersmak för en sommar på högstadiet var jag i England på språkresa. Minns inte omständigheterna kring denna resa alls faktiskt, för jag åkte tillsammans med en tjej som gick i samma klass som jag, men vi var inte direkt kompisar så det känns som att det här var något föräldrapåhitt? Men på den tiden var jag ju tydligen lite äventyrslysten så jag tackade inte nej till detta utan tyckte väl att det var spännande och fränt. Minns dock att det var något av en chock eftersom det var typ jag och en till av alla som var med på resan som inte kom från DJURSHOLM. Den kulturkrocken var nog värre än vad det var att befinna sig i ett annat land.

Sen kom 80-talet och alla skulle tågluffa. Det gjorde även jag och min syrra, fast för oss var det mervar ett prisvärt alternativ för två snåla som skulle till Skottland, för det hade vi fått för oss att vi ville, så billigt som det bara gick. Minns att min syrra släpade med sig en katalog med tidtabeller för vartenda djävla mjölktåg i hela Europa som hon hade fått tag i någonstans, och med den och Interrailkortet och en näve resecheckar sicksackade vi oss fram norrut genom Storbritannien, ut på Orkneyöarna och tillbaks ner igen i sakta mak. Livnärde oss på typ öl och vitt bröd, men det var ju på den gamla goda tiden innan kolhydrater var att jämställa med heroin, så oss gick det väl ingen större nöd på. Några fräsiga Interrail-skrönor med vilda nätter i Europa kan jag dock mig veterligen inte bjussa på, men Skottland var fint. Så fint att jag åkte dit några år senare på min första bröllopsresa i början av 90-talet eftersom jag berättat för min dåvarande man hur fantastiskt fint det var där. Vi var där tre veckor i maj och det regnade och/eller snöade från morgon till kväll varenda dag, men det är ju smällar man får ta. Vi är skilda nu.

Sedan dess har det varit skralt på resefronten. Besöker Norge och Danmark i jobbsammanhang kanske någon gång per år, men det är ju inte att betrakta som äventyr direkt. Mitt ex' familj hade sommarställe på Åland, så där var vi en del men det var ju då. Jag och min man pressar väl oss över Öresundsbron någon gång emellanåt men det är lite som att det är för enkelt och lite för nära för att det ens ska bli av. Men kanske i sommar? Har ju kostat på taxarna varsin rabiesvaccination så att de ska kunna följa med, för om inte annat så är det APDYRT att ha tre hundar på pensionat vilket också sätter käppar i hjulet för ett möjligt liv som globetrotter. Ja, den som lever får väl helt enkelt se.