På Spåret vecka 49

Tja, vad säger man? Lag Soffan skrapade ihop 32 poäng, vilket var avsevärt mindre än Stefan Holm och Katarina Mazetti (45), men betydligt mer än Lotta Bromé och Carl Jan Granqvist (19), så till skillnad från förra fredagen så känner vi att vi ändå kan se folk i ögonen utan att skämmas. Känner mig extra nöjd eftersom jag klämde Toronto på 8 poäng, på ledtråden om "nykterhetsrörelsen" (NTO). Hudiksvall högg vi också sekunden innan Stefan Holm drog, på ledtråden "kroppens största organ". Däremot missade vi Tallinn, men kunde i gengäld plocka hem full pott på frågan om vad Lotta på Bråkmakargatans gris, hembiträdet i Madicken samt pojken i Nils Karlsson Pyssling heter (Bamsen, Alva, Bertil). Jodåsåatt, som det heter.  

Dansa i neon

I morse när jag stack huvudet utanför dörren så singlade, eller snarare yrde, flingor stora som dasslock ner från himlavalvet. Vad FAAAAN liksom. Hade ju sett fram mot några kalla klara dagar, inte för att jag direkt uppskattar minusgrader, men får jag välja mellan sol och blå himmel i kombination med minusgrader så väljer jag väl det alla gånger framför att snön ska VRÄKA ner som den gjorde nu, men det var ju bara att gilla läget. Rattade ut The Queen of Volvo på stora vägen och gav mig iväg mot jobbet i sakta mak. Med betoning på sakta, max 40 km/h för att man alls skulle ha någon koll på var i helvete vägen tog vägen någonstans. Förutom yrsnön så var det dessutom så mörkt att Morias gruvor framstod som en tandläkarmottagning i jämförelse. Lyckades i alla fall hamna bakom plogbilen, och det kändes tryggt. Där låg jag och puttrade fram helt fridfullt i ljuset av en orange saftblandare och kände att DET FÅR TA DEN TID DET TAR. Nä, men efter någon mil så skulle han väl stanna och släppa förbi mig för att vara lite schysst. Typiskt. Sånt händer ju liksom aldrig när man har jättebråttom någonstans på hösten och hamnar bakom ett betlass.

Tog mig i alla fall fram till jobbet i ett stycke och när jag skulle puttra hem igen åtta timmar senare hade det slutat snöa och var snudd på plusgrader. Det är liksom ingen ordning med någonting. Jag svängde inom sosse-ICA och svor över att det alltid är jag som handlar när det ska handlas tunga grejer. Jag har inga direkta bevis, men det känns som att min man alltid råkar nappa åt sig listan när det står jäst, sallad, vaniljsocker, russin, havregryn, tomater. Medan jag alltid åker på att köpa juice, mjölk, yoghurt, mjöl, apelsiner, tvättmedel. Saker som får armarna att växa till orangutanglängd på tiden det tar att tillryggalägga distansen mellan kassan och bilen. Pallar aldrig att ta en vagn, fattar inte varför kundvagnar måste vara så sjukt överdimensionerade att man snudd på måste ha skepparexamen för att kunna kryssa mellan mjölken och grönsakerna.

Kom hem, gick stavgång i en timme i byn. Det är väl det jag hatar mest med snön, att man inte kan gå överallt. Eller jo, klart man kan. Om man gillar att pulsa, halka omkring, få snö i skorna, bli blöt och kall om fötterna. Det gör inte jag, så jag traskade på plogade vägar och tyckte det var ganska B. Plusgrader nu FÖR FAN, tack.

Nu ska väl Lag Soffan försöka ladda lite inför kvällens avsnitt av På Spåret.

Och så ett inlägg för intresseklubben

Besökte min kiropraktor idag och fick nådigt tillstånd att påbörja viss rehabilitering. Har nu fått två extremt mariga övningar att göra i syfte att stärka upp den försvagade höftmuskulaturen. Om jag gör detta riktigt duktigt i en vecka så ska jag få en övning till sen som belöning, men den kräver tydligen att jag kan göra de två andra ordentligt först. Lätt var det inte för det var många kroppsdelar som skulle koordineras samtidigt, och det är man ju ingen stjärna på direkt. Men eftersom jag ska göra de här övningarna tre till fyra gånger om dagen så jag lär ju få rikligt med tillfällen att öva. Är sur, vill träna. Även om jag gissningsvis inte skulle ha sprungit en meter om jag hade varit oskadad på grund av snö och is och risken att halka och slå ihjäl sig. Men det ska ju åtminstone vara tekniskt möjligt, tycker man ju. Men men. Rehabilitering känns i alla fall bättre än "ingenting du ska ägna dig åt i nuläget, du ska VILA" som det hette sist jag var där. Så det är väl ett litet steg både för mänskligheten och mig, men åtminstone ett steg i rätt riktning. Man får väl vara tacksam för det.

Hörde på radion idag att det som folk googlar allra mest på just nu är recept på paj och nån Big Brother-Hanna som också har en blogg. Det folk googlar allra mest på för att hamna här är typ "knulla jultomten" och "husneger blocket". Vet inte vad det här vill säga om kvalitén på inläggen på den här bloggen. Å andra sidan kan man googla nästan vad som helst i kombination med "nålsögat" och hitta hit, ett tips för alla som ligger vakna om nätterna och undrar hur de ska orka bläddra igenom 5 års dravel för att hitta receptet på "bröd för lata djävlar".
Det heter nåt speciellt när man googlar och bara får en enda träff.  Fast jag har glömt vad. Får väl googla. Sedan jag flyttade från Metrobloggen till Blogger så finns ju min blogg delvis i dubbel upplaga, men annars har jag lyckats med det, vad det nu heter, genom att skriva ett inlägg om "likmolekyler":

 
Är jag lite känd nu, eller hur ligger det till?

HURRA, Sverige-Makedonien 26-15

Men herregud vad GÖTT, även om det svajade lite ibland och makedonierna kröp närmare i slutet av första. Men upp i ledningen kom de aldrig och sedan föll de fullständigt i andra. Till och med Robban & Claes var nöjda med Sveriges insats. Gillar Robban & Claes, de är världens bästa kommentatorer. Men snälla: Kalla inte Linnéa Torstensson (eller någon annan heller för den delen) för "amasonkvinna" för att uttrycka beundran. Det är ett så förtvivlat mossigt uttryck som mest för tankarna tillbaks till 50-talet. Tack för ordet.

Yes, EM, yes

Har alldeles glömt bort att blogga om handbolls-EM. Skyller på media, för det har ju liksom aldrig varit speciellt mycket fokus på dam-mästerskapen i skuggan av de framgångsrika Bengan Boys och sedan krisåren (VARFÖR? VEMS ÄR FELET?) efter Sydney-OS som först hette att det var ett "generationsskifte" men som nog i själva verket mer handlade om att resten av världen kommit ikapp, som pågick under hela första decenniet det här århundradet. Ja, i skuggan av det som kom att kallas "krisen i svensk handboll", underförstått herrhandboll, gick det inte så himla bra för damerna heller, men de hade ju å andra sidan aldrig varit lika framgångsrika som herrarna så det märktes väl inte på samma sätt. Men sedan knep svenskorna silvret i EM för två år sen, och då blev det förstås lite mer intressant. Och nu är det alltså EM igen och i tisdags var det en SKETASPÄNNANDE match mot Danmark där Sverige låg under nästan hela matchen och gjorde trehundra tekniska fel i första halvlek men segade sig ikapp och förbi och vann med 27-26. Pust. Nu ikväll väntar Makedonien, och det kan bli en nagelbitare. See you later.

Steg för steg vecka 49

Kan helt ärligt erkänna att när det gäller STEG FÖR STEG den här veckan så har jag inte en susning. Kan väl skylla på att fokus mer har varit på att köra försiktigt än att lyssna på radio, men det är väl lite mesigt att försöka hitta undanflykter, så här kommer det: Jag fattar helt enkelt inte. Får inte ihop den röda tråden. Och i morse när jag skulle lyssna på alla tre ledtrådarna så var jag så djävla TRÖTT eftersom jag var barnvakt igår och inte kom hem förrän närmare midnatt och således inte kom i säng förrän efter midnatt (vilket knappt händer ens på nyårsafton) och därför var ganska slut som människa när klockan ringde 04.30 och därför hade svårt att hålla fokus på både bilkörning och radio. Kände att bilkörning var en bättre grej än att lista ut rätt svar i en tävling jag inte ens deltar i, men det känns lite retligt. Så nix. Den här veckan kommer jag inte att briljera. Det kommer förmodligen att gå pissdåligt i På Spåret också. Får komma igen nästa vecka med nya friska tag. Eller nåt.

But if my spirit is lost

Har precis läst ut Louise Boije af Gennäs' bok Blå Koral. Eller snarare skummat igenom, för den var ju sådär 675 sidor och ganska ointressant. Den handlar om nollnolltalet och ja, okej, det kan väl vara en kul grej att dokumentera ett årtionde. Torgny Karnstedt har till exempel gjort det riktigt bra i Gnistskärmen, inte ett helt årtionde, men en rejäl bit åttiotal ur arbetarrörelseperspektiv. Tycker jag. Men det här försöket blir liksom bara too much när det handlar om ett litet gäng på en fem-sex personer och alla är med om allt som är värt att lägga på minnet. En bara råkar vara i New York under terrorattacken av World Trade Center, och en annan bara råkar jobba på UD och har "fått en ny chef, Anna" och så är det förstås Anna Lindh som strax blir mördad, och så tycker några att "näe, vet ni, vi drar till THAILAND och firar jul och nyår" samma år som tsunamin var, och sen var det några som bara råkade ha ett litet sommarställe slash gård i Smålands inland och en var där med en sjuk unge och hej vad det började blåsa helt plötsligt och så visade det sig att ungen hade lunginflammation och där satt de fast i stormen Gudruns epicentrum och samma person blir så tagen av detta att han prompt måste åka till USA och hjälpa till att reda upp i New Orleans efter Katrina. Och som om det inte är nog med det så samlas alla med jämna mellanrum framför någon nyhetssändning eller valvaka och diskuterar händelserna i världen och alla är otroligt pålästa och har åsikter om ALLT. Och eftersom alla är med om allt så blir allting så JÄTTEJOBBIGT för alla i det här lilla gänget, det är sida upp och sida ner med sorgearbete och äktenskap som knakar i fogarna och folk som gör upp med sina relationer till GUD (jamen jätterealistiskt), men som tur är så finns det ALLTID en klok människa att tala med, nån gammal pappa eller släkting eller bästa vän som kommer med kloka och tröstande ord när livet känns tungt. Och samtidigt så är de så djävla ärliga och uppriktiga mot varandra hela tiden, men trots det så är det aldrig någon som blir förbannad och tycker "nämen du är ju för fan dum i huvudet" när någon annan precis sagt att "du är en riktig översittare", utan alla, inklusive pubertetsungarna, är sakliga och resonerar och argumenterar på ett sätt som inte känns det minsta trovärdigt, men jag brukar ju inte direkt frottera mig med överklassen så för dom är det kanske helt naturligt att tala på det viset. Fast det tror jag inte. Och det känns ju helt djävla orealistiskt att en tonåring INTE gastar "du kan dra åt helvete" till en förälder utan mer uttrycker det som att "vet du mamma, när du säger sådär så blir jag väldigt besviken på dig". YEAH RIGHT.



Så här säger jag: Missa gärna den här boken. Och dess föregångare Högre än alla himlar. Och sen lär det väl komma en del tre också eftersom hela nollnolltalet inte hanns med i denna volym. Missa gärna den också. Sådär, nu är det sagt. Nu ska jag kolla på handboll.