Some of them wants to get used by you

Gäsp. Idag är det segt. Och måndag. Och dimma. Väldigt mycket dimma, men om det har med PLUSGRADERNA att göra så kan jag ta det. Idag såg jag lite grönt gräs på en plätt där snön hade smält. Sånt inger hopp. Det är fortfarande tonvis med snö kvar förstås, men har man riktig djävla tur så hinner allting smälta bort innan det blir kallare igen. Hoppas!

Trött är jag för att jag låg vaken och sträckläste Till offer åt Molok igår kväll när jag egentligen borde ha sovit min skönhetssömn. Var ju tvungen att veta hur det gick. Det gick bra för de flesta, men inte alla. En tår fälldes (av mig). Och så vill jag allmänt rikta några väl valda ord till huvudpersonen, lite som ett illvrål i Harry Potter: Rebecka! Gör slut med den där Måns! Bli ihop med Krister! NU! I övrigt säger jag bara till de som inte läst Åsa Larssons böcker: Gör det.

Själv ska jag sätta tänderna i Mikael Strömbergs Inmurad. Jag köpte och läste Vätten när den kom och blev skitbesviken, vilken djävla dynga rent ut sagt, så jag tänker minsann inte gynna Mikael i onödan. Han får bara en liten bibliotekspeng av mig den här gången tills han levererar bättre.

Em-final i handboll

Puh. Har precis bränt cirka en veckoproduktion av adrenalin i den extremt jämna och djävulskt spännande handbollsfinalmatchen mellan Norge och Montenegro, som avgjordes efter två förlängningar till Montenegros fördel. TYVÄRR, om jag får säga vad jag tycker. Man hejar ju på Norge. Och med man menas i det här fallet jag. Nu är matchen där Sverige fick däng av norskorna, och man snudd på satt och önskade livet ur Löke och Lunde och Edin och de andra klämkäcka och framför allt otäckt duktiga spelarna från grannlandet i väst, glömd. Rent principiellt skulle man ju egentligen heja på underdog-laget, men enligt en annan princip hejar man aldrig någonsin på ett Balkanlag, och det beror enbart på att de har en så taskig publikkultur som buar och väsnas och kastar in grejer och uppför sig allmänt illa och osportsligt. Men nu vann de i alla fall, och Sverige hamnade någonstans i mitten. Surt, men det är ju som det är. Alltså SURT.

Ett vrak har flutit iland

Igår var det julfest med jobbet. Nick Borgen och Partyfabriken underhöll och jag tappade räkningen på hur många gånger man dog skämsdöden under denna kväll. Tur att det var fri sprit och taxi hem, eller snudd på åtminstone. Partyfabriken visade sig vara ett coverband som nischat sig på typ Björn Skifts-medleys och annat otäckt som folk uppenbarligen går igång på när alkoholen kickar in, och Nick "We are all the winners" Borgen talar väl för sig själv. Höll på att kollapsa när de pom-pom-pom:ade igång med Tänd ett ljus, för att sedan kräva att alla skulle kroka armkrok och sjunga I natt jag drömde. Det var nästan så att man trodde att Birgit Friggebo skulle komma in och riva av We shall overcome som nästa grej. Fast vi hade rätt så roligt i alla fall, och maten var god även om det inte gick att uppbåda ett endaste litet brysselkål så långt ögat kunde nå. Kvällen som helhet: helt okej.

Men idag är jag SVAG. Är varken van att a. dricka sprit eller b. vara vaken efter midnatt (tänkte skriva 21.00 men det såg enormt mesigt ut även om det nog är närmare sanningen) längre. Längesen man drack tills flaskan var tom och dansade tills solen gick upp, om det ens någonsin har inträffat sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Gick och lade mig HALV TRE. Och eftersom jag är en så kallad morgonmänniska så är det inte så att jag av mig själv sover till elva bara för att jag har kommit i säng sent. Kroppen vaknar sin vanliga tid och så får man ligga där med huvudvärk och invänta nästa sömntåg, fast det blir mest slummer. Att jag kom hem så sent beror inte på att jag är jordens partyprinsessa som får kastas ut av personalen som låser, utan den egentliga orsaken till detta nattsudd var att vi råkade köra på ett rådjur på vägen hem, så kvällen avslutades tyvärr med ond bråd död, eller dessvärre inte så bråd för det är ju inte så att det finns en jägare med laddat vapen redo exakt där man befinner sig långt ute i Tjottahejti klockan ett på natten. Nu ska jag passa på att tala allvar. Alla ni som är sjukligt fixerade vid att städa era bilar så att det inte finns en enda pinal någonstans, SLUTA MED DET. Eller skaffa ett "märk ut viltolycksplatsen-kit", för de där pappersremsorna som man får på Bilprovningen är nämligen helt värdelösa. Hade det varit min bil så hade man kunnat hitta grejer så att man till och med hade kunnat snitsla spåren efter en trebent Bambi, men det är kanske att överdriva, och nu åkte vi inte i min bil utan i en sådan där extremt välstädad historia där det inte fanns så mycket som en plastpåse. Det löste sig till slut, men hör och lär: För att underlätta för jägaren och eftersökshunden och för att förkorta djurets lidande, ha med NÅGONTING att markera en eventuell olycksplats med. Det räcker inte att säga att det  var "ungefär 500 meter efter avfarten till Yngsjö", för sånt där är skitsvårt att bedöma i efterhand, och det gör det i sin tur skitsvårt för den som ska komma och hitta och ta hand om det trafikskadade viltet efteråt. Sådär, nu hoppas jag att alla har antecknat detta ordentligt. 

Så ja, SVAG är ordet idag. Har dock varit ute och skottat snö som föll i natt, men HALLELUJA, nu är det plusgrader. Och enligt SMHI ska det vara plusgrader i flera DAGAR nu. I'm dreaming of a green christmas. Men nu måste jag nog ligga under en filt och dricka läsk och läsa deckare. Dricker nästan aldrig läsk, men så här dagen efter ett julbord fick ett glas passionsfruktssoda livsandarna att börja resa sig ur askan.

Sing while you may, NOT

Alltså SERIÖST. Det är väl omtänksamt av folk att lyssna på musik i hörlurar så att de inte stör andra. Men det är inte, jag upprepar, DEFINITIVT INTE OKEJ att sitta och sjunga med och tro att ingen annan hör. Speciellt när man sjunger djävulskt falskt och har allmänt väldigt dålig musiksmak och inte bara smågnolar lite tyst för sig själv utan råmar som om man gav en konsert inför en fullsatt arena. Det är alltså INTE OKEJ att göra så bland folk. Tack för ordet.

Mvh
Grinig_68:a

Bocken i Gävle

Sitter och funderar lite på den här julbocken i Gävle. Vartenda år är det samma visa, vartenda år ska den brännas ner och det spelar ingen roll hur mycket pengar man satsar på bevakning och larm och värmedetektorer och sprinklersystem och fan och hans mormor. Då kan man ju om det inte hade varit enklare att a. satsa på en beväpnad och respektingivande vaktstyrka, typ Hells Angels, som patrullerar dygnet runt, eller b. helt enkelt göra en bock i ett material som inte brinner, typ betong. Den kunde ju stå på torget året runt, ungefär som statyn av Karl den tolfte till häst i Kungsträdgården i Stockholm, och så kunde man hänga på lite ljusslingor lagom till första advent eller så. Hur svårt kan det egentligen vara?

En häxjakt utan like efter tusen smaragder och ett kungarike

Idag var det någon form av köldrekord. Minus 17 stod termometern på i morse, inomhustemperaturen var på plus 17, så det var symmetriskt och vackert om än inte alls önskvärt. Men det är väl konstigt att hur kallt man än har det så är det alltid någon annan som har haft det lite kallare. Första personen jag pratade med idag hade haft minus 19. Nästa person bräckte det med någon grad och sedan kom det någon och drog till med 22,5. När jag berättade det för min man sa han "jamen man ska ju aldrig vara FÖRST med att säga", som om det var någon gammal sanning i stil med att man aldrig ska lägga nycklarna på bordet. Varför ska man aldrig lägga nycklarna på bordet? Jo, för många år sedan när Sverige var fornstort och ungt så var det bara mycket betydelsefulla personer som hade nycklar, eftersom lås i metall var dyra och knepiga att tillverka. I det gamla bondesamhället var det ofta frun i huset som hade hand om nyckeln till visthusboden, och det var allvarliga grejer att slarva bort den, för det var ju liksom inte bara att kila ner till Konsum om någon olovandes hade tagit sig in och ätit upp hela vinterförrådet av ost och enrisrökt korv. Så var det något man aldrig gjorde så var det att lägga ifrån sig nycklarna någonstans, allraminst på bordet där vem som helst kunde ta dom, för då var man en slarvmaja av stora mått och alla vet ju att slarv är den åttonde dödssynden.

I alla fall. Idag tänkte jag ge mig själv lite kompensation för min stympade helg. Bestämde mig för att sluta klockan 11, åka hem, gå ut med hundarna, städa och sedan tillbringa hela eftermiddagen i soffan, eldandes i kaminen, framför några avsnitt av Hem till byn varvat med deckarläsning. Det visade sig dock att det skulle komma en IT-tekniker och joxa med min nya jobbdator och han sa att det skulle ta "en bra stund" och det kändes ju inte så meningsfullt att liksom bara sitta av tiden när jag ändå skulle gå hem tidigare. Så jag slutade min arbetsdag ganska omedelbart efter förmiddagsfikat, till vilket det dessutom serverades lussebulle. Mmmm....ledighet och lussebulle. Nästan det bästa som finns.

Nu har jag städat och varit på hundpromenad och lagat och ätit lunch. Jetzt: Ledig eftermiddag. Grattis till mig.

Det måste vara radion

Den här veckan är det inte Vaken på radion när jag kör till jobbet. Det är Musikhjälpen som samlar in pengar för rent vatten till världens barn, och det är ju förstås behjärtansvärt. MEN, och här kommer ett stort men. Kan man inte ställa något slags krav att programledarna ändå ska leverera någon form av kvalitet? Om det bara handlar om att öppna munnen och låta ord flöda för att fylla ut tomrum mellan låtar så kan man ju lika gärna sitta och läsa högt ur telefonkatalogen. Det känns ungefär lika meningsfullt att lyssna på.

Häromdagen var det Annika Lantz och nån 22-årig brutta. Jag tycker Annika Lantz är grym. Alltså på det bra sättet. Skärpt, rolig och vass. Men den här sändningen kändes mest som att man hade råkat komma och sätta sig i Sveriges Radios djävla fikarum och hamnat vid ett bord där man inte känner en käft. Om ni förstår känslan. Alltså, här sitter vi och känner varandra jättebra och kör vår interna jargong och släpper inte en jävel över bron och vem fan är du som sitter där och tjuvlyssnar, typ.

I morse var det två andra pajaser som höll på att svamla om hur jättemycket dom gillade hiphop och så började dom rabbla upp alla hiphopartister som öppet hade erkänt att de var positivt inställda till homosexuella. Det var fler än man trodde, jag skulle inte ha kunnat räkna upp så många hiphopartister överhuvudtaget oavsett vad de hade för åsikter i någon fråga. Och så sa de om en som jag inte minns namnet på, att jamen hon har ju blivit så mesig nuförtiden, förr så pratade hon ju ofta om att hon var bisexuell, men det säger hon ju aldrig någonting om längre. Här känner jag väl lite att jamen herregud, måste man gå och mala på om sin sexuella läggning stup i kvarten för att vara tuff? Jag menar, har man outat det så har man, det är väl inget man måste hålla på och älta om år ut och år in bara för att inte bli klassad som mes, kan man ju tycka. Det skulle ju bli förfärligt tjatigt om alla gjorde så.

Ja, och sen kan jag även tycka att man inte ska prata i radio om man tänker prata om något man ser och inte har för avsikt att beskriva det för lyssnarna. Plus att man inte måste lägga fem minuter på att svamla, och här citerar jag inte direkt ordagrant, men snudd på:
- Om ett par minuter blir det nyheter från ekot...
- Och från trafikredaktionen!
- Njaaa...jag är inte säker på det...Jag försöker kolla på skärmen här, men det är svårt. Men jag tror att det är trafiknyheter varje hel timme, inte halvtimmarna...
- Men snart är det nyheter och då kommer de att gå igenom detta...
- Om ett par minuter alltså. Nyheter.

Och så vidare, och jag som lyssnar på radio för att få till livs vad som är på gång i världen har mest lust att slänga ut bilradion i någon snödriva. Är det till detta ens troget inbetalade tv- och radiolicenspengar ska gå? Det är så jag nästan känner att de där barnen som är i behov av rent vatten inte ska få en spänn av mig bara för att radion sköter detta så djävla dåligt. OBS, jag är ironisk. Men till Sveriges Radio vill jag säga att det här är inte särskilt bra. Gör om, gör rätt. Sådär, nu är det sagt.