Alltså det här med att läsa GRUNDKURS I PEDAGOGIK på distans och ha seminarier genom att man ska skriva reflekterande inlägg i nåt djävla forum, det känns väl måttligt inspirerande måste jag säga.
På den gamla goda tiden när allt var som det skulle och alla hade uppringt internet och 56k-modem och ens sociala liv till viss del utgjordes av att knattra så tangentbordet glödde på Aftonbladets Sodom-och-Gomorra-chat, då dissade man ju en person som inte svarade på ens inlägg efter typ...trettio sekunder? Då var hen antingen inte intresserad, eller så trög i fingrarna att det inte kom på fråga att man skulle slösa bort dyrbar surftaxa på att vänta på svar som levererades med cyberrymdens motsvarighet till ett par oxar dragandes på ett timmerlass på en knögglig skogsväg. Kan ju säga att det var rätt knepigt att hålla sig till den där trettiosekundersregeln, för man chattade ju alltid med minst fem-sex personer samtidigt (om olika saker), samtidigt som man dessutom skrev smådryga svar i stil med "Genom fönstret" när man fick såna där intetsägande Hur ser du ut?-förfrågningar som man fick cirka en gång i minuten, samtidigt som man dessutom registrerade nick i stil med "Välutrustad Man (22 cm)" och frågade hur i all världen han nådde upp till tangentbordet och sånt där, men är man flink i fingrarna och snabb i tanken så går det.
Men det här "seminariet" alltså. Man skriver ett inlägg och sen tar det fan i mig ett år innan någon har svarat. Typ. Det är ju hur segt som helst och jag fattar inte vad det ska syfta till. Kommer på mig själv med att längta tillbaks till Sodom och Gomorra. Inte för att det syftade till så mycket mer än att vara ett tidsfördriv, men det var fan så mycket roligare än GRUNDKURS I PEDAGOGIK i alla fall, den saken är säker.
fredag 25 september 2015
onsdag 23 september 2015
Det blåser från Sahara och himlen står i brand
Någon gång förra veckan så trodde jag att jag skulle bli dunderförkyld, sådär rejält som en man, eftersom Micke på jobbet varit hemma ett par dagar med feber och allt och alla vet ju, fast det borde vara en myt, att en förkylning smittar mest innan den bryter ut. Hur det nu kommer sig, man tycker ju att den som snorar och hostar och nyser och beter sig skulle sprida tusenfalt fler viruspartiklar än den som bara går omkring och känner sig sådär jagtrorjaghållerpåattblisjuk-hängig. Men i alla fall. Micke låg hemma och var däckad och jag kände mig lite halvvissen i ett par dagar, men det blev visst bara en liten smidig tjejförkylning, för efter ett par dagar kände jag mig som vanligt igen och jag prisade Gud och mitt immunförsvar, för är det något som är tråkigare än tråkigt så är det såna där sega förkylningar som varar i åratal, känns det ju som i alla fall.
Tills idag då. Nu tycker jag att det gör JÄTTEONT i halsen. Vad är det här för djävla ordning? Immunförsvaret, hallå hallå? Det finns väl möjligen EN fördel med att bli sådär dyngförkyld, och det är att det finns ett slags förlopp. Man vet att det tar en tid och sedan är man frisk igen. Men det här att gå omkring och känna sig vissen, få lite symtom som varar i ett par dagar och sedan blir det inget mer med det och så tror man att man är bra men så smyger det på något annat symptom och så håller det på sådär i eoner av tid, det är ju så värdelöst att det inte finns ord för det. Så sluta genast upp med såna där dumheter, kroppen. Tack på förhand.
När jag körde hem idag så hörde jag på radion att det är insamling till Världens Barn, och det är ju bra. Man ringer ett nummer, samtalet kostar 50 kronor och av dom går 45 kronor oavkortat till barn som har det svårt. Och då undrar jag surt över de där fem kronorna. Skulle inte telefonbolagen, som för helvete borde tjäna astronomiska summor pengar på alla såna här telefonröstningar i alla möjliga sammanhang, kunna tänka sig att skänka den där femman som det kan tänkas kosta att administrera detta, till lite djävla välgörenhet för den goda sakens skull? Jag skänker gärna, men jag VÄGRAR göra det via telefonbolag som tar betalt för det. Vägrar dessutom att stötta Musikhjälpen av olika anledningar som jag har bloggat om förut. Däremot fick jag idag mail från min adopterade orangutang Ben som nu är en av de som får del av mitt pekuniära överskott. Eller ja, det var väl inte han personligen som hade skrivit mailet utan organisationen Save The Orangutan som skickade ut alla samlade nyhetsbrev om Ben på ett bräde till mig som ny månadsgivare så att jag kunde uppdatera mig om hans öden och äventyr ända sedan han var nyfödd. Tycker det är så gulligt att han har kompisar och går i "skogsskola" och får lära sig att vara en vild orangutang, och tror nog att han kommer att ta examen med bravur vad det lider. Idag visade jag en bild på honom i fikarummet sådär som folk visade foton på barnbarnen innan det fanns Instagram och andra sociala medier att skryta och skräppa i (obs, det händer att jag även visar foton på barnbarnen i fikarummet ska väl kanske tilläggas).
Har läst ut Belinda Bauers senaste bok Det slutna ögat på rekordfart (i alla fall med tanke på att jag typ aldrig är hemma), den var spännande och bra kan jag väl säga utan att spoila handlingen. LÄS! alltså. Hasade ner till biblioteket och lämnade tillbaks den och snappade åt mig Anna Janssons senaste. Jag både gillar och inte gillar Maria Wern. Hon är lite too much, men jag gillar henne bättre sen hon blev av med Krister. Fast nu med Björn...jag vet inte. Det känns lite väl smörigt och Hollywood om ni frågar mig. Men intrigerna är bra och man får väl ta det onda med det goda.
Nä, men nu ska jag väl koka lite te till den här lessna halsen och hoppas att viruspartiklarna dör jämmerdöden per omgående för så här kan vi ju inte ha det.
Tills idag då. Nu tycker jag att det gör JÄTTEONT i halsen. Vad är det här för djävla ordning? Immunförsvaret, hallå hallå? Det finns väl möjligen EN fördel med att bli sådär dyngförkyld, och det är att det finns ett slags förlopp. Man vet att det tar en tid och sedan är man frisk igen. Men det här att gå omkring och känna sig vissen, få lite symtom som varar i ett par dagar och sedan blir det inget mer med det och så tror man att man är bra men så smyger det på något annat symptom och så håller det på sådär i eoner av tid, det är ju så värdelöst att det inte finns ord för det. Så sluta genast upp med såna där dumheter, kroppen. Tack på förhand.
När jag körde hem idag så hörde jag på radion att det är insamling till Världens Barn, och det är ju bra. Man ringer ett nummer, samtalet kostar 50 kronor och av dom går 45 kronor oavkortat till barn som har det svårt. Och då undrar jag surt över de där fem kronorna. Skulle inte telefonbolagen, som för helvete borde tjäna astronomiska summor pengar på alla såna här telefonröstningar i alla möjliga sammanhang, kunna tänka sig att skänka den där femman som det kan tänkas kosta att administrera detta, till lite djävla välgörenhet för den goda sakens skull? Jag skänker gärna, men jag VÄGRAR göra det via telefonbolag som tar betalt för det. Vägrar dessutom att stötta Musikhjälpen av olika anledningar som jag har bloggat om förut. Däremot fick jag idag mail från min adopterade orangutang Ben som nu är en av de som får del av mitt pekuniära överskott. Eller ja, det var väl inte han personligen som hade skrivit mailet utan organisationen Save The Orangutan som skickade ut alla samlade nyhetsbrev om Ben på ett bräde till mig som ny månadsgivare så att jag kunde uppdatera mig om hans öden och äventyr ända sedan han var nyfödd. Tycker det är så gulligt att han har kompisar och går i "skogsskola" och får lära sig att vara en vild orangutang, och tror nog att han kommer att ta examen med bravur vad det lider. Idag visade jag en bild på honom i fikarummet sådär som folk visade foton på barnbarnen innan det fanns Instagram och andra sociala medier att skryta och skräppa i (obs, det händer att jag även visar foton på barnbarnen i fikarummet ska väl kanske tilläggas).
Har läst ut Belinda Bauers senaste bok Det slutna ögat på rekordfart (i alla fall med tanke på att jag typ aldrig är hemma), den var spännande och bra kan jag väl säga utan att spoila handlingen. LÄS! alltså. Hasade ner till biblioteket och lämnade tillbaks den och snappade åt mig Anna Janssons senaste. Jag både gillar och inte gillar Maria Wern. Hon är lite too much, men jag gillar henne bättre sen hon blev av med Krister. Fast nu med Björn...jag vet inte. Det känns lite väl smörigt och Hollywood om ni frågar mig. Men intrigerna är bra och man får väl ta det onda med det goda.
Nä, men nu ska jag väl koka lite te till den här lessna halsen och hoppas att viruspartiklarna dör jämmerdöden per omgående för så här kan vi ju inte ha det.
Catching up
September ser ut att gå till historien som en bloggfattig månad, så nu gäller det att ligga i som en räv för att jobba upp statistiken för så här kan vi ju inte ha det. Har dock lidit av en viss idétorka, eller rättare sagt har det väl mest känts som att jag den senaste tiden flängt omkring mellan A och B och C och resten av alfabetet, så när jag väl haft "en stund över" har att pränta ner sina reflektioner över livet inte stått jättelångt ner på Maslows behovstrappa om man säger. Eller ska det vara upp? Är inte jättebra på Maslow, men visst borde det vara så att det mest basala kommer först, det vill säga längst ner? Eller går man kanske nedåt så att det minst viktiga ligger i botten? Åt vilket håll går egentligen den djävla trappan?
Ikväll börjar i alla fall Bonde söker fru och Marcus och jag är taggade för ändlösa fikarumsdiskussioner om pinsamma speeddejtingar och val och vem som ska få "följa med hem till gården". Jag tror att "hästbonden" (a k a fälttävlansryttaren) blir en av de som TV4 kommer att följa. Läste i tidningen Ridsport redan i somras att han hade fått en massa brev redan innan hans presentation visats på tv och nu är det väl nästan så att Posten fått anställa extra för att administrera alla brev från kärlekskranka tonårstjejer som vill nästla sig in hos en hyfsat känd tävlingsryttare samt TV4:s kamerateam. Så det lär ju bli konkurrens och såkallat bra tv, speciellt nu när till och med nån donna som varit med i Paradise Hotel vill vässa klorna och vara med och dejta honom. Fast hennes brev var ju något av det lamaste jag läst, men han är kanske ytlig och då spelar ju sånt uppenbarligen ingen större roll.
Sen gissar jag att TV4 även kommer att följa "älgbonden", för det har aldrig varit med någon sådan förut, men de andra två utvalda känns inte lika solklara. Men det kommer ju att ge sig ikväll. SÅ LADDAD FÖR DETTA!
Sen börjar ju tredje säsongen av Bron på söndag! Har lyckats missa typ alla trailers, så jag har ingen aning om upplägget/plotten inför denna säsong, men det blir säkert bra. Saga är ju med, och då BLIR det bra. Älskar Saga. Det enda som skulle kunna bli dåligt är om hon plötsligt blev...som alla andra.
Hörde en gång nån polisexpert säga nåt i stil med att jo, hon (karaktären Saga Norén alltså) var ju en mycket bra polis men det skulle nog vara lite problematiskt att ha henne med i personalgruppen. Det förstår jag inte alls. Hon måste ju vara rena drömmen att samarbeta med enligt mig. Kompetent, jobbar som fan, inget tjafs, går rakt på sak, säger som det är och ägnar inte en massa tid åt dösnack om väder och vind. EFFEKTIV.
För att tag sedan blev jag ofrivilligt vittne till två par som skulle bestämma tid och plats kring ett evenemang som handlade om att "tjejerna" skulle göra något och under tiden skulle "killarna" laga middag åt dem alla. Jamen det låter ju inte så svårt, eller hur? Nä, men då tassade alla runt i EVIGHETER som katter kring het gröt och bara bräkte fram det ena ängsliga tyckandet efter det andra i stil med "vad tycker du...?" "nä, mej spelar det ingen roll, bestäm du...", "vi måste kanske höra vad de andra tycker först eller vad tror du...?" "det kanske var en dum idé det här, eller vad tycker du...?" "hur dags ska vi träffas, vad tror du blir lagom?" "det får ju inte vara för tidigt på dagen...eller?" "hur lång tid tror du att det tar...?" och till slut hade jag, som bara var ofrivillig åhörare och inte hade ett smack med detta att göra, lust att slå näven i bordet och ryta ifrån och bara styra upp allting åt dom eftersom de aldrig verkade komma till skott och fatta någon form av beslut. HUR SVÅRT KAN DET VARA, liksom?
Nä, mer Saga Norén åt folket. Då blir det bra.
Ikväll börjar i alla fall Bonde söker fru och Marcus och jag är taggade för ändlösa fikarumsdiskussioner om pinsamma speeddejtingar och val och vem som ska få "följa med hem till gården". Jag tror att "hästbonden" (a k a fälttävlansryttaren) blir en av de som TV4 kommer att följa. Läste i tidningen Ridsport redan i somras att han hade fått en massa brev redan innan hans presentation visats på tv och nu är det väl nästan så att Posten fått anställa extra för att administrera alla brev från kärlekskranka tonårstjejer som vill nästla sig in hos en hyfsat känd tävlingsryttare samt TV4:s kamerateam. Så det lär ju bli konkurrens och såkallat bra tv, speciellt nu när till och med nån donna som varit med i Paradise Hotel vill vässa klorna och vara med och dejta honom. Fast hennes brev var ju något av det lamaste jag läst, men han är kanske ytlig och då spelar ju sånt uppenbarligen ingen större roll.
Sen gissar jag att TV4 även kommer att följa "älgbonden", för det har aldrig varit med någon sådan förut, men de andra två utvalda känns inte lika solklara. Men det kommer ju att ge sig ikväll. SÅ LADDAD FÖR DETTA!
Sen börjar ju tredje säsongen av Bron på söndag! Har lyckats missa typ alla trailers, så jag har ingen aning om upplägget/plotten inför denna säsong, men det blir säkert bra. Saga är ju med, och då BLIR det bra. Älskar Saga. Det enda som skulle kunna bli dåligt är om hon plötsligt blev...som alla andra.
Hörde en gång nån polisexpert säga nåt i stil med att jo, hon (karaktären Saga Norén alltså) var ju en mycket bra polis men det skulle nog vara lite problematiskt att ha henne med i personalgruppen. Det förstår jag inte alls. Hon måste ju vara rena drömmen att samarbeta med enligt mig. Kompetent, jobbar som fan, inget tjafs, går rakt på sak, säger som det är och ägnar inte en massa tid åt dösnack om väder och vind. EFFEKTIV.
För att tag sedan blev jag ofrivilligt vittne till två par som skulle bestämma tid och plats kring ett evenemang som handlade om att "tjejerna" skulle göra något och under tiden skulle "killarna" laga middag åt dem alla. Jamen det låter ju inte så svårt, eller hur? Nä, men då tassade alla runt i EVIGHETER som katter kring het gröt och bara bräkte fram det ena ängsliga tyckandet efter det andra i stil med "vad tycker du...?" "nä, mej spelar det ingen roll, bestäm du...", "vi måste kanske höra vad de andra tycker först eller vad tror du...?" "det kanske var en dum idé det här, eller vad tycker du...?" "hur dags ska vi träffas, vad tror du blir lagom?" "det får ju inte vara för tidigt på dagen...eller?" "hur lång tid tror du att det tar...?" och till slut hade jag, som bara var ofrivillig åhörare och inte hade ett smack med detta att göra, lust att slå näven i bordet och ryta ifrån och bara styra upp allting åt dom eftersom de aldrig verkade komma till skott och fatta någon form av beslut. HUR SVÅRT KAN DET VARA, liksom?
Nä, mer Saga Norén åt folket. Då blir det bra.
måndag 21 september 2015
Nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö-nö BATMAN
Härom morgonen när jag släpade min trötta och utarbetade lekamen från parkeringen till jobbet så mötte jag Batman. Det var inte som att möta Lassie direkt, och strängt taget var det inte heller Batman jag mötte, men i alla fall en livs levande fladdermus som irrade omkring i trakterna kring vår lastramp. Det händer ju inte exakt varje dag så jag stannade upp en stund och betraktade skådespelet, CARPE DIEM kanske man skulle kunna säga här om det inte vore så pinsamt söndertjatat.
Minns en gång när jag var på fladdermusexkursion mitt i natten med några andra naturnördar, ledda av vår biologilärare Gösta som släpade med sig en ultraljudsapparat för att detektera fladdermössens kommunikation. Fladdermöss kommunicerar nämligen med ekolod som det mänskliga örat inte kan uppfatta och varje art har en egen frekvens. Vi fick stå blickstilla och nästan inte andas och plötsligt hördes det ett skrapande ljud, och direkt visste Gösta att det där var en brunfladdermus som tjoade till, och så knastrade det till igen och den här gången var det en dvärgpipistrell som ville låta meddela för omvärlden att här fanns det mat. Eller något i den stilen. Det finns 19 olika fladdermusarter i Sverige och man skulle kunna tro att Gösta var personlig vän med dem alla. Såhär i efterhand undrar jag om han inte bara högg till med någonting fritt ur fantasin, för det var ju kolsvart och helt omöjligt för oss att bevisa att några sekunders sprak i stil med när man försöker få in Stockholm-Motala på en kortvågsradio skulle representera den gråskimliga fladdermusens tal till nationen. Men att komma med invändningar i det läget hade nog sabbat den förtätade stämningen så vi knep käft.
Annars tycker jag inte man ser fladdermöss speciellt ofta, så det var en trevlig uppenbarelse (ingen av de 19 arterna är såkallade vampyrfladdermöss, de är alla insektsätare, så det är ju inte så att man på något sätt riskerar liv och lem genom att vistas i deras närhet, det värsta som skulle kunna hända är väl att någon råkar flaxa in i en). De har ju en rätt diskret framtoning så att säga. Den här jobbfladdermusen var dock väl synlig, men det är ju ingen lätt sak att artbestämma något som är obetydligt större än en ligustersvärmare (en av våra största nattfjärilar, reds anm) som aldrig är stilla, så jag lämnar det osagt vilken av de 19 arterna det skulle kunna röra sig om. Men den var i alla fall vid god vigör och jag betraktade den en stund medan den irrade omkring, gissningsvis efter mat, och sedan fladdrade den vidare mot nya äventyr och jag fladdrade in till jobbet.
Obs, fladdermöss är skyddade enligt svensk lag (artskyddsförordningen och jaktlagen) och får inte fångas, dödas eller ens flyttas på. Barasåattnivet alltså.
Minns en gång när jag var på fladdermusexkursion mitt i natten med några andra naturnördar, ledda av vår biologilärare Gösta som släpade med sig en ultraljudsapparat för att detektera fladdermössens kommunikation. Fladdermöss kommunicerar nämligen med ekolod som det mänskliga örat inte kan uppfatta och varje art har en egen frekvens. Vi fick stå blickstilla och nästan inte andas och plötsligt hördes det ett skrapande ljud, och direkt visste Gösta att det där var en brunfladdermus som tjoade till, och så knastrade det till igen och den här gången var det en dvärgpipistrell som ville låta meddela för omvärlden att här fanns det mat. Eller något i den stilen. Det finns 19 olika fladdermusarter i Sverige och man skulle kunna tro att Gösta var personlig vän med dem alla. Såhär i efterhand undrar jag om han inte bara högg till med någonting fritt ur fantasin, för det var ju kolsvart och helt omöjligt för oss att bevisa att några sekunders sprak i stil med när man försöker få in Stockholm-Motala på en kortvågsradio skulle representera den gråskimliga fladdermusens tal till nationen. Men att komma med invändningar i det läget hade nog sabbat den förtätade stämningen så vi knep käft.
Annars tycker jag inte man ser fladdermöss speciellt ofta, så det var en trevlig uppenbarelse (ingen av de 19 arterna är såkallade vampyrfladdermöss, de är alla insektsätare, så det är ju inte så att man på något sätt riskerar liv och lem genom att vistas i deras närhet, det värsta som skulle kunna hända är väl att någon råkar flaxa in i en). De har ju en rätt diskret framtoning så att säga. Den här jobbfladdermusen var dock väl synlig, men det är ju ingen lätt sak att artbestämma något som är obetydligt större än en ligustersvärmare (en av våra största nattfjärilar, reds anm) som aldrig är stilla, så jag lämnar det osagt vilken av de 19 arterna det skulle kunna röra sig om. Men den var i alla fall vid god vigör och jag betraktade den en stund medan den irrade omkring, gissningsvis efter mat, och sedan fladdrade den vidare mot nya äventyr och jag fladdrade in till jobbet.
Obs, fladdermöss är skyddade enligt svensk lag (artskyddsförordningen och jaktlagen) och får inte fångas, dödas eller ens flyttas på. Barasåattnivet alltså.
söndag 20 september 2015
Lite skryt med mera
SATFLÄSK vad trött jag är. Har idag varit och tävlat med Hilding, det gick väl sådär. Eller det skulle nog ha gått jättebra om det inte regnat småspik. "Om du tycker det är så djävla angeläget att lägga dig i det där kalla blöta gräset kan du väl göra det själv", menade han på, så där rök 40 poäng på platsliggande och 20 poäng på läggande under gång. Men skitsamma, för allting annat gick faktiskt så himla bra. Vi fick högst poäng av alla (8) på linförigheten! Och då var det ändå både bordercollies, schäfrar, shelties och andra mer känt föriga raser med i startfältet. Tax hör ju som bekant inte till den kategorin, så det var starkt jobbat av lille Hilding-Vilding. Domaren kom till och med fram efteråt och lade armen om mig och sa att det var MYCKET MYCKET TREVLIG LINFÖRIGHET (med versaler) och att om jag inte hade varit så snabb med att vända i vändningarna så hade vi fått en nia. En nia! Nior på linförigheten hör verkligen inte till vanligheterna, linförighet är överlag ett rätt svårt moment och fatta då utmaningen i att få en tax med nosen belägen en decimeter från markytan och dessutom genetiskt disponerad till att spåra att gå med ögonkontakt och följsamhet på en tävlingsplan där x antal andra ekipage trampat runt och spridit sina spännande dofter innan. Jajaja, nu fick vi ju ingen nia, men ändå. Känslan! Den var inte så dum. Så, nu har jag skrutit färdigt för idag. Fick dock FEELING och anmälde mig raskt till ytterligare tre tävlingar senare i höst, lika bra att smida medan järnet är varmt, eller så blir det upp som en sol och ner som en pannkaka, någon devis passar väl alltid.
Ja, sen var det hem och byta om och hänga upp exakt alla kläder på tork och sätta bröddeg på jäsning och sen iväg och ut i spårskogen för att lägga spår till stackars Remus som bara fått sitta i bilen hela förmiddagen. När jag skulle lägga ut en spårapport så upptäckte jag att det satt en stor korsspindel på min ena hand. Tog en bild, men tyckte att jag skulle få till en bättre vinkel så jag vände och vred på näven och då härsknade den till och bet mig. Det har aldrig hänt förr, men någon gång ska ju vara den första. Smärta: någonstans mellan myggbett och getingstick.
Ja, sen var det gå spår och åka hem igen och svida om igen och baka brödet och sen blev det köpepizza till söndagsmiddag och nu är jag i ett närmare komatöst tillstånd. Jag ska inom kort borsta tänderna och gå upp och lägga mig med min jättespännande bok (Det slutna ögat av Belinda Bauer), men tror inte jag hinner läsa många sidor innan Morfeus kommer och sveper med mig på en resa och sen är det ny arbetsvecka på ingående. Känns väl sådär, men det är ju bara att bita ihop och gilla läget. Hey ho, let's go. Eller nåt.
Ja, sen var det hem och byta om och hänga upp exakt alla kläder på tork och sätta bröddeg på jäsning och sen iväg och ut i spårskogen för att lägga spår till stackars Remus som bara fått sitta i bilen hela förmiddagen. När jag skulle lägga ut en spårapport så upptäckte jag att det satt en stor korsspindel på min ena hand. Tog en bild, men tyckte att jag skulle få till en bättre vinkel så jag vände och vred på näven och då härsknade den till och bet mig. Det har aldrig hänt förr, men någon gång ska ju vara den första. Smärta: någonstans mellan myggbett och getingstick.
Ja, sen var det gå spår och åka hem igen och svida om igen och baka brödet och sen blev det köpepizza till söndagsmiddag och nu är jag i ett närmare komatöst tillstånd. Jag ska inom kort borsta tänderna och gå upp och lägga mig med min jättespännande bok (Det slutna ögat av Belinda Bauer), men tror inte jag hinner läsa många sidor innan Morfeus kommer och sveper med mig på en resa och sen är det ny arbetsvecka på ingående. Känns väl sådär, men det är ju bara att bita ihop och gilla läget. Hey ho, let's go. Eller nåt.
fredag 18 september 2015
Mitt nya liv som apmamma
Ibland, men inte särskilt ofta, gör jag saker lite på impuls sådär. Är verkligen inte den som gör förhastade saker i vanliga fall ("cementröv" kallas detta i den fantastiska tv-serien Åshöjdens Bollklubb), men det HÄNDER alltså emellanåt att jag inte bara sitter på kammaren och vänder och vrider på varje aspekt i beslutsfattandet utan bara kör på TJOHO, YOLO eller vad man nu har för valspråk när man är mer impulsstyrd än jag.
Som igår då. Såg att en vän på instagram hade adopterat en orangutang från Borneo via Save The Orangutan och kände att jamen åh, det vill jag med göra. Orangutanger är ju så coola. Och sällsynta. Och att bara klicka "gilla" på instagram är ju inte direkt känt för att vara det som förvandlar tanke till handling, så nu har jag adopterat orangutangen Ben.
Obs, skänker redan pengar till fattiga barn och köper julklappsgetter och -kor och -bikupor i tredje världen varje år och väljer bort företagets julklapp till förmån för återplantering av träd i regnskog plus trycker nästan alltid ner en tjuga till romen som sitter utanför Konsum hemma i byn, så det är inte så att jag skiter i resten av mänskligheten bara för att jag nu blivit mamma till en orangutang. Men ändå. Är han inte BEDÅRANDE?
Som igår då. Såg att en vän på instagram hade adopterat en orangutang från Borneo via Save The Orangutan och kände att jamen åh, det vill jag med göra. Orangutanger är ju så coola. Och sällsynta. Och att bara klicka "gilla" på instagram är ju inte direkt känt för att vara det som förvandlar tanke till handling, så nu har jag adopterat orangutangen Ben.
 |
| Ben, mitt nya barn |
Obs, skänker redan pengar till fattiga barn och köper julklappsgetter och -kor och -bikupor i tredje världen varje år och väljer bort företagets julklapp till förmån för återplantering av träd i regnskog plus trycker nästan alltid ner en tjuga till romen som sitter utanför Konsum hemma i byn, så det är inte så att jag skiter i resten av mänskligheten bara för att jag nu blivit mamma till en orangutang. Men ändå. Är han inte BEDÅRANDE?
tisdag 15 september 2015
Mitt liv på distans part 2
Jaha, här blev det inte mycket bloggat och nu minns jag knappt vad som har hänt. Eller om något speciellt har hänt. Mitt liv som senildement, borde kanske detta inlägget heta. Men nä. Det är mest att jag jobbar på dagarna, håller kurser på kvällarna, tränar för tävling och pluggar på distans resten av tiden eller kanske samtidigt. Har till exempel "reflekterat" igår när jag gjorde tråksaker på jobbet som inte krävde någon större aktivitet i hjärnan. I min distanskurs i pedagogik ska man tydligen vara det. Reflekterande, alltså. Och det kan man väl vara om det finns något att reflektera över, men det känns mest som flum alltihop om jag ska vara ärlig. Åstadkom i alla fall någon slags inlägg kring socialiseringsprocessen i föreningslivet på ett diskussionsforum där man ska ha "seminarier" och ska diskutera och vända och vrida på allt och reflektera då också som sagt. I andra grupper hade folk kommit igång och börjat skriva präktiga inlägg med funderingar kring både det ena och det andra, men i min grupp var det tyst som i graven. Står inte riktigt ut med sånt, så då fick jag offra mig och vara först med risk för att bli hela kursens driftkucku genom att komma med någon helt felaktig tankegång som avslöjar att jag hittills bara fusk-läst delar av kurslitteraturen (eftersom den är så erbarmligt tråkig). Det är ju enligt mig avsevärt lättare att reflektera över något som någon annan redan tänkt och uttryckt och som man bara kan haka på eller ha invändningar mot, än att vara den som först kläcker en "reflektion", åtminstone när temat är så djävla flummigt och oklart som "pedagogik i ett sociologiskt perspektiv" som denna delkurs handlar om. Men jag svamlade ihop lite tyckanden och funderingar i alla fall, men det är fan i mig inte en djävel i min grupp som har svarat med vare sig bu eller bä so far. Otack är världens lön. Funderar nu på att bli ett nät-troll och sabotera hela skiten i någon av de präktiga grupperna bara för att.
Blev lite hastigt och lustigt inslängd i en annan del av föreningslivet i fredags. Min yngsta systerson spelar innebandy och i samband med att jag var och hälsade på så blev jag tillfrågad om jag ville komma och kolla på en match. Det är juniorallsvenskan, så inte fyskam där inte, och föreningsmänniska är man ju. Vad jag inte visste var att min syrra, som är om möjligt ännu värre föreningsmänniska än jag är, var materialansvarig så istället för att komma insåsande ett par minuter innan av...spark, heter det kanske inte i innebandy, men innan matchen började i alla fall, skulle vi vara på plats TVÅ DJÄVLA TIMMAR innan, med växelkassa till kiosken och listor och grejer, och sen hade någon inte kommit och lämnat en jättetrunk med matchställ som det var utlovat, så då fick vi flänga runt och leta efter vaktmästare i korridorer som skulle kunna ha fått de där läskiga Come and play with us Danny-tvillingarna i The Shining att bli gröna av avund, och sen när rätt trunk slutligen uppenbarade sig så fattades det fem par strumpor och ni ska inte tro att det skulle kunna duga med vilka strumpor som helst, nej det skulle vara fem par identiska svarta MATCHSTRUMPOR, så vi for halva kommunen runt i rasande tempo i jakt på någon som tydligen hade dom hemma hos sig. Ja, eller vi och vi. Jag lät mig väl mest fraktas runt som ett kolli, hade ju ingen aning om hur någonting funkade, kände inga människor och kände mig på det hela taget mest rätt överflödig. Men sen fick jag hjälpa till att bygga sarg på planen och när matchen började fick jag sitta i sekretariatet och ansvara för att kasta in extrabollar om någon vanlig boll skulle råka försvinna utom synhåll någon längre stund. Det var inte så himla lätt, för det var ett sabla liv och tempo, och ibland ropade domaren "NY BOLL" och ibland var det "VIT BOLL" eller "RÖD BOLL" beroende på vem som skulle få börja med bollen efter att matchen blåsts av. Och blåstes av gjorde den mest hela tiden tycker jag, och varje gång skulle tiden stoppas så de där 3 x 20 minuterna som en match varar tog ju flera timmar, för var det inte att bollen var av plan så var det sargen som hade delat sig eller ungar som for ihop i tacklingar och blev liggande. Och när matchen var slut så fick jag plocka tomburkar på läktaren och släpa en jätteväska med svettiga 16-åringars använda matchställ och leta efter vaktmästare med nycklar igen, så nog gjorde jag skäl för mat och husrum alltid.
Ja, men annars? Man borde tycka saker om flyktingkatastrofen känner jag. Såg en text på Facebook, där det stod att många boende i Hallsberg (tror jag det var) drabbats av översvämningar, och att man förväntade sig att de 1493 (eller vad det nu var) kommuninvånare som röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet inte skulle låta sig evakueras från sina vattendränkta hus utan mer skulle uppskatta hjälp på plats. Det kan man ju ta och tänka lite på, när man tror att hjälpen gör bäst nytta "på plats". Bland sönderbombad infrastruktur och icke fungerande avloppssystem och sjukdomar och svält och misär, vem fan skulle INTE vilja ta sig därifrån? Och don't get me started med gnäll om att "vi kan inte ta emot alla", för dels handlar det verkligen inte om "alla" och dels är det väl ändå bättre att hjälpa NÅGRA än inga alls? Kom igen nu, för nu måste ALLA för fan hjälpas åt.
Blev lite hastigt och lustigt inslängd i en annan del av föreningslivet i fredags. Min yngsta systerson spelar innebandy och i samband med att jag var och hälsade på så blev jag tillfrågad om jag ville komma och kolla på en match. Det är juniorallsvenskan, så inte fyskam där inte, och föreningsmänniska är man ju. Vad jag inte visste var att min syrra, som är om möjligt ännu värre föreningsmänniska än jag är, var materialansvarig så istället för att komma insåsande ett par minuter innan av...spark, heter det kanske inte i innebandy, men innan matchen började i alla fall, skulle vi vara på plats TVÅ DJÄVLA TIMMAR innan, med växelkassa till kiosken och listor och grejer, och sen hade någon inte kommit och lämnat en jättetrunk med matchställ som det var utlovat, så då fick vi flänga runt och leta efter vaktmästare i korridorer som skulle kunna ha fått de där läskiga Come and play with us Danny-tvillingarna i The Shining att bli gröna av avund, och sen när rätt trunk slutligen uppenbarade sig så fattades det fem par strumpor och ni ska inte tro att det skulle kunna duga med vilka strumpor som helst, nej det skulle vara fem par identiska svarta MATCHSTRUMPOR, så vi for halva kommunen runt i rasande tempo i jakt på någon som tydligen hade dom hemma hos sig. Ja, eller vi och vi. Jag lät mig väl mest fraktas runt som ett kolli, hade ju ingen aning om hur någonting funkade, kände inga människor och kände mig på det hela taget mest rätt överflödig. Men sen fick jag hjälpa till att bygga sarg på planen och när matchen började fick jag sitta i sekretariatet och ansvara för att kasta in extrabollar om någon vanlig boll skulle råka försvinna utom synhåll någon längre stund. Det var inte så himla lätt, för det var ett sabla liv och tempo, och ibland ropade domaren "NY BOLL" och ibland var det "VIT BOLL" eller "RÖD BOLL" beroende på vem som skulle få börja med bollen efter att matchen blåsts av. Och blåstes av gjorde den mest hela tiden tycker jag, och varje gång skulle tiden stoppas så de där 3 x 20 minuterna som en match varar tog ju flera timmar, för var det inte att bollen var av plan så var det sargen som hade delat sig eller ungar som for ihop i tacklingar och blev liggande. Och när matchen var slut så fick jag plocka tomburkar på läktaren och släpa en jätteväska med svettiga 16-åringars använda matchställ och leta efter vaktmästare med nycklar igen, så nog gjorde jag skäl för mat och husrum alltid.
Ja, men annars? Man borde tycka saker om flyktingkatastrofen känner jag. Såg en text på Facebook, där det stod att många boende i Hallsberg (tror jag det var) drabbats av översvämningar, och att man förväntade sig att de 1493 (eller vad det nu var) kommuninvånare som röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet inte skulle låta sig evakueras från sina vattendränkta hus utan mer skulle uppskatta hjälp på plats. Det kan man ju ta och tänka lite på, när man tror att hjälpen gör bäst nytta "på plats". Bland sönderbombad infrastruktur och icke fungerande avloppssystem och sjukdomar och svält och misär, vem fan skulle INTE vilja ta sig därifrån? Och don't get me started med gnäll om att "vi kan inte ta emot alla", för dels handlar det verkligen inte om "alla" och dels är det väl ändå bättre att hjälpa NÅGRA än inga alls? Kom igen nu, för nu måste ALLA för fan hjälpas åt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)