Känner mig lite oinspirerad, rent av nedstämd. Efter jobbet sprang jag en runda och det kändes riktigt BRA för snudd på första gången efter mina tre år av konvalescens och löpförbud. Kände mig så himla nöjd med att min långsamma återuppbyggnadsfas liksom har börjat ge frukt. Har struntat i distanser och tempo och tider och bara sprungit, och här ville jag infoga "och njutit av att springa", men det är lögn eftersom det har varit ASJOBBIGT att komma igång igen. Men det går ju framåt. Kommer i perioder av FLOW med kontrollerat en-två-tre-fyra-andas-en-två-tre-fyra-andas där kroppen är en maskin och hjärnan kopplar loss någon annanstans. Nu är inte de där FLOW-perioderna sådär jättelånga i nuläget, men det går som sagt framåt.
För skojs skull mätte jag dagens runda när jag kom hem (ja, på nätet alltså), fastän jag a. har sagt att jag inte ska bry mig om distanser och tempo och tider, samt b. ändå "visste" hur lång den var eftersom jag har sprungit den många gånger förr, för flera år sedan, innan fotskadan från helvetet. Trodde att jag visste alltså, så därför var det ju bara på skoj som jag mätte. Och då var den plötsligt cirka 1 km kortare än jag trott. Ja, det är kanske inget att hänga upp sig på, men det gjorde jag ändå. Blev SKITSUR. För att det är så djävla långt kvar till den obekymrade "nej, men om man skulle sticka ut och springa 15 km efter jobbet"-formen från cirka 2008 (om foten håller vill säga), och för att ingenting är fucking gratis utan kräver blod och svett och snudd på tårar hela tiden.
Jajaja, det är bara att gilla läget och harva sig vidare. Ville bara gnälla lite i största allmänhet först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar