Words don't come easy?

För längelängelängesen hade jag en dator med en 8088-processor och orange text med svart bakgrund där man kunde ordbehandla, spela schack och skriva fräna kommandon i DOS och inte så värst mycket mera. Mitt ordbehandlingsprogram på den tiden hette Cicero och jag älskade det, för det var bara ett tomt ark med en blinkande markör, lite som en skrivmaskin. Tangentbordet hade extra funktionstangenter för MARKERA och KLIPP UT och KLISTRA IN och det var väl ungefär allt vad finesser som fanns, men vem behövde mer på den tiden? Tyvärr gick den gamla trotjänaren i graven och jag blev tvungen att börja handskas med Windows och WORD istället. Jag blev på allvar helt stressad av att det fanns en massa ikoner som skräpade ner gränssnittet, vilket jag tyckte störde den skapande verksamheten. Hahaha. Det var tider det. Sånt tänker man aldrig på längre. Word är förstås ett jättebra program med en massa finesser och funktioner som man aldrig kunde drömma om ifall man varit med från början, när det där med "ordbehandling" var lite exotiskt och nästan suspekt när man var van att hamra fram sina alster på en bucklig Halda.

En sak som jag HATAR med Word är dock den här funktionen som har kommit på senare år, att infoga extra rad mellan stycken med samma format som standard. Den som har kommit på det är förmodligen någon sjuk djävel med galopperande dyslexi som vill ta hämnd på hela världen. Hatar det här att varenda djävla gång man gör en radbrytning så blir det dubbelt radavstånd, och det vill jag inte ha. OM JAG HADE VELAT HA DET, så hade jag tryckt på enter en gång till, svårare än så är det ju inte. Nu måste jag istället markera de två styckena, högerklicka, gå in och bocka i rutan "Infoga inte tom rad mellan stycken av samma format" och sen dessutom GÖRA OM DETTA varenda djävla gång jag råkar tycka att nu passar det med ett nytt stycke.

 

Har försökt att ange detta som standard så att fucking djävla kuk-Word ska komma ihåg detta, men just är det som att Word har drabbats av Alzheimer, för även om jag väljer "ange detta som standard för alla dokument" så serveras ändå dubbla radbrytningar nästa gång jag öppnar ett nytt dokument. Om någon av mina cirka tre läsare sitter inne med en lösning så HÖR AV ER FÖR FAN.

Mvh: Snart_vansinnig_68:a

Inget ont om Titiyo...

...men seriöst: Stockholm börjar klarna. Drottningen är tillbaka. OH YEAH. OH YEAH!

Upprepa x 1000. Alltså det kan ju inte vara jättesvårt att vara låtskrivare nuförtiden.

Saker man funderar på när man kollar på Fear The Walking Dead

Människor i filmer/tv-serier som drabbas av zombieapokalypsen, varför använder de aldrig zombiefilmer eller zombies som referens? När döda människor vaknar till liv och börjar hasa omkring och stöna och ha en väldig hunger på människokött, varför är det INGEN som säger:  Herregud, det är ju som i en zombiefilm! Som vilken normal människa som helst hade gjort. Det är ju liksom inte precis ett sprillans nytt påfund.

Zombiefilmer alltså. Så himla overkliga.

Falling tears, a broken heart

Jaha, men bara för att jag råkade skriva att jag gillade en person i Sveriges Mästerkock så åkte väl hon ut igår då. Med gråten i halsen, är det inte HEMSKT vad det lipas och bölas i denna säsong? Igår lipade i tur och ordning 1. överklasstjejen för att hon gick vidare, 2. psyko-Elin för att hennes sås blev för tjock, och 3. hon som åkte ut då. Snacka om att där kommer alla känslorna på en och samma gång, de borde ta och döpa om programmet till Sveriges Snyftarkock istället.

Kollade sedan på 30 grader i februari och tyckte att den här pappan, spelad av Björn Kjellman, och plastmamman, spelad av Martina Haag, var de inte lite onaturliga? Även om man nu inte ber om att få två ungar som man en gång övergivit på halsen så lär man väl betänka att de precis förlorat sin mamma, ryckts upp med rötterna och tvingats flytta över halva jordklotet till en familj där de inte känner någon, då står man väl inte och tjafsar om mobiltelefoner och var sängar ska stå och smäller i dörrar och spelar ut folk mot varandra det första man gör om man är vuxen, förnuftig och en rationell och normalsocialiserad människa, tror till och med hemlösa knarkare hade kunnat hyckla fram lite empati i en sån situation på ett bättre sätt. Stör mig sjukt mycket på detta, det hade kunnat gå att göra mycket mer trovärdigt utan att folk betedde sig som dysfunktionella stolpskott.
Med vänlig hälsning Ingmar Bergman 2.

Sveriges Mästerkock

Egentligen tycker jag det är lika löjligt att tävla i matlagning som att tävla i musik eftersom det inte finns rätt eller fel och allting är en fråga om tycke och smak. Men samtidigt är det ändå rätt så kul att se folk i tidsnöd svettas och få panik över såser som skär sig, kycklingdelar som förblir rosa i köttet och pastadeg som inte på något sätt vill låta sig kavlas ut, eftersom det ändå är någonting att relatera till, till skillnad från hysterin i Idol och Melodifestivalen och sånt där som jag tar kraftigt avstånd från.
Ska väl inte påstå att jag slaviskt följer allting, för seriöst, det kokas och bakas och mödas på tid i varenda kanal dygnet runt. Är det inte hela Sverige eller hela England eller hela något annat land som bakar så är det Sveriges Mästerkock eller Masterchef i jordens alla länder, eller Dessertmästarna eller varför inte Halv åtta hos mig som ångar ut adrenalin över spishällar och uppläggningsfat. Skulle man följa allt det så skulle man väl få ta tjänstledigt allraminst. Och man undrar ju lite, hur mycket kan man tävla i och vad kommer härnäst? Hela Sverige räfsar löv?

Men Sveriges Mästerkock är i alla fall ett program som jag älskar att hata, så det brukar jag ha ett öga på. Och idag är det onsdag = Sveriges Mästerkockdagen och jag är laddad. Tycker castingen av årets deltagare har gått mer på att plocka ut lite udda karaktärer och "bra tv" än med utgångspunkt från vad som langas fram på tallrikarna i kvaltävlingarna, fast det är ju svårt att veta när man inte själv får smaka. Men seriöst, hon den här Elin, 21, och "mångsysslare", vad är det för ett tomtebarn egentligen? Snacka om att psykopatvarningsklockorna klämtar för fullt. Retar mig på att TV4 trummade upp att hon var jägare som om det var det mest udda i världshistorien, det finns massor av unga tjejer som jagar och som INTE uppför sig som om de hade en biroll i någon My Little Pony-spinoff-produktion. Och även om hon, Elin då, låter som en infantil idiot när hon pratar och håller på och åmar sig och fladdrar med ögonfransar och sina blonda lockar så att jag mest av allt vill ge henne en snärtig örfil i stil med den som Aron på Nybacken gav Robert i Utvandrarna, så stör jag mig nästan ännu mer på Leif Mannerström som talar till henne som att hon vore fem år, "har du varit i Stockholm någon gång?" i ett tonläge som om han var jultomte och ville veta om det fanns några snälla barn. Stör mig överlag extremt mycket på Leif, eller ja hela juryn egentligen, eftersom de har en sån besserwisserattityd och jag blir trilsk när man talar om till exempel konsistensen på en bearnaisesås som om det bara fanns ETT SÄTT, och att de i juryn som är de som sitter inne med SANNINGEN, det bestämmer väl inte dom heller. Brukar jag yla i affekt från tv-soffan, ett helt normalt beteende. Jag hade dessutom blivit helt skogstokig om jag stod och kokade och någon i juryn skulle komma fram och började ifrågasätta och mästra kring mitt sätt att laga eller i vilken ordning jag gjorde saker. Och det här att den där Mischa använder ordet "textur" minst en gång per avsmakad rätt? TEXTUR. Finns det något trökigare och osexigare ord? Dessutom retar jag ihjäl mig på när folk pratar den typen av Björn Ranelidaktig skånska som hon gör. Ja, det finns mycket att hänga upp sitt hat på här som ni märker.

Ja, vad har vi mer för "sköna lirare" i årets säsong? Han i den löjliga toppluvan som friterar exakt allting och verkar ha alla bokstavskombinationer som finns i hela världen? Hon den här smala blonda överklassiga med vinnarskalle i kubik? Hon den här ungdomen som lipar när hon både vinner och förlorar, fast hon har ju åkt ut nu. Operasångaren som gråter över sin pappa? Hovmästaren med tatueringar på halsen? Min favorit hittills är nog den lite äldre herren som svär och domderar och kastar mössan i taket när det går bra (gissningsvis på order av produktionsbolaget, för så har jag aldrig sett någon människa bete sig i verkligheten), och så hon som är sommelier som verkar rejäl och kunnig och någonting att hålla i när åskan går. Någon gång ska jag memorera vad de heter också.

Snappat upp på radion

Sportradioreporter: "...när det är drygt knappt en kvart kvar att spela".

Drygt knappt en kvart? Det måste väl vara rätt så exakt 15 minuter om man tänker sig att plus och minus ska ta ut vartannat. ELLÖR?

Nyhetsuppläsare: "...och LO tycker inte att det här med RUT är något bra överhuvudtaget".

Inte för att jag tycker att de som läser nyheter behöver låta  uppstyltade och strama, men de behöver ju inte heller låta som om de stod i kön till kaffeautomaten och dividerade. ELLÖR?

Hurra för Harald Nyborg!

Igår gjorde jag min bilburna Golgatavandring mot JULA, för inköp av genomskinliga plastboxar som jag egentligen inte ville ha, och som jag skulle bli tvungen att spraymåla med någon miljövidrig produkt som luktar apa. Svängde motvilligt in på JULA-parkeringen och såg då till min förvåning att Harald Nyborg hade tagit sin tillflykt dit. Harald Nyborg är alltså inte en fysisk person, eller jo, från början var det väl gissningsvis det, men nu är det en affärskedja som jag tror bara finns i södra Sverige och som säljer verktyg och diverse grejer för hem, hobby och trädgård. Lite som Biltema ungefär, fast inte lika stort. Vårt Harald Nyborg har legat på samma ställe sedan portarna slog upp där för jättejättelängesen, men för några veckor sedan fanns det helt plötsligt inte längre? Jättekonstigt och ingen visste varför, konkursrykten florerade men då hade de uppenbarligen bara flyttat till nya lokaler, blev jag ju alltså varse igår. Så jag "tog en rövare", som det heter, och gled in genom de gula dörrarna, och SE PÅ FAN vad jag hittade:

Svarta lådor med lock. De kostade visserligen 30 och inte 25 kronor som på IKEA, men räknar man med bränsleförbrukningen, tidsåtgången och de negativa hälsoeffekterna som ett IKEA-besök i en annan stad för med sig så måste jag ju ha gått fett med plus. De är visserligen inte i plast, utan någon slags lackerad kartong som jag tror kommer att funka lika bra, dvs inte suga åt sig lukt som den mer porösa såkallat naturella kartongen gör.
Det finurliga med dessa lådor är dessutom att de är hopfällbara, så att de med ett enkelt handgrepp går att vika ihop så att de får plats i locket, dvs de tar i princip ingen plats alls när de inte används. SÅ. DJÄVLA. NÖJD med detta att jag knappt finner ord. Enda pyttelilla smolket i glädjebägaren var väl att det inte fanns 12 svarta lådor utan jag fick ta 8 svarta och 4 vita (fanns 10 svarta och 5 vita, annars hade jag kunnat tänka mig hälften av varje), men det kan väl till och med mitt rabiata sinne för symmetri lära sig att leva med när jag nu slipper vara beroende av djävla RÖV-IKEA. Ut med Ingvar, in med Harald!