121212

Ja, nu dröjer det innan man kan skriva ett sånt där fränt årtal igen. Hela 2000-talet har ju varit en enda kavalkad av datum som är lätta att komma ihåg, men nu är det slut med det inom överskådlig framtid.

I morse när jag körde till jobbet så såg jag en stjärna falla. Det har jag bara varit med om en enda gång i hela mitt liv innan, och den första gången blev jag så tagen av att det faktiskt hände och inte bara var något man läste om i böcker, att jag inte kom mig för att önska mig någonting, som man ska göra och vips går det i uppfyllelse. Det känns inte särskilt vetenskapligt, men det är kanske dumt att chansa. Den här gången var jag lite mer blasé på stjärnfall, så jag passade raskt på att önska mig LÖPTRÄNING. Alltså möjlighet till. Sedan skämdes jag ganska mycket över att jag är så självupptagen och inte önskade fred på jorden och arbete och välstånd åt alla när man nu åtminstone rent teoretiskt sett satt med Ödet i sin hand. Men enligt Micke så ska det bli extremt mycket stjärnfall natten mellan torsdag och fredag så ni som är vakna då kan väl passa på att klämma ur er lite bättre och mer altruistiska önskemål än mina. Tack på förhand.

Åkte hem och var inte alls peppad på att gå hundpromenad. Hatar att man liksom bara kan gå där det är plogat, hatar att pulsa i snö ännu mer men idag trotsade jag det senare hatet och plöjde mig upp- och nerför Nangijalas kullar i obanad terräng. Det var ingen lek, snön var nästan knädjup för mig och gick upp till halsen på taxarna som liksom fick orma sig upp och ner som mätarlarver för att alls komma någonstans, men jag tröstade dom med att slänga ut en näve Frolic i snön som de fick leta reda på. Otroligt uppskattat (alltså på riktigt). Det var tio grader kallt, men jag kan säga så mycket att ingen av oss frös. Och jag är SJUKT nöjd med mina Merrell Frost Glove-stövlar från Fotkultur i Malmö som är a. varma och b. vattentäta. Stövlarna alltså. De är kanske inte världens snyggaste enligt mig då, men det kan man ju bortse från när man går torrskodd och varm genom livet.

Sedan hade biblioteket hostat fram Till offer åt Molok åt mig, så jag knatade dit och hämtade den och sedan hem igen. Nu är jag döless på att vara utomhus i tio minusgrader trots varma stövlar så nu ska jag tända en brasa och dricka te och läsa deckare. Mmm...tända brasa och dricka te och läsa deckare. Nästan det bästa som finns.

Åh NEJ, Sverige - Norge 25 - 28

Alltså, jag inledde matchen helt kolugn och var helt förvissad om att Norge skulle vinna, det var liksom inget att hetsa upp sig över. Norge har ju ändå vunnit både EM och VM och OS, liksom. Matchen började. Såg Sverige gå upp i ledning. Halvlåg i soffan och inväntade att norskorna skulle komma ikapp. Vilket de inte gjorde förrän i mitten av andra halvlek, och sedan blev det förstås nagelbitarfestival precis som det brukar bli i handboll. Tyvärr inte med marginalerna från Sveriges sida, vilket känns som en förfärligt snöplig djävla förlust, för Sverige spelade verkligen riktigt riktigt bra. Men det räckte inte hela vägen. TYVÄRR. Skit också. Nu har jag så mycket adrenalin i kroppen att det där med att gå och lägga mig tidigt och "sova ikapp" är ju bara att fetglömma.

SKIT OCKSÅ. Som sagt.

EDIT: Fasen vad handbollsspelare är duktiga på att analysera en förlust. Själv hade jag varit så djävla sur att jag nog bara hade älgat förbi alla reportrar och fräst irriterat åt reportrar som kräver att man ska svara på varför "vi" inte vann. Men handbollsspelare! (eller det är kanske likadant i alla sporter, jag vet inte så noga). Bara minuter efter att slutsignalen gått och drömmen om EM-semifinal har gått upp i rök så halas de in framför kamerorna och fastän de måste vara besvikna så det bara visslar om det så är de ändå alltid vänliga, ödmjuka och levererar knivskarpa analyser på ett trevligt sätt. Är det detta som kallas mediaträning? Jag är stum av beundran.  

Skånetrafiken, ett episkt inlägg

Är nu hemkommen efter en strapatsrik färd till och från Göteborg. Med tanke på att det skulle vara Klass 2-varning i hela Skåne utom Österlen och jag var tvungen att åka till Lund och vända (så sjukt, men det är Skånetrafiken som har bestämt att inleda färden med sådär åtta mil i motsatt riktning är den mest ultimata resvägen mellan Ankeborg och Göteborg. Om ni frågar mig: Dom har SÅ fel.) så tänkte jag att det var bäst att vara ute i god tid. Det stod till och med på Skånetrafikens hemsida: Tänk på att vara ute i god tid. Så redan vid halvtretiden lämnade jag hemmet för att säkert kunna vara på plats i Göteborg klockan nio dagen därpå.
Det började ju bra. NOT. För det var strömlöst på tågbanan mellan Kristianstad och Karlskrona, och ett hundratal människor vadade planlöst omkring i decimeterdjup snömodd och ingen visste någonting. Det skulle komma bussar, men ingen visste när. Så kom det en buss, men den skulle bara till Hässleholm. Sen kom det en annan buss som skulle någon annanstans. Efter hundra år kom en tredje buss som också bara skulle till Hässleholm, men vi som stått och tjatat "går den här till Lund och Malmö" till höger och vänster blev anmodade att kliva ombord på densamma med ett "ni får ta tåget från Hässleholm och vidare neråt".

Vi knökade in oss i bussen, som rullade iväg i sakta mak. När vi till slut kom fram till Hässleholm stod det ett hundratal människor och trängdes vid ersättningsbusshållplatsen. En nervös stämning spreds i "vår" buss. Någon slängde ur sig att det kanske var folk som OCKSÅ skulle vidare till Lund och Malmö, och genast spreds ett rykte att bussen i själva verket visst gick till Lund och Malmö. Ett "vi" och "dom"-scenario värdigt ett fotbollsderby i division fem byggdes upp på nolltid och när bussdörrarna öppnades var det ingen som så mycket gjorde en ansats att resa sig förrän alla hade försäkrat sig om att inte en käft utanför bussen hade den ringaste plan på att sätta sin fot i Malmö på denna sidan nyår.  Först då ett flertal personer försäkrat att de skulle till Kristianstad och ingen annanstans så började folk resa sig och gå av. Jag satt längst bak och kom därför av bland de sista, men jag sicksackade mig skickligt genom massan och var bland de första att konsultera trafikinformationsmonitorn. För det var nämligen oroväckande tomt på tåg i järnvägsknuten Hässleholm. Det var även oroväckande tomt på information på monitorn, men ett försenat X2000-tåg mot Köpenhamn var i alla fall på ingång inom ett par minuter. Jag konsulterade ett par kvinns som hade varit med samma buss, och vi bestämde oss för att "vi måste väl ändå kunna åka med det när det nu är som det är", och så spurtade vi ner för trapporna, slirade framåt i snömodden på perrongen och hann precis fram i tid till när dörrarna skulle stängas. "Får vi åka med mot Malmö?" flämtade vi, och först var det kalla handen eftersom vi hade Öresundstågsbiljetter och det här var minsann SJ, men en av kvinnsen var amerikanska och hon fick ett mäktigt amerikanskt utbrott och röt "ALLTSÅ JAG MÅSTE MED" med sådan emfas att vi blev ombordviftade snabbt som ögat och kunde sitta och jäsa i en halvtom förstaklassvagn medan andra stackare som inte varit lika snabbfotade och framfusiga fick stå kvar och frysa i Hässlehåla under en okänd tidsrymd.
Själv kom jag till Lund och kunde byta. Jag hann förstås inte med det tåg jag egentligen skulle ha åkt med, men efter 45 minuter kom ett annat så det var inte så farligt. Speciellt inte som det ligger en Subway precis mitt emot järnvägsstationen. Mmm...Subwaymacka. Det kan vara värt ett missat tåg.

Resten av färden upp till Göteborg var ganska händelselös, trots ymnigt snöfall men det åkte vi liksom ifrån. Sedan gick jag förstås vilse, det gör jag jämt.  Inte bara i Göteborg utan överallt. Men särskilt i Göteborg, verkar det som. Jag har liksom inga landmärken att gå efter utan tycker att jag hamnar på Avenyn hur jag än går och vart jag än ska. Nu skulle jag inte alls åt Avenyn till, men lik förbannat stod jag där och blängde på Poseidon rätt vad det var. Blev extremt trött på mig själv och mitt kassa lokalsinne och undrade varför i helvete jag inte bara kan ta en taxi från stationen som vanligt djävla folk (tror jag) gör när de kommer till en stad där de inte hittar. Men jag ska alltid knata omkring med en skrynklig utskrift från Eniro i näven och utstråla TÖNTIGHET.

Ja, efter 45 minuter så hittade jag i alla fall hotellet, som enligt uppgift på hemsidan låg på "sju minuters promenad från centralstationen" (ni ser nivån på det hela). Jag gillar att bo på hotell. Jag gör det så sällan att det liksom alltid är ett äventyr. Festligt att ligga i sängen och titta på tv. Lyxigt med nybäddad säng och rena handdukar och minitvålar och hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Man måste älska hotellfrukost. Den här var lite snålt tilltagen, även om jag naturligtvis blev mätt. Men jag älskar bombastiska frukostbufféer med hundra sorter av allt, även om jag egentligen bara äter: yoghurt, müsli, kokt ägg, äggröra, bacon, macka, juice, te. På hotell alltså. Hemma blir det bra mycket påvrare på grund av lathet.

Gav mig iväg i mycket god tid för att hitta till kursen, även om den enligt kartan bara låg en tvärgata bort (strategiskt val av hotell för en utan lokalsinne). Det tog mindre än fem minuter att ta sig dit, och då var det 55 minuter kvar tills kursen skulle börja. Vågade mig därför på en morgonpromenad i de intilliggande kvarteren utan att något dramatiskt hände. Sedan var det kurs för hela slanten, inklusive en överdådig lunch på Hotell Plaza. Bara det låter ju som att det skulle stå horder med lakejer och passa upp på en, vilket det inte gjorde. Men det var inte långt ifrån, och det blev lite pinsamt att lämna in sin friluftsjacka med trasigt blixtlås till en strikt garderobiär med pokeransikte som förmodligen var mer van att hantera minkpälsar och kamelhårsulstrar. Men men. Maten var god, uppläggningarna nästan i stil med Nobelmiddagens och det var vita dukar på borden och kristallkronor i taket och folk talade dämpat och man väntade sig nästan att Carson från Downton Abbey skulle dyka upp och fråga om allt var till belåtenhet. Sedan skulle vi dricka kaffe på maten, men då kom ett tjänsteväsen och upplyste i ganska snorkig ton att kaffe inte ingick i vår lunch, så vi fick lomma ut som skolbarn som blivit påkomna med att olovandes vara inne och spela rundpingis på rasten och Downton Abbeykänslan försvann ganska omedelbart. 

När kursen var slut tog jag mig med raska kliv mot järnvägsstationen och letade panikartat efter en Skånetrafikbiljettautomat (hänga gubbe på den?) som Skånetrafiken påstått skulle finnas någonstans. Hittade den till slut i ett mörkt hörn utanför Pressbyrån, köpte biljett, hoppade ombord på tåget som AVGICK I TID. Halleluja. Sedan blev det signalfel, väntan på mötande tåg, mer signalfel, mer väntan på mötande tåg. Summan av kardemumman blev att jag förstås missade tåget i Lund och fick sitta där och vänta i 50 minuter, vilket genererade en ny Subwaymacka som plåster på såren. Sedan lyssnade jag på Jansson & Wester-podcasts och såg förmodligen ut som världens nöjdaste resenär där jag satt och småskrattade för mig själv i pölar av smältande snö inne i väntsalen. Kom slutligen ombord på SISTA tåget från Lund och kände mig nöjd med att det var ett snabbtåg som bara skulle stanna i Hässleholm på vägen, alltså inte i Eslöv, Höör, Hörby, Sösdala, Vinslöv och alla de andra småstationerna på vägen. Men så blev det signalfel utanför Hässleholm, så den lilla tidsbesparingen åts upp tämligen omedelbart. Min man kom och hämtade, eftersom man måste hinna med näst sista tåget från Lund för att hinna med sista bussen från stan. Var hemma vid midnatt. Steg upp halv fem i morse. Jobbade åtta timmar. Kom hem kvart i tre. Gick ut med hundarna i en timme, sedan var det mörkt. VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT LIV? Man är ju som en vampyr eller nåt. Eller en grävling som har gått i gryt. Tänkte att jag skulle gå och lägga mig astidigt ikväll för att "sova ikapp". Jag har alltid väldigt storslagna planer på att sova ikapp, det blir sällan något med dom. Inte ikväll heller, eftersom det är handboll. Missade ju gårdagens match (oavgjort mot Serbien) och även Nobelmiddagen, ja alltså sändningarna på tv, på grund av Skånetrafiken. Eller åtminstone delvis. Men men. Orkar inte uppbåda sådär jättemycket energi inför kvällens match mot Norge eftersom utgången är så given. Norskorna är så grymma, jag tror ingen kan slå dom. Men man kan ju alltid hoppas, förstås.

Travelling by

På måndag ska jag på kurs i Göteborg. På grund av att kollektivtrafiken mellan Ankeborg och Göteborg är helt uppfuckad så måste jag åka dit redan imorgon. Är sjukt opepp, dels för att min helg blir kortare men framför allt för VÄDRET. Imorgon ska ett nytt snöoväder dra in över södra Sverige, och alla vet ju att snö+tåg är en ekvation som gör att tiden T kan antas gå mot det oändliga. Det är väl en sak att sitta och dega på ett tåg som står stilla, men det mer troliga scenariot är att man får stå på en station någonstans och frysa och vänta på ett tåg som aldrig kommer. Känner inte det minsta för detta, men har nu laddat ner och proppat min mp3-spelare med 7 st Jansson & Wester-podcasts att förströ mig med under all förmodad väntetid. Har även en splitter ny Harry Hole-deckare som jag fick av Liselott eftersom hon nappade åt sig den när den var Månadens Deckare på Ica Maxi utan att tänka på att hon även beställt den via någon jultidningsförsäljare, så plötsligt satt hon där med dubbla exemplar hårdkokt norsk deckare.
Men som sagt. Det väger inte riktigt upp att behöva lägga en halv ledig dag på logistik. Även om jag får betalt för att sitta och dega på ett tåg och läsa deckare så hade jag hellre varit hemma och slappat alldeles gratis. Faktiskt.

Och enligt SMHI ska det snöa VARJE DAG några dagar framöver. Har jag sagt hur sjukt djävla less jag är på vintern just punkt nu?

FRIKORT!

Man vet att man är gammal när man läser i diverse bloggar om vem som är ens "frikort" och man enbart associerar till gratis sjukvård och fria fjäskresor från Skånetrafiken för att man har blivit mer än 20 minuter försenad och det är deras fel. När uppenbarligen alla (utom jag) vet att ett "frikort" nuförtiden tydligen är en person som man skulle kunna tänka sig att ligga med om man hade varit singel. Eller något i den stilen. Till och med min man visste vad frikort var, och han är ändå en person som tror att "miljonkonto" är något som fortfarande existerar.

Åh nej, Sverige - Frankrike 17 - 24

Men blä vad deppigt. Nu spelade det i och för sig ingen jättestor roll eftersom Sverige redan är klara för fortsatt spel i turneringen, men ändå. Frankrike är så DJÄVLA bra och de kunde gott ha fått lite däng. Som de fick av danskorna häromdagen, och Sverige slog ju Danmark och i handboll är allting möjligt. Ju. Men idag ville det sig alltså inte. Och man kan ju kanske inte begära att Sverige ska piska upp ett av världens bästa handbollslag när de kommer med ett gäng 20-åringar från elitserien. Inte enbart, men en hel del.

Anser för övrigt att Torbjörn Klingvall är helskön, att Sivertsson gör ett rätt lamt intryck och att Axnér mest borde hålla truten. Sådär, nu är det sagt.

Fotoutmaning!

Fick en fotoutmaning av randigkatt, som lyder som följer:

1. Ställ dig vid bokhyllan och föreställ dig att jag är på spontanbesök. Nu behöver jag ha tre bra böcker SNABBT av dig som du tror att jag kommer gilla. Vilka tre plockar du ut åt stressade mig?
2. Eftersom jag är en teknisk idiot vill jag att du tar kort på en mycket bra teknisk pryl samt att du verkligen säljer in den åt mig.
3. Sist men inte minst. Ta ett kort på något i ert hem som verkligen inte är DU.

Här kommer svaren...eller vad det heter:

A. Forrest Gump, av Winston Groom. Ok, ALLA har sett filmen om Forrest Gump. Få har läst boken. Jag vill säga att om man gillar filmen så MÅSTE man läsa boken eftersom den är ännu bättre och innehåller så mycket mer. Just do it.
B. I muséets dolda vrår, av Kate Atkinson. En slags släktkrönika (fast det låter så tråkigt, och är det något den här boken inte är så är det tråkig) som är rolig, sorglig, underhållande och med ett ganska överraskande slut som åtminstone fick mig att direkt bläddra tillbaks till sidan 1 och läsa om hela boken igen med andra ögon.
C. Wilt, av Tom Sharpe. En av de roligaste böcker jag vet. Tyvärr är det nog en böckernas motsvarighet till one hit wonder, de andra böckerna av Tom Sharpe är nämligen bara sådär enligt mig. Men den här! Är! Skitrolig!

Jag är ju också något av en teknisk idiot, och därför är jag ganska stolt över den här tekniska kompositionen som dock inte ser mycket ut för världen. Men när jag var nyskild och fattig och inte hade någon stereo eftersom den tillhörde min exman så fick jag helt enkelt koppla ihop min gamla bärbara CD-spelare (med skakminne, ett ord som gissningsvis dog ut på 1990-talet) med ett fränt datahögtalarsystem med subwoofer som var aspoppis runt sekelskiftet. Och  voilà! En pytteliten lättplacerad stereo med förvånansvärt bra ljud för typ inga pengar alls.
Eeeh...vet inte om det här var att "sälja in" ny teknik, det blev mer att återanvända gammal. Kommer nog aldrig att få jobb på Media Markt.

En sak (bland många) i det här hemmet som verkligen inte är JAG är min mans samling av skitfula plastdjur som han har den taskiga smaken att förvara i ett vitrinskåp, som om det vore kronjuvelerna allraminst. En åsna, två hundar med enfaldig blick och fyra apor i plast. Hur tänkte han här? Jag vill inte veta.