Saturday night men ingen fever

Var det någon som på fullaste allvar trodde att jag skulle orka sitta och glo igenom ett helt Skavlan igår för att se 5 minuter om författaren till Born to run? Tack GODE GUD för Svt Play så att man slipper ha det som det var när man var liten och var tvungen att genomlida jättelånga stunder av det jättetråkiga programmet Gomorron Sverige för att det kom ett par minuters Hacke Hackspett insprängt någonstans mitt i? Aldrig att de kunde säga hur dags den där djävla Hacke Hackspett skulle uppenbara sig i rutan så att man kunde gå och göra något annat under tiden, nähä då, där var man tvungen att sitta och lida sig igenom allt möjligt vuxentråk.
Till alla som är födda senare än 70-talet: Förr i tiden var de enda möjligheter att se tecknat utöver ordinarie barnprogramstid (som till minst 90 % bestod av icke-tecknade barnprogram) 1. Gomorron Sverige 2. Kalle Anka och hans vänner önskar god jul och 3. en gång per termin när man i skolan fick se en kort stump om indianpojken Hiawatha på en urmodig super-8-kamera, efter att man hade sett någon tråkig dokumentär om sockerbetsodling eller så. Det allra festligaste var när fröken spexade till det och spelade filmen baklänges så att Hiawatha liksom backade upp ur sin lilla kanot. Hela skolan vred sig av skratt. Det här var den allra högsta humornivån på 1970-talet alla kategorier, kan aldrig toppas av Disney Channel och Cartoon Network och allt vad det heter som sprutar ur sig tecknad film twentyfour seven nuförtiden.

I alla fall. Vi har varit på Svensk-Litauska föreningens loppis och handlat billigt. Gjorde tyvärr inte några superfynd värda att nämna, men det var ju trevligt ändå. Sedan åkte vi hem och gick upp till Forsakar med hundarna och hem igen. Sen har vi druckit försenat elvakaffe eller för tidig tretår och läst i loppisböcker. Nu ska jag snart masa mig ut i köket och laga middag och sedan blir det väl en kväll med Brottet. Fantastisk tv-serie om jag inte har nämnt det innan. Imorgon ska jag upp i arla morgonstund och åka på viltspår med Remus och eftersom viltspår verkligen suger musten ur både matte och hund så gissar jag att helgen avrundas med en rätt passiv eftermiddag och kväll.  Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag, så att säga.

Kvällens ödesdigra misstag

Kom på mig själv med en så kallad #BIGFAIL alldeles nyss. Vi är inte såna som planerar matsedlar för hela veckan, utan jag brukar mer improvisera när jag handlar. Idag improviserade jag fram att det kunde vara gott med hemgjorda hamburgare. Lyxade till det lite och valde kalvfärs istället för vanlig nötfärs som jag brukar. Fast nyss när jag stod och stekte och gottade mig i hur smaskens det skulle bli så kom jag på att jag hade ju handlat på Ica, till råga på allt vanliga sosse-Ica, när varenda människa känner till att den bästa kalvfärsen köper man ju på Jontes. 

#BIGFAIL var ordet, sa Bull. 

MUSÖPPNARE

Idag sa jag till Tord att jag blev lite extra kär i min man igår när jag kom hem från bion och upptäckte att han hade flyttat köksinredningen, sågat av sockeln och puttat in det trasiga frysskåpet där det hela frysskåpet så småningom ska stå, så att inte hela köksarean var ockuperad av ett mitt på golvet stående trasigt frysskåp med tillhörande emballage.  Att uttrycka sig på det sättet är ganska känslosamt för att komma från mig, så jag blev mäkta bestört när Tord kontrade med att det var ju allmänt känt att "renovering och sånt där var en riktig musöppnare". MUSÖPPNARE. Det kan mycket väl vara det äckligaste ord jag hört på länge, och då är jag varken pryd eller direkt oprövad när det kommer till vulgära uttryck.

Blev dissad i ett blogginlägg på grund av att jag dök upp på bion i mina Adidasbyxor igår. Ja, jag erkänner att om jag skulle ha gått på bio på en dejt så hade jag kanske svidat om först, i alla fall om det var första dejten. Men min dotter. Hon har ju snudd på aldrig sett mig i några andra kläder. Skulle jag glida in i foajén i en så kallad kvälls-outfit så hade hon förmodligen inte känt igen mig. Hahaha. 

Vi var alltså och såg Bitchkram igår. Och den var helt okej. Nu var det ju en ungdomsfilm och jag var med god marginal cirka dubbelt så gammal som de andra i lokalen, och därför hade jag väl lite mer rätt än andra att lite tycka att "jamen ååh, varför måste de hålla på och KRÅNGLA TILL allting hela tiden?" Fast så var det ju ofta i tonåren. Tillkrånglat utan att man visste varför. Men ja, den var bra. Inte outstanding, inte banbrytande som Fucking Åmål, men helt okej. 

Var ute och sprang på lunchen och invigde min nya tokfräna GPS-klocka. Den har sjukt många funktioner, bland annat får man en virtuell vän som man kan springa med. Den virtuella vännen hade ett förinställt tempo på 5 min/km, men fick omedelbart finna sig i att bli nedgraderad till ett mer moderat tempo. Så är det att vara virtuell vän med mig.
Så kom jag hem, pluppade in ett medföljande usb-minne i datorn, la klockan på bordet och så bara svirrade det till och vips kom det upp en karta med min runda, hur lång den var, höjdkurvor, pulskurvor samt exakt vad jag och mitt tempo och min puls hade haft för oss varje avverkad kilometer. Sketafränt. Och sen klickade jag på "importera" på Funbeat och så svirrade det till igen och så fanns alltihop där också. Teknik är fantastiskt ibland.

Nu är det äntligen helg. Åkte och handlade efter jobbet. Att åka och handla efter jobbet en fredag är ÖKEN även om man som jag slutar klockan 14. Kan inte sluta förundras över detta. När jag kör till jobbet klockan fem på morgonen är det inte många själar ute och åker. Åtta timmar senare är det lik förbannat en massa folk som strosar omkring på Ica och är hur lediga som helst. Varför är de inte på jobbet?
Åkte hem med mina kassar och greppade dammtrasan och toaborsten istället eftersom städning stod på agendan. Roligare kan man ju ha, men nu är det åtminstone gjort. Nu ska det bara lagas lite mat också så är plikterna överstökade för idag. På agendan utöver det: elda i kaminen, ligga i soffan, titta på Brottet. Plus Skavlan. Gillar inte Skavlan egentligen, tycker att talkshows är forcerat och amerikaniserat, och så tycker jag att själva Skavlan som person är lite obehaglig på något sätt.  Men ikväll ska författaren till Born to run komma dit. Born to run är en bok som handlar om minimalistisk löpning, jag har inte läst den eftersom jag är så djävla lat och inte orkar läsa böcker som inte är översatta till svenska. Men jag tror författaren kan ha en hel del intressanta saker att berätta, om nu inte Skavlan fuckar upp allting med att spekulera i oväsentliga detaljer i författarens privatliv. Om det nu finns några såna.

Fredag alltså. Bästa dagen på hela veckan, åtminstone eftermiddagen och kvällen. Och bäst av allt: imorgon har Svensk-Litauiska Föreningens loppis öppet och det är 50 % på allt. Vi har svår loppis-abstinens så gissa vilka som kommer att hänga på låset.

Lite mer misär, lightversionen

I morse var det mi-hi-hiiiinusgrader. Min vinterjacka hänger fortfarande i garderoben, liksom förra gången det kom en köldknäpp, även om garderobsdörren inte längre är blockerad av ett pågående renoveringsprojekt. Men jag kände ett sådant massivt motstånd mot att gå upp på ovanvåningen, in i en SVINKALL vindsgarderob och plocka fram en SVINKALL vinterjacka att jag hellre slängde på mig min rumstempererade fleecejacka. Som är av märket Helly Hansen, snuskigt dyr (fått i julklapp) och därför avsevärt varmare än de lågbudgetfleecejackor som man kan köpa för ett par hundralappar. Dock inte så varm att man går runt och myser i minusgrader, men är man lat så får man skylla sig själv.

Nu skulle man behövt sina vinterdäck. Svärmor har donerat ett par nästan nya såna där Mud And Snow eller vad det nu heter, dubbfria, i samband med att hon bytte bil. Det skulle bara bytas fälgar så skulle de sitta som en smäck på Queen of Volvo. Men NÄHÄ, då var väl fälgarna till mina vinterdäck av fel dimension. Fälgarna med rätt dimension satt på sommardäcken. Som satt på bilen. Min man fick åka till skroten för att köpa nya fälgar och vidare till däckfirman för att ombestyra byte. Allt frid och fröjd tills häromdagen då frasen "nä, nu börjar det kanske bli dags att få på vinterdäcken" uttalades. För vid kontroll så hade all luft pyst ur ett av däcken, och det visade sig att ventilen hade kastat in handduken. Ytterligare ett besök hos däckfirman står nu på agendan. JIPPI...not.

Kastade mig in i bilen, även den iskall men jag slapp åtminstone att skrapa rutorna, alltid något. På radions Trafik- och Serviceredaktion läfpade Jan-Olof fram ett långt meddelande om alla trafikftörningar på grund av fnön norröver. Till exempel har dom ftängt av E10 på grund av dåligt väder. Antar att man får vara lite tacksam över att man ändå kan köra till jobbet med fommardäck.

F.U.C.K.

Aldrig får man vara ens lite glad. För ett tag sedan beställde vi en frys hos Elgiganten. Äntligen äntligen ska vi kunna ha en frys i köket och inte bara en i källaren så att man måste flänga som en tätting upp och ner varje gång man bara ska ha en nypa dill till fisksåsen, eller en skopa glass till äppelpajen eller något annat som man bara ska ha lite av och därför måste ränna ner och stoppa in i frysen igen. Tack vare listiga rockader här hemma så har vi frigjort utrymme så att ett frysskåp numera ryms i köket. Halleluja. Frysskåp beställdes. Frysskåp var försenat. Vi väntade tålmodigt. Så idag kom den äntligen. Den självavfrostande praktpjäsen från Cylinda. Jag planerade lyckligt för att kunna göra smoothies och grejer utan att behöva ranta upp och ner för källartrappor. När jag kom hem hade min man dessutom på egen hand baxat in eländet (mycket imponerad, en frys väger cirka 80 kilo), så slapp jag det böket.

Jag skriver eländet eftersom man ALDRIG får vara glad. För när vi hade klätt av ett ton emballage så visade det sig att kylaggregatet hade lossnat från sina skruvar och hängde och dinglade lite ledset i sladdarna från taket av frysskåpets inre. Vi blev inte jättesugna på att försöka skruva dit det och tänka "äh, det håller nog" om jag säger så.

Och vad säger fucking djävla kuk-Elgiganten om detta då? Ja, att de kan komma och hämta det "om ett par dagar". Möjligtvis. Vilket i praktiken innebär att vi måste ha ett stort djävla trasigt frysskåp och tio miljoner kvadratmeter wellpapp och frigolit stående mitt i köket* hela helgen och mer därtill. Det är ju PRECIS vad man längtar efter. När man ville ha bär till smoothies och små nypor av dill och enstaka skopor med glass lite lättillgängligt sådär.

Ja, och från det ena till det andra så vill jag passa på att säga en sak till en person i min relativa närhet (som inte kommer att läsa detta, men skit samma): Att om man slevar ut medicin till andra så ska man kanske inte börja gnälla alltför mycket den dag man själv får smaka och upptäcker att det smakar djävligt äckligt. Mmm, sug på den ett tag.


Är mycket bitter. Ska i alla fall bli bjuden på bio av Nikky ikväll som en försenad födelsedagspresent. Jag fyller visserligen år i juli, men vi har inte hittat någon sevärd film förrän nu, när vi ville se Äta Sova Dö. Men det tog ju bara typ en kvart eller så innan den försvann från bioprogrammet på Ankeborgs RÖV-bio. Så därför blir det BITCHKRAM istället. Det kan kanske vara passande en dag som denna.

Dagens och livets motto:  Den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi.



* Att det står mitt i köket beror på att skafferiet måste tömmas och skruvas loss och flyttas en liten bit innan frysen får plats. Plus att en sockel ska kapas och lite annat pill. Detta är alltså inte gjort än, men enligt löfte från min man efter ett smärre sammanbrott från mig så ska det ske "i kväll". Hoppas att hans löften inte är lika svävande som Elgigantens.

Calling out your name, five years later

Har fått en alldeles otroligt härsken kommentar på ett inlägg som jag skrev den 25 oktober 2007, alltså exakt på dagen för fem år sedan, där jag gjorde mig lustig över en person som stavade Lars som Lharz. Ja, okej, det är kanske lite taskigt att påstå att man verkar vara mentalt instabil om man presenterar sig med ett "Hej, jag heter Lars med H och Z", men sån är jag. Gör mig lustig på andras bekostnad både hit och dit, so sue me.

Och ja, det mycket väl vara så att det är Lharz' föräldrar som har pådyvlat honom denna bisarra stavning i sann danzbandzanda och Lharz själv inte haft något att säga till om i frågan. Fast om man inte gillar att behöva bokstavera sitt LHARZ både avigt och rätt så kan man utan större möda och via en blankett till Skattemyndigheten transformeras till en helt vanlig Lars om man så önskar. Det är kanske lite värre att heta till exempel Gunnel Blanceflor Bildt och vilja byta namn till Rosa Luxemburg utan att pappa Carl börjar vrenskas och sudda i testamentet. NU SPEKULERAR JAG ALLTSÅ, är det kanske bäst att tillägga så att ingen jävel känner sig kränkt på andras bekostnad. Så kallat proxykränkt, ett av svenskans bästa ord.

"Varför springer han så fort? Han ska ju köpa den runda båten!"

Har varit i Göteborg på jobbkurs. Det var väl sådär kul. Jag gillar att gå på kurs, men inte när man framstår som Dummerjöns' syrra, vilket jag rätt ofta tycker att jag gör när jag ska iväg och få lite insikter i EU:s mastiga kemikalielagstiftning. Man presenterar sig lite lättsamt, är rent av lite smårolig, och så visar det sig att de andra är som karaktärer ur Lars Noréns samlade verk. Man berättar att man jobbar med kvalitetskontroll, och då är alla andra miljökonsulter eller chefer. Man har uppgraderat sig och bytt Adidasbrallorna mot ett par lite proprare byxor som ändå är bekväma, lite CASUAL men ändå vårdat sådär, och så kommer alla andra i kostym och små nätta dräkter. Man kommer med sin rejäla väska av handvävd hampa, tillverkad av ett kvinnokollektiv i Tanzania där det råder schyssta arbetsvillkor, och så har alla andra dokumentportfölj eller vad fan det heter nuförtiden i det papperslösa samhället.  Så har jag det när jag är på kurs. Lagom kul.

Dessutom gjorde jag det FATALA misstaget att ta någons plats när vi skulle bänka oss i konferenslokalen. Denna någon hade lagt en penna på bordet för att markera att där skulle hon minsann sitta, men det fattade ju inte jag eftersom det låg både pennor och papper och usb-minnen på samtliga bord.
- Jaha, sitter du där, där hade jag satt mig, sa en kärring snorkigt när hon kom in från fan vet var och upptäckte att någon snott hennes med en penna PAXADE plats och som dessutom hade mage att sitta och fingra på hennes PRIVATA penna för att läsa reklamtexten på den.
- Jaha, jag såg inte det var upptaget, sa jag och gjorde en ansats att resa mig.
- Nejnej, det spelar ingen roll, sa hon fortfarande snorkigt. - Jag tog den platsen för att jag ville sitta ytterst.
- Jaha, men vi kan byta plats om du vill, sa jag och reste mig.
- Nejnej, det går bra så här, sa hon martyraktigt och snappade åt sig sin penna, och jag ville fråga varför hon inte bara HÖLL KÄFTEN om det nu inte spelade någon roll var hon satt någonstans? Men det hade kanske varit ett dåligt sätt att inleda dagen på, så jag knep igen. Det hade jag ingenting för, skulle det visa sig. När vi skulle gå och äta lunch så råkade vi hamna så att vi gick bredvid varandra en stund. Kände att lite kallprat kunde vara på sin plats, så jag sa någonting om att det här var väldigt komplext (för den som inte vet: EU:s kemikalielagstiftning är cirka 1000 sidor lång, och all kringdokumentation i stil med anvisningar, råd och tolkningar, beräknas uppgå till 10 000 sidor) och därför kändes lite svårgreppbart.
- Ja, det här är väl ganska långt över din nivå, sa kärringen nedlåtande och KLAPPADE MIG PÅ ARMEN, lite tröstande sådär, som om jag var en PRAO-elev från särskolan som behövde extra stöd och uppmuntran. Amenvaffan är det för fel på folk? 

När det var dags för eftermiddagskaffe tänkte jag att jag bara skulle ta en slät kopp, möjligen någon frukt om det fanns, men absolut inte slentrianäta en trist Delicatoboll eller någon torr vetelängdsskiva bara för att. Ja, men då hade det väl dukats upp en helt AMAZING kakbuffé med tusen olika små krämiga mousse-kakor med olika sorters såser till. Här är man ju så att säga inte sämre än att man kan vara flexibel. Tog en bild på vägen tillbaks, fast då var det tyvärr rejält avätet. Jag åt fyra sorter (alla var TO DIE FOR) och det fanns minst tio. Så här såg i alla fall delar av kakbuffén ut efter de värsta härjningarna av sockersugna kurs- och konferensdeltagare på Hotell Opalen ut: