Har varit ganska huslig idag. Gjorde först svingod lunch, pasta och sås baserad på rester från gårdagens tacos. Satte sedan igång ett långkok på högrev, och rostade egen müsli med råg- dinkel- och boveteflingor plus massor av nötter och frön. Långkoket har nu puttrat i drygt tre timmar och är inte klart än. Ska det bli gott får det ta tid, som jag brukar säga. Såg att det stod en förpackning färdig vaniljsås som snart går ut i kylskåpet, så då hackade jag ihop ett äpple och en liten burk ananasringar med några skedar jordgubbssylt och aprikosmarmelad i en pajform och slängde ihop en pajdeg på en höft. Nu står den i ugnen och luktar gott.
Senare ska vi titta på en japansk film som jag har glömt vad den heter men enligt DeeWee ska den vara i stil med Hunger Games fast mycket värre. Japanska filmer brukar ju vara det.
Denna dagen ett liv.
lördag 14 april 2012
Efter fredagen den 13 blir det lördagen den 14
Hur länge orkade jag vara vaken igår efter att ha tagit en knarkhuvudvärkstablett för att få bukt med spänningshuvudvärken från helvetet? Cirka en timme eller mindre, gissar jag. En timmes kvalitetstid på en hel dag, det känns lite magert faktiskt. Det är jag inte riktigt nöjd med.
Idag vaknade jag dock utan huvudvärk, så bara det är ju ett stort plus. Steg upp, åt frukost, gav mig ut för att jaga hare. Det var inte planerat, men det blev så ändå eftersom Remus, tax med rätt att döda, fick upp ett väldigt färskt spår som vi följde i nästan en timme, över stock, över sten, in och ut genom buskar och snår, fram och tillbaka och hit och dit. Remus fick använda huvudet, och både han och jag fick en hel del motion eftersom det är väldigt kuperat där vi bor och harar inte precis är ute och fingår på de platta raksträckorna. Jag hade dessutom mina BUNGY-PUMPS med mig, så det blev extra jobbigt att flänga fram i det raska tempo som Remus tyckte att vi skulle hålla. Haren såg vi inte röken av, men det var inte meningen heller eftersom själva grejen är att följa spåret.
Kom hem och bestämde mig för att gräva ett par fåror i potatislandet-to-be när jag ändå var genomsvettig. Grävde och rensade bort björk- och kirskålsrötter till förbannelse. Plus en del annat. Han som bodde i det här huset innan vi köpte det hette Folke, och han tyckte uppenbarligen att man inte behövde betala en krona i kommunal sophämtning när man har en stor tomt där man kan gräva ner saker istället. När jag grävde ut grunden för växthuset var det rena djävla kökkenmöddingen som kom i ljuset, och samma sak verkar vara under potatislandet-to-be, och där har ändå bara varit vanlig gräsmatta innan. Men idag grävde jag upp en glödlampa (trasig), delar av ett väldigt långt snöre samt mudden till en blå tröja. Här börjar ju fantasin genast att rulla, varför gräver man ner en tröja? kan Folke i själva verket ha varit en mördare i sin krafts dagar? Han bodde ju ändå i det här huset i nästan 40 år, vad finns egentligen förborgat under den där sega mattan av grässvål och kirskål som jag nu försöker forcera? Mycket riktigt grävde jag strax upp några benknotor, men det var nog inget mordoffer, utan mer någonting i storleksordning kanin...eller kanske familjens katt som fått sin sista vila. HOPPAS JAG. Har banne mig ingen lust att få mitt potatisland-to-be avspärrat för en eventuell mordutredning, för då lär det inte bli någon egenodlad färskpotatis till midsommar.
Idag vaknade jag dock utan huvudvärk, så bara det är ju ett stort plus. Steg upp, åt frukost, gav mig ut för att jaga hare. Det var inte planerat, men det blev så ändå eftersom Remus, tax med rätt att döda, fick upp ett väldigt färskt spår som vi följde i nästan en timme, över stock, över sten, in och ut genom buskar och snår, fram och tillbaka och hit och dit. Remus fick använda huvudet, och både han och jag fick en hel del motion eftersom det är väldigt kuperat där vi bor och harar inte precis är ute och fingår på de platta raksträckorna. Jag hade dessutom mina BUNGY-PUMPS med mig, så det blev extra jobbigt att flänga fram i det raska tempo som Remus tyckte att vi skulle hålla. Haren såg vi inte röken av, men det var inte meningen heller eftersom själva grejen är att följa spåret.
Kom hem och bestämde mig för att gräva ett par fåror i potatislandet-to-be när jag ändå var genomsvettig. Grävde och rensade bort björk- och kirskålsrötter till förbannelse. Plus en del annat. Han som bodde i det här huset innan vi köpte det hette Folke, och han tyckte uppenbarligen att man inte behövde betala en krona i kommunal sophämtning när man har en stor tomt där man kan gräva ner saker istället. När jag grävde ut grunden för växthuset var det rena djävla kökkenmöddingen som kom i ljuset, och samma sak verkar vara under potatislandet-to-be, och där har ändå bara varit vanlig gräsmatta innan. Men idag grävde jag upp en glödlampa (trasig), delar av ett väldigt långt snöre samt mudden till en blå tröja. Här börjar ju fantasin genast att rulla, varför gräver man ner en tröja? kan Folke i själva verket ha varit en mördare i sin krafts dagar? Han bodde ju ändå i det här huset i nästan 40 år, vad finns egentligen förborgat under den där sega mattan av grässvål och kirskål som jag nu försöker forcera? Mycket riktigt grävde jag strax upp några benknotor, men det var nog inget mordoffer, utan mer någonting i storleksordning kanin...eller kanske familjens katt som fått sin sista vila. HOPPAS JAG. Har banne mig ingen lust att få mitt potatisland-to-be avspärrat för en eventuell mordutredning, för då lär det inte bli någon egenodlad färskpotatis till midsommar.
fredag 13 april 2012
Fredagen den 13
Vet inte vad man ska säga om den här dagen, den har mest försvunnit i stress och spänningshuvudvärk och ont i nacken. Har ju en nackskada från kalla krigets dagar som spökar från och till, just nu mest till. Mönstret är så här: ont i nacken --> huvudvärk --> ännu mer ont i nacken --> ännu mer huvudvärk och så är jag ett VRAK som bara går att bota med starka receptbelagda värktabletter som man blir lite sinnesslö av att använda. Det är inte precis en win-win-situation om jag får säga vad jag tycker.
Hade tid för påfyllning av TBE-vaccination på förmiddagen, blev lite försenad för min tidsplanering sprack från kant till kant så att säga, och fick köra som en biltjuv dit. INGEN PARKERINGSPLATS fanns att uppbåda, fick ställa bilen skitlångt bort och därifrån var det dessutom skitlångt till närmaste parkeringsautomat där jag var tvungen att lägga på för en hel timme eftersom jag inte hade mindre. Spurtade bort till Citykliniken och jaha, då hade dom delat upp det i TVÅ Citykliniker sedan sist jag var där, en för distriktssköterska, barnmorska och sjukgymnast (tror jag) och en för resten av verksamheten. Vilken skulle jag till då? Distriktssköterska, chansade jag, för den låg närmast och så mycket vet man ju att det i alla fall inte är läkare som vaccinerar. Klev in i ett väntrum som var bara ett väntrum och inget mer, ingen reception, ingen att fråga förutom väntande patienter. Beslöt mig för att älga upp till andra delen och kolla läget och där var det en kö som nästan var värdig en sovjetisk livsmedelsbutik på den tiden det begav sig, en kö som jag i ren stress ignorerade och lät min tordönsstämma glida förbi alla andras ärenden när jag såg att sköterskan bakom disken lyfte blicken från skärmen. Fick därför reda på att det var dit jag skulle trots allt. Sedan sveptes jag in till en sköterska, blev stucken i armen och så var det klart, behövde inte ens sitta kvar i väntrummet en kvart som jag har fått göra de andra gångerna för att "se så ingenting händer". Frågade vad som egentligen kunde hända, och svaret var att man kunde bli trött och få ont i armen. Jag trodde det rörde sig om allraminst en anafylaktisk chock.
Flängde tillbaks till jobbet och stressade vidare. Avrundade med att fylla hela bilen med spillvirke som jag fraktade hem och sågade upp till ved. Gillar att handsåga ved och inbillade mig att det var bra för blodcirkulationen i nacken. Vet inte om nacken höll med, så sedan gick jag in och tänkte försöka sova bort min tråkhuvudvärk. Jamen då satte väl Onda Dockans djävla Jack Russell plus Onda Dockans systers yorkshireterrier igång att skälla som tokiga utanför. Sånt där småhundsbjäbbskällande kan ju driva en till vansinne om det håller på för länge, och det gjorde detta. Inte ens Remus, tax med rätt att döda, som sympatilåg i sängen, engagerade sig i detta oljud, och då har han ändå ett gott öga till yorkshireterriern som är på besök flera gånger i veckan.
Så jag kapitulerade och fick ta en KNARKTABLETT. Nu har jag inte ont i huvudet, men är trött och seg. Vi har sett Game of Thrones på svt play och det känns ju helt omöjligt att hålla reda på alla Lannisters och Starks och fan och hans mormor. Det är cirka 40 personer för många att hålla reda på i den tv-serien, och nu är det bara 2 avsnitt kvar och jag är fortfarande bara bergsäker på vem dvärgen och han-som-var-Boromir-i-sagan-om-ringen är i förhållande till resten av karaktärerna.
Nä, fredagen den 13. Det blir nog inte roligare än så här faktiskt.
Hade tid för påfyllning av TBE-vaccination på förmiddagen, blev lite försenad för min tidsplanering sprack från kant till kant så att säga, och fick köra som en biltjuv dit. INGEN PARKERINGSPLATS fanns att uppbåda, fick ställa bilen skitlångt bort och därifrån var det dessutom skitlångt till närmaste parkeringsautomat där jag var tvungen att lägga på för en hel timme eftersom jag inte hade mindre. Spurtade bort till Citykliniken och jaha, då hade dom delat upp det i TVÅ Citykliniker sedan sist jag var där, en för distriktssköterska, barnmorska och sjukgymnast (tror jag) och en för resten av verksamheten. Vilken skulle jag till då? Distriktssköterska, chansade jag, för den låg närmast och så mycket vet man ju att det i alla fall inte är läkare som vaccinerar. Klev in i ett väntrum som var bara ett väntrum och inget mer, ingen reception, ingen att fråga förutom väntande patienter. Beslöt mig för att älga upp till andra delen och kolla läget och där var det en kö som nästan var värdig en sovjetisk livsmedelsbutik på den tiden det begav sig, en kö som jag i ren stress ignorerade och lät min tordönsstämma glida förbi alla andras ärenden när jag såg att sköterskan bakom disken lyfte blicken från skärmen. Fick därför reda på att det var dit jag skulle trots allt. Sedan sveptes jag in till en sköterska, blev stucken i armen och så var det klart, behövde inte ens sitta kvar i väntrummet en kvart som jag har fått göra de andra gångerna för att "se så ingenting händer". Frågade vad som egentligen kunde hända, och svaret var att man kunde bli trött och få ont i armen. Jag trodde det rörde sig om allraminst en anafylaktisk chock.
Flängde tillbaks till jobbet och stressade vidare. Avrundade med att fylla hela bilen med spillvirke som jag fraktade hem och sågade upp till ved. Gillar att handsåga ved och inbillade mig att det var bra för blodcirkulationen i nacken. Vet inte om nacken höll med, så sedan gick jag in och tänkte försöka sova bort min tråkhuvudvärk. Jamen då satte väl Onda Dockans djävla Jack Russell plus Onda Dockans systers yorkshireterrier igång att skälla som tokiga utanför. Sånt där småhundsbjäbbskällande kan ju driva en till vansinne om det håller på för länge, och det gjorde detta. Inte ens Remus, tax med rätt att döda, som sympatilåg i sängen, engagerade sig i detta oljud, och då har han ändå ett gott öga till yorkshireterriern som är på besök flera gånger i veckan.
Så jag kapitulerade och fick ta en KNARKTABLETT. Nu har jag inte ont i huvudet, men är trött och seg. Vi har sett Game of Thrones på svt play och det känns ju helt omöjligt att hålla reda på alla Lannisters och Starks och fan och hans mormor. Det är cirka 40 personer för många att hålla reda på i den tv-serien, och nu är det bara 2 avsnitt kvar och jag är fortfarande bara bergsäker på vem dvärgen och han-som-var-Boromir-i-sagan-om-ringen är i förhållande till resten av karaktärerna.
Nä, fredagen den 13. Det blir nog inte roligare än så här faktiskt.
torsdag 12 april 2012
Inspiration då
Vaknade med spänningshuvudvärk och var på dåligt humör. Inte bara pga huvudvärken utan för att jag drömt till och från hela natten om min pissiga löpträning. Jag tycker det är okej att drömma att man uträttar helt fantastiska saker och så vakna upp och bli lite besviken för att det inte var sant. Men det är fan INTE OKEJ att drömma att man är värdelös och så vakna upp och bli lite besviken för att det nästan stämmer.Har retat mig på detta hela dagen och på att jag inte kan träna imorgon som jag hade tänkt för jag ska fylla på min TBE-vaccination och då ska man inte anstränga sig efteråt och innan har jag inte tid om jag inte går upp klockan 03.00 och någonstans får man väl ändå dra en gräns för vad man utsätter sig för. Så idag när jag kom hem drog jag på mig löparshortsen och hundförarbältet och stack iväg i sällskap med Remus, tax med rätt att jogga. Nu är det i och för sig inte exakt samma sak att löpträna med hund som utan, utan det blev ett par stopp för uträttande av naturbehov. Hans alltså, inte mina. Men på det hela taget hängde han med rätt så bra. Och jag blev nöjd med sträckans längd när jag kontrollmätte på nätet, och det var ju huvudsaken.
Det är bara 3 veckor kvar till Humlestafetten, så det börjar bli brådskande eftersom alla andra är i ruskigt bra form utom möjligtvis Stefan. Idag har vi visserligen (när vi försökte värva en ny förmåga till laget) pratat om hur himla ROLIGT vi har när vi humlestafettar och att det är det som är det viktiga, inte resultatet. Fast man vet att ens (tvivelaktiga) insats kommer att dissekeras i fikarummet i månader.
Tord har flera gånger den senaste tiden pratat om "då när jag tog kort på dig när du sprang uppför den där backen...". Backen (sträcka 5 i Humlestafetten) minns jag mycket väl, men inte att det togs några kort. Minns knappt ens att Tord var där, men det måste han ju ha varit om han tog kort. Minns mest att det var varmt, att min djävla fot gjorde HELVETESONT, att jag skulle springa Göteborgsvarvet en vecka senare med samma fot, och att jag hade varit på min bästa väns begravning dagen innan. Det var senaste gången jag var med i Humlestafetten (2009) och länge trodde jag att det skulle bli sista gången med tanke på omfattningen på fotskadan från helvetet, men med Guds (=Magnus på Runner's Store) hjälp och hundra kortisoninjektioner så verkar det ju (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) funka hyfsat. Så även om jag inte är i direkt toppform nu så är nog ändå förutsättningarna lite bättre än vad de var då. Bland annat ska jag INTE ha sträcka 5, som är den näst jobbigaste. Och så har jag ju My Little Pony-skor från Asics och inte några djävla tortyrredskap från Saucony.
INSPIRATION, som sagt. Remus ligger helt utslagen efter sin/vår joggingrunda, själv är jag fylld av endorfiner och grejer och känner mig i toppform. Mentalt alltså, fysiken har en del kvar att jobba på innan vi är där.
Det är bara 3 veckor kvar till Humlestafetten, så det börjar bli brådskande eftersom alla andra är i ruskigt bra form utom möjligtvis Stefan. Idag har vi visserligen (när vi försökte värva en ny förmåga till laget) pratat om hur himla ROLIGT vi har när vi humlestafettar och att det är det som är det viktiga, inte resultatet. Fast man vet att ens (tvivelaktiga) insats kommer att dissekeras i fikarummet i månader.
Tord har flera gånger den senaste tiden pratat om "då när jag tog kort på dig när du sprang uppför den där backen...". Backen (sträcka 5 i Humlestafetten) minns jag mycket väl, men inte att det togs några kort. Minns knappt ens att Tord var där, men det måste han ju ha varit om han tog kort. Minns mest att det var varmt, att min djävla fot gjorde HELVETESONT, att jag skulle springa Göteborgsvarvet en vecka senare med samma fot, och att jag hade varit på min bästa väns begravning dagen innan. Det var senaste gången jag var med i Humlestafetten (2009) och länge trodde jag att det skulle bli sista gången med tanke på omfattningen på fotskadan från helvetet, men med Guds (=Magnus på Runner's Store) hjälp och hundra kortisoninjektioner så verkar det ju (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) funka hyfsat. Så även om jag inte är i direkt toppform nu så är nog ändå förutsättningarna lite bättre än vad de var då. Bland annat ska jag INTE ha sträcka 5, som är den näst jobbigaste. Och så har jag ju My Little Pony-skor från Asics och inte några djävla tortyrredskap från Saucony.
INSPIRATION, som sagt. Remus ligger helt utslagen efter sin/vår joggingrunda, själv är jag fylld av endorfiner och grejer och känner mig i toppform. Mentalt alltså, fysiken har en del kvar att jobba på innan vi är där.
onsdag 11 april 2012
Oinspiration
Känner mig lite oinspirerad, rent av nedstämd. Efter jobbet sprang jag en runda och det kändes riktigt BRA för snudd på första gången efter mina tre år av konvalescens och löpförbud. Kände mig så himla nöjd med att min långsamma återuppbyggnadsfas liksom har börjat ge frukt. Har struntat i distanser och tempo och tider och bara sprungit, och här ville jag infoga "och njutit av att springa", men det är lögn eftersom det har varit ASJOBBIGT att komma igång igen. Men det går ju framåt. Kommer i perioder av FLOW med kontrollerat en-två-tre-fyra-andas-en-två-tre-fyra-andas där kroppen är en maskin och hjärnan kopplar loss någon annanstans. Nu är inte de där FLOW-perioderna sådär jättelånga i nuläget, men det går som sagt framåt.
För skojs skull mätte jag dagens runda när jag kom hem (ja, på nätet alltså), fastän jag a. har sagt att jag inte ska bry mig om distanser och tempo och tider, samt b. ändå "visste" hur lång den var eftersom jag har sprungit den många gånger förr, för flera år sedan, innan fotskadan från helvetet. Trodde att jag visste alltså, så därför var det ju bara på skoj som jag mätte. Och då var den plötsligt cirka 1 km kortare än jag trott. Ja, det är kanske inget att hänga upp sig på, men det gjorde jag ändå. Blev SKITSUR. För att det är så djävla långt kvar till den obekymrade "nej, men om man skulle sticka ut och springa 15 km efter jobbet"-formen från cirka 2008 (om foten håller vill säga), och för att ingenting är fucking gratis utan kräver blod och svett och snudd på tårar hela tiden.
Jajaja, det är bara att gilla läget och harva sig vidare. Ville bara gnälla lite i största allmänhet först.
För skojs skull mätte jag dagens runda när jag kom hem (ja, på nätet alltså), fastän jag a. har sagt att jag inte ska bry mig om distanser och tempo och tider, samt b. ändå "visste" hur lång den var eftersom jag har sprungit den många gånger förr, för flera år sedan, innan fotskadan från helvetet. Trodde att jag visste alltså, så därför var det ju bara på skoj som jag mätte. Och då var den plötsligt cirka 1 km kortare än jag trott. Ja, det är kanske inget att hänga upp sig på, men det gjorde jag ändå. Blev SKITSUR. För att det är så djävla långt kvar till den obekymrade "nej, men om man skulle sticka ut och springa 15 km efter jobbet"-formen från cirka 2008 (om foten håller vill säga), och för att ingenting är fucking gratis utan kräver blod och svett och snudd på tårar hela tiden.
Jajaja, det är bara att gilla läget och harva sig vidare. Ville bara gnälla lite i största allmänhet först.
tisdag 10 april 2012
Post påsk
Påsken kom och gick och lämnade kvar en känsla av att den borde ha varat minst dubbelt så länge. Känner mig helt sleten nu, och då har jag ändå varit ledig i fem (5) dagar och jobbat en (1). Har jobbat, jobbat över, åkt hem, stavgångat i skogen, rensat lite ogräs samt gödslat några buskar i trädgården plus tränat lite med Remus, tax med rätt att döda.
Träningen gick väl lite sisådär, vi håller på med LK2, och det är svårt. Inte allt, men en del. Till exempel ett moment där hunden på kommando ska springa och ställa sig i mitten av en ruta som är 10 meter längre bort. Det är skitsvårt, eller det kan ju ha att göra med att jag tycker att det momentet inte är speciellt roligt att träna, eftersom det för det första kräver att man först måste stega och märka upp en ruta=BORING. Och sedan är det svårt att belöna på avstånd, utan då måste jag rusa in i rutan så fort han kommer dit=JOBBIGT plus att det är svårt att bryta ner momentet i mindre bitar. Och om jag belönar med att kasta någonting på avstånd så fokuserar han inte på att springa framåt, utan stannar upp och vänder sig hela tiden för att se om inte det där roliga kommer farande snart. Men skam den som ger sig.
I övrigt händer det inte mycket. Väntar in anbud på att byta vårt tak, hejdå cirka hundratusen, men hantverkare är ju ett släkte för sig. En skulle "hem och räkna på det" och hörde aldrig mer av sig. En annan skulle höra av sig "efter påsk", men vilket år? Ja, nu har det i och för sig bara gått en dag efter påsk, men jag förutspår härmed att det där anbudet aldrig kommer att komma. Ni vet ju alla dom som satt längst bak i klassrummet på högstadiet och flinade och skränade och svor och kastade suddgummi och snus, när de inte skolkade och stod i rökrutan och var tuffast i världen. Det är dom som är ens hantverkare idag, och man är dessutom BEROENDE av dom.
Skrämmande.
Träningen gick väl lite sisådär, vi håller på med LK2, och det är svårt. Inte allt, men en del. Till exempel ett moment där hunden på kommando ska springa och ställa sig i mitten av en ruta som är 10 meter längre bort. Det är skitsvårt, eller det kan ju ha att göra med att jag tycker att det momentet inte är speciellt roligt att träna, eftersom det för det första kräver att man först måste stega och märka upp en ruta=BORING. Och sedan är det svårt att belöna på avstånd, utan då måste jag rusa in i rutan så fort han kommer dit=JOBBIGT plus att det är svårt att bryta ner momentet i mindre bitar. Och om jag belönar med att kasta någonting på avstånd så fokuserar han inte på att springa framåt, utan stannar upp och vänder sig hela tiden för att se om inte det där roliga kommer farande snart. Men skam den som ger sig.
I övrigt händer det inte mycket. Väntar in anbud på att byta vårt tak, hejdå cirka hundratusen, men hantverkare är ju ett släkte för sig. En skulle "hem och räkna på det" och hörde aldrig mer av sig. En annan skulle höra av sig "efter påsk", men vilket år? Ja, nu har det i och för sig bara gått en dag efter påsk, men jag förutspår härmed att det där anbudet aldrig kommer att komma. Ni vet ju alla dom som satt längst bak i klassrummet på högstadiet och flinade och skränade och svor och kastade suddgummi och snus, när de inte skolkade och stod i rökrutan och var tuffast i världen. Det är dom som är ens hantverkare idag, och man är dessutom BEROENDE av dom.
Skrämmande.
måndag 9 april 2012
Mitt liv som kock
Har haft barn och barnbarn här på lunch. Adrian (3) hade beställt spaghetti och köttfärssås. Sedan åt han cirka fem tuggor spaghetti och ingen köttfärssås.
- Ska du inte smaka lite på köttfärssåsen också, undrade jag.
- Nej, det är så mycket som är äckligt i den, förklarade det lilla charmtrollet pedagogiskt.
"Mycket som är äckligt"=tre bitar lök plus en millimeterstor bit av en grön paprika. Sedan kom min man (43) och beklagade sig över att samma köttfärssås "inte stannade kvar på gaffeln när man åt". Och sedan påpekade Nikky över att osten kom från Arla (big no no) och inte från Skånemejerier. Den enda som var hundraprocentigt nöjd med maten var nog Oliver, som åt medhavd välling. Eller det heter väl inte välling när de är så små, utan något annat. "Ersättning" kanske.
Känner att mina matlagnings-skills inte är på topp just idag.
- Ska du inte smaka lite på köttfärssåsen också, undrade jag.
- Nej, det är så mycket som är äckligt i den, förklarade det lilla charmtrollet pedagogiskt.
"Mycket som är äckligt"=tre bitar lök plus en millimeterstor bit av en grön paprika. Sedan kom min man (43) och beklagade sig över att samma köttfärssås "inte stannade kvar på gaffeln när man åt". Och sedan påpekade Nikky över att osten kom från Arla (big no no) och inte från Skånemejerier. Den enda som var hundraprocentigt nöjd med maten var nog Oliver, som åt medhavd välling. Eller det heter väl inte välling när de är så små, utan något annat. "Ersättning" kanske.
Känner att mina matlagnings-skills inte är på topp just idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)