måndag 11 januari 2016
Leksaker för pojkar vs flickor
Jag hittade den här bilden någonstans, fråga mig inte var men det var säkert på Facebook (jag hittade den sparad på hårddisken när letade efter något annat). Hur som helst så tycker jag den är så himla rolig. Och sann.
söndag 10 januari 2016
Saker man lär sig av The Walking Dead
Zombies kan, trots sin allmänna stapplighet, röra sig absolut ljudlöst och dyka upp från exakt ingenstans när man minst av allt anar det - men sekunden innan de ska ta sig en rejäl tugga människokött ger de alltid ifrån sig ett hysteriskt väsande så att de blir upptäckta och rejält dödade. Så himla dåligt ur ett evolutionsperspektiv alltså. Om man är en zombie.
torsdag 7 januari 2016
Skuggsommar
Har läst Skuggsommar av Mia Öström, ytterligare en tonårsbok vilket innebär att man kan läsa ut den på en kväll eftersom det tydligen är dödsstraff på att skriva tjocka böcker som riktar sig åt tonåringar. Eller om det är tonåringar som ratar tjocka böcker så att alla bokförlag drar öronen åt sig och ser röda siffror så fort de får ett manus som är tjockare än ett ordinärt reklamblad från Ica Maxi strax innan en storhelg.
Skuggsommar handlar om Rakel, som är tvungen att tillbringa sommarlovet hos sin moster och morbror och sin jämnåriga kusin på deras (ja, de äger den) ö i skärgården för hennes, Rakels, mamma är psykiskt sjuk. Kusinen vill inte att Rakel ska vara där och är i största allmänhet avogt inställt till exakt allting, sådär som tonåringar kan vara, och mostern och morbrorn är väl inte heller överförtjusta men tycker att de väl måste ställa upp.
Rakel träffar på två tvillingflickor vid ett gammalt hopptorn som finns på ön, och man fattar tämligen omgående att de är spöken för de svarar så undvikande på var de bor och hur de tagit sig till ön och såna grejer, men det fattar inte Rakel utan de umgås och tvillingarna lär henne dyka och vill att hon ska vara med i deras hopptornsklubb. Ja, och sen rullar det på. Pappan bestämmer att hopptornet ska bort, tvillingarna härsknar till och det händer lite grejer, fast de ligger ju i lä när det handlar om vad spöktvillingar kan ställa till med i allmänhet (källa: The Shining) och Rakel och hennes kusin hittar det obligatoriska urklippsalbumet på vinden där de ser att tvillingarna omkommit i en drunkningsolycka 1952. Och sen sipprar berättelsen långsamt ut i ett ingenting. Den var inte dålig på något sätt, men jag hade hellre velat veta mer om hur Rakel hade det tillsammans med sin sjuka mamma. Eller vad som hände när hon och kusinen, från att ha varit supertajta, gled ifrån varandra, vilket bara nämns i små korta antydningar här och där. Det hade gjort berättelsen mycket mer intressant om ni frågar mig, men då hade väl boken blivit för tjock dårå. Synd. Som skräckberättelse tycker jag nämligen den var rätt lam, även om det visserligen var avkopplande med spöken som inte var så djävla förbannade hela tiden utan mer som folk i största allmänhet faktiskt. Men samtidigt är man ju lite ute efter den där krypande obehagskänslan (som man sedan förbannar), annars kan man ju lika gärna välja någonting som inte är skräck. Så det blir bara två och en halv dreglande Cujokäftar av fem möjliga.
Skuggsommar handlar om Rakel, som är tvungen att tillbringa sommarlovet hos sin moster och morbror och sin jämnåriga kusin på deras (ja, de äger den) ö i skärgården för hennes, Rakels, mamma är psykiskt sjuk. Kusinen vill inte att Rakel ska vara där och är i största allmänhet avogt inställt till exakt allting, sådär som tonåringar kan vara, och mostern och morbrorn är väl inte heller överförtjusta men tycker att de väl måste ställa upp.
Rakel träffar på två tvillingflickor vid ett gammalt hopptorn som finns på ön, och man fattar tämligen omgående att de är spöken för de svarar så undvikande på var de bor och hur de tagit sig till ön och såna grejer, men det fattar inte Rakel utan de umgås och tvillingarna lär henne dyka och vill att hon ska vara med i deras hopptornsklubb. Ja, och sen rullar det på. Pappan bestämmer att hopptornet ska bort, tvillingarna härsknar till och det händer lite grejer, fast de ligger ju i lä när det handlar om vad spöktvillingar kan ställa till med i allmänhet (källa: The Shining) och Rakel och hennes kusin hittar det obligatoriska urklippsalbumet på vinden där de ser att tvillingarna omkommit i en drunkningsolycka 1952. Och sen sipprar berättelsen långsamt ut i ett ingenting. Den var inte dålig på något sätt, men jag hade hellre velat veta mer om hur Rakel hade det tillsammans med sin sjuka mamma. Eller vad som hände när hon och kusinen, från att ha varit supertajta, gled ifrån varandra, vilket bara nämns i små korta antydningar här och där. Det hade gjort berättelsen mycket mer intressant om ni frågar mig, men då hade väl boken blivit för tjock dårå. Synd. Som skräckberättelse tycker jag nämligen den var rätt lam, även om det visserligen var avkopplande med spöken som inte var så djävla förbannade hela tiden utan mer som folk i största allmänhet faktiskt. Men samtidigt är man ju lite ute efter den där krypande obehagskänslan (som man sedan förbannar), annars kan man ju lika gärna välja någonting som inte är skräck. Så det blir bara två och en halv dreglande Cujokäftar av fem möjliga.
tisdag 5 januari 2016
Makten och härligheten
Stretar på med MAKTEN och börjar tycka att jag har fått ihop det någorlunda. Fast då har jag kanske missförstått hela skiten, det hade inte förvånat mig det minsta. Men jag tycker i alla fall att jag har fått ihop en någorlunda sammanhängande text där ordet "makt" används ett antal gånger. Är det något jag har lärt mig i GRUNDKURS I PEDAGOGIK så är det att det alltid funkar att komma dragandes med Karl Marx i något sammanhang. Plus en massa andra trökgubbar då, men att Marx skulle vara så viktig var rätt otippat. Jag har fortfarande inte lärt mig ett piss om hur man lär ut någonting på bästa sätt, som jag trodde pedagogik handlade om, men jag vet numera en del om vad en massa gubbar har tyckt om rätt tråkiga saker. Aja. Nästa termin blir det kanske annorlunda? Nästa termin ska jag, förutom pedagogiken, läsa en annan distanskurs som heter "Djurhållning, inriktning på hästar och sällskapsdjur". Det är lite oklart vad jag ska göra med den här kunskapen, men det är ju EN LÄTT BÖRDA ATT BÄRA, som folk sa förr. Det kommer säkert från Marx det också.
Igår blev det klass 1-varning för snöfall, fast klass 1-varning känns det ju som att det utfärdas så fort det blåser eller snöar lite mer än bara lite. Här kom väl 5 centimeter eller så, fast det räcker ju när man är ute och skottar och svär. Såg små otäcka fotspår i snön från Katlas ytterdörr till brevlådan och tillbaka igen, så hon har väl varit ute och hämtat morgontidningen och ligger förmodligen och jäser med den i allsköns välmåga. Som sagt. Att man aldrig kan få vara glad. Nu tänker jag i alla fall att jag ska resa mig och gå och tillreda någon form av middag. Igår var jag på bibblan och hämtade boken "Mera vego" som jag hade beställt, tycker hela internet stämmer upp i lovsång kring den och "Vego vego" (som jag också har beställt, men som inte har kommit än), men jag blev lite besviken för nästan alla recept innehöll grejer som jag inte gillar och som jag bara skulle använda om det absolut inte fanns något annat att laga mat av. Till exempel: kokos, tofu, fänkål och svamp. Så nu blir det pastasås på resterna av tacofärsen, men den ska ju också gå åt. Sen kanske jag till och med tar ett glas vin på ren jävelskap, bara för att det är...öh, tisdag? och jag är ledig. Så får det kanske bli.
Igår blev det klass 1-varning för snöfall, fast klass 1-varning känns det ju som att det utfärdas så fort det blåser eller snöar lite mer än bara lite. Här kom väl 5 centimeter eller så, fast det räcker ju när man är ute och skottar och svär. Såg små otäcka fotspår i snön från Katlas ytterdörr till brevlådan och tillbaka igen, så hon har väl varit ute och hämtat morgontidningen och ligger förmodligen och jäser med den i allsköns välmåga. Som sagt. Att man aldrig kan få vara glad. Nu tänker jag i alla fall att jag ska resa mig och gå och tillreda någon form av middag. Igår var jag på bibblan och hämtade boken "Mera vego" som jag hade beställt, tycker hela internet stämmer upp i lovsång kring den och "Vego vego" (som jag också har beställt, men som inte har kommit än), men jag blev lite besviken för nästan alla recept innehöll grejer som jag inte gillar och som jag bara skulle använda om det absolut inte fanns något annat att laga mat av. Till exempel: kokos, tofu, fänkål och svamp. Så nu blir det pastasås på resterna av tacofärsen, men den ska ju också gå åt. Sen kanske jag till och med tar ett glas vin på ren jävelskap, bara för att det är...öh, tisdag? och jag är ledig. Så får det kanske bli.
måndag 4 januari 2016
Hemma på våran gata i stan
Alltså här händer det grejer ska ni veta. Inte nog med att ambulansen hämtade Katla, den hämtade en annan granne (dock snäll) häromdagen också. Med tanke på att vi, som om ett par år kvalar in som "ett par i femtioårsåldern" är bland de yngsta på gatan så borde ambulansen gå i skytteltrafik, kan man ju tycka. Båda ambulansresenärerna verkar ju dock vara hemma och vid god vigör igen, men då händer väl nästa grej, nämligen denna:
Vår tomt är en såkallad stekpannetomt, vilket innebär att den liksom ligger bakom en annan tomt och uppfarten (stekpannans handtag) är en del av tomten istället för ett servitut på den framförliggande tomten. Det innebär bland annat att vi har världens längsta uppfart att skotta när det är snö.
Vi bor ju vid foten av Linderödsåsen, vilket innebär att hela byn lutar åt alla håll och kanter, själva centrum ligger liksom nere i en håla. Vår tomt lutar åt ett håll, gatan lutar åt ett annat håll, vilket innebär att vår jättelånga uppfart ligger i jämnhöjd med grannens där den börjar och med en nivåskillnad på någon meter där det är som högst där uppfarten slutar uppe på gårdsplanen, på ena sidan, och tvärtom mot grannen på andra sidan. Låter det krångligt? I alla fall innebär det att ena sidan av uppfarten utgörs av en mur och den andra av ett stu-u-u-p, som stagas upp av en annan mur. Jag tycker det är svinläskigt att backa nedför uppfarten utan håller hellre på att trixa en kvart med att vända på gårdsplanen (som inte är speciellt stor) eftersom jag inbillar mig att jag antingen ska skrapa bort all billack mot ena grannens mur, alternativt halka ner på fel sida stupet åt andra hållet.
OCH IDAG HÄNDE DET ALLTSÅ. Dock inte mig, ska jag väl säga med en gång, inte heller var det någon bekant, utan det var någon som trodde att vår uppfart var en genomfart, kom upp på gårdsplanen, insåg sitt misstag och sedan skulle backa ner igen lite snabbt och lätt. Och kom för nära stupet, så bilen blev stående med två hjul i luften som i någon himla Indiana Jones-film (fast där är det ju kanske ett kilometerdjupt stup och inte 50 cm och så är de ofta jagade av nazister eller ryssar, och den här personen skulle bara skjutsa en kollega till jobbet).
Jaha, bärgningsbil städslades och kom efter ett tag. Jag har hittills varit så lyckligt lottad att jag aldrig behövt anlita bärgare, men jag hade väl en föreställning att de skulle komma och blåsa upp bilen i ett litet nafs, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var liksom inte bara att koppla på en bogserlina och dra, för bilens underrede vilade på muren och vänsterdäcken hängde som sagt i tomma intet. Muren, förmodligen hopsmäckt av förra ägaren till vårt hus, är inte heller jättestabil. Nu blev både vi och grannarna synnerligen engagerade. Bygglampa, ficklampor, SJ-pallar, brädbitar, extra domkraft och Gud vet allt skaffades fram i en hast. Sedan tog det säkert en halvtimmes fixande och trixande innan vi med gemensamma krafter kunde putta så att bakhjulet stod på fast mark. Sen tog det minst ytterligare en halvtimme innan det gick att staga upp framhjulet med pallar och brädor och grejer och sen fick vi putta med gemensamma krafter igen och till slut stod bilen med alla fyra däcken på uppfarten.
Vet inte riktigt hur bärgaren hade tänkt lösa det annars? Det är väl inte så att alla tillbudsplatser bistår med ett gäng stadiga SJ-pallar (som vi råkade ha hemma på grund av att pelletsbilen kom en dag för tidigt och vi därför inte hann ställa fram de pallar som skulle skickas i retur), jättetjocka plankor, extra domkrafter och inte minst 4 vuxna människor som kan hjälpa till att putta? Menar inte att framhäva oss som EXTRA REDIGA, utan är mest bara nyfiken på hur de fixar sånt annars. Fast det kanske inte finns såna där lutande stekpannetomter någon annanstans än här.
Ja, men slutet gott allting gott. Sen höll bärgningsbilen på att backa ner grannarnas soptunna, men den klarade sig. Känns som att dramatik-kvoten är fylld och det är bara den 4 januari. Vad ska 2016 bära i sitt sköte?
Vår tomt är en såkallad stekpannetomt, vilket innebär att den liksom ligger bakom en annan tomt och uppfarten (stekpannans handtag) är en del av tomten istället för ett servitut på den framförliggande tomten. Det innebär bland annat att vi har världens längsta uppfart att skotta när det är snö.
Vi bor ju vid foten av Linderödsåsen, vilket innebär att hela byn lutar åt alla håll och kanter, själva centrum ligger liksom nere i en håla. Vår tomt lutar åt ett håll, gatan lutar åt ett annat håll, vilket innebär att vår jättelånga uppfart ligger i jämnhöjd med grannens där den börjar och med en nivåskillnad på någon meter där det är som högst där uppfarten slutar uppe på gårdsplanen, på ena sidan, och tvärtom mot grannen på andra sidan. Låter det krångligt? I alla fall innebär det att ena sidan av uppfarten utgörs av en mur och den andra av ett stu-u-u-p, som stagas upp av en annan mur. Jag tycker det är svinläskigt att backa nedför uppfarten utan håller hellre på att trixa en kvart med att vända på gårdsplanen (som inte är speciellt stor) eftersom jag inbillar mig att jag antingen ska skrapa bort all billack mot ena grannens mur, alternativt halka ner på fel sida stupet åt andra hållet.
OCH IDAG HÄNDE DET ALLTSÅ. Dock inte mig, ska jag väl säga med en gång, inte heller var det någon bekant, utan det var någon som trodde att vår uppfart var en genomfart, kom upp på gårdsplanen, insåg sitt misstag och sedan skulle backa ner igen lite snabbt och lätt. Och kom för nära stupet, så bilen blev stående med två hjul i luften som i någon himla Indiana Jones-film (fast där är det ju kanske ett kilometerdjupt stup och inte 50 cm och så är de ofta jagade av nazister eller ryssar, och den här personen skulle bara skjutsa en kollega till jobbet).
Jaha, bärgningsbil städslades och kom efter ett tag. Jag har hittills varit så lyckligt lottad att jag aldrig behövt anlita bärgare, men jag hade väl en föreställning att de skulle komma och blåsa upp bilen i ett litet nafs, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var liksom inte bara att koppla på en bogserlina och dra, för bilens underrede vilade på muren och vänsterdäcken hängde som sagt i tomma intet. Muren, förmodligen hopsmäckt av förra ägaren till vårt hus, är inte heller jättestabil. Nu blev både vi och grannarna synnerligen engagerade. Bygglampa, ficklampor, SJ-pallar, brädbitar, extra domkraft och Gud vet allt skaffades fram i en hast. Sedan tog det säkert en halvtimmes fixande och trixande innan vi med gemensamma krafter kunde putta så att bakhjulet stod på fast mark. Sen tog det minst ytterligare en halvtimme innan det gick att staga upp framhjulet med pallar och brädor och grejer och sen fick vi putta med gemensamma krafter igen och till slut stod bilen med alla fyra däcken på uppfarten.
Vet inte riktigt hur bärgaren hade tänkt lösa det annars? Det är väl inte så att alla tillbudsplatser bistår med ett gäng stadiga SJ-pallar (som vi råkade ha hemma på grund av att pelletsbilen kom en dag för tidigt och vi därför inte hann ställa fram de pallar som skulle skickas i retur), jättetjocka plankor, extra domkrafter och inte minst 4 vuxna människor som kan hjälpa till att putta? Menar inte att framhäva oss som EXTRA REDIGA, utan är mest bara nyfiken på hur de fixar sånt annars. Fast det kanske inte finns såna där lutande stekpannetomter någon annanstans än här.
Ja, men slutet gott allting gott. Sen höll bärgningsbilen på att backa ner grannarnas soptunna, men den klarade sig. Känns som att dramatik-kvoten är fylld och det är bara den 4 januari. Vad ska 2016 bära i sitt sköte?
Säg den lycka som varar
Gick precis förbi Katlas och Tengils grotta hus, och dessvärre såg jag genom fönstret någon som var misstänkt lik Katla. Sittandes i en fåtölj i all välmåga och såg ut som att hon skulle kunna leva i hundra år till. TÄNK ATT MAN ALDRIG FÅR VARA GLAD.
Gravity
Såg filmen Gravity igår. i 3D. Läste att den fått sju Oscars, men jag kan ju tycka att den skulle ha sju överkorsade soptunnor istället. Så kass tycker jag nämligen att den var:
(((SPOILER-VARNING)))
Jo, det var några astronauter, varav en var George Clooney som var extremt käck och putslustig, och en annan var Sandra Bullock, som var läkare och sammanbitet svårmodig, som var uppe i en rymdfärja och grejade med Hubble-teleskopet, oklart vad, och så kom det en massa rymdskrot så rymdfärjan slogs sönder och alla utom Sandra Bullock och George Clooney dog. Och sen gick det cirka en halvtimme när de svävade omkring i viktlöst tillstånd hit och dit och försökte rädda varandra. Fick nästan tag i varandra. Dängde in i vad som återstod av teleskop och rymdfärja hundra gånger, med sådan kraft att de borde fått vartenda ben i kroppen krossat, och om inte rejäla whiplash-känningar, men George Clooney fortsatte att vara putslustig och Sandra Bullock fortsatte vara sammanbitet svårmodig, men hur det nu var så lyckades de koppla ihop sig i något snöre och ta sig till den internationella rymdstationen ISS, där det fanns nån rymdkapsel som de skulle använda för att ta sig tillbaks till jorden. Sen började Sandras syrgas tryta. Hon fick tag i något snöre som satt fast i något, men då insåg George helt hjältemodigt att han var tvungen att koppla loss sig för att inte dra båda två i fördärvet. Han gav handfasta råd hur Sandra skulle göra när hon var helt ensam i rymden och singlade sedan iväg mot döden med gott mod. Fortfarande hade de radiokontakt, och det var ju en sabla tur för Sandra för nu larmade det i hennes rymddräkt att koldioxidhalten var för hög. Den blir det när det inte finns tillräckligt med syre (eftersom man andas ut koldioxid) och då blir man först yr och sedan förlorar man medvetandet. Sandra bumpade långsamt omkring i rymden så länge att hon borde ha kvävts cirka tio gånger om, men det gjorde hon inte utan till slut tog hon sig, med hjälp av radiokontakt med George, in i rymdfärjan. Det första hon gjorde där var, förutom att slita av sig hjälmen och flämta, var att ta av sig i bara underkläderna. Det är ju ett helt logiskt tillvägagångssätt (som Sigourney Weaver även använder i Alien) när man är enda överlevande i rymden med rätt osannolika odds för överlevnad. Aldrig att man ser en karl sväva omkring i viktlöst tillstånd endast iförd kalsonger, men det är väl inget man ska haka upp sig på antar jag.
Ja, i alla fall, Sandra skulle starta en trasig rysk rymdraket för att ta sig vidare till en kinesisk rymdstation. Det var miljoner knappar överallt och allting på ryska, men det var inget som hindrade henne när hon bläddrade i en manual som man fick anta ändå var skriven på engelska. Hela tillvägagångssättet var helt ologiskt, men hon fick igång den och for iväg. Men då: BOIIIING (fast i rymden kan ingen höra en raket studsa tillbaka) så fastnade fallskärmen i någon del av ISS och kom inte vidare. Fan vet vilket material de linorna var gjorda av, men de var slitstarka. Så Sandra fick ut och studsa omkring en stund i rymden och lyckas få loss den. Men sen när hon ska åka så finns det inget bränsle. Då deppar hon ihop och skruvar ner syrgasen och tänker ta livet av sig. Men plötsligt dyker George Clooney upp igen, muntrare än någonsin, dricker rysk vodka och berättar att det finns bränsle till landning och att start och landning är samma sak fast tvärtom och hej och hå. Sen visade det sig att han bara var en hallucination, men Sandra kom på nya tankar och med hjälp av hallucination-Georges direktiv (YEAH RIGHT) så lyckades hon ta sig därifrån, sista biten med hjälp av en brandsläckare, och in i den kinesiska rymdstationen där allting är helt obegripligt och på fakking kinesiska, men hon lyckas få igång den OCKSÅ och susade mot jorden i en djävla hastighet, men i EXAKT RÄTT SEKUND så lyckades hon få ut bromsfallskärmen och ploppade ner i havet, höll på att drunkna men lyckades ta sig upp och i land och så var filmen slut. SJU OSCARS ALLTSÅ. Sug på den. Det är uppenbarligen inte jättesvårt att vara manusförfattare.
Hade tyckt det var jätteroligt om slutet twistats till med att hon till exempel spolats i land i något extremmuslimskt land och blivit skjuten av talibaner för att hon gick omkring i bara underkläderna och utan slöja. Det hade ju blivit ett härligt västgötaklimax på denna storslagna film.
(((SPOILER-VARNING)))
Jo, det var några astronauter, varav en var George Clooney som var extremt käck och putslustig, och en annan var Sandra Bullock, som var läkare och sammanbitet svårmodig, som var uppe i en rymdfärja och grejade med Hubble-teleskopet, oklart vad, och så kom det en massa rymdskrot så rymdfärjan slogs sönder och alla utom Sandra Bullock och George Clooney dog. Och sen gick det cirka en halvtimme när de svävade omkring i viktlöst tillstånd hit och dit och försökte rädda varandra. Fick nästan tag i varandra. Dängde in i vad som återstod av teleskop och rymdfärja hundra gånger, med sådan kraft att de borde fått vartenda ben i kroppen krossat, och om inte rejäla whiplash-känningar, men George Clooney fortsatte att vara putslustig och Sandra Bullock fortsatte vara sammanbitet svårmodig, men hur det nu var så lyckades de koppla ihop sig i något snöre och ta sig till den internationella rymdstationen ISS, där det fanns nån rymdkapsel som de skulle använda för att ta sig tillbaks till jorden. Sen började Sandras syrgas tryta. Hon fick tag i något snöre som satt fast i något, men då insåg George helt hjältemodigt att han var tvungen att koppla loss sig för att inte dra båda två i fördärvet. Han gav handfasta råd hur Sandra skulle göra när hon var helt ensam i rymden och singlade sedan iväg mot döden med gott mod. Fortfarande hade de radiokontakt, och det var ju en sabla tur för Sandra för nu larmade det i hennes rymddräkt att koldioxidhalten var för hög. Den blir det när det inte finns tillräckligt med syre (eftersom man andas ut koldioxid) och då blir man först yr och sedan förlorar man medvetandet. Sandra bumpade långsamt omkring i rymden så länge att hon borde ha kvävts cirka tio gånger om, men det gjorde hon inte utan till slut tog hon sig, med hjälp av radiokontakt med George, in i rymdfärjan. Det första hon gjorde där var, förutom att slita av sig hjälmen och flämta, var att ta av sig i bara underkläderna. Det är ju ett helt logiskt tillvägagångssätt (som Sigourney Weaver även använder i Alien) när man är enda överlevande i rymden med rätt osannolika odds för överlevnad. Aldrig att man ser en karl sväva omkring i viktlöst tillstånd endast iförd kalsonger, men det är väl inget man ska haka upp sig på antar jag.
Ja, i alla fall, Sandra skulle starta en trasig rysk rymdraket för att ta sig vidare till en kinesisk rymdstation. Det var miljoner knappar överallt och allting på ryska, men det var inget som hindrade henne när hon bläddrade i en manual som man fick anta ändå var skriven på engelska. Hela tillvägagångssättet var helt ologiskt, men hon fick igång den och for iväg. Men då: BOIIIING (fast i rymden kan ingen höra en raket studsa tillbaka) så fastnade fallskärmen i någon del av ISS och kom inte vidare. Fan vet vilket material de linorna var gjorda av, men de var slitstarka. Så Sandra fick ut och studsa omkring en stund i rymden och lyckas få loss den. Men sen när hon ska åka så finns det inget bränsle. Då deppar hon ihop och skruvar ner syrgasen och tänker ta livet av sig. Men plötsligt dyker George Clooney upp igen, muntrare än någonsin, dricker rysk vodka och berättar att det finns bränsle till landning och att start och landning är samma sak fast tvärtom och hej och hå. Sen visade det sig att han bara var en hallucination, men Sandra kom på nya tankar och med hjälp av hallucination-Georges direktiv (YEAH RIGHT) så lyckades hon ta sig därifrån, sista biten med hjälp av en brandsläckare, och in i den kinesiska rymdstationen där allting är helt obegripligt och på fakking kinesiska, men hon lyckas få igång den OCKSÅ och susade mot jorden i en djävla hastighet, men i EXAKT RÄTT SEKUND så lyckades hon få ut bromsfallskärmen och ploppade ner i havet, höll på att drunkna men lyckades ta sig upp och i land och så var filmen slut. SJU OSCARS ALLTSÅ. Sug på den. Det är uppenbarligen inte jättesvårt att vara manusförfattare.
Hade tyckt det var jätteroligt om slutet twistats till med att hon till exempel spolats i land i något extremmuslimskt land och blivit skjuten av talibaner för att hon gick omkring i bara underkläderna och utan slöja. Det hade ju blivit ett härligt västgötaklimax på denna storslagna film.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)