tisdag 27 juni 2017

Döden tänkte jag mig så

Nu djävlar ska det bloggas om DÖDEN. Eller för att vara korrekt så handlar den senaste läsarutmaningen (det lät bra va? som om man hade miljoner sådana) om begravningar. Hur vill jag ha min begravning? Vet mina närmaste hur jag vill ha det? Har jag skrivit något testamente? Ja, ni vet, de där stora frågorna som man ska ha funderat kring och helst ha dokumenterat i Vita Arkivet. Vilket inte jag har, och det är SKITDÅLIGT, men se det här som ett första utkast. Sen vet man ju aldrig hur det blir ändå. Min pappa, som lämnade detta jordelivet för nästan på dagen ett år sedan, hade till exempel önskemål om att han skulle begravas i en speciell kyrka (i orten där han bodde, så det var liksom inte Riddarholmskyrkan eller Peterskyrkan i Rom eller något annat udda önskemål) och att den kantor som ledde kyrkokören som han sjöng i skulle spela på begravningen. Det var ju inga konstigheter men sket sig ändå, för kyrkan var sån här vägkyrka som vissa kyrkor är under sommaren, och då har man tydligen inte begravningar i de kyrkorna under tiden som de är vägkyrkor eftersom de ska vara öppna för allmänheten och man vill kanske inte ha en turistande allmänhet traskandes runt och ta foto och beundra takmålningarna när man samlats för att ta farväl av släktens ålderman. Och kantorn som skulle spela hade semester, och det måste ju även en kantor få ha, så det fick bli någon sommarvikarie istället. Det gick bra det med. Eller i alla fall har ingen osalig pappa-ande kommit suckande och jämrande från andra sidan för att i efterhand beklaga sig över en taskig begravning.

Jag är väl av den uppfattningen att det där hur ens egen begravning blir är ens absolut minsta bekymmer när man väl är död, och jag har sagt att jag skiter i hur det blir så länge det blir enkelt och smidigt för mina anhöriga. Men så sa en kompis, vars svåger dött rätt så oväntat, att det där att inte ha någonting alls att gå efter, det var minsann inte så himla lätt heller. För helt plötsligt var alla helt oense om hur de trodde att Lennart skulle ha velat ha det, och så blev det tjafs om exakt ALLT, från vad det skulle stå i dödsannonsen till vilken kyrka det skulle vara och vilken musik som skulle spelas och vilken mat som skulle serveras på minnesstunden om det skulle vara någon alltså? Och så önskar man ju verkligen inte att det ska bli, så det kanske är lika bra att peka med hela handen och visa var skåpet ska stå.

Tänker mig alltid en rätt så pampig begravning. I kyrkan, vilket är rätt så paradoxalt eftersom jag inte är troende och inte ens är medlem i svenska kyrkan, men begravas där vill jag och helst vill jag ha en stilig gravsten på en gammal mossig kyrkogård också. Får väl skylla på att jag aldrig har varit på någon borgerlig begravning så jag kan inte se det framför mig. Och jag gillar kyrkogårdar. Min pappa fick sin aska strödd för vinden på en gammal skogslycka på gården där han bott hela sitt liv (och för dom som undrar om man får göra så, så ja, vi hade tillstånd från länsstyrelsen och nuvarande markägare så det gick bra) och det var fint men det är ju få förunnat att ha en egen glänta i en egen skog (som nu är såld dessutom). Mina morföräldrar ligger i en minneslund, men det tycker jag är så himla opersonligt. Om man nu tänker sig att man vill ha ett ställe att gå till och minnas den avlidne, vilket väl är poängen med att ha begravningsplatser. Så: begravning i kyrkan och gravsten om jag får välja.

Kommer dock att vända mig i min grav (HÖ HÖ HÖ) om någon sätter in en mesig text i stil med Mor har sträckt ut handen Far har fattat den På den andra stranden Mötas de igen i dödsannonsen (som jag såklart också vill ha, men den behöver inte vara vräkig och bre ut sig över flera spalter utan kan vara någon liten billig historia). Då dör jag, så att säga. I min dödsruna vill jag ha några rader från Gone from my sight av Henry van Dyke: And just at the moment when someone says "There, she is gone", there are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the glad shout, "Here she comes" . Gillar tanken på att det liksom väntar något bättre och att man är väntad och efterlängtad på andra sidan, även om jag egentligen inte tror på livet efter detta. Men tanken kan man väl få leka lite med ändå eftersom ju ingen faktiskt vet. Kan även tänka mig Bo Setterlinds Döden tänkte jag mig så,  men den finns ju med i typ var fjärde dödsannons och har man inte varit en dussinmänniska i livet så vill man väl fan i mig inte vara det i döden heller.

Annars? Inga blommor och inga djävla band på grund av att det är svindyrt och dom pengarna kan man lägga på ungefär vad som helst istället. Det där krafset ligger ju ändå bara på och runt omkring kistan vid själva begravningen och sen hamnar de i något hörn på kyrkogården där de till jord åter ska varda. PENGARNA I SJÖN om ni frågar mig. Valfri klädsel, kom som du är för det gör (nästan) alltid jag.
Jag vill att min favoritpsalm Sommarpsalm (En vänlig grönskas rika dräkt) ska spelas oavsett årstid. Jag vill inte att Blott en dag ett ögonblick i sänder ska spelas även om den också är en favoritpsalm. Den är så helvetes svår att sjunga om man inte kommer in i rätt tonart från början och det gör man inte om man inte är avslappnad och känslomässigt stabil, eller i alla fall gör inte jag det. Vet inte hur många begravningar jag börjat lite för högt och tvingats pipa mig igenom han som bääär för mig en faders hjäääärrrrta giver juuu åt varje nyfödd daaaag i darrig falsett som får tonas ut i ljudlös på något sätt för att inte helt spricka. Det är så djävla ovärdigt.

I övrigt har jag alltid sagt att jag vill att Don't Think Twice It's All Right spelas, för att...tja, jag gillar den. Den behöver kanske inte heller sjungas av de församlade, utan vaktmästaren kan väl bara peta in en skiva eller hur det nu går till i framtiden (som man ju ändå får hoppas att det blir). På min bästa kompis Håkans begravning så sjöng kantorn på eget bevåg Claptons Tears In Heaven, oackompanjerat, lite falskt och på jättedålig, jag betonar, JÄTTEDÅLIG svengelska. Det var så pinsamt att tårna krullade sig i finstrumporna. Det allra konstigaste var dock att jag efteråt, på eget bevåg, gick fram och tackade henne och flera gånger sa att det hade varit "jättefint". Det var det alltså inte, men där ser man vad sorg kan göra  med en människa. Inget sånt på min begravning, tack. Annars kan det väl få vara så enkelt som möjligt. Gärna en kista i kartong eller något recycling-material, det är väl ändå VANSINNIGT att lägga såna sjuka mänger slantar på något som bara ska användas några timmar (eller hur länge man nu ligger där, men det står ju knappast i proportion till priset i alla fall). Självklart har jag donerat mina organ till bättre behövande (om det nu finns något användbart kvar), så det kanske inte är så mycket av min fysiska lekamen kvar att lattja med. Räcker kanske med en skokartong eller liknande. Det bryr jag mig inte så mycket om. Keep it simple (med det ologiska undantaget för kyrkan och gravstenen dårå).

Får kanske plita ihop ett sånt där Vita Arkivet, men var i herrans namn ska man förvara det? Förr hade ju folk bankfack där de la alla viktiga papper, men jag har aldrig haft något och det känns ju inte så 2000-tal att skaffa ett heller. Här hemma skulle det väl bli liggande i månader eller år innan min man eventuellt skulle råka hitta det av en slump, om det nu är jag som dör först villsäga. Finns det kanske en digital variant, men vem får då reda på det? Finns det kanske någon e-postfunktion som aktiveras när folkbokföringen bockar ur nån ruta (eller hur det nu funkar när man dödförklaras i registren)? Det här tål att tas reda på. Det ska jag göra...någon gång. Helst innan det blir aktuellt. Men det blir inte nu, för nu ska jag se säsongsavslutningen av SKAM. Over & out.



 



  

2 kommentarer:

  1. Haha, du är motsägelsefull du, kista och gravsten och psalmer trots att du inte säger att du är religiös. Ungefär som när du skulle flytta till Danmark (om du var tvungen) för att det var „nära hem“. Tanken var ju liksom att du skulle flytta till ett nytt hem.

    Men inte behöver du längre bekymra dig för „Vita arkivet“ – jag antar att det är nat ställe där man talar om hur man vill ha det, eftersom jag räknar med att dina barn (emellanat) läser din blogg. Sa nu vet de (usch, jag har sa svart för de eller dem...enlighten me please, och jag vägrar skriva dom fast jag gjorde ju just det).

    Sa pappkista, inga jävla blomster och mjukisbyxor pa din begravning plus lite musik. Själv har jag skrivit hur jag vill ha det och delgivit staden jag bor i, antagligen var motsvarighet till ert vita arkiv. Jag ska eldas upp fort som fan och spridas i sjön. Jag har informerat alla mina nära och kära att när den dagen kommer och de simmar i sjön kommer jag att vara med dem. Alla ryser da vilket gör det extra kul.

    Dessutom är det gratis att kremeras och ingen jävel kommer att behöva betala (ok da, skattebetalarna men det har vi rad med). Men jag funderar faktiskt pa att ändra och be om lite musik ocksa, tänkte mig kanske „Highway to hell“. Skulle nog passa ett svart far som jag.

    Annika

    PS. Jag skypade med en gammal vän fran Sverige idag. Han och hans fru har dividerat i evigheter om att skaffa hund, och efter flera ars gafflande fick de igar en...wait-for-it...TAX!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En tax! En tax! Ett kungarike för en tax! Det var ett väldigt bra val (såklart ett HELT OBJEKTIVT uttalande).

      Radera