Kollade på Nobelmiddagen igår. Det tycker jag är rätt festligt, även om jag själv förmodligen hellre skulle dö jämmerdöden än att sitta igenom en sån där mastig bankett med konstig mat (piggvar och kammussla med växter från havet, glödbakad kalv svept i svamp och med någon djävla fönsterlav strösslad ovanpå, rostad sellerijuice, potatispithiviers! vad fan är det ens?) och vara rädd för att spilla på den svindyra klänningen. Nu kanske de som är inbjudna har en sådan levnadsstandard att det inte gör så mycket om man råkar drössla gåslever på Oscar de la Renta-outfiten som har kostat kanske en halv årslön eller mer för vanliga dödliga. De viftar väl lite slappt med sina adliga fingrar och tänker att jaja, den där gamla trasan är väl inget att tjafsa om.
Fast maten skulle väl vara det minsta problemet, jag tänker mer om man hamnar bredvid någon tråkmåns som man då måste sitta och konversera och vara trevlig mot en hel kväll. Det är väl en sak att sitta bredvid en nobelpristagare, för då finns det väl ett givet ämne att avhandla (fast seriöst, tänk om man hamnade bredvid Svetlana Aleksijevitj, som man aldrig har läst en rad av, och så kommer samtalet helt osökt in på hennes böcker, VAD GÖR MAN DÅ?), men tänk om man hamnar bredvid dennes respektive? Hur går man vidare efter "Jaha, hur känns det att din fru/man fått Nobelpriset då?", "jaha, vad gör du om dagarna då"? och andra såna där trevare. Nä fy farao säger jag bara, kallprat är nog mitt sämsta ämne genom tiderna. Är mycket bättre på att berätta långa anekdoter om diverse upplevelser, men tror inte att det hade uppskattats om jag tog över hela Blå Hallen för att underhålla med episka berättelser, som till exempel den där gången när kamrat Martin skulle laga en trerätters middag eller andra skrönor ur mitt livs novell. Årets pristagare i fysik stannar helt upp i sina redogörelser för neutrinoscillationer och blir sittande med gaffeln halvvägs mot munnen och kungen kommer helt av sig när han ska utbringa en skål. Sånt är mer min grej, men det här med att sitta och dösnacka om ingenting och låtsas vara intresserad av någonting som jag tycker är aptrist har jag lite svårare för, för att uttrycka det milt. Fattar inte heller att de kan hålla igång så in i vassen, varenda gång kameran zoomar in så går ju munnarna som lärkvingar på vem det än månde vara. Hörde i och för sig Magdalena Ribbing säga att kungafamiljen får speciell undervisning i konsten att tala med nobelpristagare (typ), så det kanske andra också får. Eller det finns kanske nåt klipp på Youtube som man kan kolla på.
Och de sitter ju så sjukt LÄNGE också, det handlar ju om timmar av vänliga leenden och klanderfritt uppförande som ska levereras utan avvikelser. Under hur det gick för till exempel kronprinsessan Victoria, som är snudd på höggravid? Tänk om hon får känningar av foglossning eller blir akut kissnödig mitt i det stämningsfulla framförandet av "Anthems"? Vad gör man då? Man ser ju liksom aldrig någon ursäkta sig och försvinna ut i periferin för att återkomma en kvart senare med ett lättat uttryck i ansiktet, men jag antar att det händer. Eller tänk om inte fullt lika höggravida men dock gravida prinsessan Sofia kommer i nån hormonsvallning och börjar storböla när årets kemipristagare börjar tala om DNA-molekylens uppbyggnad. Sånt har ju hänt, fast kanske inte på en Nobelmiddag då.
Ja, det är väl tur att man slipper. Men härligt att titta på när man ligger i soffan med trasig luvtröja och urtvättade pyjamasbyxor med rosa möss på, det är det.
fredag 11 december 2015
torsdag 10 december 2015
Som någon sa: Tid är någonting som finns bara för att inte allting ska hända på en gång.
Men det går ju för djävla dåligt på bloggfronten, måste jag säga. HAR INTE TID. Fast det har jag väl, men fyller den uppenbarligen med annat. Och det är väl inte lönt att storstilat utlova både bot och bättring, det hjälper ändå inte plus att man utöver det får dåligt samvete.
Jaha. Har börjat se om säsong 1 av "Bron". Det är rätt mycket man har glömt, så det gör inte så mycket att man vet vem mördaren är. Mindes inte alls att Saga hade så ljus och liksom flickaktig röst i början av serien, nu tänker man bara på hennes yxiga "SAGANORÉNLÄNSKRIMMALMÖ"-snack. Det kör hon ju med även i säsong 1, men tonfallet är helt annorlunda, liksom mjukare på något sätt. Men så har det ju runnit en hel del vatten under de där broarna (SÅ ATT SÄGA, höhöhö), så det är ju helt naturligt att hon utvecklas. Som mamma till en "aspis" (som jag nu har hört att det heter, dvs någon med Asperger Syndrom) är jag helt orimligt arg på Sagas sämpiga morsa som inte har lärt henne vissa fundamentala beteendekoder som man har stor nytta av att ha med sig i livet, utan att hon ständigt får gå och liksom prova sig fram i sitt sociala liv.
Julkalandern har jag nu sett fram till avsnitt 8 och ja, jag tycker den är kul. Som 47-åring tillhör man väl gissningsvis inte målgruppen, men det skiter jag i. Tycker det är roligt att de inte är så himla ängsligt konventionella, utan mer bara "jaha Erik, nu ska du dö" och så är det inget mer med det. Inte så pedagogiskt kanske, men herregud, hur pedagogiska var egentligen barnprogrammen på 70-talet? Har sett nåt avsnitt av "Fem myror är fler än fyra elefanter" tillsammans med barnbarnen, där Brasse springer omkring i nån supertajt pyjamas som i princip visar hela klockspelet i tre dimensioner. Menar nu inte att det skulle vara opedagogiskt med manliga könsorgan, men så hade det nog inte fått visas idag. Tyckte nog inte att den produktionen passerade helt obemärkt genom ett par genusglasögon heller om jag ska vara ärlig. Men så kan det ju vara. Det bästa är kanske inte alltid det mest pedagogiska och genomtänkta och påkostade. Enligt min uppfattning dårå.
Svettas lite inför nästa hemtenta i GRUNDKURS I PEDAGOGIK. Den här gången ska det handla om makt och det kan ju verka enkelt och konkret, men jag känner lite att pedagogik mest verkar handla om att skapa problem och att linda in det som man trodde var solklart i mystikens dimmor via ombud i stil med Foucault, Bourdieu, Durkheim, Giddens och andra trökgubbar som levererar textmassor lika ogenomträngliga som smogen i Peking. Eller BEIJING DÅ. Hur som helst. Ångestskapande är bara förnamnet och då har jag inte ens börjat än. Återkommer i ämnet när jag är mitt i skiten och behöver ventilera mera.
Jaha. Har börjat se om säsong 1 av "Bron". Det är rätt mycket man har glömt, så det gör inte så mycket att man vet vem mördaren är. Mindes inte alls att Saga hade så ljus och liksom flickaktig röst i början av serien, nu tänker man bara på hennes yxiga "SAGANORÉNLÄNSKRIMMALMÖ"-snack. Det kör hon ju med även i säsong 1, men tonfallet är helt annorlunda, liksom mjukare på något sätt. Men så har det ju runnit en hel del vatten under de där broarna (SÅ ATT SÄGA, höhöhö), så det är ju helt naturligt att hon utvecklas. Som mamma till en "aspis" (som jag nu har hört att det heter, dvs någon med Asperger Syndrom) är jag helt orimligt arg på Sagas sämpiga morsa som inte har lärt henne vissa fundamentala beteendekoder som man har stor nytta av att ha med sig i livet, utan att hon ständigt får gå och liksom prova sig fram i sitt sociala liv.
Julkalandern har jag nu sett fram till avsnitt 8 och ja, jag tycker den är kul. Som 47-åring tillhör man väl gissningsvis inte målgruppen, men det skiter jag i. Tycker det är roligt att de inte är så himla ängsligt konventionella, utan mer bara "jaha Erik, nu ska du dö" och så är det inget mer med det. Inte så pedagogiskt kanske, men herregud, hur pedagogiska var egentligen barnprogrammen på 70-talet? Har sett nåt avsnitt av "Fem myror är fler än fyra elefanter" tillsammans med barnbarnen, där Brasse springer omkring i nån supertajt pyjamas som i princip visar hela klockspelet i tre dimensioner. Menar nu inte att det skulle vara opedagogiskt med manliga könsorgan, men så hade det nog inte fått visas idag. Tyckte nog inte att den produktionen passerade helt obemärkt genom ett par genusglasögon heller om jag ska vara ärlig. Men så kan det ju vara. Det bästa är kanske inte alltid det mest pedagogiska och genomtänkta och påkostade. Enligt min uppfattning dårå.
Svettas lite inför nästa hemtenta i GRUNDKURS I PEDAGOGIK. Den här gången ska det handla om makt och det kan ju verka enkelt och konkret, men jag känner lite att pedagogik mest verkar handla om att skapa problem och att linda in det som man trodde var solklart i mystikens dimmor via ombud i stil med Foucault, Bourdieu, Durkheim, Giddens och andra trökgubbar som levererar textmassor lika ogenomträngliga som smogen i Peking. Eller BEIJING DÅ. Hur som helst. Ångestskapande är bara förnamnet och då har jag inte ens börjat än. Återkommer i ämnet när jag är mitt i skiten och behöver ventilera mera.
måndag 7 december 2015
Well, I say...
Nä, men jag hann väl inte mer än att fläka ur mig föregående inlägg så fylldes hela Facebook med ondgörelser om dagens avsnitt. Som jag alltså inte (heller) har sett (än), men där man tydligen tog upp att halshuggning var ett sätt att ha ihjäl folk på under medeltiden. En samstämd och indignerad föräldrakör brölade i upprörda ordalag om att nu kunde man inte ens lämna ungena framför tv:n längre på grund av denna tvivelaktiga produktion signerad Sveriges Television, USCH OCH FY VAD DÅLIGT ALLTING ÄR OCH SÅ HÄR VAR DET MINSANN INTE I TROLLTIDER OCH TESKEDSGUMMAN. Ungefär.
Skulle därför vilja inflika följande fakta: Sveriges historia är inte påhittad av Walt Disney. Sverige har en gång i tiden varit en stormakt med rätt mycket krig på sitt samvete, bland annat. Och det har varit fullt legitimt att både bränna på bål och halshugga och överlag ta livet av folk på alla möjliga sätt även i fredstid, ända fram till dödsstraffets avskaffande 1921 faktiskt. Om man VET att årets julkalender ska handla om Sveriges historia och det redan i de inledande avsnitten handlar om att trälar säljs och fårhuvuden äts, så borde man väl själv kunna räkna ut att den även framöver kommer att innehålla vissa detaljer som kanske inte riktigt passar i en rosaskimrande sagovärld. Då kan man ju välja mellan att a. låta ungarna slippa titta om man tror att de inte är mogna för den biten, eller b. låta dom titta och sitta med och titta och förklara vad det är som händer och varför.
Alternativ b. känns ju dock rätt uteslutet. Föräldrar idag verkar ju knappt ha tid att överhuvudtaget umgås med sina barn, eftersom de ständigt måste twittra och blogga och statusuppdatera på Facebook och Instagram om hur extremt svårt det är att få ihop "livspusslet", eller hur extremt kränkt man kan bli av årets julkalender. Sluta upp med dom där dumheterna. Genast.
Skulle därför vilja inflika följande fakta: Sveriges historia är inte påhittad av Walt Disney. Sverige har en gång i tiden varit en stormakt med rätt mycket krig på sitt samvete, bland annat. Och det har varit fullt legitimt att både bränna på bål och halshugga och överlag ta livet av folk på alla möjliga sätt även i fredstid, ända fram till dödsstraffets avskaffande 1921 faktiskt. Om man VET att årets julkalender ska handla om Sveriges historia och det redan i de inledande avsnitten handlar om att trälar säljs och fårhuvuden äts, så borde man väl själv kunna räkna ut att den även framöver kommer att innehålla vissa detaljer som kanske inte riktigt passar i en rosaskimrande sagovärld. Då kan man ju välja mellan att a. låta ungarna slippa titta om man tror att de inte är mogna för den biten, eller b. låta dom titta och sitta med och titta och förklara vad det är som händer och varför.
Alternativ b. känns ju dock rätt uteslutet. Föräldrar idag verkar ju knappt ha tid att överhuvudtaget umgås med sina barn, eftersom de ständigt måste twittra och blogga och statusuppdatera på Facebook och Instagram om hur extremt svårt det är att få ihop "livspusslet", eller hur extremt kränkt man kan bli av årets julkalender. Sluta upp med dom där dumheterna. Genast.
Julkalendern 2015
Har sett de tre första avsnitten av årets julkalender i ett svep, sedan FAKKADE svt:s playtjänst i Telias kanalutbud ut, oklart varför men något hängde sig och stod bara och tuggade. Ja, men i alla fall. Jag tyckte julkalendern var bra. Inte så julig kanske, men rolig. Och sen gillar jag julkalendrar med fakta. En av de bästa, när jag var liten, var den med Johannes Brost och Sif Ruud som handlade om grekisk mytologi. Eh, mytologi är kanske inte så mycket FAKTA i och för sig, men ja, ni fattar. Allt behöver ju inte handla om tomtar och snö och julgranar. Lite historia har väl ingen dött av. Kan för kännedom informera om att barnbarnen också gillar den.
Annars gillar jag väl de där vanliga kalenderarna: Sunes jul, Håll huvet kallt, Mysteriet på Greveholm, Pelle Svenslös, Tomtemaskinen, från när mina barn var små. Från när jag själv var liten: Teskedsgumman, Albert och Herberts jul, Fem myror är fler än fyra elefanter, Julstrul med Staffan och Bengt. Den senare minns jag som hejdlöst rolig (precis som deras barnprogram "Sant & Sånt"), har dock sett om den för några år sen och den var...eh, rätt så slapstick och inte speciellt rolig. Misstänker att tidens tand även har tuggat rätt så skoningslöst på övriga produktioner från den tiden.
De från 90-talet håller dock än idag, skulle jag vilja säga. Bäst är nog ändå Håll huvet kallt, med Tomas von Brömssen som halvalkad pappa som måste åka på hem "för att lära sig att inte dricka öl" och Per Oscarsson som arg gubbe som går och muttrar. Lite socialrealism, mycket värme. Just the way I like it.
Annars gillar jag väl de där vanliga kalenderarna: Sunes jul, Håll huvet kallt, Mysteriet på Greveholm, Pelle Svenslös, Tomtemaskinen, från när mina barn var små. Från när jag själv var liten: Teskedsgumman, Albert och Herberts jul, Fem myror är fler än fyra elefanter, Julstrul med Staffan och Bengt. Den senare minns jag som hejdlöst rolig (precis som deras barnprogram "Sant & Sånt"), har dock sett om den för några år sen och den var...eh, rätt så slapstick och inte speciellt rolig. Misstänker att tidens tand även har tuggat rätt så skoningslöst på övriga produktioner från den tiden.
De från 90-talet håller dock än idag, skulle jag vilja säga. Bäst är nog ändå Håll huvet kallt, med Tomas von Brömssen som halvalkad pappa som måste åka på hem "för att lära sig att inte dricka öl" och Per Oscarsson som arg gubbe som går och muttrar. Lite socialrealism, mycket värme. Just the way I like it.
onsdag 2 december 2015
Saker som stör mig pt 25786650
Ja, herregud. Skulle man skriva en bok på temat "Saker som stör mig" så hade den nog tangerat senaste upplagan i Nationalencyklopedin, sett till antalet sidor. Vad jag hakar upp mig på just idag är temat "halvkvädna visor". Alltså folk som bara antyder och sen inte sjunger ut med vad det är de egentligen vill ha sagt.
Exempel 1 (färskt från gårdagen):
Person 1 (har precis berättat att hen bytt hundklubb från X till Y): Jag åkte till X-klubben för att träna med min hund häromveckan, och jag hann väl inte mer än komma dit så kom en viss person fram och började i vanlig ordning att bete sig så djävla illa, man fattar ju inte att ingen säger ifrån.
Person 2: Vadå, vem är det? Och vad gjorde personen?
Person 1: Ja, det ska vi tala tyst om.
Exempel 2:
Person 1 skriver på Facebook: Ååh, idag har varit den värsta dagen i mitt liv, jag mår SÅÅÅ dåligt nu. Hoppas ingen annan behöver vara med om det jag fick uppleva idag!
1000 Facebookvänner: STYRKEKRAMAR. <3 <3 <3 Gumman, hur mår du? Vad har hänt?
Person 1: Jag orkar inte prata om det.
Exempel 3:
Person 1: slamrar demonstrativt med saker.
Person 2: Vad är det med dig? Är du sur?
Person 1 (surt): Nej, inte alls.
Person 2: Jomen det märker jag ju att du är. Varför är du sur?
Person 1: Ja, det kan du ju försöka räkna ut själv.
Gör om, gör rätt:
Exempel 1: Säg vad det handlar om. Att antyda saker om "en viss person" och förutsätta att andra vet vem det handlar om är oförskämt. Säg vem det är och varför du och den vissa personen inte drar jämnt, alternativt säg bara generellt att du tyckte det var tråkig stämning i X-klubben utan att gå in på detaljer.
Exempel 2: Säg vad det handlar om. Om du inte "orkar prata om det" eller inte vill att någon ska få veta det så är tipset att inte skriva om det överhuvudtaget på sociala medier. Skräckexempel från i somras: Någon skrev om att familjens älskade hund helt oväntat dött, och fläkte ut hela historien på Facebook med en vädjan om att SNÄLLA SÄG INGET TILL TINDRA SOM ÄR PÅ LÄGER DEN HÄR VECKAN. Men alltså, är det någonstans någonting sprids med vindens hastighet till Gud och halva världen så är det väl på Facebook. Så om man verkligen verkligen önskar att lilla Tindra 8 år ska få höra att hennes älskade Bamse dog knall och fall från någon random person i bekantskapskretsens periferi så är det allra bästa att skriva om det där. Vill man inte det så kniper man käft.
Exempel 3: Säg vad det handlar om. Är du sur för att person 2 lovat att diska och du ändå möttes av porslinsberget som Gud glömde på diskbänken, SJUNG UT. Så djävla svårt är det inte. Sen kan det förvisso hända att person 2 blir sur för att du är sur, på grund av att person 2 vet att hen gjort fel, hamnar i försvarsposition och anfall är bästa försvar. Men då vet ni ju i alla fall vad ni bråkar om istället för att det hela ska förvandlas till Tiotusenkronorsfrågan på ämnet martyrskap.
Den röda tråden är alltså: SÄG VAD DET HANDLAR OM. Tänk Saga Norén, länskrim, Malmö. Då blir allting jättebra.
Exempel 1 (färskt från gårdagen):
Person 1 (har precis berättat att hen bytt hundklubb från X till Y): Jag åkte till X-klubben för att träna med min hund häromveckan, och jag hann väl inte mer än komma dit så kom en viss person fram och började i vanlig ordning att bete sig så djävla illa, man fattar ju inte att ingen säger ifrån.
Person 2: Vadå, vem är det? Och vad gjorde personen?
Person 1: Ja, det ska vi tala tyst om.
Exempel 2:
Person 1 skriver på Facebook: Ååh, idag har varit den värsta dagen i mitt liv, jag mår SÅÅÅ dåligt nu. Hoppas ingen annan behöver vara med om det jag fick uppleva idag!
1000 Facebookvänner: STYRKEKRAMAR. <3 <3 <3 Gumman, hur mår du? Vad har hänt?
Person 1: Jag orkar inte prata om det.
Exempel 3:
Person 1: slamrar demonstrativt med saker.
Person 2: Vad är det med dig? Är du sur?
Person 1 (surt): Nej, inte alls.
Person 2: Jomen det märker jag ju att du är. Varför är du sur?
Person 1: Ja, det kan du ju försöka räkna ut själv.
Gör om, gör rätt:
Exempel 1: Säg vad det handlar om. Att antyda saker om "en viss person" och förutsätta att andra vet vem det handlar om är oförskämt. Säg vem det är och varför du och den vissa personen inte drar jämnt, alternativt säg bara generellt att du tyckte det var tråkig stämning i X-klubben utan att gå in på detaljer.
Exempel 2: Säg vad det handlar om. Om du inte "orkar prata om det" eller inte vill att någon ska få veta det så är tipset att inte skriva om det överhuvudtaget på sociala medier. Skräckexempel från i somras: Någon skrev om att familjens älskade hund helt oväntat dött, och fläkte ut hela historien på Facebook med en vädjan om att SNÄLLA SÄG INGET TILL TINDRA SOM ÄR PÅ LÄGER DEN HÄR VECKAN. Men alltså, är det någonstans någonting sprids med vindens hastighet till Gud och halva världen så är det väl på Facebook. Så om man verkligen verkligen önskar att lilla Tindra 8 år ska få höra att hennes älskade Bamse dog knall och fall från någon random person i bekantskapskretsens periferi så är det allra bästa att skriva om det där. Vill man inte det så kniper man käft.
Exempel 3: Säg vad det handlar om. Är du sur för att person 2 lovat att diska och du ändå möttes av porslinsberget som Gud glömde på diskbänken, SJUNG UT. Så djävla svårt är det inte. Sen kan det förvisso hända att person 2 blir sur för att du är sur, på grund av att person 2 vet att hen gjort fel, hamnar i försvarsposition och anfall är bästa försvar. Men då vet ni ju i alla fall vad ni bråkar om istället för att det hela ska förvandlas till Tiotusenkronorsfrågan på ämnet martyrskap.
Den röda tråden är alltså: SÄG VAD DET HANDLAR OM. Tänk Saga Norén, länskrim, Malmö. Då blir allting jättebra.
tisdag 1 december 2015
Deck the halls
Helgen svepte förbi, och så gjorde även stormen GORM. Låter ju mer som en ramsa för småbarn, storm, Gorm, men det var väl ingen lek på sina ställen. Vi klarade oss dock rätt så helskinnade, tror de här 15 centimetrarna blötsnö som föll tungt helgen innan gjorde grovjobbet och knäckte alla träd som redan var lite klena. Vi fick inte ens ett strömavbrott, och då är man fan i mig lyckligt lottad när man bor på vischan.
Är lite besviken på säsongsavslutningen av "Bron". Vem mördaren var hade jag ju redan räknat ut för rätt många avsnitt sen, men det var ju ändå rätt spännande. Och det var ju bra att det i alla fall inte var Henrik som hade tagit sin fru och sina barn av daga à la Shutter Island (eller, det vet vi ju i och för sig inte än, men tror inte Saga hade pallat med ytterligare en mördarkollega faktiskt), men det här med mordet/självmordet på hennes mamma då? Att någon planterat ut teknisk bevisning, programmerat hennes dator så att den skulle skicka mail vid en viss tidpunkt och hela det här mystiska med att Sagas morsa sprang som barn i huset på polisstationen och konfererade med Linn titt som tätt? Det fick man ju inte veta ett piss om. Och jag hade nog ändå velat ha en liten påhälsning hos Martin i fängelset, men det blev det ju ingenting med. Läste i och för sig att Kim Bodnia, som spelade Martin, inte var nöjd med hur hans karaktär hade utvecklats och att det var därför han hoppade av fortsatt medverkan, men ändå. Ett litet gästspel hade väl inte varit för mycket begärt?
Har nu börjat kolla på "Modus" på TV4 Play. Där är det ingen reklam så varje avsnitt som hade tagit en timme i verkligheten tar bara drygt 40 minuter, vilket gör att man utan att skämmas kan plöja ett par per kväll. Frågor som dykt upp är dock:
1. Han, mördarkillen som bor i en husvagn mitt ute i skogen och som livnär sig på roadkill och badar i en isvak. Varifrån kommer strömmen till husvagnen?
2. Varför kan ingen sticka åt Melinda Kinnaman ett djävla lypsyl? Hennes läppar är ju så torra att det är plågsamt att se. Och VARFÖR måste i princip varenda kvinnlig polis som skildras i film/tv se ut som en djävla fotomodell? Efterlyser en blekfet småbarnsmorsa med påsar under ögonen och lite humor. En kvinnlig polis som inte är fotomodellsnygg är nämligen alltid, utan undantag, en iskall BITCH. En karl kan ju däremot få vara lite luggsliten utseendemässigt, med pondus och rondör och då är det bara charmigt.
3. Varför visar man alltid föräldrar i allmänhet och föräldrar till barn med diagnoser inom autismspektrat i synnerhet när de sitter och klappar och kramar och pussar och gullar med sina ungar till förbannelse? Nu känner jag ju inte ALLA barn med störningar inom autismspektrat, men rätt många är ju såkallat utåtagerande och uppskatter inte alls att sitta stilla i närhet och med intensiv kroppskontakt speciellt mycket. Känns som att kriterierna för att vara en bra förälder ska illustreras med att de ska klänga på sina ungar varje ledig stund (och sedan jobba med brottsfall, riskera det egna livet samt utsätta ungarna för livsfara lite mellan varven).
4. Det känns jättekonstigt att se Kurt Wallander hasa omkring i morgonrock och snäsa av poliser med att "det har inte du med att göra" när de försöker bedriva en mordutredning. Sorry Krister Henriksson. En gång Wallander, alltid Wallander.
Är lite besviken på säsongsavslutningen av "Bron". Vem mördaren var hade jag ju redan räknat ut för rätt många avsnitt sen, men det var ju ändå rätt spännande. Och det var ju bra att det i alla fall inte var Henrik som hade tagit sin fru och sina barn av daga à la Shutter Island (eller, det vet vi ju i och för sig inte än, men tror inte Saga hade pallat med ytterligare en mördarkollega faktiskt), men det här med mordet/självmordet på hennes mamma då? Att någon planterat ut teknisk bevisning, programmerat hennes dator så att den skulle skicka mail vid en viss tidpunkt och hela det här mystiska med att Sagas morsa sprang som barn i huset på polisstationen och konfererade med Linn titt som tätt? Det fick man ju inte veta ett piss om. Och jag hade nog ändå velat ha en liten påhälsning hos Martin i fängelset, men det blev det ju ingenting med. Läste i och för sig att Kim Bodnia, som spelade Martin, inte var nöjd med hur hans karaktär hade utvecklats och att det var därför han hoppade av fortsatt medverkan, men ändå. Ett litet gästspel hade väl inte varit för mycket begärt?
Har nu börjat kolla på "Modus" på TV4 Play. Där är det ingen reklam så varje avsnitt som hade tagit en timme i verkligheten tar bara drygt 40 minuter, vilket gör att man utan att skämmas kan plöja ett par per kväll. Frågor som dykt upp är dock:
1. Han, mördarkillen som bor i en husvagn mitt ute i skogen och som livnär sig på roadkill och badar i en isvak. Varifrån kommer strömmen till husvagnen?
2. Varför kan ingen sticka åt Melinda Kinnaman ett djävla lypsyl? Hennes läppar är ju så torra att det är plågsamt att se. Och VARFÖR måste i princip varenda kvinnlig polis som skildras i film/tv se ut som en djävla fotomodell? Efterlyser en blekfet småbarnsmorsa med påsar under ögonen och lite humor. En kvinnlig polis som inte är fotomodellsnygg är nämligen alltid, utan undantag, en iskall BITCH. En karl kan ju däremot få vara lite luggsliten utseendemässigt, med pondus och rondör och då är det bara charmigt.
3. Varför visar man alltid föräldrar i allmänhet och föräldrar till barn med diagnoser inom autismspektrat i synnerhet när de sitter och klappar och kramar och pussar och gullar med sina ungar till förbannelse? Nu känner jag ju inte ALLA barn med störningar inom autismspektrat, men rätt många är ju såkallat utåtagerande och uppskatter inte alls att sitta stilla i närhet och med intensiv kroppskontakt speciellt mycket. Känns som att kriterierna för att vara en bra förälder ska illustreras med att de ska klänga på sina ungar varje ledig stund (och sedan jobba med brottsfall, riskera det egna livet samt utsätta ungarna för livsfara lite mellan varven).
4. Det känns jättekonstigt att se Kurt Wallander hasa omkring i morgonrock och snäsa av poliser med att "det har inte du med att göra" när de försöker bedriva en mordutredning. Sorry Krister Henriksson. En gång Wallander, alltid Wallander.
Jämställdhet
Jag är gissningsvis sist på bollen, men jag tycker i alla fall att den här bilden är FÖR DJÄVLA BRA:
Hittade den nånstans, minns inte var, men ursprungligen är den publicerad i Therese Lundéns blogg i Amelia (nu orkar jag inte klicka mig dit och bläddra igenom en massa inlägg för att länka till det specifika inlägget, men jag har i alla fall redovisat källan).
Tips: Om ni nu skulle råka ha en bra dag, gå inte, jag upprepar, GÅ INTE in på detta inlägg och läs kommentarerna. Så djävla deprimerande med folk som bara "nämen vadå, jag känner en tjej som tjänar jättebra så det där med att kvinnor är underbetalda stämmer ju inte" eller "det är jätteorättvist för killar måste lägga ner jättemycket energi för att ragga på Tinder, men ni tjejer blir ju helt bombarderade med förslag utan att behöva göra ett dugg, så det där med att kvinnor är förtryckta är ju bara en myt". ALLTSÅ PÅ ALLVAR (alternativt: alla är troll?). Gjorde misstaget att klicka på kommentarerna när jag hittade bilden, och känner fortfarande blodtrycket höjas till helt osunda nivåer bara jag tänker på det.
Folk. Är. Idioter.
Tips: Om ni nu skulle råka ha en bra dag, gå inte, jag upprepar, GÅ INTE in på detta inlägg och läs kommentarerna. Så djävla deprimerande med folk som bara "nämen vadå, jag känner en tjej som tjänar jättebra så det där med att kvinnor är underbetalda stämmer ju inte" eller "det är jätteorättvist för killar måste lägga ner jättemycket energi för att ragga på Tinder, men ni tjejer blir ju helt bombarderade med förslag utan att behöva göra ett dugg, så det där med att kvinnor är förtryckta är ju bara en myt". ALLTSÅ PÅ ALLVAR (alternativt: alla är troll?). Gjorde misstaget att klicka på kommentarerna när jag hittade bilden, och känner fortfarande blodtrycket höjas till helt osunda nivåer bara jag tänker på det.
Folk. Är. Idioter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)